Era favoritspel - som ni aldrig spelar

Feng Shui - nyfiken på mekanismerna Shot Counter, schticks och stunts och hur de lirar när man försöker få till actionsfilmskänsla. Är även nyfiken på greppet med tidsresor eftersom det är något jag varit inne på själv.
Dom gör inget i sig, enligt mig. Det är mooks-reglerna och att spelarna får beskriva som gör sitt till. Möjligtvis gör shot countern att striden flyter snabbare, för det är uppenbart vem som kommer härnäst men det finns småregler som kan påverka hur många "shots" en handling tar, vilket kan medföra pillighet.

Men i det stora hela är det "The map is not your friend" och att spelarna tänker "Hong Kong action" som bidrar till actionkänslan.
 
Little Fears. Det är ett spel som genom varje detalj verkligen sätter stämningen. Man behöver bara se karaktärsbladet för att känna stämningen.

Men, det är en setting jag inte vill spela. Så, som stilstudie, fantastiskt, men inte ett spel för mig.
 
Jag drömmer fortfarande om att spela Ars Magica i kampanj någon gång. Visst finns det en bucket-list tråd någonstans? Jag tror jag pratat om det där.

Jag gillar OKULT, men det är ett skitsvårt spel att spela. Hade jag en passande grupp hade jag nog räknat det som högst på önskelistan.

Hidden Kingdom verkar jättespännande (ett Kung Arthur-spel som kom före Pendragon men aldrig slog genom riktigt) skulle nog kräva lite speciell grupp för att spela, men hade varit en kul grej att "bocka av" även om det inte blir något som vi återvänder till gång efter gång.

Ökenros är verkligen jättemysigt som spel, som alla andra varianter av The Shadow of Yesterday/Solar System. Nuvarande gruppen är inte riktigt hand i handske för det spelstilsmässigt. Jag borde hitta en grupp som består av en blandning av lajvare och hippie-spelare igen, som den jag spelade med för 20 år sen. (Damn gammal man blivit.)
 
Jag har fina minnen av gamla Mutant, alltså den lila boxen. Det är den i mitt tycke mysigaste versionen av Mutant. Numera är dock reglerna lite för pilliga och de utgivna äventyren generellt för rälsade för min smak. Därmed inte sagt att det är otänkbar att jag kommer att spela det men det ligger inte i topp på listan. Om Fria Ligan får för sig att göra en omstart med Mutant hoppas jag annars på en version som använde nya DoD:s regelmotor och upplägg med platsbaserade äventyr.
Jag tycker hemskt mycket om det också, även äventyret som följde med den boxen: Mos Mosel. Jag tycker det äventyret är rätt sandboxigt i byn och inte rälsat. Bunkern grottkrälig. Inte heller tycker jag reglerna är pilliga, utan rätt simpelt BRP utan särskilt mycket extraregler. Lila 84:an ligger mig varmast om hjärtat av alla spel, och jag har också kvar alla äventyr som gavs ut inkl kampanjbox Brännpunkt Hindenburg.

Tror jag kommer tillbaka till det en dag. Småspelade det lite för 10 år sen men snart igen så!
 
Eon
Efter att jag upptäckte rollspel i 10 års åldern och under några år spelade alla "usual suspects" från Äventyrsspels senare utgivning under mitten av 90-talet, så blev Eon i högstadiet och tidiga gymnasiet väldigt mycket "mitt" rollspel.

Den relativt sätt stora krets av nördar jag rörde mig kring i tonåren var full av slitningar och grupperingar där samma människor umgicks med varandra i omgångar och sedan blev osams och umgicks med några andra osv, så som ungdomar ofta gör. En sådan "gruppering" var ett gäng rollspelare som var några år äldre och hade hängt ihop lite längre. Vi som var yngre blev ju fans av Drakar och Demoner: Chronopia och Mutant Chronicles, men de spelen hade en enorm "tönt"-stämpel bland de äldre spelarna som tog varje tillfälle i akt att prata om hur sämst Chronopia och MC var jämfört med tidigare DoD och Mutant. Effekten blev ju att det var svårt att spela de spelen, och själv byggde jag upp rätt stort ressentiment gentemot tidigare Drakar och Demoner utgåvor (och har fortfarande absolut 0% nostalgi kring det spelet).

In på banan kom då Eon, som ingen av de äldre rollspelarna hade några åsikter om så det kom inte med samma stigma. Dessutom var stilen mycket mer klassisk fantasy, böckerna var tjocka och fulla med regler och tabeller så det var svårt för de äldre nördarna att kategorisera det som "dåligt" eller "barnsligt" när man slängde upp en 300 sidor tjock bok i A4 jämte de tunna G5 häftena från Äventyrsspel. Dessutom var det ju precis som det är nu, om man är SL är det mycket enklare att få folk att spela med.

Så Eon blev mitt huvudspel under många år, det var köttigt och "realistiskt" och hade massor av material. Regeltyngden blev en feature, inte en bugg, och även fast både karaktärsskapande och strider kunde ta flera timmar, så skapade det stor entusiasm när en Ob tärning exploderade all världens väg och en situation kunde vända dramatiskt på en femöring.

Eon var rollspelet som gjorde mig till spelledare på riktigt, i en intrigant och rätt hierarkisk nördmiljö helt utan vuxen närvaro så kunde jag som relativt försynt tonåring använda det som ett sätt att få någon sorts respekt ifrån personer som jag då i hemlighet såg upp lite till men som i efterhand var rätt mycket urtypen för toxiska nördar (med det möjliga undantaget att det ändå var relativt många tjejer i vår rollspelskrets, trots den ganska taskiga attityden), och det var spelet som jag kunde samla ihop tillräckligt stora delar av min umgängeskrets för att faktiskt spela hyffsat regelbundet. I vart fall fram tills dess att folk tyckte alkohol, cannabis och World of Warcraft var roligare.

Eon var även rollspelet jag kom tillbaka till hobbyn med efter ett längre uppehåll. Efter att jag levt ett annat liv i några år så flyttade jag i 25 års åldern till Göteborg, och i slutet av 20 års ålder var det Eon som blev det spel som jag fick igång mitt rollspelande med igen med en ny grupp där rollspelandet uppstod rätt spontant när det visade sig att de jag redan umgicks med i Göteborg också var gamla rollspelare, och en av dem ett stort Eon-fan. Jag spelledde Diamantäpplet under flera spelpass, vilket var första gången jag vart spelledare sedan kort efter gymnasiet. Sedan började vi på en egenskriven kampanj om en underjordisk magismugglaroperation i Jargien till Eon 4, men den rann tyvärr ut i sanden.

Jag har fortfarande en halv bokhylla fylld med Eon material som jag ofta tittar på, men spelet har nog inte hamnat på spelbordet sedan kanske 2015, och det kommer nog inte göra det under en lång tid framöver heller. Men en dag...
Känner igen mig mycket i det där även om en skillnad är att jag tog mig till Eon som en flykt från Chronopia :)

Men du har ju en grym chans att återvända nu i samband med att Eon V har släppts. Bara att köra! :)
 
Jag har - tror jag - en samling med de flesta olika spelen som utspelar sig i Tekumel. Den världen lockar mig på vissa sätt väldigt mycket, men på andra sätt verkar det helt oöverstigligt att komma igång i den.

Jag har också alla utgåvor av Talislanta förutom den senaste. Möjligen förutom de två senaste. Det har funnits så många... Även där finns det en svårdefinierbar coolhetsfaktor med världen, men samtidigt kan jag inte komma på vad fanken en grupp äventyrare skulle göra i den.

Jag älskade kampanjen i Mage: The Ascension som en kompis körde för oss på 90-talet, och har svår nostalgi för den, men han har flyttat till en annan stad och jag har noll intresse av att plocka upp stafettpinnen själv, så varför står alla dessa böcker på min hylla? I det här fallet har jag faktiskt börjat göra mig av med samlingen...
 
Jag har också alla utgåvor av Talislanta förutom den senaste. Möjligen förutom de två senaste. Det har funnits så många... Även där finns det en svårdefinierbar coolhetsfaktor med världen, men samtidigt kan jag inte komma på vad fanken en grupp äventyrare skulle göra i den
Jag känner lite samma. Jag har bläddrat igenom spelet och tycker det finns massa coolt stuff, men jag kan inte riktigt få rätsida på vad man är tänkt att göra med spelet
 
Jag har vissa spel som jag ofta tänker varma mjuka tankar om. Inte sällan tänker jag att de kanske är mina favoritspel , men trots det blir det aldrig av att jag spelar dem. Det får räcka med att beundra dem på avstånd.

Vilka sådana spel har ni? Varför är de så bra och varför spelar ni dem inte?
Oj, jag har flera. Neotech, Troubleshooters, Shadowdark och Daggerheart är fyra av dem. Och Mothership!
 
Mos Mosel. Jag tycker det äventyret är rätt sandboxigt i byn och inte rälsat. Bunkern grottkrälig.

Ja, Uppdrag i Mos Mosel är riktigt bra. De flesta andra äventyren är dock, som jag minns dem, tämligen rälsade. Sedan är det inte säkert att jag minns rätt, och även om jag minns rätt är det möjligt att det inte vore alltför svårt att lösa upp rälsen.

Inte heller tycker jag reglerna är pilliga, utan rätt simpelt BRP utan särskilt mycket extraregler.

Kan hända att jag minns dem som pilligare än de faktiskt är. Senast jag spelade Mutant lånade vi även in en del från Mutant 2 vilket absolut kan bidra till min känsla av överdriven pillighet.
 
Changeling the Lost är ett spel som jag vill spela, jag vill att det ska vara bra men jag vet inte vad jag ska göra av det. Jag vet inte hur jag ska få spelarna att förstå vad de ska göra när jag själv inte är säker på vad det går ut på. När man läste dem är minnet av dem nästan deprimerande, allt är elände. Nu har de olika böckerna till spelet legat nedpackade i flyttkartong i himla många år och jag vet inte om jag någonsin kommer plocka fram böckerna igen.

Unknown Armies 3ed var jag så enormt pepp på när jag kickstartade det (eller hur de nu lanserade det). Vi har haft så sjukt mycket kul med de tidigare böckerna och att det hela fastnar på att böckerna är oläsliga är så enormt frustrerande. Jag vet inte vad de gjort, men jag klarar inte av att läsa dem. Det verkar finnas en massa nya smarta mekaniker i boken det går bara inte. Spelet verkar bara sjunkit in i osynlighet vilket är tragiskt..
 
Uj uj, alldeles för många spel på skämshyllan...

Eco Mofos, Vaults of Vaarn och Ultraviolet Grasslands är några spel med ganska liknande teman som jag älskar att bläddra i men aldrig har fått till bords trots att de inte kräver så mycket prepp (nåja, UVG kräver nog sin spelledare, men de andra två är rätt tama).

Sedan har vi The Troubleshooters som är så otroligt charmigt. Där gäller det bara att få tummen ur och knåpa ihop ett litet globetrottande mysterium.

The One Ring 2e som är den heliga graalen av Tolkienbaserade spel oavsett mediatyp har fått stå och damma alldeles för länge. Jag har faktiskt kört igenom hela första startboxen och ett äventyr ur grundboken, men det var flera år sedan nu. Har nästan alla böcker till 2e och de mest populära till 1e, så brist på material finns det inte.

Till sist har vi Drakborgen till DoD23. Måste dra ihop några tappra själar och köra ett gatlopp á la DCC-funnels.
 
Favoritspel 2: Maze Rats
Wow vilket elegant litet spel. Alla regler får plats på ett uppslag och det ser liksom ut att fungera hur bra som helst. 2T6. Attacker har liksom skada och allt inbakat i ett enda slag. Tre grundattribut och inga skills - precis vad som behövs! Alla fantastiska tabeller!
Varför jag inte spelar det: Finns en oro, tror jag, att det inte kommer att skala bra i ett längre äventyr, men jag har egentligen ingen som helst grund för den oron tror jag. Magin är lite svag och jag skulle vilja husregla den lite tror jag så att den inte blir riktigt lika lös i kanterna, men även det kanske bara är onödigt och tråkigt av mig.
Maze Rats är ett av mina favoritspel som jag faktiskt har spelat ganska mycket. Det var ett av spelen som öppnade mina ögon för OSR och vad man kan göra med så pass små medel. Jag har det dessutom alltid nerstoppat i ryggsäcken till varje speltillfälle oavsett spel. Tabellerna är perfekta att ha som stöd när man behöver improvisera något. Kan starkt rekommendera att köra Temple of the Moon Priests med Maze Rats. Garanterad succé.
 
Har väldigt många sådana här spel i hyllorna, men för att ta några axplock…

Ars Magica har en underbar spelvärld och en grundidé för utövande av magi som jag älskar, men jag känner att regelsystemet är på tok för mycket detaljer och bokföring för min smak, åtminstone i 4e och 5e utgåvorna.

Dark Ages: Vampire har jag hur länge som helst velat köra en kampanj i, med Iberiska halvöns Al-Andalus mellan åren 700 och 1500 som skådeplats; förmodligen med Toledo som centralpunkt. Här fanns en hel del kulturell smältdegel, samarbeten och gemensamma framsteg, blandat med rå politik och krigföring. Jag har dessutom alltid varit svag för de grova dragen i World of Darkness-spelens mytologiska världsbyggen, även om där finns många skavanker. Vad som främst talar emot här är nog ett stort förarbete med research, och att jag inte är helt förtjust i regelsystemet här heller…

Kult: Divinity Lost vill jag spela dels för att gräva ned mig i Kults övernaturliga värld, dels för att få pröva på ett pbta-system. Här faller det på att jag i nuläget saknar en grupp med smak för ”moderna övernaturligheter”. Vilket är precis samma situation som gäller för Urban Shadows

The One Ring har jag typ allt till, och skulle älska att få spelleda The Darkening of Mirkwood, som jag haft mycket trevligt med som spelare. Det som lägger krokben för mig här är att jag känner att jag inte är Tolkien-nörd nog för att kunna göra världen och kampanjen rättvisa (vilket förmodligen inte är sant)…
 
Back
Top