De under oss - Bret Easton Ellis möter svensk folktro och Kuf (spelrapport fisktank)

Scen 1 - Gym​


Sen kväll och Atlas på Södra Esplanaden är fullt och Sebastian Leijonhufvud beställer en flaska Krug som ingen vid bordet egentligen vill ha medan Alexandra Falkenström kommer direkt från Köpenhamn i en rödblå Bottega Veneta-kappa trots att det fortfarande är tjugotvå grader ute och Christopher Lagergren berättar att han blivit inbjuden till en middag där värden dukade för en gäst som aldrig dök upp och ingen verkar tycka att det låter särskilt märkligt och någon har glömt ett par blöta seglarskor under soffan bredvid en Hermès-väska som ingen gör anspråk på och utanför panoramafönstret står en ovanligt lång man blickstilla på kajen med ansiktet vänt mot månen innan han försvinner bakom en passerande spårvagn.

Atlas är ett exklusivt medlemsgym där alla de som betyder något och som är unga och fräscha och är någon hänger och man kan tycka att det är onödigt att använda en av Kronsunds finaste utsikter mot kajen till ett panoramafönster i ett gym men det är viktigt i en så segregerad stad som Kronsund att stans mindre priviligerade övre medelklass kan gå förbi med gamnackar och avundsjukt flukta på de som faktiskt spelar roll.

Maximilian Wetterstrand har tagit av sig sin röda, pösiga Vuori-hoodie för att visa sin utsökta gymfysik i enbart ett lätt, tajt, svart linne från Lululemon och ett par röda gymshorts från Ten Thousand Workouts som smiter åt runt hans lår på ett sätt som säger att han inte missat många leg days på sistone och har ställt sig i en medveten platstagande position framför den enorma spegeln för att hitta den perfekta vinkeln där både han och alla andra riktigt kan njuta av formen i hans bicepscurls.

Sebastian Leijonhufvud ropar åt Max från den bruna soffan från Vittori där han har fläkt ut sig i ljus kostym och skjorta från Tom Ford. “Sluta åma dig nu, kom och drick lite istället.”

Maximilian flinar över axeln bort mot Sebastian utan att avbryta sitt set. “Jävla Krugare, det är ju inte ens gott.”

“V… vadå?” Sebastian låter lite förorättad när hans uppenbara move för att imponera föll så platt.

Max pressar upp sista reppen, ställer tillbaka hantlarna, sliter åt sig sin gymhandduk och går bort mot Sebastian samtidigt som han medvetet och övertydligt torkar bort svetten ur ansiktet och plockar upp ett av de upphällda glasen, luktar lite på innehållet och rynkar utstuderat på näsan.

“Ja alltså, det är ju inte en proteinshake men det är väl ändå rätt gott eller?”, tycker Sebastian menande, fortfarande lite stött av kompisens nonchalans.

“Äh, visst. Det funkar väl.” Max rycker på axlarna.”Såg du den där mannen som stod där ute förresten?”

Sebastian rynkar pannan. “Vadå, den där långa killen?”
“Ja. Han måste ju varit över två meter säkert?”
Sebastian spärrar upp ögonen. “Va? Nääää.”
Max rycker på axlarna. “Såg jävla skum ut i alla fall.”

Sophie Adlersten och Alexandra Falkenström kommer ut från yogastudion och är lite lagom svettiga och rosiga utan att vara ofräscha och småpratar om Sophies praktikplats på arkitektkontoret.

Sophie är som vanligt klädd mycket ordnat, strukturerat och begripligt, i det här fallet i ett svart gymset från Aimn som är smickrande och inte direkt tråkigt men möjligen lite avvisande och inte så inbjudande till vare sig blickar eller kommentarer.

Alexandra däremot bär ett homage till 80-talet och antingen Call on Me-videon eller Susanne Lagerfelt beroende på vilken generation man tillhör och bär på en enormt stor vattenflaska som erbjuder lika mycket träning att släpa omkring på som själva yogapasset då Alexandra har föresatt sig att dricka fyra liter vatten om dagen och då är det ju lämpligt att hälla upp och bära runt på dessa liter hela dagen så man vet hur man ligger till.

“Men trivs du då?”, frågar Alexandra och suger i sig lite vatten.
Sophie nickar. “Ja, det är ju bättre än juristbyrån.”
“Ja, det kan jag tänka mig, den lät ju sjukt tråkig. Men vad får du göra då? Rita hus?”
“Nä, mest sortera färgprover än så länge.”
“Oooh, rafflande. Och du som är så bra på färg”, säger Alexandra ironiskt och sneglar menande på Sophies monokroma utstyrsel. “Är det femtio nyanser av grått du sorterar?”
“Fler än du kan tro.”, säger Sophie och låtsas inte om piken.
“När får du göra nåt stort då?”, undrar Alexandra.
“Till vintern kanske om allt går väl. Måste bara bli av med byrån så jag kan fokusera på det här.”
“Mmm, ja, det är klart. Man kan ju inte ha två ‘karriärer’ igång samtidigt. Men hur gick med det där? Du skulle ju starta eget ett tag?”
Sophie rycker på axlarna. “Det var så mycket papper, jag orkade inte.”
“Nä, papper 2026.” Alexandra gör en grimas. “Vem orkar liksom?”

Benjamin Åkerfelt kliver flåsande av löpbandet och hans pikétröja är vit, halvsvettig och Lacrosse och springshortsen är moderiktiga, limegröna och Louis Vuitton. Han tittar på displayen - två kilometer, ganska nöjd ändå, längre än vad han klarade senast. Han flyttar sin spensliga kropp bort mot soffgruppen där de andra sitter.

Christopher Lagergren kliver av löpbandet bredvid och hans display visar att han har tagit sig längre i ett betydligt snabbare tempo på samma tid. Hans kondition är så god att han har kunnat prata i princip oavbrutet under löprundan medan Benjamin varit ovanligt tyst. Han torkar svetten med en liten gymhandduk som pryds av Atlas gyllene monogram och glider efter Benjamin för att fortsätta “konversationen”.

“Men hur var det då, hade du hört om det där med middagen tidigare eller? Du hade ju liksom ingen reaktion på det.”

Benjamin skakar urskuldande på huvudet. “Nä. Men att inte dyka upp alls. Så jäkla nonchad.”

Sebastian nickar tankfullt och stryker sig över nacken med handduken. “Om man nu ordnar en middag, som inte kan varit billig av vad jag hörde - verkligen goes all out.”

“Kaviar, gåslever?”

“Du, det var bättre. Det var bättre. Kaviar - pffft. Bara vad jag hört men det lät legit. Tydligen nån sorts exklusiv, tillfällig grej. Blixtvisit, nästan lite hysch-hysch sådär. Inte nåt av de vanliga ställen utan lite underground sådär. Och då tänker man ju, om man nu scorat en inbjudan till det. Och så dyker man inte upp.” Christopher nickar långsamt för att understryka sina ord. “Antingen är det ju sjukt respektlöst. Eller så är det ju liksom tvåtusen i aura. Eran grej rör mig inte i ryggen överhuvudtaget, liksom. Det kommer fler.”

Benjamin nickar tankfullt. “Mmm. Men vem var det som inte dök upp då?”

Christopher rycker på axlarna. “Jag vet inte! Fick aldrig höra. Mycket skumt i alla fall.”

“Hur tog värdarna det då?”, frågar Benjamin försiktigt.

Christopher rycker på axlarna igen. “Nä, de var tydligen helt ok med det. Vilket är sjukt. Jag menar bara ingredienserna, de lär ju ha fått vaska en hel förmögenhet bara där. Så det var väl lika mycket aura där att bara ta det som att det inte var en grej alls.”

De blir tysta en stund, sen nickar Christopher gillande mot Benjamin.

“Men du, bra jobbat!”

Benjamin ser lite besvärad ut men skiner upp lite. “Min PT säger jag ska göra det här nu tre gånger i veckan. Så det är väl bara att ligga i.” Han sneglar bort mot Max. “Alla har det ju så jävla lätt bara”, mumlar han.

Christopher nickar medkännande. “Ja, du har ju fått en tuff lott där. Är det astma eller värre? Skolios?”

Benjamin rycker på axlarna lite uppgivet. “Nä, har väl bara aldrig känt för det. Men bra att springa antar jag.”
“Bra att börja där. Får du lite flås så kan du lyfta lite mer och lite tyngre och då börjar det hända grejer. På alla fronter tänker jag”, säger Christopher och sneglar menade på tjejerna i lokalen.

Benjamin rodnar lite lätt. “Tack, bra tips.”

De slår sig ner med Sebastian och Max i sofforna.

Sebastian tittar upp från mobilen. “Såg ni också den där långa killen?”

Benjamin nickar. “Hade dock varit lite mer orolig om han tittade in istället för bort. Vad glodde han på dock? Typ bara båtar i hamnen?”

“Sjukt creepy i alla fall”, säger Sebastian allvarligt. “Tyckte fan det var svårt att se vilket håll fanskapet var vänd åt. Det var ju som bara en silhuett. Typ som en zombie. De brukar ju röra sig sådär sjukt långsamt.”

“Jag gillar inte såna där som springer”, säger Benjamin med blicken i fjärran.

Sebastian hajar till. “Vadå? Kan de springa?” Han ser faktiskt lite rädd och överraskad ut, som att hans plan för zombieapokalypsen hade visat sig ha rejäla luckor.

Max flinar. “Håller med, gillar också den gamla skolans odöda bättre.”

Sebastian ser förvirrad ut. “Vadå? Finns det flera skolor?”

“Jag är inne på min tredje”, konstaterar Benjamin sakligt. “Skola alltså.”

Max skrattar. “En till? Vad läser du nu då?”

Benjamin ser allvarlig ut. “Ekonomi den här gången. Tänkte försöka få stiftelsen jag förvaltar att gå lite bättre.”

Christopher nickar. “Mmm, det har varit lite problem där va?”

Benjamin skruvar på sig. “Nja, det är väl helt ok, men kan gå bättre.” Han byter raskt ämne. “Men du tror inte det blir någon ny middag då i närtid?”

Christopher lutar sig tillbaka en rejäl manspread. “Jag kan höra mig för. Ska lista ut vem man ska prata med bara. Hade varit lite coolt. Nu kommer tjejerna.”

Sophie och Alexandra passerar förbi soffgruppen på vägen mot omklädningsrummet.

“Bråttom ni har”, ropar Sebastian efter dem. “Tur att ni inte var här tidigare eller att yogan inte har fönster, det var en jäkligt läskig typ som stirrade in här.”

Sophies blick sveper över panoramafönstren, en del av de som passerar utanför saktar in stegen och försöker att onekligen att snegla in lite diskret och inte så lite avundsjukt på de rika, unga, snygga där inne från de tjugo familjer i Kronsund som verkligen betyder något.

“Är det någon av er som äger Hermésen förresten?” Sebastian håller upp läderväskan, den illgröna färgen är en vattendelare - bara ett fåtal kan bära en sån med framgång.

Max skakar på huvudet. “Jag såg den men jag trodde att det var nån av er som hade glömt den.”

Sebastian och Christopher tittar på varandra och håller nästan tillbaka skrattet.

Max öppnar väskan. “Vi ska se. Plånbok.”

Christopher fnyser. “Plånbok 2026?”

Max rotar vidare. En unisexhalsduk, en almanacka utan anteckningar, fet nyckelknippa.

“Som ett antikvariat. Måste fan vara nån äldre, minst trettioplussare”, säger Christopher med lätt avsmak. “Lämna den till conciergen i receptionen tänker jag. Men du, jag kikar på det där med middagen. Vill du med Sophie? Du är ju lite av en foodie.”

Sophie ger Christopher en kylig blick och rycker på axlarna.

Christopher fortsätter oberört. “Verkade vara för små sällskap, intimt, inget man skriver upp sig på en lista direkt. Men jag hör mig för. Hade varit nice med lite omväxling. Alltså, jag svär, om jag behöver gå på enstjärniga jävla Tres en gång till…” Han suckar teatraliskt. “Jobbet ni vet.”

Ingen bryr sig.
 
Last edited:
Theo said:
Är alla de här namngivna figurerna spelade rollpersoner?
Click to expand...
De tre i fetstil (Max, Sophie, Benjamin). Ska skriva en post om vad det är för typ av kampanj, det är den andliga uppföljaren till Kaliforniens mörka torn där hela krönikan finns här på WRNU men med andra verktyg (AI istället för slumptabeller).
 

Scen 2 - Terass​

Tidig eftermiddag och terrassen på Grand Hôtel Kronsund badar i sol och Hedvig Rosendal sitter med en cappuccino som hunnit kallna medan Nicolas Ehrenborg läser i Financial Times utan att vända en enda sida och Christopher Lagergren kommer för sent med mörka solglasögon från Celine och ett litet vitt kuvert instucket i innerfickan som han vägrar visa någon och servitören dukar av ett bord för fyra trots att ingen verkar ha suttit där och på räcket ligger ett par tunna vita handskar som ingen av gästerna vill kännas vid och i fjärran driver en ensam segelbåt sakta motströms utan hissade segel.

“Men alltså Christopher.” Benjamin ger sig inte. “Sluta hålla oss på halster nu, vad är det i kuvertet?”

Christopher ser lite småstressad ut, han vägrar ta av sig solglasögonen trots att de sitter i skuggan på terassen under mörkgröna sammetsparasoll.

“Asså jag vet inte, det kändes skumt. Jag frågade ju lite om middagen. Och jag fick en inbjudan. Men jag vet inte.” Han skruvar på sig. “Det var lite konstig vibe.”

“Vad menar du?”

“Alltså inte att det inte var lugnt eller så. Men kanske lite creepy. Kompisen jag frågade - han brukar vara rätt chill med grejer. Men nu var det som… jag vet inte, hans flickvän var skitkonstig. Jävligt skum. Men nu har jag en inbjudan i alla fall. Och ja, vi kan gå, men jag vet inte vad ni tycker.”

“Kan alla hänga?”, säger Benjamin och nickar mot resten av gänget.

Christopher rycker på axlarna, lite mer avslappnad nu när han har fått prata av sig lite. “Ja alltså, en rimlig mängd i alla fall. Inbjudan gällde ett mindre sällskap. Så vi kan säkert vara typ sex, sju i alla fall.”

Alla låter bli att göra gesten.

Benjamin nickar tankfullt. “Var är det?”

“Vet inte. De kommer ringa mig innan.”

“Ringa?”, frågar Benjamin förvånat, som om det var det konstigaste med hela grejen.

“Mhm”, säger Christopher. “Jag frågade om de skulle skicka ett sms eller så, men nej - ingen text sa han.”

“Så antingen är det här riktigt illa utan några spår lämnade eller så är det the real deal då?”

Christopher nickar. “Nästa lördag var det i alla fall.”

Max nickar gillande. “Det här har du gjort riktigt bra i alla fall, det får vi skåla för.” Han plockar upp ett vinglas från bordet och räcker ett till Christopher vars hand skakar när han tar emot det.

Christopher tar emot lite kyld Chateau Margeux och läppjar på den och tittar bort mot den drivande segelbåten. “Det är väl värt det tänker jag. Weird vibes and all.”

Nicholas Ehrenborg tittar upp över sin Financial Times med sina Gucci-glasögon med inlagt elfenben.

“Det där är bara bluff”, säger han och återvänder sen tillbaka bakom Financial Times.

Christopher ser stött ut. “Vad då? Kom tillbaka här och förklara dig.”

Nicholas tittar upp igen. “Det är bara en gimmick. Ett sätt att ta mer betalt för en medelmåttig produkt.”

“Nej, alltså, det var creepy på riktigt”, försvarar sig Christopher. “Jag skojar inte. Och det är ju exklusivt. Det ska ju kosta.”

Nicholas rycker ointresserat på axlarna och återvänder tillbaka bakom Financial Times.

Sophie och Hedvig har suttit och halvlyssnat när killarna har pratat. När de nu tystnar vaknar Sophie lite till liv igen.

“Så. Ska vi på fest? Skogsrejv?”

Max flinar. “Tror inte de här människorna är miljöpartister, skulle ju vara snyggt.”

Hedvig fnyser åt Max. “Jaha, och vad är det för fel på miljöpartister nu då?”

Max gör en likgiltig min. “Nä, det är väl inget fel direkt på sossar. Miljöpartister. Ja, du vet, såna där.”

“Ja, du borde ju veta”, säger Hedvig syrligt och alla flinar lite.

Maximilian Wetterstrand ser för en gångs skull lite generad ut. “Hey, varför ska du dra upp sånt där?”

“Vem är det som är värd för kalaset då?”, undrar Sophie.

“Vet inte riktigt”, säger Christopher och ser mindre tvärsäker än vanlig ut. “Jag pratade inte med de som ordnade det utan bara folk runt omkring så jag vet faktiskt inte vem som ringer. Så det blir ju lite spännande.”

Max nickar. “Du får hålla oss uppdaterade.”

“Vi får hålla oss redo på lördagen helt enkelt, så får vi se.”

“Dresscode?”, undrar Benjamin. “Inte mörk kostym väl?” Benjamin har en tendens att se ut som en gymnasiestudent som inte vuxit klart i mörk kostym.

“Nä, ingen särskild. Kändes som att det var fult att fråga. Men underklä er inte.”

Benjamin lutar sig tillbaka. “Rätt länge tills nästa lördag ändå. Men ni hänger med va? Sophie? Hedvig? Vi kan ju inte komma tre killar.”

“Nä, vi får väl vara jämna par”, säger Christopher.

Sophie synar Christopher. Han har lite Håkan-vibe, mörkt krulligt hår och rejält lång. Hon rycker på axlarna.

“Jamen dåså. Då är jag väl din dejt då.”

Christopher flinar. Han tar av sig solglasögonen för första gången sen han kom. “När du ber så snällt. Men låt oss göra det ordentligt. Vill du vara min dejt, Sophie?”

Sophie ler lite stelt men ändå lite uppskattande. “Med glädje.”

Christopher nickar gillande. “Härligt!” Han sneglar på Benjamin. “Alltså du behöver ju inte gå med nån, ingen klandrar dig om du kör solo.”

Benjamin ser lite besvärad ut och Hedvig tittar djupt ner i sin kalla cappuccino innan Sophie rycker in. “Alexandra vill säkert gå. Ring du.” Benjamin ser tveksam ut.

Max tittar menande på Hedvig som till slut tittar upp på honom. Han ler brett med vita tänder. “Jaha”, säger Hedvig spelat torrt. “Så nu funkar det med en miljöpartist eller?”

“Äh, jag menade inget med det där. Du vet att jag och politik inte går ihop.”

Benjamin ler, glad att uppmärksamheten riktades bort från honom en stund. “Du tar väl inte cykeln dit?”

“Vadådå?” Hedvig ser lite stött ut. “Men visst, ni får väl hämta oss så vi kan samköra åtminstone. Vi behöver ju i alla fall inte ta ett vrålåk var dit väl, bara för att göra en grej av det och släppa ut så mycket avgaser som möjligt.”

Benjamin nickar. “Jag kan fixa BMW:en eller Mercan.”

Han tittar ner på sin mobil och sen upp på Sophie. “Tror du det på allvar?”

“Ring!” Sophie viftar med handen.

Benjamin ringer. Alexandra trycker bort honom en gång, men svarar när Benjamin ringer upp en andra gång.

“Hallå?”
“Vad gör du nästa lördag?”
“Vem är det?”
“Benjamin.”

“Benjamin?”, säger Alexandra högt och något förvånat och alla spetsar öronen lite extra för att höra båda sidorna av samtalet.

Benjamin sväljer lite.

“Men ok, vad är det på lördag?”
“Ehm, kommer du ihåg den där festen vi snackade om på Atlas?”
“Eh, ja, möjligen. Vagt. Var inte det en middag?”
“Jo, ja. Ska vi gå?”
“Eh. Ehm. Du menar…”, tvekar Alexandra. “Kommer Sophie också eller? Vilka blir vi?”
“Jamen, Christopher, Max, Sophie, Hedvig, och så du och jag då om du vill hänga på”.

Axelryckningen hörs nästan genom telefonluren. “Sure, varför inte. Ska jag ha på mig nåt speciellt eller?”

“Formell klädsel bara. Ta den där svarta du hade på dig härom veckan.”
“Måste jag ha svart?”, undrar Alexandra nästan irriterat. “Det var ju en begravning.”
“Nej, nej! Eh…”
“Jag löser det, Benjamin. Jag har nån idé. Vad ska du ha på dig, vi kanske kan matcha?”

Benjamin tar ett djupt andetag.

Alexandra trycker på lite. “Säg en stil.” Benjamin är tyst. “Eller en färg.” Tystnad. “Eller en känsla?”, försöker Alexandra när hon inte får något svar.

“Panik”, mumlar Benjamin tyst.

Alexandra skrattar till glatt. “Jag tror jag har nåt för det, det kör vi på. Vi hörs.”

Benjamin stirrar på mobilen och vänder sig sen mot Christopher med lätt vild blick. “Du måste hjälpa mig.”

“Ja, jag märker det”, flinar Christopher och gör en min som säger “vad var det där?”.

“Men bra jobbat”, säger han sen. “Hon sa ju inte nej. Man missar alla skott man inte skjuter och den där satte du faktiskt till slut.”

“Mer minnesvärt än själva middagen säkert”, konstaterar Nicholas torrt utan att titta upp från Financial Times.
 
[En liten förklaring kanske är på sin plats till vad i hela friden det här är för kampanj :D

Detta är alltså den andliga uppföljaren till Kuf-kampanjen Kaliforniens mörka torn som vi spelade ända till slutet för några år sen med samma spelgrupp, hela krönikan finns här på WRNU:

Kaliforniens mörka torn - Bret Easton Ellis möter Kuf (spelrapport fisktank)

www.rollspel.nu www.rollspel.nu

Precis som då spelar spelarna rika ungdomar med tveksam människosyn i en setting som försöker emulera den nihilistiska tonen i Bret Easton Ellis böcker.

Istället för USA, Kalifornien, år 2015 och den fiktiva staden Cedar Grove befinner vi oss dock denna gång istället i Sverige, Västkust, år 2026 och den fiktiva staden Kronsund, stor som Göteborg och belägen strax norr om denna.

De övernaturliga elementen som utgör hörnstenen i Kuf-kampanjerna är denna gång mer förknippade med fornnordisk folktro, så förvänta er att spelarna så småningom närmar sig väsen som mer liknar de i Norrlands inland.

Precis som i tidigare kampanjer så spelar vi improviserad fisktank med fraktionsspel, så det finns vare sig en bestämd handling eller en massa material skapat på förhand.

I förra kampanjen tog jag fram slumptabeller som vi använde för att sätta scenerna vilket var jättebra för att få en böljande och lite oförutsägbar handling som vi kunde spinna vidare på ihop. Denna gång har jag tagit en mer experimentell och modern approach och istället tränat upp ChatGPT i en tråd att kunna generera introtexterna till scenerna själv. Den känner till de fraktioner som vi skapat ihop, vilken tematiken i kampanjen är, de korta namnlistor med 20 killnamn, 20 tjejnamn och 20 efternamn vi använder för att generera alla namn i kampanjen och vilken stil jag vill ha på de Bret Easton Ellis-inspirerade inledningarna med sina långa meningar och många detaljer. Det har funkat förvånansvärt bra än så länge och är rejält tidsbesparande.

Denna gång spelar vi runt bord istället för online så jag har en Pocket liggande på bordsskivan som spelar in och försöker transkribera spelmötena. Det funkar däremot sådär än så länge, och är en anledning till att det tar lite längre tid att skriva krönikan än förra gången. Försöker hitta en bättre lösning på detta.

Krönikan i sig är naturligtvis lite städad i språket, men följer spelmötena väldigt väl.

Vi är två spelmöten och 6 scener djupt in i kampanjen och det verkar lovande, vi har kul allihopa än så länge :) Fortsättning följer.]
 
Sysp said:
[En liten förklaring kanske är på sin plats till vad i hela friden det här är för kampanj :D

Detta är alltså den andliga uppföljaren till Kuf-kampanjen Kaliforniens mörka torn som vi spelade ända till slutet för några år sen med samma spelgrupp, hela krönikan finns här på WRNU:

Kaliforniens mörka torn - Bret Easton Ellis möter Kuf (spelrapport fisktank)

www.rollspel.nu www.rollspel.nu

Precis som då spelar spelarna rika ungdomar med tveksam människosyn i en setting som försöker emulera den nihilistiska tonen i Bret Easton Ellis böcker.

Istället för USA, Kalifornien, år 2015 och den fiktiva staden Cedar Grove befinner vi oss dock denna gång istället i Sverige, Västkust, år 2026 och den fiktiva staden Kronsund, stor som Göteborg och belägen strax norr om denna.

De övernaturliga elementen som utgör hörnstenen i Kuf-kampanjerna är denna gång mer förknippade med fornnordisk folktro, så förvänta er att spelarna så småningom närmar sig väsen som mer liknar de i Norrlands inland.

Precis som i tidigare kampanjer så spelar vi improviserad fisktank med fraktionsspel, så det finns vare sig en bestämd handling eller en massa material skapat på förhand.

I förra kampanjen tog jag fram slumptabeller som vi använde för att sätta scenerna vilket var jättebra för att få en böljande och lite oförutsägbar handling som vi kunde spinna vidare på ihop. Denna gång har jag tagit en mer experimentell och modern approach och istället tränat upp ChatGPT i en tråd att kunna generera introtexterna till scenerna själv. Den känner till de fraktioner som vi skapat ihop, vilken tematiken i kampanjen är, de korta namnlistor med 20 killnamn, 20 tjejnamn och 20 efternamn vi använder för att generera alla namn i kampanjen och vilken stil jag vill ha på de Bret Easton Ellis-inspirerade inledningarna med sina långa meningar och många detaljer. Det har funkat förvånansvärt bra än så länge och är rejält tidsbesparande.

Denna gång spelar vi runt bord istället för online så jag har en Pocket liggande på bordsskivan som spelar in och försöker transkribera spelmötena. Det funkar däremot sådär än så länge, och är en anledning till att det tar lite längre tid att skriva krönikan än förra gången. Försöker hitta en bättre lösning på detta.

Krönikan i sig är naturligtvis lite städad i språket, men följer spelmötena väldigt väl.

Vi är två spelmöten och 6 scener djupt in i kampanjen och det verkar lovande, vi har kul allihopa än så länge :) Fortsättning följer.]
Click to expand...

Låter som en amazing kampanj!
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top