verlandes.
rollspelskollektivet
- Joined
- 14 Mar 2017
- Messages
- 314
I Electric Bastionland beskriver Chris McDowall en princip som han kallar The ICI Doctrine. I korthet handlar denna princip om hur varje moment i ett rollspel bör bestå av tre saker: Information, Choice och Impact. McDowall menar att för att ett val ska kunna göras måste information vara tydligt telegraferad. Han exemplifierar detta med hjälp av Fällor.
En intressant fälla (i motsats till en ointressant fälla) ger sig själv till känna direkt. Rollpersonerna ser fällan, vilken effekt den kommer ha om de utlöser den och eventuellt hur den kan desarmeras (gärna med något slags - telegraferad - komplikation). Informationen är vad som leder till valet, och valet är vad som utgör spelarens agens (till skillnad från rollpersonens färdighetsslag).
Det är svårt för mig att läsa denna doktrin utan att påminnas om @krank tankar om Ledtrådar i Kutulu: "det som skapar känslan av finurlighet hos spelaren är när ledtråden – ny information – möter och kombineras med spelarens förförståelse. Om förförståelsen saknas så kan spelaren inte utröna vartåt ledtråden pekar". Krank lägger alltså samma vikt vid spelarens information som McDowall gör, även om hans medium är ledtrådar snarare än fällor.
Vet inte riktigt vad jag vill ha sagt här, men det är inte första gången jag reflekterar över OSR-element i Kutulu, särskilt hur spelaren snarare än rollpersonen lyfts. Har under det gångna året kört en OSR-kampanj för ungdomarna i min Rollspelsklubb och samtidigt spellett Masks of Nyarlathotep med kutulu-regler för min vanliga spelgrupp, och måste säga att spelstilarna känns vagt besläktade. Misstänker att jag inte är först med denna jämförelse, men vad säger ni (och vad säger Krank) - är Kutulu ett OSR-mysteriespel?
En intressant fälla (i motsats till en ointressant fälla) ger sig själv till känna direkt. Rollpersonerna ser fällan, vilken effekt den kommer ha om de utlöser den och eventuellt hur den kan desarmeras (gärna med något slags - telegraferad - komplikation). Informationen är vad som leder till valet, och valet är vad som utgör spelarens agens (till skillnad från rollpersonens färdighetsslag).
Det är svårt för mig att läsa denna doktrin utan att påminnas om @krank tankar om Ledtrådar i Kutulu: "det som skapar känslan av finurlighet hos spelaren är när ledtråden – ny information – möter och kombineras med spelarens förförståelse. Om förförståelsen saknas så kan spelaren inte utröna vartåt ledtråden pekar". Krank lägger alltså samma vikt vid spelarens information som McDowall gör, även om hans medium är ledtrådar snarare än fällor.
Vet inte riktigt vad jag vill ha sagt här, men det är inte första gången jag reflekterar över OSR-element i Kutulu, särskilt hur spelaren snarare än rollpersonen lyfts. Har under det gångna året kört en OSR-kampanj för ungdomarna i min Rollspelsklubb och samtidigt spellett Masks of Nyarlathotep med kutulu-regler för min vanliga spelgrupp, och måste säga att spelstilarna känns vagt besläktade. Misstänker att jag inte är först med denna jämförelse, men vad säger ni (och vad säger Krank) - är Kutulu ett OSR-mysteriespel?