Dina spelarsynder

[Swedish Chef]

Och kanske skillnad att vara SL?

Jo, lite grann men även där föredrar jag öppna äventyr.

 

[lupmet]

Som jag läser din post så känns det inte som att du egentligen tycker att det här är synder/brister hos dig? Och jag anser utifrån din beskrivning inte heller att det är några generalfel som du gör.

Istället skulle jag säga att du verkar spela i en grupp med helt andra preferenser än du, och att de förefaller skita i vad du gillar!?

Nja, jag säger inte direkt emot dig men synden/bristen jag biktar är att jag ofta misslyckas med mina rollpersonskoncept – de passar inte in i gruppen eller efter hur kampanjen utvecklas. Ett generalfel jag gör är att inte ha några egna mål eller motivation till att agera utöver att reagera på vad som finns rakt under näsan. Hade vi till exempel spelat i en riktig fisktank hade många av mina RP:er utvecklat alkoholism på värdshuset i väntan på en köpman. De gånger jag gör en RP där jag lyckas hitta motivation och mål fungerar det mycket bättre. Synden jag begår är att jag inte gör det varje gång. Sedan är det en annan brist och problem att jag ofta misstolkar hur kampanjen skall utvecklas när jag bygger konceptet i sig, där är jag dock inte ensam skyldig utan delar skuld med respektive SL som är lite för diffus i sina instruktioner. Att gruppen har blivit … inte dysfunktionell men definitivt sämre fungerande (vissa negativa beteenden har kraftigt förstärkts) sedan från och med pandemin är en annan fråga som inte hör till trådämnet men som definitivt förvärrar effekten av mina brister som spelare.

 

[obak]

Jag vill göra 'min' grej. Har jättesvårt att bara ta ett äventyr för vad det är, ex: "gå till grottan, slakta draken, frita prinsessan"
Okay, men precis som med att gå på krogen är ju förfesten roligast. Så låt oss rollspela! Hur hamnade du här? Jaha? Vad heter din gubbe? Har du också en ond onkel?
(Fast onda släktingar pratar man inte om på första dejten, det skall ju SL droppa in och så skall man få lirka lite, inte för mycket, lagom.)
Själva drakdräparbiten skiter jag hellst i, men oftats blir jag bara frustrerad av att ingen annan kring bordet vill rollspela sina gubbar utan bara vill till drakjäveln, så jag tenderar att powergejma som fan! "-JAHA, NU ÄR DRAKHELVETESBAJSET FÖRINTAT I MOLEKYLER PÅ UNDER EN NANOSEKUND! KAN VI SNÄLLA PRATA ROLLPERSONER NU ELLER MÅSTE JAG FÖRINTA NÅGON MER?!"

 

[Feuflux]

vi måste ha en tråd med våra spelarsynder

Alla mina rollpersoner är typ likadana.

Den här rollpersonen är en kvinna, men eftersom vi kör 1920-talet som teknologisk fond och inte är ett dugg sugna på att dyka in i rasism/sexism så kan jag köra min vanliga personlighet.

Den här rollpersonen är impulsiv. Dvs ibland är den 5% mer impulsiv än jag brukar vara, typ ett avrundningsfel.

Och så vidare. Jag är inte så intresserad av att dyka ner i mina rollpersoners innersta väsen. "Kom nu min spelpjäs så ska vi uppleva jakten på förrädaren, som jag är exakt lika irriterad på som alla mina övriga rollpersoner hade varit på en förrädare."

 

[Zeedox]

Insåg nyligen en rätt stor spelarsynd hos mig som dyker upp då och då - att jag gärna sitter och analyserar spelet medan vi spelar det, eller efteråt. Kanske nämner att ”oj, den där kraften är ju helt onödig” eller ”fasen vad pilligt det är med resursmarkörer”, osv. Speciellt när tärningarna eller mina egna val gör att det går dåligt! Då blir jag lite av en dålig förlorare som gärna skyller på spelet, och inlevelsen dör.

Jag gör nästan exakt samma sak som spelledare, men upplever inte att analysen varit ett problem där. Eftersom det då är jag som föreslagit spelet känns det mer okej att börja analysera och recensera spelet, och det är enklare att få andra att haka på. Likadant efter biobesök - halva nöjet är ju att bryta ned och diskutera upplevelsen!

 

[IcarusDream]

Just det brukar jag fixa, men jag har en beklaglig tendens att för mitt inre öga föreställa mig rollpersonerna som att de ser ut som spelarna. I andra kläder.
.

Så funkar det för mig också. Jag ser alltid spelaren utklädd till karaktären när jag tänker på karaktären.

 

[Zeedox]

Något jag ogillar är när spelare skjuter ned varandras förslag och idéer. Därför försöker jag att så entusiastiskt som möjligt uppmuntra och följa det de andra föreslår. Men, även det kan bli problem ibland!

När andra spelare försöker få till en scen som kräver lite övertalning, konflikt och spänningar, då missar jag det ibland och bara accepterar det de föreslår rakt av, vilket kan bli skumt. Kanske att spelaren vill spela svårflörtad och behöver bli lite lirkad med bara, egentligen. Och jag förstår verkligen impulsen, sånt brukar bli bra scener!

"Lämna mig här, jag offrar mig för gruppen!"
"...okej!"

 

[Sidd]

Har sett att de övriga tittar lite snett när tärningstornet jag (totalt utzoomad) staplat upp med ett skrammel rasar över bordet…plockar skamset ihop dem och låssas engagera mig i nån strid å märker irriterat att mina fingrar återigen börjar balansera upp ett nytt torn med t4an i botten…

 

[Zeedox]

En av mina spelarsynder är att jag läser spelets regler och försöker lista ut vad det går ut på. Så finns det regler för något tenderar jag att dras lite sjukligt till det och försöka aktivera dem. Tex. i Mythic Bastionland som talar om "The City Quest" som alla rollpersoner ska söka (men egentligen aldrig nå), eller i Eon med dess karaktärsdragsregler eller bara färdigheter för den sakens skull. Har jag ovanligt lågt i Smyga. väldigt högt i Bärplockningts eller specialförmåga i Infektionsresistans forcerar jag in dem bäst jag kan.

Just specifikt i Eon-världen hänger det ihop med Dissipations & Skräckreglerna, där jag både själv ivrigt vill stöta på nya resultat eller till och med se dem hända mina medspelare.

 

[Rymdhamster]

Ibland frågar jag efter spelledarpersoners namn enbart för att hålla SL på alerten.

 

[verlandes.]

Är rätt sällan jag är spelare så känner att jag inte får träna mina spelarförmågor tillräckligt. Därmed sagt:

- Känner igen det där med att tröttna på sin rollperson, får lust att byta var och varannan spelträff.

- Jag kan nog vara lite kaosig, vill pela på allt i äventyret. Äta de konstiga bären, ta på den vibrerande stenen. Blir liksom nyfiken på äventyrstexten och vill upptäcka allt som finns - låter ju som en dygd, men har vid flera tillfällen orsakat en sån där TPK.

 

[verlandes.]

Enligt @Zeedox är en av mina synder hur paranoid jag är som spelare. Min instinkt är att aldrig vara fullt ärlig med SLPer, för jag förväntar mig att hälften kommer att förråda mig senare ändå. Men om SL tänkte servera mig en snäll allierad, så är ju risken att jag går miste om det.

Fick som SL en ny spelare vars förra SL uppenbarligen hade kört massa gotcha-trix. Han var extremt paranoid och antog det värsta om alla SLP:s, ofta blev han aggressiv mot dem liksom preemptively.
Det var som att spelleda en adoptivhund från Vitryssland.

 

[God45]

Fick som SL en ny spelare vars förra SL uppenbarligen hade kört massa gotcha-trix. Han var extremt paranoid och antog det värsta om alla SLP:s, ofta blev han aggressiv mot dem, liksom preemptively.
Det var som att spelleda en adoptivhund från Vitryssland.

Jag har också varit med om detta!

Tydligen producerar jag själv spelare som dyker upp i andra grupper senare och är iskalla pragmatiker eftersom jag aldrig straffar sådant. Så folk dyker upp och får spelledare att slå bakut när de skjuter ett barn eller något bara för att det är det mest effektiva.

 

[verlandes.]

Jag har också varit med om detta!

Tydligen producerar jag själv spelare som dyker upp i andra grupper senare och är iskalla pragmatiker eftersom jag aldrig straffar sådant. Så folk dyker upp och får spelledare att slå bakut när de skjuter ett barn eller något bara för att det är det mest effektiva.

Du är en levande psykopatfabrik!

 

[God45]

Du är en levande psykopatfabrik!

En gång så öppnade jag en D&D kampanj med en köttkvarn dungeon för att komma till själva kampanjen. För jag hade nya spelare som jag visste var rädda för att deras karaktärer skulle dö och så. Så jag ryckte av plåstret liksom. Så när de var genom dungeonen hade alla med en lång backstory eller ett alignment med ett G i det dött och karaktärer var mer ”Gromlir är en lawful evil trollkarl med mycket boost spells och… Ett skägg antar jag?”.

En av de nya spelarna tittar på en av de mer erfarna spelarna efter att ett bakhåll i ett fällrum dödat två karaktärer och frågar ”Är det alltid så här?!” och den erfarna spelaren säger ”Nej, God45 brukar göra så här i början så man inte ska känna någon skuld eller empati när man gör vad man måste för att överleva senare. Det kommer lugna ner sig efter första biten.” varpå nya spelaren går ”Men det är ju evil PÅ RIKTIGT!”

 

[Zeedox]

Fick som SL en ny spelare vars förra SL uppenbarligen hade kört massa gotcha-trix. Han var extremt paranoid och antog det värsta om alla SLP:s, ofta blev han aggressiv mot dem liksom preemptively.
Det var som att spelleda en adoptivhund från Vitryssland.

Andra spelare blir ofta helt chockerade när jag börjar med att fråga SLP snällt om de vill gå med på mina krav. Eller för den delen överhuvudtaget frågar om vad en SLP heter och hur de mår.

 

[Rymdhamster]

varpå nya spelaren går ”Men det är ju evil PÅ RIKTIGT!”

Såg den här. Tänkte på dig.

 

[Hundenilunden82]

Jag kan nog många gånger bli den där backseat driver snubben.

Jag är väl så sl-skadad så jag många gånger går in och rättar rådande sl när jag anser att hen gör fel.

Nej så funkar inte alls regeln för att använda skjutvapen i närstrid och nej orcherna kan inte alls träffa min karaktär för hen får +2 i skydd för hen står bakom en halvöppen dörr och nej olle skulle ju ha agerat före draken enligt den här intiativregeln osv osv

 

[Basenanji]

Vet inte om det är en synd, men jag besväras av mitt beteende.

Jag vill ta ansvar och känna mig duktig.

I en del äventyr/spel är hela premissen att konflikter är öppna och att moral mm är nyansrikt. Det finns inget facit och det som är spännande är att se vad som ska ske. Orchstammen (som inte alls behöver vara ond) är i konflikt med alverna (som absolut kan vara onda eller drivas av egoistiska motiv åtminstone).

I sådana situationer blir jag ofta frustrerad (”Men vad vill äventyret att jag ska göra egentligen? Vad är rätt alternativ?”).

Jag har helt enkelt svårt att finna mig i att jag ”bara” ska spela min rollperson som svar på vad som sker i äventyret, utan att det ska finnas någon sorts förplanerad bana att följa.

Jag tänker också att äventyret ”vill att spelarna (till slut) gör rätt sak”, vilket får mig att hela tiden leta efter vad vi ”borde” göra. Om äventyret inleds med ”I den fattiga byn fruktar man vintern och alla monster som…” så fyller min hjärna direkt i med: ”…Aha! Vi måste rädda byborna från monster! Ok, let’s do it!”…men det är kanske inte alls så viktigt i äventyret? Det kanske inte ens finns något färdigplanerat ”rätt” alternativ? Tanken är kanske bara att skapa en dramatisk start /scen/introduktion.

Så ledsen alla medspelare för att jag missar poängen och vill vara Bror Duktig, när ni vill undersöka och interagera med en spännande spelvärld.

 

[Feuflux]

Jag tänker också att äventyret ”vill att spelarna (till slut) gör rätt sak”, vilket får mig att hela tiden leta efter vad vi ”borde” göra. Om äventyret inleds med ”I den fattiga byn fruktar man vintern och alla monster som…” så fyller min hjärna direkt i med: ”…Aha! Vi måste rädda byborna från monster! Ok, let’s do it!”…men det är kanske inte alls så viktigt i äventyret? Det kanske inte ens finns något färdigplanerat ”rätt” alternativ? Tanken är kanske bara att skapa en dramatisk start /scen/introduktion.

Oj vad jag känner igen mig med hur det är när vi kör warhammer fantasy... Jag har svårt att spela ut min roll eftersom jag meta-letar krokar för något större äventyr/röd tråd.