Jag spelar i regel korta pass, jag gillar spel som pushar mot korta pass och som verkligen ser till att leverera något intressant, känslomässigt och engagerande på sissådär tre timmar. Så hell yeah, det fungerar, det är i regel awesome! Det är i regel intensivt och engagerande!
Så, några tips? Hmm, jag tycker det är farligt att säga att det faller tillbaka på improvisation. Jag tycker inte det. Jag känner inte att jag improviserar när jag spelleder, jag spelar bara mina karaktärer. Att säga att det faller tillbaka på improvisation kan jag känna fortfarande inte adresserar den förändring i hur man kanske måste angripa problemet. Har du läst Stephen Kings "Att skriva"? Den gjorde ett offantligt stort intryck på mig när jag läste den när den kom, den pekade ett argt finger åt allt vad mina svensklärare någonsin har sagt, bet ilsket åt allt vad dramaturgi och annat framkrystat vill få oss att försöka anpassa skeenden i fiktionen till. Kort kan sägas att King säger skit i storyn, skit i plotten. I Kings värld är berättelsen en fosil och en färdig story är samma sak som att försöka använda en grävskopa för att få fram den. Vad han istället föreslår är något så enkelt som att planera en backstory, något som har hänt (Vampyrer i ett småstad i amerika, tex), några karaktärer som han försätter i den här situationen och sen följer han dem genom berättelsen. Han har inget planerat slut. Han lanserar idéen om att vara sann mot dem, att inte ljuga för dig själv, dina karaktärer och därmed läsaren. Det här är en riktigt strålande lösning för att möjliggöra korta och intensiva spelpass.
Vad det innebär är helt enkelt att du kastar ut allt som har med story att göra, fast bara från och med det att spelet inleds. Dvs planera inga scener, planera ingen lösning, planera inte ens VEM som är skurken. Och, jag menar absolut inte någonstans att du skall hitta på vem det är eller låta spelarna göra det, jag menar bara att låt en eventuell skurk ha motiv som är vettiga, han är inte ond för att han är ond, utan för att han aldrig upplevt något annat, han vill rädda sin käresta från kungens fängelsehålor, osv. Dvs spelarnas karaktärer kan alliera sig med honom för att de ser hans åsikter som vettiga. Om de gör det, så är skurken någon annan är Marduk den onde.
Skapa lite karaktärer som vill saker, välj ett par tre saker som står på spel, något som alla dessa SLPs vill ha, vill förstöra, döda, hindra någon annan från att få/döda/förstöra. Ta inte ställning. Visst, Marduk den mörke är inte symptisk, men ta inte ställning mot honom.
Sen, när det här är klart. Släng in spelarna i soppan, och pusha hårt. Låt SLPs konfrontera dem, spela den så som om de vore nära vänner som man inte bör ljuga för, dvs försök tänka på dem som riktiga personer, utifrån sina motivationer och utifrån den situation de är i. Låt de berätta vad de vet utifrån vilka de är. Marduk den mörke berättar sin version, sin sanning, och är därmed också sann mot sig själv. Sen, när spelarna gjort ett val, fundera över vad detta kan få för konsekvenser, vet andra SLPs om detta? I så fall hur agerar de? Försöker de stödja spelarnas val? Försöker de motverka dem? Osv osv.
Poängen med det här sättet att spelleda är att allt handlar om vad spelarna gör, det finns ingen story i den mening att de ska döda Marduk den mörke i slutet. Storyn är vad spelarna gör. Story nu! Direkt. Inte storyn du har skrivit före på din kammare. Och, det underbara är att om du vill få till ett kort spelmöte kan du pusha hårdare, verkligen pusha dina SLPs mot vad som står på spel och snabbt trycka mot ett sådant klimax som växer fram ur alla korsade intressen helt organiskt.
Ett exempel:
En underjordisk stad, dvärgar och svartalver lever där i två stora komplex, grottgångarna korsar självfallet varandra och det rådet vapenvila men ständigt en rätt stor spänning. Ibland försvinner en spejare här, än tillfångatas en spejare där, lite kalla kriget men under jorden. En ung dvärgkvinna har sedan en tid försvunnit och det ryktas om att hon har blivit kidnappad utav svartalverna, i själva verket är hon djupt förälskad i svartalvernas prins, och han i henne. Av någon anledning har naturen också gjort ett undantag och hon är, mot vad alla trott varit möjligt, gravid med prinsens barn.
Så, dvärgarna är på krigsstigen, flera av dem, bland annan dvärgkvinnans far, vill anfalla svartalverna rakt av. Nu direkt.
Dvärgkvinnans äkta man har sett henne med en svartalv och misstänker att det inte är en kidnappning, men skäms för mycket för att berätta det och är en av de mest högljudda krigsivrarna, men innerst inne vill han döda alvprinsen.
Alvprinsen vill använda dvärgkvinnan och deras blivande barn för att upprätta ett envälde under jord men han som kung och dvärgkvinnan som drottning.
Dvärgkvinnan vill helst av allt lämna platsen med dvärgprinsen och föda sitt barn i en närbelägen by och där försöka bygga ett nytt liv. Hennes barn skall inte bli en politisk murbräcka.
Så, vad står på spel, jag tycker det absolut mest intressanta här är hennes barn. Så, vad som står på spel är henne barn, kommer det överleva? Vart kommer det födas och vem kommer kontrollera det stackars barnet? När dessa saker är besvarade så kan vi avsluta spelet. Sen, spelar vi för att ta reda på dessa frågor. Och, inser jag att det gått 1.5 timme och vi måste vara klara om lika lång tid men spelarna har mest gått runt och snackat på brittisk brytning och druckit lavte med svartalverna, så pushar jag, dvärgarna mobiliserar sig (kanske) eller dvärgkvinnan kommer springande och lämnar ett meddelande till en av spelarnas karaktärer och vädjar dem att hjälpa henne bort från berget.. alvprinsen kallar till sig karaktärerna och ber dem mörda dvärgkvinnans äkta man för att rädda freden... osv. Och som sagt, oavsett vad spelarna gör, oavsett om de kommer inse vilken soppa de befinner sig i, vända tvärt och lämna berget, så kommer något ske, vi kommer få en lösning och vi kommer ha en berättelse utav det hela. Och, vi kommer inte ha en berättelse vi bestämt i förväg. Och, berättelsen kommer att handla om något för att vad spelarna har gjort är att uttrycka ett omdöme om vad som står på spel. Lämnar de platsen har de kanske (inte uttryckligen då, men genom sina handlingar) sagt att inget, inte ens ett barn som kan skapa fred, är värt dessa galenskaper. Har de allierat sig med prinsen har de sagt något helt annat. Har de beskyddat dvärgkvinnan och tar henne och hennes barn med sig ut från berget, har de sagt något annat. Och det, att säga något, uttrycka ett omdöme, det är hela skillnaden. Det är vad som gör att vi inte har ett gäng encounters på rad, utan vi har en berättelse.
Och, ursäkta att det hela gled över till ett Story Now!-raljerande, men det är vad jag gör här på wrnu så ofta jag kommer åt.
Och, allt det här är bara snott från spel som Trollbabe, Dogs in the Vineyard, Apocalypse World, Sorcerer, Burning Wheel, osv. Så inget nytt eller ballt. Ville bara lyfta fram det som ett awesome sätt att verkligen få till spelmöten som man kan pressa tiden på, men fortfarande få ut massa bra ur!
.
)