Som vanligt i alla spelledardiskussioner måste jag ha en åsikt trots att jag sällan spelar med spelledare. Men jag gillar ju att sätta mina rollpersoner i jobbiga situationer och se dem lida. Och på samma sätt gillar jag när andra spelare gör det, eller när jag sätter andra spelares rollpersoner i sådana situationer. Det är en väldigt vanlig preferens hos dem jag spelar med, att vilja ha "ångest". Det ska vara föräldrar med alkoholproblem, det ska vara cancer, diskriminering, ätstörningar, självmordstankar och olycklig kärlek. Att leverera den sortens negativa upplevelser på ett effektivt och gripande sätt gör att spelsessionen riktigt känns hårt och länge och blir mycket minnesvärd. Katarsis och så vidare. Så att "njuta" av dessa negativa upplevelser i rollspel, gör det oss till sadister? Inte i den strikta bemärkelsen, såklart, men "sadist" är ju ett ord som ofta används i en mycket bredare och överförd betydelse, och att digga när rollpersonerna utsätts för riktigt jävliga saker, det kan säkert beskrivas på det sättet. Men det är ju med kärlek. Man lider ju med rollpersonerna. Tänker att det är en liknande grej som i skräckrollspel/film.
Den Sadistiska Spelledaren
- Thread starter Gerkub
- Start date
Jag började inte spela förrän -84 men har åtminstone två erfarenheter av spelledartypen och filosofin bakom.
I slutet på 80-talet blev jag en vän med en äldre person som hade spelat så på slutet av 70-talet och några år in på 80-talet (tror jag). Jag kände honom på annat sätt men vi visste att den andra också spelade rollspel. Vi andra hade under fem års tid hittat en spelstil som var kul för oss. Detta trots och kanske tack vare Drakar och Demoners klonkighet, primitiva äventyr och fullständigt oseriösa medspelare (andra barn). Men vi var vana att SL curlade lite och balanserade situationerna.
Förutom att han bara spelade D&D eller AD&D så visade han tydliga tecken på att vara av den nämnda typen. Han föreföll vara hunsad och undfallande i andra sociala sammanhang, verkade ha låg självkänsla, hög tävlinginstinkt, tydliga besserwissertendenser, extremt powergejmande och hade ett visst mått av sadism och så vidare.
Efter ett tag hoppade jag in i en av hans AD&D kampanjer. Satt med ganska länge (åtminstone ett par långa köpeäventyr tror jag). Men generellt sett var det svårt att komma vidare. Han läste äventyren som fan läste bibeln, allt var på en för svår nivå för oss, och som spelare fick man ingen hjälp alls. Han var alltid skadeglad när det gick dåligt för oss. Att jag blev kvar så länge var av sociala skäl och det som skedde utanför spel.
Det tog nog nästan 20 år innan jag blev sugen att spela nån form av D&D igen.
Det andra fallet var betydligt senare med en Spelledare som var med på tiden det begav sig och som hade ett nyfunnet intresse för OSR efter en längre tids mer traditionellt tradspelande. Spelgruppen var min ordinarie med en hel del casual-spelare. Vi körde på som vi brukade och hamnade på grund av motståndet och bristen på alternativa lösningar nästan direkt i en TPK. Inget av våra kreativa initiativ accepterades eller byggdes vidare på.
Den här spelledaren var betydligt mer välanpassad socialt och vi hade inte sett några sadistiska tendenser. Men han såg svårigheten/sadismen som en del av genren/spelstilen som han återskapade i äventyret. Han hade också förvarnat innan vi spelade så det fanns inget skäl för oss att känna oss lurade. Det var liksom ”bara inte kul” för nån av oss.
Jag tror att en del går igång på sånt. Och det kan såklart finnas tekniker för att göra det bättre eller sämre. För min del är det dock inte tillräckligt intressant för att jag skulle vilja fördjupa mig i det.
//EvilSpook
Gerkub
Gelékub
- Joined
- 8 Mar 2021
- Messages
- 1,340
Det här låter som en exemplarisk ”sadistisk” spelledare, och att det låter som att det krävs mycket empati, människokännedom, och att kunna känna av stämningen, för att få till.
Conan
Swashbuckler
- Joined
- 15 Aug 2000
- Messages
- 2,098
Jag provade att spelleda ett parti Eon med några kompisar som höll på med Warhammer när jag var ung.
De fattade inte alls grejen utan höll på att tramsa sig och ägna sig åt en massa sexuella utsvävningar.
Det ledde till att jag dödade samtliga rollpersoner utom min egen i en långsam process. Var kanske lite sadistiskt. Men är inte helt säker på om det var fel.
De fattade inte alls grejen utan höll på att tramsa sig och ägna sig åt en massa sexuella utsvävningar.
Det ledde till att jag dödade samtliga rollpersoner utom min egen i en långsam process. Var kanske lite sadistiskt. Men är inte helt säker på om det var fel.
Franz
Things aren't different. Things are things.
- Joined
- 4 Dec 2010
- Messages
- 5,986
Hade du en egen rollperson samtidigt som du var spelledare?
Conan
Swashbuckler
- Joined
- 15 Aug 2000
- Messages
- 2,098
Ja, man vill ju inte missa allt det roliga (byten, färdighetspoäng m.m.) bara för att man är SL
Franz
Things aren't different. Things are things.
- Joined
- 4 Dec 2010
- Messages
- 5,986
För mig är SL den roliga biten så jag antar att jag för göra tvärtom, hoppa in som spelledare när jag är spelare:Ja, man vill ju inte missa allt det roliga (byten, färdighetspoäng m.m.) bara för att man är SL
FRANZ:
Jag letar igenom rummet.
SPELLEDAREN:
Du hittar ingent…
FRANZ:
Du hittar en lönndörr!
SPELLEDAREN:
För i helvete Franz, det är jag som är spelledare!
FRANZ:
- Jag öppnar lönndörren!
- Där bakom finns en kista!
- Cool! Jag öppnar kistan!
SPELLEDAREN:
Lägg av nu, det finns ingen kista!
FRANZ:
- I kistan finns ett magiskt svärd.
- Jag plockar upp det!
- Svärdet ger dig +85 i alla färdighetsvärden.
SPELLEDAREN:
Äh, nu skiter jag i det här!
(Spelledaren går)
RESTEN AV SPELARNA:
Jaha, ska vi dra till krogen istället?
(Resten av spelarna går)
FRANZ:
- Jag öppnar nästa dörr!
- Där finns sjuhundrasextio triljoner guldmynt och femtiotre prinsessor i nöd
- Wow, asmaxat! Jag öppnar nästa dörr!
Och så vidare
Jag gillar att hitta och läsa rapporter från de som spelat med de gamla pionjärerna. Några viktiga saker av vad jag förstått:
- Arneson var ordentligt sadistisk även som DM, enligt konventsrapporter jag läst. Definitivt mer än Gygax.
- Skadeglädje verkar ha varit en viktig del av upplevelsen, så om något gick dråpligt illa för en spelare var det något de andra kunde skratta åt, och blev med tiden vara en historia.
- Åtminstone Gygax och hans omkrets spelade något ohemult mycket. Så hände något dåligt idag, bara att gaska upp dig, vi spelar ju imorgon igen.
- Spelet var på en gång komiskt och seriöst. Komiskt pga alla udda dråpligheter. ”Oj, blev du uppäten av ett köttätande golv? Haha, oväntat va!” Men samtidigt seriöst på så sätt att segerns sötma var desto större när spelarna överkom oddsen.
Last edited:
Gerkub
Gelékub
- Joined
- 8 Mar 2021
- Messages
- 1,340
Masochister kanske ni kan kalla er? Nej men du har så klart rätt i att det relaterar till skräck.
Jag tycker det spelledarlösa är relevant här också, kanske för att samberättande rollspel kanske kan liknas mer vid att alla är spelledare och spelare på samma gång, snarare än att man spelar ett spelledarlöst bräd- eller kortspel? Och också lite vad jag tror hur utvecklingen av domarens roll påverkade rollspelens utveckling.
En brasklapp är att jag inte vet hur Gygax och Arneson och deras gäng spelade sina historiska krigsspel innan D&D. Men jag bara gissar att om en domare, som kommer från en historisk krigsspeltradition, plötsligt tillåts vara ”sadistisk” så händer något. Att domaren får en annan sorts utmaning, att själv försöka komma på finurliga sätt att sätta dit spelarna, som inte behöver vara historiskt korrekt. Och det ger domaren en ny sorts agens som leder vidare till utvecklingen av rollspel. Eller vad säger rollspelshistorikerna på forumet om det här?
Last edited:
Gabrielle de Bourg
Gör nördiga grejer
- Joined
- 5 Feb 2018
- Messages
- 1,310
Jag är inte ett fan av att vara sadistisk som att straffa spelarna och känslan av att de ska spela mot mig är den värsta jag vet. Om något är jag väl ibland för snäll och vill se mina spelare lyckas…
Iaf om vi pratar mekaniskt! Jag gillar ju att spela på tunga känslor ibland och går gärna in på tragedier och svåra moraliska val. Då skulle jag dock inte säga att tanken är att straffa spelarna, utan att ge dem emotionella utmaningar.
Sedan har jag haft ”sadistiska stråk” där jag bara sagt att spelare dör utan att få en chans att rädda sig, men då är jag väldigt tydlig med the stakes. Hade en CoC-kampanj där en spelare gav sig på en Great Old Ones avkomma under en ritual med tiotusentals kultister (och dödade avkomman!) där jag rätt tydligt sa ”de hugger ihjäl och sluter dig i stycken”, för att med antalet var det överflödigt att slå, något spelaren var väldigt kul ense om var rimligt. En annan gång blev en spelare arg på det dock, i en Indy-inspirerad CoC-minikampanj, där de genom äventyret hittade ledtrådar att inte titta i artefakten. Under klimaxet, när nazisterna då utför en ritual med hjälp av artefakten för att frammana en Great Old One så bestämde sig denna spelare att istället försöka sno artefakten, där de andra spelarna höll sig undan och blundade. Han blev sur när han, likt nazisterna också slets i stycken, men alla medspelare påpekade att varje text sa ”blunda förfan!”, så visst straffades han, men det var också tydligt varför.
Iaf om vi pratar mekaniskt! Jag gillar ju att spela på tunga känslor ibland och går gärna in på tragedier och svåra moraliska val. Då skulle jag dock inte säga att tanken är att straffa spelarna, utan att ge dem emotionella utmaningar.
Sedan har jag haft ”sadistiska stråk” där jag bara sagt att spelare dör utan att få en chans att rädda sig, men då är jag väldigt tydlig med the stakes. Hade en CoC-kampanj där en spelare gav sig på en Great Old Ones avkomma under en ritual med tiotusentals kultister (och dödade avkomman!) där jag rätt tydligt sa ”de hugger ihjäl och sluter dig i stycken”, för att med antalet var det överflödigt att slå, något spelaren var väldigt kul ense om var rimligt. En annan gång blev en spelare arg på det dock, i en Indy-inspirerad CoC-minikampanj, där de genom äventyret hittade ledtrådar att inte titta i artefakten. Under klimaxet, när nazisterna då utför en ritual med hjälp av artefakten för att frammana en Great Old One så bestämde sig denna spelare att istället försöka sno artefakten, där de andra spelarna höll sig undan och blundade. Han blev sur när han, likt nazisterna också slets i stycken, men alla medspelare påpekade att varje text sa ”blunda förfan!”, så visst straffades han, men det var också tydligt varför.
afUttermark
Swashbuckler
- Joined
- 17 Oct 2011
- Messages
- 2,015
Senast en av mina spelares rollpersoner dog tyckte jag att varningarna var tydliga det var två låsta dörrar utan nycklar som var tvungna att forceras på en av dörrarna var det kladdat med blod. Det hördes obehaglig musik inifrån rummet vid den sista låsta dörren. Jag liksom spelarna blev dock tagna på sängen när inte kulor kunde ta död på besten utan det krävdes magiska vapen. Jag kände mig inte som en sadist