ento skriver av sig; ett kåseri

entomophobiac

Mysteriemarodör
Joined
6 Sep 2000
Messages
5,753
Location
Uppsala
"På avstånd ser ni en lång byggnad av grå och slät sten. Pä norra sidan finns en metallglänsande fyrkant i markhöjd. Tvä höga stolpar i vit metall står i väst och öst, vid sidan av byggnaden. Högst upp finns en tratt av metall. Runt byggnaden står fyra människor med flintlåsgevär och läder. De verkar mycket uppmärksamma. Ni ser dessutom att all växtlighet inom 25 meter från byggnaden är bortröjd."

Från Uppdrag i Mos Mosel. Ett äventyr jag spellett oändligt många gånger. Men redan som 9/10-åring förstod jag inte riktigt varför jag skulle läsa texter som den ovan innantill och därför störa flödet. Varför det skulle vara "cutscenes" i mitt rollspel. Antagligen hade jag inte de orden för det då, men oftast spelledde jag mer öppet och spelarnas handlingar tog spelet vidare. Improvisation blev ledordet med tiden. Att göra mycket research och sätta sig in i sammanhangen - fantastik eller ej - blev mitt sätt att preppa.

För mig blev rollspel till slut grundbok, en dos inspiration till premiss, och sen ös på. Regler blev ett sätt att skapa neutrala resultat och inte bara överlämna allting till spellederligt godtycke. Simulationistiska eller detaljerade tendenser orkade jag inte riktigt med, på grund av dåligt tålamod. Testade många olika grundböcker däremot och läste ännu fler. Landade alltid på regler som kändes mer jordnära utan att vara komplicerade.

Gillade aldrig metaplot, tyckte generellt att de få publicerade äventyr eller kampanjer jag läste gav alldeles för litet utrymme för spelarnas upplevelse, och slutade därför tidigt köpa särskilt mycket kampanjer eller äventyr av delvis den anledningen.

Men rollspelande "at large" skulle välja en annan väg.

"Well, actually ..."
Någonstans i övergången till splatbookutgivning och kampanjpublicering är det de prisbelönta mastodontkampanjerna som tillåts definiera många rollspel. CoC har plötsligt blivit Masks of Nyarlathotep. DoD har blivit konfluxsviten. WFRP är ibland närmast synonymt med Enemy Within. Giovanni Chronicles. Med flera. Et cetera.

Ett argument här är att det är att det är en "produktifiering" av fantasin.

"Modules begin to shift from toolkits to planned and controlled narratives. More books are released, More revisions are released. It’s assumed the players cant (sic) know how to make their own games, this is now the job of the designers." (Från den länkade artikeln.)

Spelet berättar vad som gäller. Improvisation och lek med grundböcker är inte hur det är tänkt att ni skall spela - kampanjer och splatbooks är det enda som är sant. Ett annat argument är att det är svårt att veta hur ett spel är tänkt att spelas utan tydliga exempel och kampanjerna utgör dessa exempel. Ytterligare ett är att det är underhållande läsning för spelledaren och därför mer sannolikt att materialet används.

Rollspel lämnar plötsligt inte så mycket åt din egna fantasi, trots att det är rollspelens största styrka att låta fantasin vara så gränslös som möjligt. Jag börjar bli rättad mitt under pågående vampyrlajv för att något jag säger (in-character) är felaktigt "enligt WW". Att rulla fram Dex 16 och en scimitar räcker inte längre för att välja att vara korsar - för nu finns det ett Corsair Kit som berättar hur du gör en korsar korrekt.

Hur hamnade vi egentligen där? "Gör vad som helst!" blev plötsligt "Nä, Bellman var inte Ventrue, han var Malkavian".

"I flatly disagree"
Jag var inte med när det begav sig eftersom jag hade en tioårig rollspelspaus, ungefär, men Forgeoteori ur mitt perspektiv innebär i efterhand två saker: 1) en hel generation skitcoola rollspel som ofta informerat modern rollspelsdesign på ett sätt som är märkbart men inte alls så fundamentalt som många vill få det att låta som, och 2) en fullständigt fragmenterad konversation kring rollspelsdesign, som ofta är värdeladdad och åsiktsfull på ett (för mig) skadligt vis.

Teorierna i sig är det inget fel på alls och att de skapat ett samtal är suveränt. Men all den etikettering och fragmentering som uppstått, samt tendensen att lyfta saker från spelbordet till ett helt teoretiskt plan, får mig att protestera. Ron Edwards skriver själv att du bör undvika teoretiseringen för sin egna skull och hålla dig till spelet och spelbordet, trots allt.

Som ren lekmannaobservation känns det som att Forge blev en motpol till produktifieringen. En revolution mot de linjära kampanjerna och de despotiska spelledarna. Nu skall du ha bara en grundbok och en premiss igen, men du skall också systemifiera saker som de simulationistiska spelen aldrig brydde sig så mycket om.

Någonstans i den vidare diskursen glöms bara att det faktiskt fortfarande rör sig om "vanligt jävla rollspel". Forge får ensamrätt på saker som många av oss gjort i åratal utan att sätta namn på det.

Men mitt gnäll till trots är det bra att den här motpolen uppstår.

Idag?
Min syn på rollspel är hyfsat oförändrad. Själv får jag som mest ut av det när det är gruppen som driver saker vidare. När det inte finns någon förutbestämd handling eller några saker som "måste" hända, utan det som händer är ett resultat av att vi stångas mot spelet och varandra. Helst varandra. Om det här sedan sker i Fall of Magic eller Dungeons & Dragons handlar helt om vad gruppen runt bordet vill få ut av det.

Rollspelsdesign har fastnat i någon sorts mellanläge, där det där öppna "gör vad som helst" fortfarande finns kvar, men där mastodontkampanjer, Forgeteori, historielöshet, och "produktifiering" gör att vi hellre käftar om definitioner än har roligt runt spelbordet.

Men det är faktiskt skitsamma om Bellman var Ventrue eller om reglerna vi spelade med hade stöd för de senaste trendmekanikerna. Det enda som borde vara viktigt är nämligen, hade vi roligt?
 

krank

Wokevänster-ödleman från Epsilon Eridani
Joined
28 Dec 2002
Messages
31,187
Location
Nynäshamn
Rollspelsdesign har fastnat i någon sorts mellanläge, där det där öppna "gör vad som helst" fortfarande finns kvar, men där mastodontkampanjer, Forgeteori, historielöshet, och "produktifiering" gör att vi hellre käftar om definitioner än har roligt runt spelbordet.

Men det är faktiskt skitsamma om Bellman var Ventrue eller om reglerna vi spelade med hade stöd för de senaste trendmekanikerna. Det enda som borde vara viktigt är nämligen, hade vi roligt?
Fast…

Jag vet inte. För mig är ju rollspelsteori, både den jag läst från andra och den jag försökt producera själv, just ett sätt att försöka få mer roligt. För att det sätt som finns att spela inte var tillräckligt kul. För att det, för mig, inte blir roligt om vi bara improviserar och öser på. Jag vill inte "göra vad som helst", och det är väl ändå rätt etablerat att kreativitet mår bra av gränser?

När du klagar på "käftande om definitioner" ser jag snarare att man stöter och blöter tankar kring spel, vad spel är till för, vad man vill uppnå och hur det ska uppnås.

Jag förstår såklart att min upplevelse – där det jag behöver och vill ha är mer styrning, mindre improvisation, mindre karaktärs- och gruppstyrt – inte är universell. Jag är glad över alla som hittat ett sätt att spela och jobba kring spel som funkar kring dem. Ditt perspektiv är värdefullt för mig, även om du ganska tydligt verkar tycka att det sätt jag avskyr att spela är finare och bättre, och det sätt jag gillar att spela är fantasilöst…
 

entomophobiac

Mysteriemarodör
Joined
6 Sep 2000
Messages
5,753
Location
Uppsala
Ditt perspektiv är värdefullt för mig, även om du ganska tydligt verkar tycka att det sätt jag avskyr att spela är finare och bättre, och det sätt jag gillar att spela är fantasilöst…
Inte alls! Att hålla med eller inte hålla med innebär inte att något är mer eller mindre värt. Absolut inte.

Det är ju lika viktigt att du har roligt som att jag har det.
 

Dr_Dängrot

Jag är iaf bra på att dricka öl
Joined
1 Mar 2017
Messages
2,375
Jag har aldrig heller varit lagd åt rollspelsteori och anser att toeriserande förstör mer än det hjälper .

Man skall inte teorisera och analysera lek man skall bara leka och sedan kommer leken till dig naturligt .

Om jag inte gillar kurragömma så behöver jag inte teorisera och analysera varför jag inte gör det utan jag leker polis och tjuv ist .
 

entomophobiac

Mysteriemarodör
Joined
6 Sep 2000
Messages
5,753
Location
Uppsala
Jag har aldrig heller varit lagd åt rollspelsteori och anser att toeriserande förstör mer än det hjälper .
Det är ju inte riktigt vad jag vill mena, dock. Teoretiserandet har en central plats i närmast all kreativitet. Det är mer tendensen att försöka definiera och kategorisera, som det emellanåt leder till, som jag personligen inte gillar. Vad som är trad eller inte. Vad som är G, N, eller S. Vad player skill innebär. Framförallt för att det är närmast helt omöjligt att definiera och är svårt att frikoppla från personliga preferenser.

Finns flera liknande kollisionsämnen i speldesign utanför rollspel:

I wargames exempelvis simulation vs design for effect. När blir något tillräckligt abstrakt för att övergå från simulation till effekt?

Experience vs replayability. När är det procedurella systemet i det omspelbara spelet såpass innehållsberoende att det blir en styrd upplevelse?

Core-based design vs exception-based design. När är undantagen tillräckligt många för att göra en core-based design till en exception-based dito?

Hardcore vs casual. Hur många timmar måste du spela för att bli "hardcore"?

Inga av de här har någon tydlig gränsdragning egentligen, vilket leder till att definitionsdiskussioner kan trampa vatten i det oändliga om de tillåts ta över. Men filosofiskt har alla värdefulla insikter att tillföra och med utgångspunkt från ett specifikt spel kan det vara högst väsentligt att ta med sig de tillhörande resonemangen.

Samma sak med rollspelsteori, tycker jag. Jakten på definition är närmast helt fruktlös, men spörsmålen i sig är värdefulla.

Så teorin i sig - awesome. Hur det däremot tenderar att leda till åsiktsfulla skyttegravskrig - orka.
 

entomophobiac

Mysteriemarodör
Joined
6 Sep 2000
Messages
5,753
Location
Uppsala
Gillar en liknelse här. Om någon är skallig, och det plötsligt börjar växa hår, ett fjunigt tunt hårstrå i taget. När kommer du inte längre säga att personen är skallig? Är det vid hårstrå #198? Hårstrå #259? Knappast att du räknas som tunnhårig redan vid hårstrå #1 va?

(Parafraserad från Unknown Armies.)
 

Dr_Dängrot

Jag är iaf bra på att dricka öl
Joined
1 Mar 2017
Messages
2,375
Det är ju inte riktigt vad jag vill mena, dock. Teoretiserandet har en central plats i närmast all kreativitet. Det är mer tendensen att försöka definiera och kategorisera, som det emellanåt leder till, som jag personligen inte gillar. Vad som är trad eller inte. Vad som är G, N, eller S. Vad player skill innebär. Framförallt för att det är närmast helt omöjligt att definiera och är svårt att frikoppla från personliga preferenser.

Finns flera liknande kollisionsämnen i speldesign utanför rollspel:

I wargames exempelvis simulation vs design for effect. När blir något tillräckligt abstrakt för att övergå från simulation till effekt?

Experience vs replayability. När är det procedurella systemet i det omspelbara spelet såpass innehållsberoende att det blir en styrd upplevelse?

Core-based design vs exception-based design. När är undantagen tillräckligt många för att göra en core-based design till en exception-based dito?

Hardcore vs casual. Hur många timmar måste du spela för att bli "hardcore"?

Inga av de här har någon tydlig gränsdragning egentligen, vilket leder till att definitionsdiskussioner kan trampa vatten i det oändliga om de tillåts ta över. Men filosofiskt har alla värdefulla insikter att tillföra och med utgångspunkt från ett specifikt spel kan det vara högst väsentligt att ta med sig de tillhörande resonemangen.

Samma sak med rollspelsteori, tycker jag. Jakten på definition är närmast helt fruktlös, men spörsmålen i sig är värdefulla.

Så teorin i sig - awesome. Hur det däremot tenderar att leda till åsiktsfulla skyttegravskrig - orka.
Det är även det som jag upplever som problematiskt varför måste vi veta och definiera vad vi spelar ?

För mig finns det endast två analyser roligt och icke roligt . Har jag kul med ett rollspel så är det lagom för mig . Det är KÄNSLAN av det roliga jag är ute efter ...

jag får inte mer eller mindre roligt för att jag vet att jag spelar neotraditionell karaktärsdriven fisktank med story now tendenser . Jag blir inte lyckligare av att kategorisera vad jag spelar .
Inte heller blir jag lyckligare av att följa nån specifik rollspelsteori eller rollspelsmanifesto.
 

Genesis

Du hängst in deiner Gang, aber wir hängen mit Sven
Joined
17 Aug 2000
Messages
10,252
Location
Göteborg
Ett par reaktioner:

För det första, jag deltog aldrig riktigt i den här produktifieringen av rollspel. Den var nog igång redan när jag började spela i början av 90-talet, men vi spelade i princip aldrig några färdigskrivna kampanjer. Sättet vi spelade på när jag växte upp liknar mer det du beskriver. Däremot tror jag att den produktifieringen för det första var oundviklig och för det andra inte av ondo. Liksom, jag tycker att det verkar skittråkigt att spela Masks of Nyarlathotep eller Konfluxsviten. Det lockar mig inte ett dugg. Men deras existens hindrar inte mig att spela som jag vill, så jag har inget emot dem. Och uppenbarligen finns det massor av människor som gillar det. Så toppen, kul för dem! Jag kan spela som jag gillar och de kan spela som de gillar. Jag har träffat tillräckligt många som provat på min favoritstil av rollspel och sagt "Det var skoj, men jag föredrar traditionella förskrivna kampanjer" för att jag för länge sedan ska ha gjort mig av med illusionen att mitt sätt att spela är det enda rätta.

För det andra: Man tenderar att klumpa ihop en mängd olika saker under rubriken "Forge", men ska man göra någon sorts historiebeskrivning får man ju vara lite försiktig. En hel del av vad folk nämner som "Forge"-spel skapades ju utanför forumet, och mycket design-tänk påverkades stort av Story-games, ett forum som hade ganska annorlunda approach till speldesign. Edwards är ju till exempel väldigt kritisk både till det forumet och till mycket av spelen och designtankarna som kom därifrån. Jag är inte lika kategorisk, men en sak som jag associerar en del till SG är det här med att "systemifiera saker som de simulationistiska spelen aldrig brydde sig så mycket om". Om du med "systemifiera" menar att bygga mekaniker av det så är det en designtrend som jag associerar mer med Story-Games än med Forge. Forge är mer "vanligt jävla rollspel".

Och jag har nog samma upplevelse av teoridiskussioner som krank. De är generellt bra och hjälpsamma, det kanske tjafsas lite definitioner ibland, men även definitionstjafset brukar vara intressant och hjälpsamt, då det tvingar folk att vara tydliga med vad det är de egentligen pratar om. Här på forumet har jag inte sett någon infekterad teoridebatt på länge och "åsiktsfulla skyttegravskrig" har i alla fall på wrnu lyst med sin frånvaro, i min erfarenhet. Vi hade en del sån't, jag vill säga typ 2010 eller så?, men det känns som att de är borta sedan länge.
 

entomophobiac

Mysteriemarodör
Joined
6 Sep 2000
Messages
5,753
Location
Uppsala
Men deras existens hindrar inte mig att spela som jag vill, så jag har inget emot dem. Och uppenbarligen finns det massor av människor som gillar det. Så toppen, kul för dem! Jag kan spela som jag gillar och de kan spela som de gillar.
Att jag har roligt på sätt A betyder inte att alla måste spela på sätt A, att alla sätt utom sätt A är dåliga, eller någonting åt det hållet överhuvudtaget. Det betyder inte ens att jag bara spelar på sätt A och aldrig något annat.

Men jo, jag tycker inte wrnu är särskilt tillmötesgående eller konstruktivt när det kommer till den här biten. Min personliga upplevelse är rättså negativ - men det är lika mycket mitt ansvar som någon annans!
 

Genesis

Du hängst in deiner Gang, aber wir hängen mit Sven
Joined
17 Aug 2000
Messages
10,252
Location
Göteborg
Att jag har roligt på sätt A betyder inte att alla måste spela på sätt A, att alla sätt utom sätt A är dåliga, eller någonting åt det hållet överhuvudtaget. Det betyder inte ens att jag bara spelar på sätt A och aldrig något annat.

Men jo, jag tycker inte wrnu är särskilt tillmötesgående eller konstruktivt när det kommer till den här biten. Min personliga upplevelse är rättså negativ - men det är lika mycket mitt ansvar som någon annans!
Jag tyckte att du beskrev utvecklingen i ganska negativa ordalag ("Rollspel lämnar plötsligt inte så mycket åt din egna fantasi", "Hur hamnade vi egentligen där?"), så det var därför jag skrev så. Utvecklingen är ju uppenbarligen positiv för dem som gillar att spela på det sättet (och de verkar ju vara många). Men jag kan ha övertolkat dig.

Jag upplever ju wrnu som både väldigt tillmötesgående och konstruktivt när det gäller detta. Det går ju inte att säga vem som har rätt eller fel när det gäller subjektiva upplevelser, så jag tänker inte säga att du har fel, men jag ser det som en av wrnu:s stora styrkor att det är såpass stor acceptans för olika sätt att spela. Här samsas OSR:are med friformare med indieflummare med Forgeiga klassiska narrativister med mysterielösare med entusiaster för linjära äventyr i en salig röra, och alla respekterar de andras sätt att spela.
 

Sömniga Isaac

Restless Lorekeeper
Joined
9 Feb 2008
Messages
623
Location
Örebro
För mig finns det endast två analyser roligt och icke roligt . Har jag kul med ett rollspel så är det lagom för mig . Det är KÄNSLAN av det roliga jag är ute efter ...
Jag tänker så här, utan att motsäga mig din känsla, att analyser har alltid gett mig mervärde när det kommer till att synliggöra vad jag får ut mest nöje av. För mig kommer inte det roliga bara för att, det kommer på grund av att visa saker träder i kraft och dessa vill jag synliggöra för att kunna ha så roligt som möjligt. Utan kännedom om vad som gör en aktivitet rolig för mig så händer det mer ofta än sällan att jag tappar intresse för aktiviteten. Jag drivs av tydlighet, jag drivs av kännedom om vad som gör en aktivitet rolig för mig och när någon säger till mig "vi gör det för att det är kul" så är min upplevelse att det för mig blir ganska tråkigt då vi inte definierat vad som är roligt för oss och vad som således bör vara vårt gemensamma mål.

Din kurragöma liknelse faller lite, i kurragöma som lek är målet ganska klart och tydligt likaså i polis och tjuv. Leken har tydliga ramar och tydliga målsättningar, det är det som gör lekarna kul och gör att jag som deltagare kan göra ett aktivt val om vilken lek jag deltar i.

Jag själv, även när jag var liten, hade extrem svårt för fri-lek till exempel.... för jag fattade inte spelreglerna och grejen.
 

Dr_Dängrot

Jag är iaf bra på att dricka öl
Joined
1 Mar 2017
Messages
2,375
Jag tänker så här, utan att motsäga mig din känsla, att analyser har alltid gett mig mervärde när det kommer till att synliggöra vad jag får ut mest nöje av. För mig kommer inte det roliga bara för att, det kommer på grund av att visa saker träder i kraft och dessa vill jag synliggöra för att kunna ha så roligt som möjligt. Utan kännedom om vad som gör en aktivitet rolig för mig så händer det mer ofta än sällan att jag tappar intresse för aktiviteten. Jag drivs av tydlighet, jag drivs av kännedom om vad som gör en aktivitet rolig för mig och när någon säger till mig "vi gör det för att det är kul" så är min upplevelse att det för mig blir ganska tråkigt då vi inte definierat vad som är roligt för oss och vad som således bör vara vårt gemensamma mål.

Din kurragöma liknelse faller lite, i kurragöma som lek är målet ganska klart och tydligt likaså i polis och tjuv. Leken har tydliga ramar och tydliga målsättningar, det är det som gör lekarna kul och gör att jag som deltagare kan göra ett aktivt val om vilken lek jag deltar i.
Vi skiljer oss nog åt i det att jag inte är så intresserad av varför vi har roligt utan ATT vi har roligt är det viktiga för mig . Jag vill åt njutningskänslan och vad den beror på är mindre viktigt , antingen får jag den och då stannar jag kvar eller så får jag den inte och då tar jag min Mats ut skolan ...

sedan säger jag inte att ditt sätt är fel och mitt är riktigt , to each his own man skall köra på det som funkar för en själv 🙂
 

Rickard

Superhero
Joined
15 Oct 2000
Messages
14,069
Vi skiljer oss nog åt i det att jag inte är så intresserad av varför vi har roligt utan ATT vi har roligt är det viktiga för mig .
Hur lärde du dig att spela rollspel?

För som du argumenterar så spelar du i ett tomrum där du aldrig någonsin lär dig av hur du spelar. Du kan aldrig göra ditt spel roligare, för du ägnar inte en eftertanke och kan rätta till fel eller se vad du gjorde rätt och återupprepa det.

---

För mig, som ska lära ut rollspel till andra i form av spelskapare, måste jag teoretisera för att kunna förstå vad som gör något roligt (och för vem).
 

entomophobiac

Mysteriemarodör
Joined
6 Sep 2000
Messages
5,753
Location
Uppsala
Jag tyckte att du beskrev utvecklingen i ganska negativa ordalag
Jag skrev ett rent kåseri om min egna upplevelse. Finns ingen värdering i det annat än om exakt den upplevelsen, som bottnar i preferenser, egna upplevelser och rent tyckande, kryddat med lite överdrifter. Den som inte håller med håller inte med - och det är liksom upp till var och en. Allt som skrivs är inte per automatik påhopp.
 

Dr_Dängrot

Jag är iaf bra på att dricka öl
Joined
1 Mar 2017
Messages
2,375
Hur lärde du dig att spela rollspel?

För som du argumenterar så spelar du i ett tomrum där du aldrig någonsin lär dig av hur du spelar. Du kan aldrig göra ditt spel roligare, för du ägnar inte en eftertanke och kan rätta till fel eller se vad du gjorde rätt och återupprepa det.

---

För mig, som ska lära ut rollspel till andra i form av spelskapare, måste jag teoretisera för att kunna förstå vad som gör något roligt (och för vem).
Hur jag lärde mig att spela rollspel jadu genom att se och göra . Jag har genom erfarenhet lärt mig vad som fungerar för mig och vad som inte fungerar.. genom så kallad trial och error
 

Rickard

Superhero
Joined
15 Oct 2000
Messages
14,069
Hur jag lärde mig att spela rollspel jadu genom att se och göra . Jag har genom erfarenhet lärt mig vad som fungerar för mig och vad som inte fungerar.. genom så kallad trial och error
Helt omöjligt, när du måste sätta ord på vad du gör så sitter du och funderar kring varför det är roligt, vilket var vad du sade att du inte gjorde.
 

Genesis

Du hängst in deiner Gang, aber wir hängen mit Sven
Joined
17 Aug 2000
Messages
10,252
Location
Göteborg
Jag skrev ett rent kåseri om min egna upplevelse. Finns ingen värdering i det annat än om exakt den upplevelsen, som bottnar i preferenser, egna upplevelser och rent tyckande, kryddat med lite överdrifter. Den som inte håller med håller inte med - och det är liksom upp till var och en. Allt som skrivs är inte per automatik påhopp.
Töpp, då förstår vi varandra! Jag misstolkade dig. Sorry.
 

Dr_Dängrot

Jag är iaf bra på att dricka öl
Joined
1 Mar 2017
Messages
2,375
Helt omöjligt, när du måste sätta ord på vad du gör så sitter du och funderar kring varför det är roligt, vilket var vad du sade att du inte gjorde.
Nu följer jag nog inte med riktigt .

Jag behöver inte veta varför jag har kul med rollspel x det räcker att jag har kul . Jag behöver inte veta att jag har kul för att vi spelar enligt bingbong modellen med inslag av plingplong teoretikernas manifest osv .

Någon har ju självklart någon gång sagt till mig att vill du spela hack n slash jag provade detta och upptäckte att nä det var inte min grej , vill du spela karaktärsdrivet aha det här var roligare sedan har jag inte suttit och gjort en djupanalys om varför karaktärsdrivet rollspelande är kul utan det bara är kul , det ger mig njutning och för mig räcker det , jag behöver inte förstå det på ett djupare plan .
 

Rickard

Superhero
Joined
15 Oct 2000
Messages
14,069
Jag behöver inte veta varför jag har kul med rollspel x det räcker att jag har kul .
Men det är helt omöjligt att upprepa "kul", för du får ju inte tänka på varför det är kul. Att teoretisera behöver inte vara djupanalys och skriva 3025 sidor om varför grönt är skönare att sitta på. Det räcker med att suttit på ett gäng färger.

Typ "trianglar i relationsdiagram skapar större chans för drama".
 

Dr_Dängrot

Jag är iaf bra på att dricka öl
Joined
1 Mar 2017
Messages
2,375
Men det är helt omöjligt att upprepa "kul", för du får ju inte tänka på varför det är kul. Att teoretisera behöver inte vara djupanalys och skriva 3025 sidor om varför grönt är skönare att sitta på. Det räcker med att suttit på ett gäng färger.

Typ "trianglar i relationsdiagram skapar större chans för drama".
För mig är kul en känsla..

så länge jag känner känslan så har jag ju kul och så länge jag har kul så stannar jag kvar i det som ger mig kul . För mig räcker det att jag känner känslan utan att behöva veta vad som ligger bakom känslan .

Precis som när man var barn och lekte man var i stunden och i känslan . Man hade roligt med leken man analyserade inte varför man hade roligt .
 
Top