Krickdala DaVincikoden i grodvärlden

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
740
Ett rituellt badhusbesök är ju mäktigt. En inre bassäng där bara sultanen får simma. Och undervattens tunnlar. Jag fastnade lite för grejen att mötesplatsen är den plats där kampen stod mellan drakan och st Göranfiguren. Det känns häftigt. Marken är fortfarande rostig av kämparnas blod, den brustna lansen sitter fastkilad mellan stenarna. Den gamla drakgrottan kan ju då ligga under badhuset.
Jag har suttit här i eftermiddag och läst egyptisk mytologi, och där är ju urvattnet och det vattenfyllda djupet och sånt en stor grej. Solen färdas på en båt över himlens vattenspegel och sådär. Så jag tänker att badhusbesöket kan ha en koppling till det: en gång per år steg kejsaren ner i en bassäng med kristallklart, mörkt vatten, och var försvunnen från solens nedgång till dess uppgång, eller i sju dagar, eller nåt. Hans ursäkt var att han i det mörka djupet talade med Num Den Fulländade, som en gång skapat allt liv av lera. Bad honom sända regnen ännu ett år och sådär. För det kanske skedde när torkan var som värst, i slutet av sommaren, så att vattnet i badhusets innersta, djupaste kammare, där detta skedde, var "det sista vattnet i världen"?

Och i själva verket simmade han alltså bort genom en tunnel, och mötte tre eller sju eller nio ormambassadörer. Och det är fantastiskt bra att grottan eller kammaren är full av gamla ormskinn därför att det är en del av någon ritual att ormarna ömsar skinn. Jag vet inte om det är där kejsaren slogs med Draken, dock. Kanske.

Kanske har ormarnas "överstepräster" -- en svart kobraliknande orm, en lindorm med ben och klor, kanske en sorts flygödla, osv -- alltid genomfört en ritual i den där grottan. Tillbett den eviga flamman som brinner under vattnet, och den eviga förvandlingen. Och kejsaren bjöds helt enkelt in dit för att delta, eller sökte upp platsen, eller -- jag vet inte.

Jag tycker om tanken på att Rollpersonerna gräver i urgamla arkiv från kejsartiden, på jakt efter ledtrådar om dyrbara teserviser att bärga, eller magiska föremål, och snubblar över något mycket större:
"Det här var underligt. I början av sommaren år 763 i den tredje dynastin avrättades nästan trehundra grodor och paddor under en knapp vecka."
"Varför då?"
"Det står här att de var misstänkta rebeller och förrädare. Men... de är allihop murare, kakelbrännare, hantverkare. Jag känner igen namnen. Titta här. Många av dem arbetade samma år på en renovation av det privata, kejserliga badhuset. Ni vet den där bassängen där kejsaren tog ett dopp en gång om året och påstod att han kommunicerade med vattnet bortom världen?"
"Ja. Det Vattenfyllda Djupet. Det är en ribbit-ribbit, en bild för det medium som, ribbit, månen och stjärnorna rör sig genom. Ribbit."
"Hursomhelst. Kejsar Hapter III verkar ha avrättat nästan alla som arbetat på det projektet. Krukmakare, murare, eldmakare. Och inte bara dem. Titta på namnen. De andra som avrättades var deras familjer."
"Varför? Gjorde de något fel? Var han inte nöjd?"
"Det kan inte vara det. De måste ha... sett något de inte borde ha sett. En hemlighet som det var värt att döda dem för..."
 

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
740
Men vad vill ormarna, mer konkret? Då blir det nog lättare att spåna. Dom gillar inte vargen och vad den står för. I mitt huvud blir det att om vargen fick välja så skulle allt vara en total stilla ished, medan om draken fick välja skulle det vara en ständigt puttrande ursoppa av föränderligt liv som aldrig riktigt blir något beständigt.
Jo, precis så tänker jag också. Lag och kaos. Förstening och förvandling. Död och liv, ytterst. Eller ännu hellre: död och återfödelse. Och båda extremerna är såklart lika otrevliga ur vanligt folks perspektiv.

Men utöver det har jag inte alls tänkt på ormarna. Jag har ormfobi, kanske är det därför.

Jag drar mig för att göra det jag gjort med till exempel ugglorna och korparna, och även gör nu med amfibierna, dvs att på ett tydligt sätt låta dem låna färg av en mänsklig kultur, både för att det känns rätt tveksamt att antyda att en eller annan kultur har något reptiliskt i sig -- av något oklar skäl känns det inte lika obekvämt att halvt om halvt antyda att mardrömslika ugglor passar bra som rysk-mongoliska häxor och att korpar passar som typ germanska "asatroende/ katoliker" -- men det handlar också om att jag vill att ormarna ska kännas främmande och liksom totalt "omänskliga" på ett sätt som ju inte ens ugglorna är.

Jag tänker att de högre ormarna, som kan tala och tänka, har en livssyn som handlar om återfödelse och förvandling som det högsta goda. Där vi människor värderar lojalitet, pålitlighet och harmoni, värderar ormarna förmåga att bryta mot sina principer och instinkter, förmåga att anpassa sig och ljuga. Kaos.

Där vi människor i vårt tänkande strävar efter logik, strävar ormarna efter att skapa paradoxer, logiska knutar, självmotsättningar. För dem är det den sanna bilden av livet och tillvaron. Kaos.
"Ormen som äter sin egen svans". Jag vet inte.

Jag tänker att de älskar överflöd för överflödets skull, och många av dem älskar nog rikedom också, glittrande saker, guld, smycken, njutning, skönhet, ornament.

Jag ska försöka tänka lite kring vilken sorts samvaro sådana varelser trots allt kan skapa. Försöka rehabilitera dem i mina egna ögon, typ. Göra dem vackra, intressanta. Och förklara hur de till exempel kan upprätta och hålla ett förbund med en salamanderkejsare.
 

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
740
I mitt huvud så snurrar en hybrid-ide mellan Sangre Real, Japanska kejsardynastin, Avatar: the Last Airbender och Lamaism.
Så typ...
Draken återupplivade St.Göran, men genom det så gav han St.Göran en spillra av sin egen kraft och sin själ. När St.Göran sedan dog (på sin ålders höst), i hans dödsögonblick flydde drakens kraft ifrån hans kropp och letade efter en ny bärare, någon av St.Görans blod och St.Görans ande (god, modig, vänlig osv). Och länge så härskade St.Görans ättlingar över Amfibiekejsardömet.

Men draksjälen var inte bara en källa till kraft, utan ett levande ting. Och för varje århundrade så vandrade amfibiekejsarnas tankar mer och mer bort från världen och mot åt esoteriska ting. Det fanns inga egentliga yttre hot som kunde utmana Amfibiekejsardömet, och då kejsardömet blev allt mer byråkratiskt så hamnade mer och mer av makten i händerna på kungens råd (och definitiv mer och mer i händerna på de gillesmästarne som satt på rådet), tills de helt tog makten och en av dem gjorde sig till [Padd-shogun/Paddishah/Storvizier???].

Till sist så blev Vizieren övertygad om att han genom alkemi kunde ta kejsarens drakkraft för sin egen del, men han förstod inte att drakkraften var ett levande ting, så när gillesmästarna försökte utvinna drakkraften ur kejsaren så slet den sig loss och ödelade stora delar av huvudstaden. Då svallvågorna av katastrofen nådde Draken så blev han arg, och hans vrede spred sig till alla hans avkommor (paddor, salamandrar osv. Överallt i kejsardömet var det upplopp), men argast av alla blev ormarna som drevs i ett sådant raseri att amfibiekejsardömets utposter (som hade blivit ganska försoffade då det inte hade varit någon allvarlig konflikt på århundraden, bara några enstaka ormar varje år) blev överväldigade på bara några dagar. Och efter utposterna föll gränsstäderna och för varje år så trängde ormarna sig allt närmare. Och folket var tvugna att fly och överge kejsardömet.

En av de som flydde var en av kejsarens trognaste riddare, och i sin famn hade han ett ägg. Ett en ättling till kejsaren och ägget glödde av drakkraft, ett löfte om att kanske inte allt var förlorat. Men ägget var inte som andra salamanderägg och det kläcktes inte när våren kom. Eller nästa vår, eller våren efter den. Riddaren var förtvivlad, men förlorade aldrig helt hoppet. För ägget var varmt och pulserade. Till sist, för bara några år sedan, kläcktes det och allt sedan dess så har underliga ting hänt runt den unga salamanderprinsessan. Hon virar även de buttraste av paddor kring sitt finger, ödlor är som hundvalpar i hennes närhet (även de största och vildaste av ödlor, sådana som postkurirer rider på) och förra hösten kom till och med en fullvuxen snok in i trädgården. Riddaren förberedde sig för att slåss till sista blodsdroppen, men snoken endast bugade på ormars vis och lämnade prinsessan en gåva [vad för gåva?].
Det här är helt fantastiskt som vanligt, @Cybot

Det är guld att Draken gett en bit av sin själskraft till riddaren, och att denna gått i arv till en av hans arvingar. Jag tänker att man hade en sorts prov för att avgöra vem som hade ärvt "den heliga lågan" -- någon Bene Gesserit-liknande grej. Antagligen kopplad till tanken som @God45 hade, att kejsarens gyllene blod är det enda som kan driva en maskin (öppna en dörr, tända en helig låga, etc.).

Jag älskar att drakkraften får bärarens medvetande att förändras, och bli ormliknande, med invecklade tankar som liksom biter sig själva i svansen. Jag tror att om en historiker visste vad den skulle leta efter så skulle hon eller han ganska snart märka ett mönster av paradoxer och underliga formuleringar i alla kejsares brev, dikter, och dagboksanteckningar, från den förste till den siste, innan Storveziren tog över. Och att dessa har ett gåtfullt samband med vissa skrifter om ormarnas tänkande och märkliga, esoteriska poesi.

Det är också bra att Storveziren, som ju i sagor alltid är en lömsk typ, på alkemisk väg försöker stjäla den heliga lågan till sig själv, antagligen precis när kejsaren dör, och att det ger upphov till någon katastrof, som är en del av att kejsardömet så småningom faller, och som väl också är ögonblicket då arvingen kommer undan. Kanske tänkte Veziren att om alla arvingar dödades, så skulle han kunna få makten; och han trodde sig väl också ha lyckats göra det; men en hjältemodig riddare flydde med ett sista yngel eller ägg. Jag tänker dock att kejsardömet gick under för en femtio år sedan eller så, och att arvingen som nu lever alltså är ett par fyra, fem generationer ifrån dessa händelser.

Jag älskar enkelheten i att ormarna helt enkelt återtog träsken och söderns djupa skogar, och att amfibierna lämnade sina städer med tinnar och kupoler åt dem, och åt förfallet och mossan och rötterna. Det ger ju en extra dimension av krälande skräck åt tanken på att ge sig av på en expedition till kejsardömets gamla hjärtland: nu är det ormarnas rike.

Alltihop är hur bra som helst, helt enkelt. Tusen tack!
 

Cybot

Mest spelbar
Joined
19 Oct 2001
Messages
4,351
Location
Helsingborg
Kanske till och med så att Storveziren förgiftade Salamanderkejsarens ägg, men att Drakens kraft hade brutit sig fri så återupplivade den ägget, precis som Draken återupplivade Amfibie-St.Göran. Efter det här så slumrade drakens kraft, och den första arvingen manifesterade inget speciellt förutom att hen hade en talang for paradoxal poesi (men det tycker ingen amfibie är sådär underligt. Kejserlig verspoesi är en institution i sig själv), men att efter hen dog så har drakkraften börjat manifestera sig mycket tydligare i hens barn-barns-barn (och sanna arvinge).
 

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
740
Jag vill se en animerad serie på SVT: Äventyr i Krickdala.
Ja! Stop-motion animerad med små dockor och modeller, som den där rävfilmen av Wes Anderson. Men en stämning som blandar Det Susar i Säven och typ... Twin Peaks, på så sätt att det handlar om kusliga mysterier kring excentriska karaktärer i en småstad i skogen.
 
Last edited:
Top