DoD23: Krönikan om Ålderveden - Vi skriver tillsammans!
- Thread starter Franz
- Start date
God45
#PrayersForBahakan
- Joined
- 23 Oct 2012
- Messages
- 22,047
Skissen gjord. Kommer en bättre version när den är klar! Men vill visa att work is in progress.
Last edited:
MetaLarsson
Warrior
Kommer projektet ges ut som någon Creative Commons-grej?
MetaLarsson
Warrior
Vilken gullig gothgumma.
- Joined
- 4 Dec 2010
- Messages
- 8,394
Jag vet inte riktigt hur det ska ges ut, tar gärna emot input från er hur ni tycker att vi ska göra
När @God45 höll i ett samskrivningsprojekt i somras skapade han en pdf som alla inblandade sedan fick göra vad de själva ville med. Skulle det vara ett alternativ? Eller vill ni göra på något annat sätt?
- Joined
- 4 Dec 2010
- Messages
- 8,394
Yxgänget
En bra bit bort från Ålderveden, bland ett par dussin tält, håller en en stam orcher till. För att en ung orch ska bli upptagen bland stammens krigare måste denne enligt traditionerna överleva en vecka i Ålderveden samtidigt som hen ansvarar för ett förband om fem underordnade.
Den senaste orchen att ställas inför denna prövning är Ghurr Köttyxa. Hans hetsiga lynne och hans tendens att glömma order och istället göra som han själv finner bäst gör att en del av de äldre tvivlar på hans förmåga att bli krigare.
Ghurr har med andra ord mycket att bevisa och hans prövning i Ålderveden har inte börjat bra. Redan första natten attackerades hans kompani, som tagit namnet Yxgänget, av en ilsken mantikora. Orcherna lyckades nedgöra besten men en av dem, Chralla Svartvårta, sårades ordentligt. Hennes vänstra ben slets närmast sönder och såren är illa infekterade.
Yxgänget har sedan olyckan slagit läger i en enorm ihålig ek. De försöker ligga lågt och behandla Chrallas sår så gott det går. Ibland tar Ghurr med sig två orcher och beger sig ut för att finna proviant och utrustning.
Möte med rollpersonerna
Ghurr är inte bara impulsiv och aggressiv i sin personlighet utan dessutom stressad av Yxgängets svåra situation. Han har därför lätt för att bli aggressiv och ta till våld om han känner sig det minsta trängd. Han har dessutom starkt mindervärdeskomplex och känner att han måste få respekt som den krigare han så gärna vill bli. Om rollpersonerna behandlar honom antingen hotfullt eller respektlöst är risken stor att det blir strid.
Om rollpersonerna däremot bemöter Ghurr med den respekt han anser sig förtjäna samt har möjlighet att behandla Chrallas sårade ben kan Yxgängets ledare tänka sig att i sin tur bistå med hjälp. Orcherna känner till skogen och dess hemligheter ganska väl och kan berätta om vissa viktiga platser och invånare för rollpersonerna [exakt vilka bestäms när fler platser och personer är skrivna]
En bra bit bort från Ålderveden, bland ett par dussin tält, håller en en stam orcher till. För att en ung orch ska bli upptagen bland stammens krigare måste denne enligt traditionerna överleva en vecka i Ålderveden samtidigt som hen ansvarar för ett förband om fem underordnade.
Den senaste orchen att ställas inför denna prövning är Ghurr Köttyxa. Hans hetsiga lynne och hans tendens att glömma order och istället göra som han själv finner bäst gör att en del av de äldre tvivlar på hans förmåga att bli krigare.
Ghurr har med andra ord mycket att bevisa och hans prövning i Ålderveden har inte börjat bra. Redan första natten attackerades hans kompani, som tagit namnet Yxgänget, av en ilsken mantikora. Orcherna lyckades nedgöra besten men en av dem, Chralla Svartvårta, sårades ordentligt. Hennes vänstra ben slets närmast sönder och såren är illa infekterade.
Yxgänget har sedan olyckan slagit läger i en enorm ihålig ek. De försöker ligga lågt och behandla Chrallas sår så gott det går. Ibland tar Ghurr med sig två orcher och beger sig ut för att finna proviant och utrustning.
Möte med rollpersonerna
Ghurr är inte bara impulsiv och aggressiv i sin personlighet utan dessutom stressad av Yxgängets svåra situation. Han har därför lätt för att bli aggressiv och ta till våld om han känner sig det minsta trängd. Han har dessutom starkt mindervärdeskomplex och känner att han måste få respekt som den krigare han så gärna vill bli. Om rollpersonerna behandlar honom antingen hotfullt eller respektlöst är risken stor att det blir strid.
Om rollpersonerna däremot bemöter Ghurr med den respekt han anser sig förtjäna samt har möjlighet att behandla Chrallas sårade ben kan Yxgängets ledare tänka sig att i sin tur bistå med hjälp. Orcherna känner till skogen och dess hemligheter ganska väl och kan berätta om vissa viktiga platser och invånare för rollpersonerna [exakt vilka bestäms när fler platser och personer är skrivna]
Jag har skrivit utkast till två platser där man kan hitta minnen och 2/3 av ett småtöntigt sidouppdrag för att man ska ha en anledning att ta sig till platserna. Mitt dilemma liknar det ovan: Minnen man hittar bör kanske vara ledtrådar till skogens historia och passa in i huvudintrigen, vad den nu är.
Har du/någon tankar kring en synopsis?
Är förresten oklarheten mellan själar och minnen i trådstarten medveten? ("Förutom att hitta själarna")
Börjar posta nedanstående om någon vecka om jag inte fegar ur.
# wc *.txt 9 225 1343 Att vårda ett minne.txt 9 254 1595 Handlingen.txt 17 641 4076 Kentauren Hermans gård.txt 3 10 74 Minnen.txt 22 621 3910 Tuva helerskan.txt 36 444 2812 Ugglor i mossen.txt 96 2195 13810 total
MetaLarsson
Warrior
Jag tänker nog skriva en text om monsterbokar och deras årliga förlösande av ollonmonster. Har jag inte fått ut något nästan lördag så får ni gärna fråga mig hur det går. 
Häxringen och rövarna
Någon dagsmarch in i skogen har ett gäng rövare slagit sig ned och byggt sig en by och lever av plundring, jakt och enklare jordbruk. De har varit där nu i 20-talet år och har goda kunskaper om skogen och dess faror, den som gör sig vän med dem kan lära sig mycket. De är åtta familjer samt ytterligare 14 män och kvinnor som inte har bildat familj, alla av olika åldrar.
Allt står inte rätt till i familjerna, det hårda livet tillsammans med att det inte var några duvungar som grundade byn gör att det är hårda hemma hos alla familjerna och barnen kommer i kläm. Några av barnen har dock upptäckt en häxring.
För ett halvår sedan bildades en häxring i en glänta två kilometer ifrån byn och några feer gav sig ut att ställa till med ofog. De lämnade häxringen intakt men en vandrade häxa (hennes stuga hade bränts ner av några driftiga äventyrare) fann den och fann att om man gick in i häxringen vid skymningen öppnades en trappa ned i underjorden. Hon använde sina konster till att där inreda fyra rum som en liten stuga och har därefter levt ganska bra där. Hon har även ordnat så att om en vrider på en av svamparna i häxringen öppnas trappan.
För fyra månader sedan var en av flickorna i byn extra arg och ledsen på sina föräldrar och flydde ut i skogen med tårarna rinnande. Hon gick på sina gamla stigar förbannande och snyftande över sitt öde och hennes fötter bar henne till häxringen vid skymningen. Hon blev först rädd för trappan men hon tänkte aldrig ändå ge sig tillbaka och när hon hörde en kvinnoröst ropa "Vem där, vem knackar på min port?" tog nyfikenheten över och hon klev ned.
Hon fick sitta vid häxans massiva köksbord, dricka te, äta nybakad sockerkaka med konserverade bär och berätta om sitt liv för häxan och de blev på något vis vänner. Häxan insåg att hon nog ändå var ganska ensam. Flickan återvände nästa dag till byn och fick omväxlande kramar för att det inte hänt henne något och bannor för att hon inte kommit tillbaka när det mörknade. Hon berättade inget om häxan utan ljög at hon kommit så långt bort att hon inte hittade hem innan det blev mörkt. (Det är något som är lite ihåligt för många träd runt om byn är märkta för att en vilsen byinvånare skall kunna hitta tillbaka till byn om just detta händer.)
Under de kommande veckorna tog hon med sig sina bästa vänner av de andra barnen till häxan som börjat utbilda dem i allt hon kan. Häxan vill inte att de berättar om henne för "de stora". Häxans underjordiska stuga är en säker plats men hon är inte altruistisk, rollpersoner som söker hennes hjälp kommer behöva betala för det. Varför hjälper hon då barnen? Är det för att senare utkräva hämnd på de de äventyrare som brände ned hennes stuga eller mer ondskefullt?
Vad barnen inte insett är att häxan bara är en halvmeter hög, när någon går nedför trappan omvandlas de till en för häxan mer passande höjd. Järnföremål får inte föras ned i underjorden, de järnföremål som någon försöker ta med sig behåller sin faktiska storlek och de drar uppåt, mot ovanjord, som om det satt en stor magnet där.
Någon dagsmarch in i skogen har ett gäng rövare slagit sig ned och byggt sig en by och lever av plundring, jakt och enklare jordbruk. De har varit där nu i 20-talet år och har goda kunskaper om skogen och dess faror, den som gör sig vän med dem kan lära sig mycket. De är åtta familjer samt ytterligare 14 män och kvinnor som inte har bildat familj, alla av olika åldrar.
Allt står inte rätt till i familjerna, det hårda livet tillsammans med att det inte var några duvungar som grundade byn gör att det är hårda hemma hos alla familjerna och barnen kommer i kläm. Några av barnen har dock upptäckt en häxring.
För ett halvår sedan bildades en häxring i en glänta två kilometer ifrån byn och några feer gav sig ut att ställa till med ofog. De lämnade häxringen intakt men en vandrade häxa (hennes stuga hade bränts ner av några driftiga äventyrare) fann den och fann att om man gick in i häxringen vid skymningen öppnades en trappa ned i underjorden. Hon använde sina konster till att där inreda fyra rum som en liten stuga och har därefter levt ganska bra där. Hon har även ordnat så att om en vrider på en av svamparna i häxringen öppnas trappan.
För fyra månader sedan var en av flickorna i byn extra arg och ledsen på sina föräldrar och flydde ut i skogen med tårarna rinnande. Hon gick på sina gamla stigar förbannande och snyftande över sitt öde och hennes fötter bar henne till häxringen vid skymningen. Hon blev först rädd för trappan men hon tänkte aldrig ändå ge sig tillbaka och när hon hörde en kvinnoröst ropa "Vem där, vem knackar på min port?" tog nyfikenheten över och hon klev ned.
Hon fick sitta vid häxans massiva köksbord, dricka te, äta nybakad sockerkaka med konserverade bär och berätta om sitt liv för häxan och de blev på något vis vänner. Häxan insåg att hon nog ändå var ganska ensam. Flickan återvände nästa dag till byn och fick omväxlande kramar för att det inte hänt henne något och bannor för att hon inte kommit tillbaka när det mörknade. Hon berättade inget om häxan utan ljög at hon kommit så långt bort att hon inte hittade hem innan det blev mörkt. (Det är något som är lite ihåligt för många träd runt om byn är märkta för att en vilsen byinvånare skall kunna hitta tillbaka till byn om just detta händer.)
Under de kommande veckorna tog hon med sig sina bästa vänner av de andra barnen till häxan som börjat utbilda dem i allt hon kan. Häxan vill inte att de berättar om henne för "de stora". Häxans underjordiska stuga är en säker plats men hon är inte altruistisk, rollpersoner som söker hennes hjälp kommer behöva betala för det. Varför hjälper hon då barnen? Är det för att senare utkräva hämnd på de de äventyrare som brände ned hennes stuga eller mer ondskefullt?
Vad barnen inte insett är att häxan bara är en halvmeter hög, när någon går nedför trappan omvandlas de till en för häxan mer passande höjd. Järnföremål får inte föras ned i underjorden, de järnföremål som någon försöker ta med sig behåller sin faktiska storlek och de drar uppåt, mot ovanjord, som om det satt en stor magnet där.
Quadrante
Grisbonde
Fredlöse …
Trångmål
Veteran
Kul initiativ! Jag är gärna med på något sätt. Har en SLP och ett monster nästan klara. Har också en idé till en äventyrsplats.
Quadrante
Grisbonde
Approvred
- Joined
- 4 Dec 2010
- Messages
- 8,394
Vad kul. ser fram emot dina bidrag!
Angående synopsisen så är ju strukturen ganska lös, men jag kan tänka mig att en synopsis skulle kunna se ut ungefär såhär:
Ålderveden håller på att bli en alltmer ondskefull plats vilket en person/fraktion vill förhindra. Denne anlitar rollpersonerna för att förhindra att ondskan växer i skogen. Rollpersonerna får reda på att Ålderveden lever, att en massa minnen svävar runt i skogen och att de måste hitta minnena och placera dessa i en stuga i skogens mitt. Allteftersom de hittar minnena bildar dessa en krönika som berättar om skogens historia och varför minnena skingrats. Förutom att hitta minnena måste dessutom rollpersonerna hitta en vårdare som kan ägna sitt liv åt att stanna i stugan och rå om minnena. Detta kan vara antingen en av rollpersonerna eller någon karaktär i skogen.
Jag råkade skriva fel när jag skrev "Förutom att hitta själarna". Att det skulle vara själar man var på jakt efter var en tidigare idé som jag senare bytte ut mot minnen.
Beastslayer
ROTN
Den knarrande vadplatsen
Där den gamla stigen korsar en smal men strid bäck finns en vadplats som alltid knarrar, oavsett årstid. Det är inte vattnet som låter, utan stockarna som någon en gång lagt ut för att göra övergången lättare. De är gamla, mjuka och mörka av fukt, men håller fortfarande. När man kliver på dem svarar de med ett djupt, långsamt knarrande som hörs längre än man tror i skogen.
Vadplatsen har använts i generationer. Jägare, kolare, flyktingar och banditer har alla passerat här. Skogen minns varje steg. Under de senaste åren har knarrandet blivit högre och mer klagande, och flera resenärer har vittnat om att ljudet ibland formar ord, som om stockarna försöker berätta något som ingen längre vill höra.
Strax uppströms ligger resterna av ett gammalt läger. Bara en stenring, en omkullvält härd och några söndervittrade pålar finns kvar. För länge sedan låg här en tillfällig samlingsplats för människor som försökte ta sig igenom Ålderveden innan skogen blev ilsken. En natt övergav de lägret i panik efter att något hade tagit sig över vadet, trots att ingen såg vad.
Sedan dess sägs det att bäcken ibland är grundare än den borde vara, ibland djupare. Någon som stannar för länge vid vadplatsen kan känna hur marken under fötterna långsamt förskjuts, som om skogen försöker avgöra om den ska släppa igenom dem eller inte. Några har också sett bleka ljuspunkter sväva tätt över vattenytan i skymningen, som om minnen fastnat mellan stränderna och aldrig riktigt tagit sig över.
Det sägs att om man stannar upp, lägger handen mot den mest slitna stocken och lyssnar utan att röra sig, kan man höra fragment av röster från dem som passerade här förr. Men det sägs också att den som lyssnar för länge riskerar att glömma varför den var på väg över huvud taget.
Där den gamla stigen korsar en smal men strid bäck finns en vadplats som alltid knarrar, oavsett årstid. Det är inte vattnet som låter, utan stockarna som någon en gång lagt ut för att göra övergången lättare. De är gamla, mjuka och mörka av fukt, men håller fortfarande. När man kliver på dem svarar de med ett djupt, långsamt knarrande som hörs längre än man tror i skogen.
Vadplatsen har använts i generationer. Jägare, kolare, flyktingar och banditer har alla passerat här. Skogen minns varje steg. Under de senaste åren har knarrandet blivit högre och mer klagande, och flera resenärer har vittnat om att ljudet ibland formar ord, som om stockarna försöker berätta något som ingen längre vill höra.
Strax uppströms ligger resterna av ett gammalt läger. Bara en stenring, en omkullvält härd och några söndervittrade pålar finns kvar. För länge sedan låg här en tillfällig samlingsplats för människor som försökte ta sig igenom Ålderveden innan skogen blev ilsken. En natt övergav de lägret i panik efter att något hade tagit sig över vadet, trots att ingen såg vad.
Sedan dess sägs det att bäcken ibland är grundare än den borde vara, ibland djupare. Någon som stannar för länge vid vadplatsen kan känna hur marken under fötterna långsamt förskjuts, som om skogen försöker avgöra om den ska släppa igenom dem eller inte. Några har också sett bleka ljuspunkter sväva tätt över vattenytan i skymningen, som om minnen fastnat mellan stränderna och aldrig riktigt tagit sig över.
Det sägs att om man stannar upp, lägger handen mot den mest slitna stocken och lyssnar utan att röra sig, kan man höra fragment av röster från dem som passerade här förr. Men det sägs också att den som lyssnar för länge riskerar att glömma varför den var på väg över huvud taget.
Beastslayer
ROTN
Källan under stenrötterna
Följer man bäcken uppströms från vadplatsen smalnar den av och blir till slut mer ett stråk av porlande vatten än ett vattendrag. Marken lutar svagt uppåt och rötterna från uråldriga träd flätas samman med stora stenar som om de vuxit ur varandra. Här, i en skuggig sänka, springer bäcken fram ur marken i form av en kall, klar källa.
Vattnet är ovanligt rent och smakar metalliskt, som om det runnit genom djupare lager än man först tror. Källan omges av mossiga block och låga buskar, och den är lätt att missa om man inte följer bäcken noggrant. Fåglar dricker här, men verkar aldrig stanna länge.
Bakom källan, delvis dold av vattenflödet och en gardin av rötter, finns en smal öppning i berget. Vid första anblicken ser den ut som ännu en spricka, men den som undersöker noggrant kan ana huggna kanter och en form som inte är naturlig. Öppningen leder in i en låg grotta där luften är sval och stilla. Vattnet från källan rinner delvis in över stengolvet och försvinner ned i en smal ränna som löper djupare in.
Grottan visar sig snart vara mer än en naturlig håla. Väggarna bär spår av gammalt dvärgasmide: jämna ytor, slitna runor och infällda fästen för portar som inte längre finns kvar. Detta var en gång ett litet dvärgfäste, byggt för att bevaka vatten och berg snarare än någon större väg. Det består av några få rum: en låg vaktkammare, ett förråd som numera är fyllt av rasat sten, och en liten sal där taket hålls uppe av grovt huggna pelare.
Fästet övergavs för mycket länge sedan. Inga spår av strid finns kvar, bara tecken på ett hastigt men ordnat uttåg. Någon har medvetet brutit vissa gångar och lett om vattnet så att delar av fästet långsamt ska fyllas och bli svåråtkomliga. Det känns som om dvärgarna inte ville att platsen skulle hittas igen, varken av fiender eller av dem själva.
I den innersta delen av fästet droppar vattnet från taket ner i en grund bassäng. I skenet från facklor eller svagt ljus kan man ibland se hur dropparna bildar mönster på ytan, som om de försöker rita något innan de löses upp. De som stannar länge här kan få känslan av att platsen väntar, inte på att återtas, utan på att få förbli orörd.
Följer man bäcken uppströms från vadplatsen smalnar den av och blir till slut mer ett stråk av porlande vatten än ett vattendrag. Marken lutar svagt uppåt och rötterna från uråldriga träd flätas samman med stora stenar som om de vuxit ur varandra. Här, i en skuggig sänka, springer bäcken fram ur marken i form av en kall, klar källa.
Vattnet är ovanligt rent och smakar metalliskt, som om det runnit genom djupare lager än man först tror. Källan omges av mossiga block och låga buskar, och den är lätt att missa om man inte följer bäcken noggrant. Fåglar dricker här, men verkar aldrig stanna länge.
Bakom källan, delvis dold av vattenflödet och en gardin av rötter, finns en smal öppning i berget. Vid första anblicken ser den ut som ännu en spricka, men den som undersöker noggrant kan ana huggna kanter och en form som inte är naturlig. Öppningen leder in i en låg grotta där luften är sval och stilla. Vattnet från källan rinner delvis in över stengolvet och försvinner ned i en smal ränna som löper djupare in.
Grottan visar sig snart vara mer än en naturlig håla. Väggarna bär spår av gammalt dvärgasmide: jämna ytor, slitna runor och infällda fästen för portar som inte längre finns kvar. Detta var en gång ett litet dvärgfäste, byggt för att bevaka vatten och berg snarare än någon större väg. Det består av några få rum: en låg vaktkammare, ett förråd som numera är fyllt av rasat sten, och en liten sal där taket hålls uppe av grovt huggna pelare.
Fästet övergavs för mycket länge sedan. Inga spår av strid finns kvar, bara tecken på ett hastigt men ordnat uttåg. Någon har medvetet brutit vissa gångar och lett om vattnet så att delar av fästet långsamt ska fyllas och bli svåråtkomliga. Det känns som om dvärgarna inte ville att platsen skulle hittas igen, varken av fiender eller av dem själva.
I den innersta delen av fästet droppar vattnet från taket ner i en grund bassäng. I skenet från facklor eller svagt ljus kan man ibland se hur dropparna bildar mönster på ytan, som om de försöker rita något innan de löses upp. De som stannar länge här kan få känslan av att platsen väntar, inte på att återtas, utan på att få förbli orörd.
Beastslayer
ROTN
Jag skriver i ett gdocs. Klistrar in här när en ny text blir färdig.
- Joined
- 4 Dec 2010
- Messages
- 8,394
Det här är jättebra grejer!!!
Jag filar också själv på en grej som förhoppningsvis blir klar inom loppet av några dagar.
Beastslayer
ROTN
Vad är bäst för dig, Franz? Att man postar här i tråden och visar att projektet lever, eller att jag sedan delar en gdocs med dig och övriga?
F.ö så röstar jag på att en snygg PDF görs, upp på drivethru, och att den går att beställa som POD.
F.ö så röstar jag på att en snygg PDF görs, upp på drivethru, och att den går att beställa som POD.