Nekromanti De riktigt hårda grabbarna

[Maxwan]

Jag brukar sällan låta mina spelare skapa riktigt bra rollpersoner, då jag gillar jordnära kampanjer och grisodlarfantasy. Men efter spelat en drös jordnära kampanjer under ett års tid släppte jag något på locket vid skapandet i syfte att få en varierande, mer heroisk kampanj (notera dock - inte överdriven utan bara lite tuffare än vanligt).

En av spelarna valde att vara livvakt åt en annan, och slog fram en bra krigare. För att göra en lång historia kort bröt en strid ut i slutet av det andra spelmötet och livvakten bokstavligen dödade högvis med motståndare. Sakta men säkert blev han mer och mer skadad. I slutet av striden skjuter dessutom en fiende ett tungt armborst och pilen går rakt genom livvakten. Magsäcken är punkterad och han har redan riktigt mycket smärta.

Så nu till min fråga. Han är hård som få. Egentligen känns det inte som smärta borde påverka honom det minsta innan han golvas eller tills den hotande situationen är över. Det är för en helt vanlig människa möjligt att springa flera mil med ett brutet ben om man vet att man dör om man stannar, eller i en livsfarlig situation såga av sin egen arm och ändå fortsätta kämpa som inget hänt.
Så, när det väl gäller - när du är omringad av en mängd folk med svärd och alla vill döda dig - inte fan märker du om någon råkar hugga dig i benet och du går ner på en ny rad smärta. Rent överlevnadsmässigt kopplas all smärta bort av den gigantiska tillströmningen av adrenalin och endorfin. Således, visst ska man slå chockslag, för helt plötsligt säger kroppen stopp och man svimmar, men fram tills dess bör smärtan ge betydligt mindre påverkan än den gör nu.

Eller har jag missat någon regel? För det känns som smärtan påverkar en strid mer än den borde - man råkar bli träffad, får en eller två tärningar svårare på allt man gör och den andra vinner lätt. Det känns fel, då man kan bita ihop bra mycket mer än reglerna visar. Det kan till och med du och jag - tänk då en livvakt som strider för sin herres liv, sin tro, sin heder och dessutom har 18 i VIL och TÅL. Han borde i rimlighetens namn köra nästan 100% tills han svimmar.

Håller någon med mig? Någon som har en hemmagjord regel för denna situation? Jag vill gärna höra vad ni tycker, och ni vet redan vad min åsikt är.

 

[Ingtar]

Det du säger stämmer faktiskt riktigt bra. Man får väl börja att tänka på detta då man spelar nästa gång. Men givetvis så måste man ju se till var man blir träffad. Ett hugg i ansiktet kan ju inte precis vem som helst ta.

Men det du säger är ju faktiskt sant. Jag har faktiskt ett ganska bra exempel på en sådan situation i verkligheten...
Jag hade fest hemma för ca 2år sedan och då var det två herra som fick för sig att klättra upp i ett utav mina stora äppelträd som står på min tomt och de började bestiga de trädgårdsmöbler som står under det, de kom visserligen upp i trädet...så jag är på väg till öket i mitt hus då en tjej kommer fram till mig och säger att ett par trädgårdsmöbler är paj, jag går ut till stället där möblerna ligger "helt jävla söndertrassade" (man kan tro att de hade gått bärsärk på dem) jag känner hur ilskan börjar rusa inom mig och jag vill slå på något(tur att gärningsmännen satt i trädet) så jag går iväg och börjar avreagera mig på ett hus och en dörr.
Lite senare så går jag för att möta upp två kompisar och då märker jag att va faan handen är ju helt fucked up! fingret var av, det blödde och den var svullen som en elefant

Jag kände aldrig att det gjorde ont...jag tänkte bara att jag måste slå!

 

[Phelan]

Vi har en regel som är kopplad till Stridsvana - med Stridsvana 12+ får man, om man klarar ett Normalt slag, ignorera en tärning Smärta i en minut. Har man 15+ kan man med ett Svårt slag ignorera ytterligare en tärning i en minut. (Slaget är en koll som görs då man får så mkt kryss i Smärta att man får svårare att agera.)

Vi kör också med att, även om slaget för att ignorera Smärta lyckas så får man en nivå svårare på allt i rundan efter man tog träffen - det tar helt enkelt ett litet tag att bita ihop och ruska av sig.

(Denna regel har vi använt i ett år nu och den funkar bra - tuffa krigare klarar sig längre, när de ändå börjar få problem med Smärta så har de tagit så pass mycket Trauma att det känns mer rimligt. Jag brukar även låta större monster, i större utsträckning än det officiella, få ignorera en eller flera nivåer Smärta utan kontrollslag, för att slippa 3-tons papperstigrar.)

Det är ju inte toksvårt att göra något liknande med VIL om man tycker det passar bättre.


Mvh / Phelan, som överlag hellre hade sett ett system för minus på handlingar som både var mer finskaligt och där avdragen kunde gälla bara kortare tidsrymder - Rolemaster har sina poänger...

 

[Ingtar]

Det där var ju en ganska smart regel, det måste man ta och testa men jag tror nog att jag kanske slår mot VIL eller TÅL.

 

[Big Marco]

Intressant regel. Fast jag skulle nog hellre sett att ett slag för något (VIL, Stridsvana) halverar mängden Smärta som tillfogas, mest för att det känns enklare att administrera. Eftersom Smärta ändå mest är viktigt i scenen där det infinner sig och läker såpass snabbt är det långsiktiga effekterna av det tämligen irrelevanta.

Jag skall klura vidare på det när/om Eon IV kommer. Isf har jag två tillägg till skadesystemet.

Fast Rolemasters "Stunned for X rounds" är väl hårda IMO. Speciellt när det är tio rundor med den fasansfulla "unable to parry".

 

[Phelan]

Tackar. Att halvera mängden från början med ett lyckat slag är faktiskt också en bra variant att ta i beaktande!

Att Smärta läker snabbt beror ju på om man använder den frivilliga regeln för smärtsamma skador eller ej. (Vi använder den, men med att Smärta inte kan sjunka lägre än HÄLFTEN av Traumakryssen.)

Rolemaster har ju annat än stun som resultat, t ex mindre avdrag. Sen ska man ju inte glömma att det systemet även förutsätter att RP springer runt med en massa magi, örter och specialfärdigheter för att ignorera/mildra många resultat också. Så, man kan ju inspireras av mekaniken men välja att lägga nivån på effekterna så att de passar Eons miljö och övriga regelverk bättre.

Mvh / Phelan

 

[Maxwan]

Jag skulle personligen hellre se att smärtan minskar helt under riktigt adrenalinkrävande strider, till en viss nivå där den börjar påverka karaktären igen. Anledningen till detta är att smärta är något så väldigt relativt - man kan ju koppla bort den så totalt att man inte märker den alls. Dock kan man nå en gräns när det inte går att kämpa längre, kroppen säger bokstavligen stopp och då kommer allt bli väldigt mycket svårare att göra. Fast i en strid på liv och död inträffar detta sällan innan man svimmar.

I en strid i eon finns det rätt många saker man tar hänsyn när det gäller hur effektivt man kan strida. Medan smärta är överskattat är utmattningen en sak många missar. Oftast är det nämligen konditionen som avgör en strid. Att då i ett stridande läge blanda in även smärta känns något överdrivet. Han är oftast för trött och arg för att märka smärtan. Låt oss säga att du är nere på +2 i både smärta och utmattning. Du är inte död på något sätt, och har inte heller däckat av utmattning. Däremot är du så trött och skadad att du antagligen inte skulle kunna träffa en fiende som ramlat på marken och dessutom tappat sina vapen. Det känns lite fel.

Personligen tror jag det är situationen som avgör hur mycket smärta man känner, och en sak som är rätt svår att få ner på papper som en exakt regel. Sammanfattningsvis handlar det om att ju mer förbannad du är, ju mer pressat läget är, ju mindre påverkar smärtan dig. Så låt mig dra några exempel:
* Du ska laga mat och har en kniv i armen. Det gör något så in i helvete ont, och du kan inte koncentrera dig ett dugg. Smärtan påverkar som normalt.
* Du har ett "vänskapligt" slagsmål med din polare. Han slår dig i ansiktet, och bryter näsan på dig. De första sekunderna kommer det inte göra direkt ont, man märker det inte så snabbt. Men bara sekunder efter. Oj. Jävlar vad ont det gör, och polaren och du avbryter genast striden.
* Du är i en boxningsmatch. Visst vill du spöa motståndaren, men det finns även regler att tänka på. Han får in ett par bra träffar, det gör inte direkt ont även om du känner dem. Han har övertaget. Din kropp börjar ge sig. Det gör lite småont men mest är du trött.
* Du står i en stor rustning, och vet att du är bättre på svärd än motståndaren. I denna inledande fasen är själva adrenalinkicken låg, eftersom du har rustning och är bättre på att slåss. En sak som skiljer sig från boxningen är att han faktiskt kommer döda dig om du inte har ihjäl honom först. Så när han råkar få in en trätt tänker du ju inte på att det gjorde ont, utan får en abnorm tillförsel av adrenalin (som i sin tur släpper lös endorfinet) och du märker inte smärtan.
* Sen har vi det sista exemplet. Något extremt. Dina vänner har nyss blivit styckade av en psykopat och du är nästa. Då sliter du dig låss från dina rep och i vrede anfaller du styckaren. Han hugger sin första kniv i din axel och den fastnar där. Gör det ont? Nej inte ett dugg. Bryr man sig? Nej inte det minsta. Påverkas striden i övrigt att du har en kniv inne i dig. Nej det gör den inte.

Som det ser ut nu hade kniven kanske gjort riktigt mycket smärta, han begraver ju hela i din axel. Du hade fått 2 kanske 3 tärningar svårare på allt. Och således varit chanslös. Men så fungerar det inte när kroppen ställer in sig på överlevnad. Då är det 100% utan minsta avvikelse till slutet. Onödiga kroppsfunktioner, som att känna smärta, är avstängda helt.

Det blev långt, men det gav mig också en egen tankeställare när jag fick ner mina tankar i text. Att låta spelledaren avgöra hur pass farlig situationen är och därefter bedöma rollpersonens reaktion på smärta är en svag regel, jag vet. Att slå slag kan dock också vara missvisande. Alla människor når utan problem upp till gränsen där de inte känner smärta om nöden så kräver det.

Jag funderar på att införa följande regel.
* När man strider känner man inte smärta alls lika mycket, och all smärta minskar med -2T6. Det är bara ett faktum att konstatera, man känner inte smärta i strider alls lika mycket, även om man bara boxas i en ring.
* När man strider och det dessutom är direkt fara för ens liv minskas smärtan med -3T6. Det kanske är i en gladiatorarena, där du är rätt koncentrerad på striden men vid en viss nivå ändå kommer att märka smärtan - när man inser att det är kört och kanske hoppas att man ska skonas för en bra strid.
* När man hamnar i en extrem situation, som beskrivet med styckmördaren, känner man inte smärta alls. Man kommer helt garanterat slåss tills det inte går att slåss längre. Allt annat lägger hjärnan åt sidan så länge.

Dessa tre fall borde vara relativt lätta för spelledaren att avgöra. Chockslag slås som vanligt dock, för det är ju själva gränsen för vad man klarar. I en livsavgörande strid borde dock chockslaget (inte dödsslag dock) vara lättare, kanske en eller två tärningar. Kroppen kommer ju som nämnt använda precis alla resurser som finns, då det är helt kört om den lägger av.

Denna regel skulle göra att smärtan minskar sin avgörande roll väldigt mycket. Då detta inträffar är det ytterst viktigt att man räknar utmattning. Utmattning är dock i de flesta fall det som avgör. Är man riktigt trött går det inte vid en viss gräns att försvara sig längre. Det är också ett faktum, och ser man på MMA och UF så märker man väldigt många gånger att detta är avgörande då två kämpar av olika kroppshydda ställs mot varandra.

Maxwan - Har inget vettigt för sig verkar det som =)

 

[Hartland]

kan man inte bara använda reglerna för bärsärkargång?

/Hartland - har slutat tänka på senare dar

 

[Dracohoribilis]

Jaha... du låter lite som ett sajko, din Aggression måste ligga på 13+ ^_^

kan tyvärr inte riktigt hålla med er, smärta ter sig olika, Kanske att de sitter i mindre för stunden när adrenalinet pumpar men den känns, har flera exemplar på detta

Det jag tror att de menar med smärta är inte att du ligger och ylar som en hund som blivit biten i svansen... hmm eller se på en hund den e aggressiv försvarar sin matte i dödlig kamp men blir den biten i svansen springer den! men men nog om hund skrället!

De jag tror menas med smärtan, om du får en ohygglig smäll på armen, "SOM JAG FÅTT" det gör ont men adrenalinet pumpar så det finns ingen som helst risk att svimma eller något sådant töntigt! men att ålla armen uppe är som att lyfta ett ton, det e skit svårt och samtidigt lyckas med att hålla ett svärd och svinga det i rätt manöver krävs mer än viljestyrka! och smärtignorering! så man får var alite flexibel så må jag tro! Minns en fotbollsmatch "am fotboll" fick en tackling armen var helt fucked upp kunde inte ens lyfta bollen hur jag än bar mig åt den funkade helt enkelt inte och jag hade knappt ont! lovar att det resulterade i ob extra tärningar att lyckas

Ni vet väl själva om man stukar en svårt, prova att gå normalt hur förbannad du än är står i en match eller din papap dog i en flygolycka, hur arg du än må vara så går det bara inte! senorna säger Nej och därav kommer tärningarna in...

 

[Big Marco]

Intressanta teorier. Som jag ser smärta är det en kombination av ont och funktionsnedsättning (eftersom Trauma inte försämrar svårighetsgraden) - därför är adrenalin etc bara effektivt på delar av begreppet Smärta. Den delen av muskeln som är avsliten är avsliten även om du inte känner av det, smärtmässigt. Detta gör det svårare att använda den.

 

[Maxwan]

Men varför? De flesta personer går ju inte bärsärk när de slåss, ändå känner inte de smärta alls lika mycket. Detta handlar om att vanliga folk - du och jag - också i vrede inte känner smärta, så bärsärkar bör inte blandas med vanligt folk.

 

[ZaiToh]

Hmmm, men då är väl snarare problemet att just det inte simuleras i vad det är som orsakar mest smärta? För mycket smärta kan det bli ibland för saker som inte drar av senor och liknande. Ett alternativ kunde ju vara att låta trauma motsvara svårighetsökning i stridens hetta i stället...

 

[Maxwan]

Det du säger stämmer. Att smärtan i eon används för att påvisa skador också är funktionsnedsättande. Men då tycker jag faktiskt att orden (smärta & trauma) används lite felaktigt. Man blir ju inte märkbart sämre på att slåss för att man har ont, å andra sidan blir det svårare att slåss när du är skadad. Men visst är det svårt att slåss om en muskel är avsliten, men de skador som gör mest smärta är kross och dessa är väldigt ytliga skador och det rör sig inte om avslitna senor.
Om du får extrem smärta när du slåss, kommer du känna den i någon sekund, du tänker "Aj fan" (om du ens har tid till det) och sen fortsätter man som inget har hänt. Är slaget mot huvudet finns det också en överhängande risk att du blir helt groggy i skallen i några sekunder, och ett slag i magen/underdelen av bröstet kan leda till att du tappar andan. Men smärta, långvarig smärta under en strid - nej jag står fast vid att ren smärta inte är något som påverkar en person som slåss för sitt liv. Han kommer inte känna smärtan, det sätter endorfinet och en hel del andra spärrar i hjärnan helt stopp för.

Om en kniv sitter i muskelfästet i armen däremot, även om man inte känner att den sitter där, kommer man bli funktionsnedsatt. Man kommer inte klara att använda armen hur mycket man än vill, eller så är den väldigt klen. Å andra sidan borde inte det påverka resten av kroppen, känner du inte av kniven, finns det då någon anledning till att du är sämre på att sparkas eller slåss med andra armen? Nej, inte direkt. Således, svårighetsökning i den skadade kroppsdelen, men att bli bestraffad med flera tärningar på allt man gör?

Så, dags att berätta ett minne som relaterar till detta. Jag gick mitt livs sämsta taekwondo-match eftersom min tränare skrivit in mig i fel viktklass och jag bantade lite drygt tre kilo på två dagar. Således var min energireserv riktigt dålig. Trött, förbannade och halvvägs in i fighten sparkar jag min motståndare i armbågen med ovansidan foten och bokstavligen krossar foten. Jag kunde inte gå på foten på nära två månader, och det tog ett halvår innan jag kunde ut och löpträna igen. Dessutom får han in en spark i mitt huvud i slutet. Gjorde det ont? Nej, faktum var att jag inte ens märkte att han sparkat mig i huvudet. Kändes foten? Nej, jag hoppade runt som en kanin med duracellbatteri resten av fighten. Det var en sak som avgjorde och det var inte ?den enorma? smärtan, utan min kondition. Tre kilo lättare hade gjort mig helt slut redan efter halva matchen. Då ledde jag med 2-0 i poäng, men han slaktade mig helt och hållet i nästa rond och vann med 4-2. Jag orkade inte ens hålla uppe garden i slutet, därför han träffade mig i huvudet. Men det berodde ju inte på att jag hade ont i foten. Den kände jag ju inte alls.

Jag kanske fick, hum, runt 30 i smärta i den matchen. Han var riktigt nära att golva mig med huvudsparken också. Bara foten var nog värd minst 30 i smärta, jag kunde som sagt inte nudda marken med den på två månader, och inte ens ha på mig en sko. Hur många gånger är våra rollspelskaraktärer borta i två månader? Kanske om de har en pil genom magen, inte annars.

Så jag står fast vid att smärta har liten inverkan på en man som strider för sitt liv - ja menar, jag stred inte ens för mitt liv, jag till och med visste att jag skulle förlora mot slutet, ändå kände jag verkligen ingenting (nej verkligen ingenting). Samma sak med den knäskada jag ådrog mig för två veckor sen, det märkte jag först dagen efter när jag skulle upp ur sängen. "Oj fan jag skadade mitt knä igår".

Så, min fråga är? Får herr Krigare +2T6 på allt han gör i en strid för att någon skjuter honom med en pil i benet? Blir han verkligen helt plötsligt så dålig på att svinga sitt svärd att en bondpojke är en jämbördig motståndare. Eller märker han pilen först efter striden?

 

[Maxwan]

Att få ett hårt slag på armen resulterar, som du säger, i att du kommer ha riktigt svårt att använda den. Hur mycket du än vill använda den kan det vara nära omöjligt. Men i övrigt missar du nog poängen. I en amerikans fotbollsmatch slåss du inte på något sätt för ditt liv. Du kämpar som bara fan, du har adrenalin som in i helvete, men när det gör helt åt helvete ont blir allting svårare och smärtan tar överhand. Men inte fan dör du? Det går inte riktigt att jämföra smärta under vanliga förhållande och när man strider. Ändå tror jag att du blockar ute en stor del smärta i amerikansk fotboll, bra mycket mer än i många andra sporter.

Endorfinet i kroppen kommer att stoppa smärtan till en viss nivå, ju mer adrenalin, ju mer endorfin, ju mindre smärta. Men så finns det andra spärrar också. De som totalt, i överlevnadssituationer, stoppar alla saker som kan hindra överlevnaden. Smärta är till för en sak. Att säga till kroppen: "Gör inte så, det är inte bra, du skadar dig!" Annars är ju smärtan helt meningslös, den är till för att säga till att något är fel med kroppen. Men så fort smärtan blir ett hinder - så fort den inte tillför något så kan den stängas av.

Du nämner att man ska testa att gå på en riktigt stukad fot, och att det inte spelar någon roll vad det rör sig om, även om pappa dog i en flygplansolycka. Nej det må stämma, om pappa dog i en flygplansolycka så finns det inget som motiverar att man ska gå på foten. Å andra sidan, om pappa fortfarande är inne i flygplanet, som kommer att explodera när som helst och du står utanför med en stukad fot så kan jag lova att du inte märker det. Jag har stukat foten mer gånger än jag kan minnas, men oftast går det över på någon vecka. Dock har jag stukat foten (båda två, lika ofta) riktigt illa fem-sex gånger. Då menar jag också riktigt illa, hela foten var blå, man såg inte den normala hudfärgen på annat än längst ute vid tårna. Endast en gång var det motiverat att fortsätta kämpa. Inte på något liv eller död förhållande, bara för att jag gav mig fan på att inte ge mig. Då sprang jag dryga två kilometer och det var inget större problem.
Så sätt dig i situation till att din familj kommer dö om du inte sätter ner foten och börjar springa lite. Bha, det är ju en barnlek.

 

[Caesar]

Med den beskrivningen av smärta tycker jag det borde passa ganska bra att med ett tärningsslag låta karaktärer ignorera en mängd smärta, men inte så mycket att de får mer trauma än smärta.
I såndant fall kan smärtan upp till traumagränsen ses som en kombination av ont och funktionsnedsättning medan smärta över trauma endast är ont.

 

[Hartland]

för att det är ett redan implementerat sätt att ignorera smärta. Sedan kan du ju som SL dra en gräns mellan att gå bärsärkar gång och att slåss som en bärsärk. Det är ju i vilket fall som helst i den sortens extremfall som du säger att man bryr sig minst om att mab har ont. Alltså skulle inte du säga att killen i dina exempel som sett sina kompisar bli styckmördade gick bärsärkar gång? Sen kan du ju inte tolka regeln som att bara för att man går bärsärk förlorar man all sans. Krydda den som du vill.

/Hartland - skit är skit, ont är ont

 

[Dracohoribilis]

hmm, Jo givetvis, säger inte emot dig på den biten. det jag menar är att det blir svårare därav extra tärningar! även om du inte känner smärtan finns den där, den bygger upp dett sött litet blåmärke och andra men som kroppen vare sig du själv känner det eller inte upplever som skada. Med denna skada så blir det betydligt svårare att utföra sin handling, Nu ska jag ta en dum förklaring på det!

Du ligger i en bunker din polare har just blivit skjuten du reser dig upp för att knäppa de grymma nazisterna och en kula träffar dig i handen, dina senor och "trådar" har gått av, hur mycket du vill så kan du knappt trycka på avtryckaren, ditt liv och din familjs liv står på spel, du blir tokig... du gör en knepig manöver för att lyckas få iväg ditt skott... dvs utan skada i handen ob3t6 att träffa den galne tysken med skottet i handen trots att du måste slakta honom mot alla odds för att överleva ob5t6 eftersom du måste göra på ett sätt du aldrig behövt tidigare... förstår du vart jag siktar emot för idé?

därför tycker jag iallafall att smärta tärningarna är behövliga, dock kan man lekla om dem, viste inte att smärtan inte kunde minska under halva trauma skadan, det e bra

 

[Big Marco]

En idé jag fick nu på morgonen, som är helt otestad, är att låta Ob-tärningarna från Trauma vara svårighetsökning på handlar under adrenalinstrider, för att sedan återgå till de normala reglerna.

Det finns massor av underligheter med detta, men det skulle simuleras rätt bra, speciellt som Trauma fås mer sällan än Smärta.

Kommentar?

 

[Dracohoribilis]

helt klart en idé värd att prova... men vette tusan altså, blir lite skumt... jag tycker det fungerar rätt bra som det är vist kanske låter löjligt men jag ser inte smärta som Aj ont osv... utan mer som ett slag för svårighet, trauma är väl en form utav Feting skada som kanske inte ens läker ihop och alltid resulterar i ärr typ... vet inte finner inte rätt ord, när man väl lirar så tycker jag det är bra man svimmar lätt med alla skador och det känns verkligt, det är det som gör det så himla mycket bättre än exempelvis Dod.

Värd att prova dock, men verkar som många har negativ syn på smärta delen, själv tycker jag att den behövs för att behålla spelkänslan!

 

[Maxwan]

Ja. Det låter faktiskt riktigt bra, och det går säkert att utveckla det också. Eftersom eon har ett så avancerat system när det gäller strid kan man lätt bygga ut det för dem som vill ha ännu mer avancerade regler. Träffsystemet är så utvecklat att man helt enkelt ger svårighetsökning till den påverkade kroppsdelen. Har du två svärd, får ett hugg i ena armen kanske det blir en omöjlighet att svinga svärdet med den armen, det är inte konstigt. Men den oskadade armen borde fungera nästan utan någon svårighetsökning - under kraftiga adrenalinkickar då givetvis.

Det kan man ha som en frivillig regel givetvis, för dem som redan behärskar stridsmomentet i övrigt. Blir huvudet skadat blir allting svårare, skadas man i magen händer väldigt lite under själva striden. Det är fullt möjligt att strida med en pil rakt genom magen, däremot lite svårare om den sitter i skallen. Sitter den i armen kan man inte använda den kanske, och sitter den i benet måste man slå ett svårighetsslag för att inte falla omkull av skadan varje SR. Det går väl att utveckla.

Men åter till det med smärta och skada. Normalt säger ju kroppen stopp när det gör ont att göra en sak. Men när det inte gör ont, när det verkligen gäller, så är det ju istället skadorna som sätter stopp för vad som går och inte går. Så om man ska lösa det på ett enkelt sätt så tror jag att låta trauma avgöra svårighetsökningen under en strid faktiskt är den mest "rätta" lösningen. Viktigt är bara att man inte glömmer utmattningen, för den kommer nu att spela en avgörande roll eftersom smärtan normalt rätt snabbt stiger i höjden.

Ååå jag har en tendens att skriva så mycket hela tiden, men jag kom på en sak till jag vill skriva om. Just adrenalin. Visst är eon redan riktigt avancerat men det strävar, med alla frivilliga regler, efter att vara så realistiskt som möjligt. Om man inför olika adrenalinnivåer, som bör vara rätt lätta att bedöma, så kan man få än mer intressanta strider. Ju mer adrenalin, ju mindre spelar smärtan in och andra saker påverkar striden. Då bör spelaren också spela mer eller mindre rasande, så det kräver säkert en hel del från spelaren. Fast det kanske blir svårt att implementera i själva spelet regelmässigt.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga till mina spelare nästa gång vi spelar. "Ööö jag hade en diskussion om smärta på wrnu och kom fram till att vi ska testa att köra med trauman som funktionsnedsättande under intensiva strider... jaaa..." eller vad? Marco, har du någon idé till en riktigt konkret spelregel? För jag själva har mest en förmåga att svamla.