Den Sadistiska Spelledaren

Gerkub

Gelékub
Joined
8 Mar 2021
Messages
1,332
Jag lyssnar på ljudboksversionen av Game Wizards av Jon Peterson, som handlar om Dungeons & Dragons utveckling från smal källarhobby till succé på massmarknaden.

Under 1972 hade Gygax följt Arnesons rapporter om hans kampanj Blackmoor, och frågade Arneson om vilka modifikationer han hade gjort på Chainmail, som skulle kunna vara med i tredje utgåvan. Arneson svarade att han hade lagt till dungeonskapande, regler för överlevnad utomhus för spel ovan jord, och inte minst lade han vikt vid att spelledaren, ”the referee”, har en stor roll.

”Especially, a sadistic referee”.

Jag vet inte riktigt hur det gick till i Arnesons blackmoor, men jag vill tänka att det ändå var ganska kul. Det kanske har göra med krigsspelrötterna, att domaren tidigare var mer distanserad, och att nu fick den en mer aktiv roll?

Jag associerar tyvärr lite till när jag var barn och träffade andra nörd-barn, som ofta var dryga småpåvar som ville styra och ställa. (Vilket avskräckte mig upp i vuxen ålder från vissa nördiga saker som t ex rollspel).

I typ osr, kan jag tycka det är ganska kul om dungeonen är sadistisk. Men spelledaren, vete fasen.

Vad har ni för erfarenheter av det här? Hur var det för er som var med på 1970-talet?

Kan det till och med vara skoj (även för de som inte är spelledaren)?
 

Rymdhamster

ɹǝʇsɯɐɥpɯʎɹ
Joined
11 Oct 2009
Messages
11,925
Location
Ludvika
Det beror på exakt vad det betyder i sammanhanget. Men spontant tycker jag det suger. Sure, man kan argumentera för att det krävs en sadistisk SL för att skriva ett sadistiskt kryptkräl, och det kan jag vara okej med. jag vill gärna veta att det är den strtens rollspel vi kommer köra, men det kan vara kul.

jag är också okej med att SL spelar som att monstren vill vinna (inom rimliga gränser).

Men en SL som fudgear tärningsslag för att döda rollpersoner? Som skickar in fler och fler förstärkningar, oavsett om de existerade eller inte, tills rollpersonerna faktiskt dör? Sånt skit har jag inget tålamod för. Oavsett om det är faktiskt sadism, oförmåga, eller oförståelse.
 

Zire

Swashbuckler
Joined
18 May 2000
Messages
3,006
Location
Umeå
Sadism betyder ju egentligen sexuell njutning av att se andra lida. Och det vill jag inte ha alls.

Men i sammanhanget så är det nog bara en SL som gillar att se rollpersonerna lida. Det vill jag inte heller ha.

Snälltolkar man så skulle det väl också kunna vara en SL som gillar att konstruera dungeons som är så svåra och farliga för rollpersonerna att det får spelarna att våndas över sina val. Det kan vara kul när man är på humör för det.
 

Zimeon

Magister Katt
Joined
31 Mar 2013
Messages
255
Location
Åkersberga
Jag spelade inte på 70-talet, men min iakttagelse är väl att improviserad jävlighet on the fly är jag inte intresserad av, men ett sadistiskt streak när man skapar dungen eller vadtusan det nu är, är ju en annan sak. En elak och jävlig motor är en sak.

Lite som Drakborgen: frustande roligt, och den "automatiserade SL" som det spelet innebär är ju verkligen allt annat än snäll. Men det blir kul just för att man vet det, och för att det är en motor och inte en människa som kommer på saker bara för att vara elak.
 

Mikl

Veteran
Joined
11 May 2023
Messages
198
Namn som Gygax* och Arneson väcker med rätta viss vördnad, men när man läser om deras 70-talskampanjer är det bra att komma ihåg att de också var nybörjare en gång. De flesta här på forumet har nog spelat mycket längre än vad hobbyn ens existerat på den tiden. Och vi har tillgång till spel som är resultatet av 50 nånting års utveckling, det hade de inte på 70-talet.
Så de designval som gjordes på den tiden får tolkas därefter.


* Gary, inte Ernie
 

Christoffer

It's all pig.
Joined
18 Mar 2008
Messages
3,988
Location
Umeå
Man kan ju också tänka sig att det ena inte nödvändigtvis utesluter det andra? Man kan förbereda en dunge som är hemskt elak men spelleda den rättvist och neutralt?

Vet att jag också läst någonstans om ett perspektiv som man kan tänka på är kompisen som är med när man kör säg bänkpress, peppar en, vill att det ska gå bra men kommer ju inte lyfta åt en, men hjälper en om man skulle misslyckas så man inte skadas men målet är att köra till fail. Tills man inte orkar mer. Målet är att riskera karaktärens liv men smart, så det mer handlar om när någon dör än om.
 

Gerkub

Gelékub
Joined
8 Mar 2021
Messages
1,332
Namn som Gygax* och Arneson väcker med rätta viss vördnad, men när man läser om deras 70-talskampanjer är det bra att komma ihåg att de också var nybörjare en gång. De flesta här på forumet har nog spelat mycket längre än vad hobbyn ens existerat på den tiden. Och vi har tillgång till spel som är resultatet av 50 nånting års utveckling, det hade de inte på 70-talet.
Så de designval som gjordes på den tiden får tolkas därefter.


* Gary, inte Ernie
Ja precis, jag försöker inte lägga alltför stor värdering i det. Och spekulerar lite i att just vikten vid domarens aktiva roll gjorde att det kunde utvecklas till något nytt? Att den rollen var en av sakerna som faktiskt möjliggjorde ”rollspel”?
 
Last edited:

Mikl

Veteran
Joined
11 May 2023
Messages
198
…spekulerar lite i att just vikten vid domarens aktiva roll gjorde att det kunde utvecklas till något nytt? Att den rollen var en av sakerna som faktiskt möjliggjorde ”rollspel”?
Så är det säkert. Utvecklingen från krigsspel till rollspel verkar ha skett stegvis och domarens övergång till något som liknar dagens spelledare måste ha varit ett viktigt steg.

Dagens mainstreamrollspel är oftast tydliga med att spelledaren inte har en antagonistisk roll men precis som du pratar om i trådstarten upplevde även jag en del powertrippande spelledare i yngre dar. Omognad spelade säkert in.
Det inslaget tycks ha satt spår i fler utövare. När jag spelat med folk som kommit tillbaka till hobbyn efter ett uppehåll på 20-30 år har jag upplevt att de kan ha svårt att lita på spelledaren. Ställer kontrollfrågor för att försäkra sig mot att spelledaren inte sätter dit dem på nåt sätt.
De som hängt med i den kontinuerliga utvecklingen vet att spelledaren inte är fienden… numera.
 

Vitulv

Årets spelledare 2011 och 2013
Joined
23 Dec 2000
Messages
6,911
Jag hatar tropen. Jag hatar memes om elaka spelledare. Jag hatar maktfantasin som de grundas i. Jag hatar snubbar som gör det till någon sorts personlighetsdrag att vara en ”ond spelledare”. Jävla töntar.

Jag kan uppskatta dungeons som är dråpligt dödliga, men då med emfas på dråpligt, och när de spelleds av en SL med vänliga intentioner och en spelgrupp som är med på slapstick.
 

Brödbane

Kristallkrönikör
Joined
1 Oct 2020
Messages
788
Alltså som spelledare så gillar jag att tvinga mina spelare göra svåra val där det inte finns något rätt svar. Jag vet inte om den typen av situation räknas som sasism? Det är också kul att sätta rollpersonerna i jävliga situationer, men alltid ge dem möjligheten att kunna ta sig ur den på ett spektakulärt sätt (den så kallade "Lex Die Hard").

Som ung så hade jag dock en tydligt powertrippande SL som använde rollen mer som ett maktmedel än ett sätt att få intressanta reaktioner ut spelarna.
 

afUttermark

Swashbuckler
Joined
17 Oct 2011
Messages
2,011
Under mina tidiga rollspelsår kanske jag träffade på någon sadistisk Sl.
men de senaste 30 rollspelsåren har varit förskonade från sånt. Jag kanske ska lista @Mogger s förträffliga egenskaper som Sl i stället men det kanske är en annan tråd.
 

Gerkub

Gelékub
Joined
8 Mar 2021
Messages
1,332
Alltså som spelledare så gillar jag att tvinga mina spelare göra svåra val där det inte finns något rätt svar. Jag vet inte om den typen av situation räknas som sasism? Det är också kul att sätta rollpersonerna i jävliga situationer, men alltid ge dem möjligheten att kunna ta sig ur den på ett spektakulärt sätt (den så kallade "Lex Die Hard").

Som ung så hade jag dock en tydligt powertrippande SL som använde rollen mer som ett maktmedel än ett sätt att få intressanta reaktioner ut spelarna.
Ja hand upp alla som inte tycker det är liite kul att se ens vänner ”lida” i spel? Alltså, på ett respektfullt, lekfullt på-låtsas-lidande. (Okej fattar att det låter illa! Det är inget sexuellt med det!)

Men det kanske finns något där som inte har med powertrippande att göra. Att det är en viktig skillnad mellan att ha ett stort ego som vill dominera, och att komma på snillrika, grymma saker i spel.
 

krank

Går ondskans ärenden
Joined
28 Dec 2002
Messages
35,581
Location
Rissne
Det mest sympatiska sadistiska spelledandet jag vet är jag läst från folk som spelletts av @Robert Jonsson. Där har "sadism" nämnts en eller två gånger, men då i uppskattande betydelse: Man gillar de upplevelser han skapar. De jobbiga val och de tragedier rollpersonerna får. Om jag fattat rätt.

Och jag kan köpa det. En spelledare som kan skapa situationer som känns precis lagom obehagliga, som innebär val som man på riktigt våndas inför och där man nästan ifrågasätter sig själv efter att man gjort valet. Svåra situationer fast på låtsas, liksom. "Men vafan, det här är ju svårt på riktigt!" "Ja, jag vet, bwahahahahaha"…

Jag har ju bara spelletts av Robert på konvent, och konventsscenarier är korta och lämpar sig nog inte jätteväl för sånt. Dessutom har vi nog varit mer fokuserade på problemlösning än starka upplevelser, och Robert är bra på att anpassa sitt spelledande efter gruppen. Så det här är mest hörsägen och så som jag föreställer mig det.
 
Top