De bästa svenskspråkiga megakampanjerna

[Bifur]

Jag förstår inte detta, för jag tycker typ ingen megakampanj som inte är anpassad efter spelgruppen blir bra. Och då blir det svårt för utgivna produkter att vara bra, eftersom det är SL och gruppens egna jobb som får det att bli bra.

Det här håller jag inte alls med om - det brukar vara väldigt överkomligt att mecka litet med kampanjen så att den blir anpassad till rollpersonerna.

Rent strukturellt håller jag med @JohanL. Är ett äventyr välintegrerat i settingen och i stil med spelet som helhet brukar man kunna passa in det. Inte för varenda RP-grupp i varje läge, men generellt. Då får väl kampanjerna bedömas därefter? Om de inte  kan vara bra, vad ska man med dem till i så fall?*

(* Det är så klart relevant att tycka att färdigskrivna kampanjer är skräp, men det känns som en spelstilsfråga och något utanför ämnet.)

 

[JohanL]

Rent strukturellt håller jag med @JohanL. Är ett äventyr välintegrerat i settingen och och i stil med spelet som helhet brukar man kunna passa in det. Inte för varenda RP-grupp i varje läge, men generellt. Då får väl kampanjerna bedömas därefter? Om de inte  kan vara bra, vad ska man med dem till i så fall?*

(* Det är så klart relevant att tycka att färdigskrivna kampanjer är skräp, men det känns som en spelstilsfråga och något utanför ämnet.)

Vi reflekterar ofta i Törnetronen hur extremt annorlunda kampanjen hade blivit med litet andra rollpersoner.

 

[Basenanji]

Jag förstår inte detta, för jag tycker typ ingen megakampanj som inte är anpassad efter spelgruppen blir bra. Och då blir det svårt för utgivna produkter att vara bra, eftersom det är SL och gruppens egna jobb som får det att bli bra.

Intressant! Jag är säker på att det blir både bra och bättre spelupplevelse när SL och gruppen investerar i spelet och låter rp bli en del av det.

Megakampanjer vet jag väl egentligen ganska lite om, har bara spellett Konfluxsviten några gånger och då aldrig kommit längre än till Kristalltjuren (som jag aldrig spellett färdigt). Sedan spelade ju vi Korpens klagan. Åsså har jag nu spellett Masks of Nyarlathotep med blandat resultat (mina spelare där har iofs varit mästerliga på att ge kampanjen värde så de ska ha cred!). Min slutsats så här långt är att jag har svårt att få en megakampanj att kännas rolig och meningsfull över tid. Men beror det på mig eller formatet?

Det jag däremot har märkt är att Svavelvinter alltid blir en succé osvsett spelargrupp och det tycker jag är fascinerande. Det har också varit lätt att spela Oraklets fyra ögon efter Svavelvinter, inte minst till följd av att både spelare och rp är så självklart inskrivna i ”den episka bågen” som jag skrev ovan. Kanske det är en förklaring till vad som gör en megakampanj bra?

Jag tycker att Korpens klagan (som kampanj) inte riktigt når upp till samma höjder, men min analys pekar mer på att det hade att göra med att beställningen av den kampanjen hade vissa bestämda ingångsvärden, vilket påverkade utförandet? (Jag gissar här).

 

[JohanL]

Det jag däremot har märkt är att Svavelvinter alltid blir en succé osvsett spelargrupp och det tycker jag är fascinerande. Det har också varit lätt att spela Oraklets fyra ögon efter Svavelvinter, inte minst till följd av att både spelare och rp är så självklart inskrivna i ”den episka bågen” som jag skrev ovan. Kanske det är en förklaring till vad som gör en megakampanj bra?

Det har pratats om motivation förr, och det är inte mycket snack om det i O4Ö heller - ”förra äventyrets skurk är ute efter er, sänder lönnmördare efter er, och tänker ta över världen.”

 

[Bifur]

Vi reflekterar ofta i Törnetronen hur extremt annorlunda kampanjen hade blivit med litet andra rollpersoner.

Jo, också ofta tänkt på det i just den. (Sen måste självklart SL göra en hel del eget jobb i den.)

 

[Magnus Seter]

Jag tycker att Korpens klagan (som kampanj) inte riktigt når upp till samma höjder

Det kan ju ha att göra med hur spelledaren tog sig an kampanjen också ...

(det var jag som var SL, om någon undrar)

 

[Basenanji]

Det kan ju ha att göra med hur spelledaren tog sig an kampanjen också ...

(det var jag som var SL, om någon undrar)

Du var det bästa med hela kampanjen! Och de andra spelarna! Tack igen!

Men nog med beröm, vad tycker du är bra med megakampanjer? Hur skriver man sådana bra?

 

[Mogger]

...vad tycker du är bra med megakampanjer? Hur skriver man sådana bra?

För mig är det samma som gör en TV-serie potentiellt bättre än en film. Jag tycker helt enkelt om när många bottnar får utrymme. Visst går det att berätta fantastiska berättelser på kort tid, men att titta på en serie man älskar och är inne på säsong 4, och man fortfarande njuter! Det är samma sak i megakampanjen. Det som är bra blir bättre!

Som man brukar säga "more is more". Och så länge det är bra vill jag ha mer av det!

Sedan brukar jag gilla mina rollpersoner. Jag vill veta hur det går för dem. Jag tycker det är kul och intressant att följa dem över tid.

 

[Franz]

Men nog med beröm, vad tycker du är bra med megakampanjer?

Jag gillar zero to hero-känslan. Inte nödvändigtvis att man måste bli bra på färdigheter eller så, men på vilken nivå i världen man verkar. Att man började som en nobody som hankar sig fram och hanterar små problem till att bli en maktspelare som lägger pekfingret på vågen i världsomvälvande händelser.

 

[JohanL]

Jag gillar zero to hero-känslan. Inte nödvändigtvis att man måste bli bra på färdigheter eller så, men på vilken nivå i världen man verkar. Att man började som en nobody som hankar sig fram och hanterar små problem till att bli en maktspelare som lägger pekfingret på vågen i världsomvälvande händelser.

Det där tänkte jag gå all-in på i min nästa RQ-kampanj - starta rollpersonerna på runt den där nästan skamligt låga RQ2-nivån (där man har kanske 35% i sin bästa färdighet), och utan att starta som kultiskt initierade. Landsförvisade sextonåringar.

 

[Henke]

Inte för varenda RP-grupp i varje läge, men generellt.

Medhåll! Jag tycket det är rätt mycket spelarnas ansvar att faktiskt göra någorlunda passande karaktärer till det man ska spela. Minns en gång då vi spelade CoC (något med en försvunnen lastbil med smuggelgods i Innsmoth) så hade en av spelarna bestämt sig för att spela stuntman. Det kändes som det rimmade rätt dåligt med detektiven, professorn, och bibliotekarien.

Det jag däremot har märkt är att Svavelvinter alltid blir en succé osvsett spelargrupp och det tycker jag är fascinerande. Det har också varit lätt att spela Oraklets fyra ögon efter Svavelvinter, inte minst till följd av att både spelare och rp är så självklart inskrivna i ”den episka bågen” som jag skrev ovan. Kanske det är en förklaring till vad som gör en megakampanj bra?

Medhåll här också. Svavelvinter har lyckats med det finurliga att mycket i settingen ger krokar till nya vinklar att spela på. Utöver de yrken (eller iaf incitament) som finns nämnda i boken så finns det mycket annat man kan hoppa på. En artist i Robur Rödvads gäng, en trollkarlslärlig hos Trodax, Shagulit i Arhem, RR-lönnmördare, en överlevande Kmordadruid från helgedomen, smugglare, eller egentligen vem som helst (med ett purpurfärgat öga) som har ett märkligt inre begär att nå den yttersta norden

 

[DanielSchenström]

Det jag däremot har märkt är att Svavelvinter alltid blir en succé osvsett spelargrupp och det tycker jag är fascinerande. Det har också varit lätt att spela Oraklets fyra ögon efter Svavelvinter, inte minst till följd av att både spelare och rp är så självklart inskrivna i ”den episka bågen” som jag skrev ovan. Kanske det är en förklaring till vad som gör en megakampanj bra?

Min spelgrupp är väl undantaget som bekräftar regeln. Mina medspelare hade inte mycket positivt att säga om Svavelvinter, och inte jag heller. Vi drog genom den, Oraklets fyra ögon och de flesta andra DoD-äventyren när det begav sig. Det skulle vara intressant att testa igen för att se vad man skulle tycka 30+ år senare, och sen läsa det så man får se vad spelledaren har att arbeta med.

De är dock de enda publicerade megakampanjerna vi spelat, resten har varit egengjorda saker. Och så beror det ju på hur man definierar mega. Jag har tyvärr inte koll på hur lång tid Svavelvinter eller Oraklets Fyra ögon tog, men på den här tiden körde vi 5-8 timmar fredagar och 12-15 timmar lördagar och den längsta kampanjen då, som var egenskapad var på 81 spelmöten på 10 månader. Gissningsvis 4-5 spelningar per äventyr med Kristalltjuren och dem. Vi körde dem som en del av en enda kampanj som inkluderade en bunt andra äventyr också som Handelsfursten, Siratsias vita formelbok och Melindors återkomst. Idag kör vi 4-5 timmar fredagar och lördagar och den längsta kampanjen i modern tid, och vår längsta någonsin var 130 spelmöten i två omgångar med start och slut 9 år från varandra. Många av det jag skulle kalla långa kampanjer hos oss ligger på 40-50 spelmöten.