De under oss - Bret Easton Ellis möter svensk folktro och Kuf (spelrapport fisktank)

Scen 1 - Gym​


Sen kväll och Atlas på Södra Esplanaden är fullt och Sebastian Leijonhufvud beställer en flaska Krug som ingen vid bordet egentligen vill ha medan Alexandra Falkenström kommer direkt från Köpenhamn i en rödblå Bottega Veneta-kappa trots att det fortfarande är tjugotvå grader ute och Christopher Lagergren berättar att han blivit inbjuden till en middag där värden dukade för en gäst som aldrig dök upp och ingen verkar tycka att det låter särskilt märkligt och någon har glömt ett par blöta seglarskor under soffan bredvid en Hermès-väska som ingen gör anspråk på och utanför panoramafönstret står en ovanligt lång man blickstilla på kajen med ansiktet vänt mot månen innan han försvinner bakom en passerande spårvagn.

Atlas är ett exklusivt medlemsgym där alla de som betyder något och som är unga och fräscha och är någon hänger och man kan tycka att det är onödigt att använda en av Kronsunds finaste utsikter mot kajen till ett panoramafönster i ett gym men det är viktigt i en så segregerad stad som Kronsund att stans mindre priviligerade övre medelklass kan gå förbi med gamnackar och avundsjukt flukta på de som faktiskt spelar roll.

Maximilian Wetterstrand har tagit av sig sin röda, pösiga Vuori-hoodie för att visa sin utsökta gymfysik i enbart ett lätt, tajt, svart linne från Lululemon och ett par röda gymshorts från Ten Thousand Workouts som smiter åt runt hans lår på ett sätt som säger att han inte missat många leg days på sistone och har ställt sig i en medveten platstagande position framför den enorma spegeln för att hitta den perfekta vinkeln där både han och alla andra riktigt kan njuta av formen i hans bicepscurls.

Sebastian Leijonhufvud ropar åt Max från den bruna soffan från Vittori där han har fläkt ut sig i ljus kostym och skjorta från Tom Ford. “Sluta åma dig nu, kom och drick lite istället.”

Maximilian flinar över axeln bort mot Sebastian utan att avbryta sitt set. “Jävla Krugare, det är ju inte ens gott.”

“V… vadå?” Sebastian låter lite förorättad när hans uppenbara move för att imponera föll så platt.

Max pressar upp sista reppen, ställer tillbaka hantlarna, sliter åt sig sin gymhandduk och går bort mot Sebastian samtidigt som han medvetet och övertydligt torkar bort svetten ur ansiktet och plockar upp ett av de upphällda glasen, luktar lite på innehållet och rynkar utstuderat på näsan.

“Ja alltså, det är ju inte en proteinshake men det är väl ändå rätt gott eller?”, tycker Sebastian menande, fortfarande lite stött av kompisens nonchalans.

“Äh, visst. Det funkar väl.” Max rycker på axlarna.”Såg du den där mannen som stod där ute förresten?”

Sebastian rynkar pannan. “Vadå, den där långa killen?”
“Ja. Han måste ju varit över två meter säkert?”
Sebastian spärrar upp ögonen. “Va? Nääää.”
Max rycker på axlarna. “Såg jävla skum ut i alla fall.”

Sophie Adlersten och Alexandra Falkenström kommer ut från yogastudion och är lite lagom svettiga och rosiga utan att vara ofräscha och småpratar om Sophies praktikplats på arkitektkontoret.

Sophie är som vanligt klädd mycket ordnat, strukturerat och begripligt, i det här fallet i ett svart gymset från Aimn som är smickrande och inte direkt tråkigt men möjligen lite avvisande och inte så inbjudande till vare sig blickar eller kommentarer.

Alexandra däremot bär ett homage till 80-talet och antingen Call on Me-videon eller Susanne Lagerfelt beroende på vilken generation man tillhör och bär på en enormt stor vattenflaska som erbjuder lika mycket träning att släpa omkring på som själva yogapasset då Alexandra har föresatt sig att dricka fyra liter vatten om dagen och då är det ju lämpligt att hälla upp och bära runt på dessa liter hela dagen så man vet hur man ligger till.

“Men trivs du då?”, frågar Alexandra och suger i sig lite vatten.
Sophie nickar. “Ja, det är ju bättre än juristbyrån.”
“Ja, det kan jag tänka mig, den lät ju sjukt tråkig. Men vad får du göra då? Rita hus?”
“Nä, mest sortera färgprover än så länge.”
“Oooh, rafflande. Och du som är så bra på färg”, säger Alexandra ironiskt och sneglar menande på Sophies monokroma utstyrsel. “Är det femtio nyanser av grått du sorterar?”
“Fler än du kan tro.”, säger Sophie och låtsas inte om piken.
“När får du göra nåt stort då?”, undrar Alexandra.
“Till vintern kanske om allt går väl. Måste bara bli av med byrån så jag kan fokusera på det här.”
“Mmm, ja, det är klart. Man kan ju inte ha två ‘karriärer’ igång samtidigt. Men hur gick med det där? Du skulle ju starta eget ett tag?”
Sophie rycker på axlarna. “Det var så mycket papper, jag orkade inte.”
“Nä, papper 2026.” Alexandra gör en grimas. “Vem orkar liksom?”

Benjamin Åkerfelt kliver flåsande av löpbandet och hans pikétröja är vit, halvsvettig och Lacrosse och springshortsen är moderiktiga, limegröna och Louis Vuitton. Han tittar på displayen - två kilometer, ganska nöjd ändå, längre än vad han klarade senast. Han flyttar sin spensliga kropp bort mot soffgruppen där de andra sitter.

Christopher Lagergren kliver av löpbandet bredvid och hans display visar att han har tagit sig längre i ett betydligt snabbare tempo på samma tid. Hans kondition är så god att han har kunnat prata i princip oavbrutet under löprundan medan Benjamin varit ovanligt tyst. Han torkar svetten med en liten gymhandduk som pryds av Atlas gyllene monogram och glider efter Benjamin för att fortsätta “konversationen”.

“Men hur var det då, hade du hört om det där med middagen tidigare eller? Du hade ju liksom ingen reaktion på det.”

Benjamin skakar urskuldande på huvudet. “Nä. Men att inte dyka upp alls. Så jäkla nonchad.”

Sebastian nickar tankfullt och stryker sig över nacken med handduken. “Om man nu ordnar en middag, som inte kan varit billig av vad jag hörde - verkligen goes all out.”

“Kaviar, gåslever?”

“Du, det var bättre. Det var bättre. Kaviar - pffft. Bara vad jag hört men det lät legit. Tydligen nån sorts exklusiv, tillfällig grej. Blixtvisit, nästan lite hysch-hysch sådär. Inte nåt av de vanliga ställen utan lite underground sådär. Och då tänker man ju, om man nu scorat en inbjudan till det. Och så dyker man inte upp.” Christopher nickar långsamt för att understryka sina ord. “Antingen är det ju sjukt respektlöst. Eller så är det ju liksom tvåtusen i aura. Eran grej rör mig inte i ryggen överhuvudtaget, liksom. Det kommer fler.”

Benjamin nickar tankfullt. “Mmm. Men vem var det som inte dök upp då?”

Christopher rycker på axlarna. “Jag vet inte! Fick aldrig höra. Mycket skumt i alla fall.”

“Hur tog värdarna det då?”, frågar Benjamin försiktigt.

Christopher rycker på axlarna igen. “Nä, de var tydligen helt ok med det. Vilket är sjukt. Jag menar bara ingredienserna, de lär ju ha fått vaska en hel förmögenhet bara där. Så det var väl lika mycket aura där att bara ta det som att det inte var en grej alls.”

De blir tysta en stund, sen nickar Christopher gillande mot Benjamin.

“Men du, bra jobbat!”

Benjamin ser lite besvärad ut men skiner upp lite. “Min PT säger jag ska göra det här nu tre gånger i veckan. Så det är väl bara att ligga i.” Han sneglar bort mot Max. “Alla har det ju så jävla lätt bara”, mumlar han.

Christopher nickar medkännande. “Ja, du har ju fått en tuff lott där. Är det astma eller värre? Skolios?”

Benjamin rycker på axlarna lite uppgivet. “Nä, har väl bara aldrig känt för det. Men bra att springa antar jag.”
“Bra att börja där. Får du lite flås så kan du lyfta lite mer och lite tyngre och då börjar det hända grejer. På alla fronter tänker jag”, säger Christopher och sneglar menade på tjejerna i lokalen.

Benjamin rodnar lite lätt. “Tack, bra tips.”

De slår sig ner med Sebastian och Max i sofforna.

Sebastian tittar upp från mobilen. “Såg ni också den där långa killen?”

Benjamin nickar. “Hade dock varit lite mer orolig om han tittade in istället för bort. Vad glodde han på dock? Typ bara båtar i hamnen?”

“Sjukt creepy i alla fall”, säger Sebastian allvarligt. “Tyckte fan det var svårt att se vilket håll fanskapet var vänd åt. Det var ju som bara en silhuett. Typ som en zombie. De brukar ju röra sig sådär sjukt långsamt.”

“Jag gillar inte såna där som springer”, säger Benjamin med blicken i fjärran.

Sebastian hajar till. “Vadå? Kan de springa?” Han ser faktiskt lite rädd och överraskad ut, som att hans plan för zombieapokalypsen hade visat sig ha rejäla luckor.

Max flinar. “Håller med, gillar också den gamla skolans odöda bättre.”

Sebastian ser förvirrad ut. “Vadå? Finns det flera skolor?”

“Jag är inne på min tredje”, konstaterar Benjamin sakligt. “Skola alltså.”

Max skrattar. “En till? Vad läser du nu då?”

Benjamin ser allvarlig ut. “Ekonomi den här gången. Tänkte försöka få stiftelsen jag förvaltar att gå lite bättre.”

Christopher nickar. “Mmm, det har varit lite problem där va?”

Benjamin skruvar på sig. “Nja, det är väl helt ok, men kan gå bättre.” Han byter raskt ämne. “Men du tror inte det blir någon ny middag då i närtid?”

Christopher lutar sig tillbaka en rejäl manspread. “Jag kan höra mig för. Ska lista ut vem man ska prata med bara. Hade varit lite coolt. Nu kommer tjejerna.”

Sophie och Alexandra passerar förbi soffgruppen på vägen mot omklädningsrummet.

“Bråttom ni har”, ropar Sebastian efter dem. “Tur att ni inte var här tidigare eller att yogan inte har fönster, det var en jäkligt läskig typ som stirrade in här.”

Sophies blick sveper över panoramafönstren, en del av de som passerar utanför saktar in stegen och försöker att onekligen att snegla in lite diskret och inte så lite avundsjukt på de rika, unga, snygga där inne från de tjugo familjer i Kronsund som verkligen betyder något.

“Är det någon av er som äger Hermésen förresten?” Sebastian håller upp läderväskan, den illgröna färgen är en vattendelare - bara ett fåtal kan bära en sån med framgång.

Max skakar på huvudet. “Jag såg den men jag trodde att det var nån av er som hade glömt den.”

Sebastian och Christopher tittar på varandra och håller nästan tillbaka skrattet.

Max öppnar väskan. “Vi ska se. Plånbok.”

Christopher fnyser. “Plånbok 2026?”

Max rotar vidare. En unisexhalsduk, en almanacka utan anteckningar, fet nyckelknippa.

“Som ett antikvariat. Måste fan vara nån äldre, minst trettioplussare”, säger Christopher med lätt avsmak. “Lämna den till conciergen i receptionen tänker jag. Men du, jag kikar på det där med middagen. Vill du med Sophie? Du är ju lite av en foodie.”

Sophie ger Christopher en kylig blick och rycker på axlarna.

Christopher fortsätter oberört. “Verkade vara för små sällskap, intimt, inget man skriver upp sig på en lista direkt. Men jag hör mig för. Hade varit nice med lite omväxling. Alltså, jag svär, om jag behöver gå på enstjärniga jävla Tres en gång till…” Han suckar teatraliskt. “Jobbet ni vet.”

Ingen bryr sig.
 
Last edited:
Theo said:
Är alla de här namngivna figurerna spelade rollpersoner?
Click to expand...
De tre i fetstil (Max, Sophie, Benjamin). Ska skriva en post om vad det är för typ av kampanj, det är den andliga uppföljaren till Kaliforniens mörka torn där hela krönikan finns här på WRNU men med andra verktyg (AI istället för slumptabeller).
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top