Eon
Efter att jag upptäckte rollspel i 10 års åldern och under några år spelade alla "usual suspects" från Äventyrsspels senare utgivning under mitten av 90-talet, så blev Eon i högstadiet och tidiga gymnasiet väldigt mycket "mitt" rollspel.
Den relativt sätt stora krets av nördar jag rörde mig kring i tonåren var full av slitningar och grupperingar där samma människor umgicks med varandra i omgångar och sedan blev osams och umgicks med några andra osv, så som ungdomar ofta gör. En sådan "gruppering" var ett gäng rollspelare som var några år äldre och hade hängt ihop lite längre. Vi som var yngre blev ju fans av Drakar och Demoner: Chronopia och Mutant Chronicles, men de spelen hade en enorm "tönt"-stämpel bland de äldre spelarna som tog varje tillfälle i akt att prata om hur sämst Chronopia och MC var jämfört med tidigare DoD och Mutant. Effekten blev ju att det var svårt att spela de spelen, och själv byggde jag upp rätt stort ressentiment gentemot tidigare Drakar och Demoner utgåvor (och har fortfarande absolut 0% nostalgi kring det spelet).
In på banan kom då Eon, som ingen av de äldre rollspelarna hade några åsikter om så det kom inte med samma stigma. Dessutom var stilen mycket mer klassisk fantasy, böckerna var tjocka och fulla med regler och tabeller så det var svårt för de äldre nördarna att kategorisera det som "dåligt" eller "barnsligt" när man slängde upp en 300 sidor tjock bok i A4 jämte de tunna G5 häftena från Äventyrsspel. Dessutom var det ju precis som det är nu, om man är SL är det mycket enklare att få folk att spela med.
Så Eon blev mitt huvudspel under många år, det var köttigt och "realistiskt" och hade massor av material. Regeltyngden blev en feature, inte en bugg, och även fast både karaktärsskapande och strider kunde ta flera timmar, så skapade det stor entusiasm när en Ob tärning exploderade all världens väg och en situation kunde vända dramatiskt på en femöring.
Eon var rollspelet som gjorde mig till spelledare på riktigt, i en intrigant och rätt hierarkisk nördmiljö helt utan vuxen närvaro så kunde jag som relativt försynt tonåring använda det som ett sätt att få någon sorts respekt ifrån personer som jag då i hemlighet såg upp lite till men som i efterhand var rätt mycket urtypen för toxiska nördar (med det möjliga undantaget att det ändå var relativt många tjejer i vår rollspelskrets, trots den ganska taskiga attityden), och det var spelet som jag kunde samla ihop tillräckligt stora delar av min umgängeskrets för att faktiskt spela hyffsat regelbundet. I vart fall fram tills dess att folk tyckte alkohol, cannabis och World of Warcraft var roligare.
Eon var även rollspelet jag kom tillbaka till hobbyn med efter ett längre uppehåll. Efter att jag levt ett annat liv i några år så flyttade jag i 25 års åldern till Göteborg, och i slutet av 20 års ålder var det Eon som blev det spel som jag fick igång mitt rollspelande med igen med en ny grupp där rollspelandet uppstod rätt spontant när det visade sig att de jag redan umgicks med i Göteborg också var gamla rollspelare, och en av dem ett stort Eon-fan. Jag spelledde Diamantäpplet under flera spelpass, vilket var första gången jag vart spelledare sedan kort efter gymnasiet. Sedan började vi på en egenskriven kampanj om en underjordisk magismugglaroperation i Jargien till Eon 4, men den rann tyvärr ut i sanden.
Jag har fortfarande en halv bokhylla fylld med Eon material som jag ofta tittar på, men spelet har nog inte hamnat på spelbordet sedan kanske 2015, och det kommer nog inte göra det under en lång tid framöver heller. Men en dag...
