Författares uttalanden om sina verk

[Gamiel]

Bara så ni vet, så är draken på omslaget av Dunder & Drakar Äventyrsspelet transsexuell och gay. Alla andra tolkningar är fel.

Med tanke på drakarnas ekologi artikeln i Sinakdus så är båda sanna, med mänskliga mot o mätt.

Men då råkar man ju utför att sätta våra kulturella/biologiska idéer om vad som gäller på en ickemänsklig drake från en främmande kultur.

 

[krank]

Den här diskussionen har en tydlig parallell med blorb/no myth-perspektiven i rollspel. Vissa vill att det ska finnas en ”verklighet” och att saker som finns i utgivet material och i spelledarens huvud är sanna, medan andra kör på principen att endast sådant som är sagt vid bordet är sant. Intressant att @krank har till synas motsatta perspektiv i de två frågorna!

Jag tänker att åtminstone för mig är upplevande (iaf delvis) en annan aktivitet än analys, och olika aktiviteter kräver olika perspektiv =)

@krank, hur ser du på en kampanj som är färdigspelad? Har spelledarens åsikter och tankar om vad som hände men inte syntes i spel, vilken SLP som hade vilken sexualitet, någon auktoritet i tolkandet av kampanjen?

Intressant fråga! För mig som spelare skulle jag säga att det har viss bäring, eftersom mitt deltagande och mitt engagemang så starkt byggde på buy-in i att det vi gjorde var "på riktigt".

Däremot har ju inte till exempel äventyrsförfattaren något att säga till om. SL är jag beredd att ge auktoritet, men inte den som skrivit äventyret (om vi nu utgår från att det var olika personer).

Jag tänker att man kanske kan se det som att det vi gör när vi spelar mer är som att läsa en text, än att skriva en text? Det passar ju också lite bra ihop med att jag generellt inte är så intresserad av spelar-hittepå utan mest vill upptäcka/avslöja mysterier.

Är spelledaren författaren, eller är spelledaren läsaren? Medan jag läser en bok måste jag ju utgå från att det som står i texten i boken stämmer, och för att känna riktig inlevelse i den behöver jag tänka att det finns en värld "bortom" boken, fylld med saker boken aldrig beskriver. Lite som med rollspel. Men det är inte viktigt att den världen nödvändigtvis är den som författaren tänkt sig. Kanske är spelledaren texten. =)

 

[Franz]

Många bra poänger sagda redan. Vill tillägga att jag tror att det i just fantasy handlar om att man vill visa att man själv är ett "äkta" fan:

"Jag har minsann läst Simarillion, HoME och alla andra kringböcker så jag vet minsann allt om Tolkiens Midgård. Personerna bakom Rings of Power tar sig friheter med källmaterialet, så de är minsann inte lika äkta fans som jag och därmed bara ute efter pengar!"

Jag tror ju inte att författare nödvändigtvis är de största experterna på sitt eget verk alla gånger. Det finns en massa exempel på böcker som jag gillar, men av helt andra åsikter än vad författaren själv verkar gilla med sin egen bok.

 

[krank]

Är spelledaren författaren, eller är spelledaren läsaren? Medan jag läser en bok måste jag ju utgå från att det som står i texten i boken stämmer, och för att känna riktig inlevelse i den behöver jag tänka att det finns en värld "bortom" boken, fylld med saker boken aldrig beskriver. Lite som med rollspel. Men det är inte viktigt att den världen nödvändigtvis är den som författaren tänkt sig. Kanske är spelledaren texten. =)

Förresten: Headcanon är en grej jag tycker bör infogas i den här diskussionen. Jag tror att om man ska göra en icke-perfekt analogi mellan rollspelande och läsande så kanske man kan säga att spelledaren och spelarna alla är läsaren, typ. Men att olika delar av läsaren har olika grad av kunskap om läsarens kompletta headcanon. SL är den delen av läsarens inre som bestämmer vad headcanon är, efter att ha läst texten, som då är det skrivna äventyret (eller det påhittade äventyret; SL kan ju ha flera olika funktioner).

Jag vill vara tydlig med att jag alltså inte försöker göra några allmänna utsagor här, utan mer hitta en analogi som förklarar hur jag tänker/känner och hur läsning för mig mappar mot rollspelande…

 

[Bengtsson]

En sak jag funderar på är ifall folks "respekt för källmaterialet" ändras utifrån om författaren ses som en god/bra person eller inte. Ändrar man i Tolkien blir det tydligen ramaskri, men ändrar man i Lovecraft för att göra det mindre rasistiskt (t.ex. utmärkta Harlem Unbound) så är det i princip bara uttalade rasister som blir sura. Vet inte om det är ett bra exempel, men ändå.

Här blir JK Rowling intressant: hon närde en enormt stor fandom som i många fall identifierar sig som HBTQ, feministisk, eller övrigt progressiv... Och som nu i många fall hatar henne för den allt mer tilltagande transfobin (och alla de etniska stereotyper folk har insett fanns med hela tiden). Många av dem som fortfarande finns kvar som HP-fans förkastar ju i princip Rowling; älskar världen och karaktärerna men ignorerar / kritiserar de saker som är skit. Många vill se ett Harry Potter utan en Rowling.

 

[Magnus Seter]

Personligen tycker jag att det är bra mycket mer givande om vi istället kan göra olika analyser med olika glasögon: OM Dumbledore är homosexuell, hur förändrar det läsningen av texten? Hur förändrar det läsningen om vi tänker att Harry är homosexuell? Och så vidare. Oavsett Rowlings intentioner, hur påverkar det berättelsen om vi läser den med marxistiska glasögon? Om vi gör en feministisk analys?

För mig personligen tar jag författarnas olika uttalanden på stort allvar. Jag har inte tid att tolka om ett verk utifrån olika andra perspektiv, så författaren får vara min auktoritet inom området. Jag tror att det nog är en rätt vanlig inställning och att många saknar tid, ork och verktyg att dekonstruera ett verk och tolka om det.

Då blir författarens ord "lag" så att säga.

 

[Ram]

Jag personligen tycker författarens ord väger mycket tungt. Författaren är den ende eller en av få som kan tala om intentionen när hen skrev en text och om det spel som skedde i hens huvud när hen skrev det. Hen kan också beskriva hur hen såg på saker som skedde "off camera" och liknande.

Men sedan betraktar jag även författaren som ett vittne till ett brott. Jag antar att författarens minne vittrar på samma sätt som personers i allmänhet och över tid så blir det mer komplicerat att skilja på hur det var då och vad som är efterhandskonstruktioner. Jag tror att de finare detaljerna försvinner ganska fort.

 

[Svarte Faraonen]

Det slår mig när du skriver detta att Tolkien hatade allegorier och skrev en rant essä om detta. Han värjde sig mot alla sådan tolkningar av sina verk (Mordor är Sovjet, etc).

Ändrar det något i den här diskussionen om vi talar om sakprosa?

Min upplevelse är väl att just allegoriska läsningar har en tendens att bli väldigt torftiga. Författarens intention må vara den ena eller den andra, men det finns ju till exempel ingen som lyckats skriva en intressant tolkning av Sagan om Ringen som en allegori för andra världskriget, och där tror jag verkligen att författarens motvilja mot allegori spelar in.

 

[Skarpskytten]

Min upplevelse är väl att just allegoriska läsningar har en tendens att bli väldigt torftiga. Författarens intention må vara den ena eller den andra, men det finns ju till exempel ingen som lyckats skriva en intressant tolkning av Sagan om Ringen som en allegori för andra världskriget, och där tror jag verkligen att författarens motvilja mot allegori spelar in.

I Tolkiens fall tror jag också det handlade om att han ville se sina verk som frikopplade från samtidens politik? Det kan jag ju iofs sympatisera med, men själv är jag mer inne på att ”allt är politik”. (Är just nu fascinerad av svenska fotbollspelare och -tränare, som verkar vara helt okej med att utöva sin sport i en fascistisk diktatur som står på randen av att starta det största kriget i Europa sedan 1945).

 

[Skarpskytten]

En sak jag funderar på är ifall folks "respekt för källmaterialet" ändras utifrån om författaren ses som en god/bra person eller inte. Ändrar man i Tolkien blir det tydligen ramaskri, men ändrar man i Lovecraft för att göra det mindre rasistiskt (t.ex. utmärkta Harlem Unbound) så är det i princip bara uttalade rasister som blir sura. Vet inte om det är ett bra exempel, men ändå.

Här blir JK Rowling intressant: hon närde en enormt stor fandom som i många fall identifierar sig som HBTQ, feministisk, eller övrigt progressiv... Och som nu i många fall hatar henne för den allt mer tilltagande transfobin (och alla de etniska stereotyper folk har insett fanns med hela tiden). Många av dem som fortfarande finns kvar som HP-fans förkastar ju i princip Rowling; älskar världen och karaktärerna men ignorerar / kritiserar de saker som är skit. Många vill se ett Harry Potter utan en Rowling.

Författare är ju per definition (ursäkta, alla AIs, men ni har inte gjort så stort avtryck än) människor, och jag tror därför att klokhet är att beundra verken, inte författaren.

 

[Man Mountainman]

Grejen är att Dumbledore inte finns. Ingen har den auktoriteten.

Nå, det här är ett non sequitur (eller som man säger på ren svenska: goddag yxskaft). Just eftersom Dumbledore inte finns på riktigt, så blir frågan om vad som är "sant" i den fiktiva världen en fråga om auktoriteten att stipulera. Om Dumbledore hade funnits på riktigt, ja, då hade förstås ingen haft auktoriteten att stipulera om han var gay eller inte (möjligen han själv då, om man tror sexualitet är ett val); då hade det bara varit en sakfråga.

 

[Tarsus]

Vilken sorts människor snöar in sig så mycket på en bok/serie så mycket att de tar reda på ALLT vad författaren sagt om verket. Och vilken sorts böcker/genrer läser dessa människor?

Sannolikt är många av dem samma personer som till exempel är besatta av att lära sig alla tekniska detaljer om tåg och memorera tågtidtabeller, alltså personer med någon form av autism eller liknande tillstånd. Fiktiva verk är tilltalande i och med att de till skillnad från verkligheten är finita och kan sägas följa ett lättöverskådligt regelverk, som superhjältar med sina superkrafter eller konfliktspel (D&D, Warhammer) med sifferbaserade egenskaper och attribut. Det kan egentligen hända lite vem som helst med vad som helst, men det är nog mer vanligt förekommande att personer utvecklar en sådan besatthet med till exempel fantasy och science fiction än kärleksromaner.

Jag tycker inte om det här med att bygga en "kanon", även om jag uppskattar kontinuitet i fiktiva verk jag följer, men jag skriver detta som en person som kartlagt ättelängderna i Lord of the Rings från de första alverna till Aragorn (visste ni att han och Arwen är avlägsna kusiner?).

 

[ChrilleT]

En sak jag funderar på är ifall folks "respekt för källmaterialet" ändras utifrån om författaren ses som en god/bra person eller inte. Ändrar man i Tolkien blir det tydligen ramaskri, men ändrar man i Lovecraft för att göra det mindre rasistiskt (t.ex. utmärkta Harlem Unbound) så är det i princip bara uttalade rasister som blir sura. Vet inte om det är ett bra exempel, men ändå.

Ligger nog en del i detta. Tror behovet av att göra ändringar spelar in. Ingen expert på Locecraft men vet iaf en dikt som hade varit omöjlig att ge ut idag så där finns ju ett direkt behov av ändring.

I Tolkiens fall är det väl varierande behov. Tror de mer sansade kritiken är till ändringar som de känner inte finns något direkt behov till utan är mer i linje med att nya skaparna tycker de har en bättre ide´.

 

[Gurgeh]

En viss typ av litteraturanalys kommer skrämmande nära konspirationsteorier i sin metodik. Den som utför analysen tycker sig ha hittat ett mönster och letar sedan desperat efter tecken som tyder på att hen har rätt, och brutalignorerar allting som tyder på att hen har fel, inklusive författarens egna invändningar. Jag väljer att ta alla analyser som handlar om vad författaren egentligen menar med en stor nypa salt.

 

[Svarte Faraonen]

I Tolkiens fall tror jag också det handlade om att han ville se sina verk som frikopplade från samtidens politik? Det kan jag ju iofs sympatisera med, men själv är jag mer inne på att ”allt är politik”. (Är just nu fascinerad av svenska fotbollspelare och -tränare, som verkar vara helt okej med att utöva sin sport i en fascistisk diktatur som står på randen av att starta det största kriget i Europa sedan 1945).

Det beror väl på vad man menar med samtidens politik? Han var ju inte skygg med att i verken ge uttryck för åsikter (industrialism är hemskt, krig är också hemskt men ibland nödvändigt, viljan att behärska och kontrollera andra vänds lätt till något ont även när den väcks i ett gott syfte). Det han inte var intresserad av var just någon sorts allegori där Sauron är Hitler och ringen är atombomben eller liknande.

 

[God45]

Jag tycker ni börjar i fel ände.
Istället för att diskutera vilka författare och vilka genrer där man diskuterar vad författaren säger utanför böckerna och vad det har för betydelse för hur böckerna ska tolkas - tycker jag man ska diskutera det motsatta:

Vilken sorts människor snöar in sig så mycket på en bok/serie så mycket att de tar reda på ALLT vad författaren sagt om verket. Och vilken sorts böcker/genrer läser dessa människor?

Alltså jag lärde mig så mycket som möjligt om Star Wars extended universumet eftersom jag blev dumpad. Så efter att mitt ex slitit ut hjärtat ur bröstet på mig fyllde jag hålet med typ 60 Star Wars böcker, Star Wars podcasts och behind the scenes grejer. Bara en manisk spiral ner i avgrunden av ljussablar och Han Solo böcker under typ 4 månader tills jag inte var ledsen när jag vaknade på morgonen.

Så sjukt ledsna människor?

 

[Dr_Dängrot]

Sannolikt är många av dem samma personer som till exempel är besatta av att lära sig alla tekniska detaljer om tåg och memorera tågtidtabeller, alltså personer med någon form av autism eller liknande tillstånd. Fiktiva verk är tilltalande i och med att de till skillnad från verkligheten är finita och kan sägas följa ett lättöverskådligt regelverk, som superhjältar med sina superkrafter eller konfliktspel (D&D, Warhammer) med sifferbaserade egenskaper och attribut. Det kan egentligen hända lite vem som helst med vad som helst, men det är nog mer vanligt förekommande att personer utvecklar en sådan besatthet med till exempel fantasy och science fiction än kärleksromaner.

Jag tycker inte om det här med att bygga en "kanon", även om jag uppskattar kontinuitet i fiktiva verk jag följer, men jag skriver detta som en person som kartlagt ättelängderna i Lord of the Rings från de första alverna till Aragorn (visste ni att han och Arwen är avlägsna kusiner?).

Har större delen av varje fandom autism menar du ?

Här inne sitter folk och nördar och grottar ned sig i saker som inte ens skulle dyka upp i huvudet på gemene man under en livstid allt ifrån huruvida dvärgkvinnor har skägg till hur många gånger man rullar en 6:a på 4T6 under en spelkväll . Har större delen av forumet autism ?

Som forumets riksautist så skulle ingen vara lyckligare än jag om så var fallet . Autistiska bröder och systrar ge er till känna ty vår tid är nu . Autismens tidevarv är här , det är nu vår tid att härska över forumet och förslava alla NT (neurotypiska) under vår vilja .

 

[Cybot]

Jag tycker att det är också ganska viktigt att inte läsa in för mycket om författaren i en text.

Ta t.ex. Robert A. Heinlein vs Terry Goodkind.

Robert A. Heinlein insisterade hela sitt liv att han skrev Starship Troopers för att det var en intressant grej, inte som något slags politiskt manifesto. Och trots att han säger det, och trots att han skrev en massa andra böcker som hade helt andra synpunkter så insisterar folk att Heinlein var någon sorts fascistsnubbe bara för att Starship troopers är en av hans populäraste böcker.

Detta kontra Terry Goodkind, där det blev allt mer tydligt ju mer han skrev att Goodkind var den värsta typen av Objektivist och hans böcker är i princip lika mycket ett objektivistiskt manifesto som Atlas Shrugged.
Eller t.ex. Frank Miller där allt han rör (och, då han ofta använder etablerade karaktärer och universum, oavsett vad karaktären är i andra verk) blir homoerotiska muskelberg med en fetish för ultravåld, rasism och toxisk maskulinitet.

Dvs: Författaren behöver inte stå för åsikterna som sympatiska personer har i hans böcker. Men sympatiskt skrivna personer i en författares böcker kan definitivt vara författarens åsiktsbärare.

 

[krank]

Nå, det här är ett non sequitur (eller som man säger på ren svenska: goddag yxskaft). Just eftersom Dumbledore inte finns på riktigt, så blir frågan om vad som är "sant" i den fiktiva världen en fråga om auktoriteten att stipulera. Om Dumbledore hade funnits på riktigt, ja, då hade förstås ingen haft auktoriteten att stipulera om han var gay eller inte (möjligen han själv då, om man tror sexualitet är ett val); då hade det bara varit en sakfråga.

Om han hade funnits på riktigt så hade det funnits en auktoritet – honom själv. Vi hade kunnat fråga honom, och fått ett definitivt och med väldigt stor sannolikhet sant svar. Om han nu inte velat jävlas med oss, vill säga, eller ljugit, etc. Men det hade gått att ta reda på – i värsta fall med såna där experiment där man mäter blodtillförsel i snoppen på folk som får se homoporr eller vad man nu kunnat tänka sig. Men oavsett mätverktyg så hade det funnits något att mäta – ett facit, så att säga.

Nu när han inte finns på riktigt kan ingen rimligen ha auktoriteten att bestämma huruvida han "är" homosexuell. Man kan ha det som sin headcanon, om man vill. Men eftersom det saknas egentligt facit så är tekniskt sett var och en fri att acceptera eller ignorera Rowlings efterhandspåhitt.

 

[krank]

Jag personligen tycker författarens ord väger mycket tungt. Författaren är den ende eller en av få som kan tala om intentionen när hen skrev en text och om det spel som skedde i hens huvud när hen skrev det. Hen kan också beskriva hur hen såg på saker som skedde "off camera" och liknande.

Frågan är väl vilken vikt man tillskriver intentionen. Jag är helt med på att om det man är ute efter att få reda på är författarens intention så är nog författaren en bra källa.

Men om man till exempel pratar om symbolik så är det ju fullt möjligt för ett verk att innehålla extremt tydlig symbolik helt utan att det var författarens intention. Det går så att säga att skriva ett sjupt rasistiskt verk utan att ha som ambition eller intention att skriva ett djupt rasistiskt verk.