Krickdala DaVincikoden i grodvärlden

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
740
Ursäkta att mina trådar om Krickdala svämmar över forumet just nu...

På tal om översvämningar: den här helgen tänker jag alltså på amfibier: lövgrodor, paddor, salamandrar, och till och med en och annan blek axolotl långt västerifrån. De lever bland de andra smådjuren --bland möss och ekorrar och kaniner -- och är rätt lika dem, fast de arbetar ofta som kakelbrännare, fotografer, glasblåsare, konditorer, och annat som har en viss ton av alkemi. Men de är nog lika ofta skräddare, skomakare, fiskare, och så vidare; eller en sorts aristokrater för den delen; eller poeter, konstnärer.

Då och då föder en amfibiemor en Etterbuk, som helt enkelt är en groda, padda eller salamander som liknar sina syskon i allt förutom att han eller hon är täckt av grälla fläckar, och tål att äta alla sorters gifter, och också utsöndrar gifter och psykedeliska substanser i sin saliv eller sin andedräkt. Etterbukarnas existens bland amfibierna är orsaken till släktet alkemiska tradition, och har kanske gett upphov till själva vetenskapen: det sägs att etterbukarna som upptäckte alkemins principer när de försökte späda ut och transmutera sina kroppars gift, ibland för att bli av med det, ibland för att koncentrera det.

Nå — det kommer en konkret fråga i slutet här — Under tusen somrar härskade amfibierna över världen, eller i alla fall över skogarna och sjöarna kring Krickdala; deras rikes gamla befästningar och poststationer står fortfarande utkastade i landskapet. Men för en femtio år sedan gick riket under: det kollapsade under sin egen tyngd, under en korrupt och snårig byråkrati, under trycket från yttre fiender, och så vidare. Och det är som det alltid är med sådana saker, att de flesta amfibier är vanligt, enkelt folk som egentligen inte bryr sig nämnvärt om sin forna glans, även om de tycker om sagorna och legenderna därifrån, men bland dem finns också sådana som drömmer om att återuppväcka det: hemliga sällskap, bittra drömmar, hopp förgiftat av sorg, sorg lysande av längtan…

Och på en svartvinbärsgård en bit söder om Krickdala växer en salamanderflicka upp, i ett av de enkla torpen där tjänarna bor. Hon vet inte om det, men hon är amfibiekejsardömets sista arvinge: genom hennes ådror rinner det gyllene blod vars kraft höll samman kejsardömet i tusen somrar; det var när hennes mormorsmormors mor förlorade tronen och tvingades fly, och en dynasti av paddor tog makten, som kejsardömet började falla sönder.

Och naturligtvis är den åldrande, vänlige trädgårdsmästaren, lövgrodan Evander, i själva verket medlem i ett dolt ridderskap som genom åren har vaktat över arvingarna, och hoppas att någon gång kunna sätta en av dem på Tronen över de två världarna.

Frågan är helt enkelt såhär: vad är det för kraft som finns i ”det gyllene blodet”? Vad är det den lilla salamanderflickan kan göra, som kan återupprätta kejsardömet? Min tanke har att göra med etterbukarnas förmåga att framställa gift i sina kroppar; kanske kan den som har det gyllene blodet framställa någon särskild substans i sin buk eller sitt blod; eller förändra sin kropps alkemi; jag återkommer i tankarna hela tiden till Bene Gesserits Mödrar i Dune; kanske har de någon sorts psykedeliska sanndrömmar om framtiden; men jag vet helt enkelt inte, så jag slänger ut frågan här.

Det kan vara intressant att veta att tanken började med att @God45 slängde ut en fantastisk referens till gudakejsaren i Warhammer 40K, och att det gärna får vara något åt det hållet; arvingen är någon sorts psykisk supernova, typ; och det kan vara värt att nämna att amfibiernas gamla halvt bortglömda kosmologi är lite egyptisk i sin ton; de döda kejsarna skickades med ”solbåtar” längs floden, västerut, där de sedan begravdes, med båtar och allt, i stora, underjordiska kammare; och jag tror till och med att amfibierna har två själar, och att vattensjälen reser till ett dödsrike som heter Dammets Hus, som är en labyrint i en öken; osv; hovmagiker och astrologer.

Men frågan är alltså: vilken sorts kraft hade ”gudasalamandern”, som satt på tronen och höll samman detta tusenårsrike? Kanske behöver det inte vara något "over-the-top" kraftmässigt, utan kan istället vara en symbolisk kraft Kanske har det att göra med att fördriva ormarna, som är amfibiernas dödsfiender. Kanske är det knutet till en hemlighet som den förste salamanderkejsaren fann på bottnen av en brunn, eller nere i en spricka i jorden på bottnen av en djup sjö...

Möjligen är frågan för öppen, men om inte annat hjälper det mig att strukturera mina tankar att försöka formulera den här.
 
Last edited:

TobiasEkwall

Swordsman
Joined
26 Aug 2007
Messages
520
Okej det här förslaget är ju 0% 40K men jag tänkte om blodet knappt är magiskt, eller det medför en hög grad av giftighet, för att det är ormblod.

Så länge härskaren hade ormblod i ådrorna så kunde ormarna stå ut med att det fanns, kanske enligt något uråldrigt fredsavtal. Kanske gav detta också ormarna någon form av inflytande. Typ att de i löndom fick en audience med härskare, sin avlägsna kusin, vid varje månförmörkelse där de kunde dra upp framtidens planer.

Sen kom paddorna, en grupp som historikerna inte varit snälla mot, det var inte maktlystnad som fick dem att gripa makten. De förstod att härskarlinjen inte bara konspirerar med ormar utan även var släkt med dem.

Efter paddorna tagit makten så ilsknade ormarna till rejält, de började nu göra allt vad de kunde för att störta riket och det visade sig vara nog.

Med något slags tillägg att jag inte vet alls hur ormar är. Är de sluga drakar eller "bara" monster.

Sen tänkte jag att alla etterbukar då är släkt vi avlägsna vindlande vägar till den siste härskaren. Det är de få dropparna ormblod som gör dem giftoga
 

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
17,500
-Någon med det gyllena blodet kan driva de omöjliga maskinerna som riket var byggt på. Grunden till teknologin var den mystiska saken som hittades.

-Någon med det gyllene blodet kan resa till efterlivet och få kunskap från efterlivet.

-Det gyllene blodet är grunden till ett… Inte hive-mind men snarare hive-subconscious. En telepatisk koppling mellan alla amfibierna som låter dem förstå varandra och sammarbeta bättre än andra arter. Mer än det, det gyllen blodet låter de med det veta allt någon amfibie vet. Detta låter dem samordna och styra riket omöjligt skickligt. De vet allt som någon i riket vet.
 

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
17,500
-Något, något, skapa Grod-Space-Marines-Jannisarie-Supersoldater som är kontrollerade direkt av skaparens vilja.
 

guldfink

Hero
Joined
6 Feb 2011
Messages
1,064
Kan det gyllene blodet vara den sista alkemiska ingrediensen för att framställa guld? Och att det kejserliga guldet fungerar som något slags mycel i förbund med blodet, enande osv. Paddorna förbisåg denna kraft när de förlitade sig på sin ingenjörskonst och administration.

Jag tycker det finns något dvärgiskt över amfibierna. Gamla riken, bitterhet och stolthet, osv. För några veckor sedan fick jag en lös tanke om att basera dvärgar på hur ryssarna framställs i Tjernobyl-tv-serien. Du vet, hierarkiskt och systematisk förnekelse och tystnad om grejer som är dåliga. Det känns som att ett sådant drag skulle kunna funka för amfibierna, eller kanske bara för paddorna. Typ:

”Inget rike kommer någonsin kunna överträffa prakten hos Amfibiekejsardömet!”
”Kanhända, men inget rike har någonsin fallit lika tungt.”
”Bah! Det var ormarnas fel! Och ingen kom till vår undsättning! Ett svek!”
”Ni drog det på er själva. Ni simmade för djupt i gölen. Ni väckte mörkret!”
”Lögner och myter, viskade av ormar! Det finns inget mörker!”

Tillägg: Jag tänkte vidare i duschen. Det är möjligt att jag tangerar eller återupprepar något här, det känns bekant, men kan det vara så att paddorna väckte mörkret i djupet (ev. något slags version av eller koppling till Modern med klor, Vargen och Nid-vaddetnuhette) och att det var därför Enhörningen och Draken ingrep med sina musketörer och ormar? Och guldet, som paddorna eftersatt och raserat, var det som dittills hållit mörkret borta, osv. något, något.
 
Last edited:

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
740
Okej det här förslaget är ju 0% 40K men jag tänkte om blodet knappt är magiskt, eller det medför en hög grad av giftighet, för att det är ormblod.

Så länge härskaren hade ormblod i ådrorna så kunde ormarna stå ut med att det fanns, kanske enligt något uråldrigt fredsavtal. Kanske gav detta också ormarna någon form av inflytande. Typ att de i löndom fick en audience med härskare, sin avlägsna kusin, vid varje månförmörkelse där de kunde dra upp framtidens planer.

Sen kom paddorna, en grupp som historikerna inte varit snälla mot, det var inte maktlystnad som fick dem att gripa makten. De förstod att härskarlinjen inte bara konspirerar med ormar utan även var släkt med dem.

Efter paddorna tagit makten så ilsknade ormarna till rejält, de började nu göra allt vad de kunde för att störta riket och det visade sig vara nog.

Med något slags tillägg att jag inte vet alls hur ormar är. Är de sluga drakar eller "bara" monster.

Sen tänkte jag att alla etterbukar då är släkt vi avlägsna vindlande vägar till den siste härskaren. Det är de få dropparna ormblod som gör dem giftoga
Jag undrar om inte drakblod, snarare än ormblod, är grejen? En modig salamanderriddare, en sorts St Göran, fast vad heter han neråt Grekland och Balkan, St Georgeos, klädd i alkemisk rustning, lyckades ta sig genom de krälande, giftiga, ångande träsken, och var nära att dräpa Draken, alla ormars moder, men istället skedde någon byteshandel. Eller så bet Draken honom, men han överlevde, mirakulöst. Vaknade efter nio dagar i dödsriket, precis som Gammelfar, och hade ådrorna fulla av Drakblod, som kan göra -- ja vad?

*

Om reptiler är min tanke just nu att de, fiskarna och insekterna är dumdjur. Typ att kopparödlor ibland drar tjusiga droskor och så, och att sorkarna i östern ibland rider på kameleonter. Det är dock inte ristat i sten, och det skulle nog också vara mysigt med kameleonter och leguaner som långväga Rollpersoner. Det där, märker jag, sväller hela tiden ut över sina bräddar: tanken på att amfibier inte skulle vara dumdjur kom till exempel först en rätt bra bit in i skrivandet, när @Dimfrost pekade ut Wanderhome för mig, där en underbar illustration föreställer en groda som sitter och skriver poesi. Då tänkte jag: alltså varför inte? Så möjligen slutar det här med att man kan spela en talande kantarell som är professor i litteratur.

Hursomhelst. Ormarna är intelligenta, och kan väsa fram ord och så. Men de har en annan intelligens, på nåt sätt. De är lite Smaugiga -- Smaug i filmen är ju go för att han är jättelistig men också känns lite dum på nåt sätt. Eller? Jag gillar i alla fall tanken att de högre reptilerna -- ormar, lindormar, olika drakyngel, och så -- är väldigt, väldigt listiga, och kanske älskar gåtor och paradoxer och logiska knutar och slingrigt tänkande, men sen är väldigt korkade när det gäller annat. Känslor -- där är de ju absolut idioter, tror jag. Men också när det gäller något annat, typ att tänka i flera led: först detta, sedan detta, och först därefter detta. Något sånt. Att de är som mästare i schack som bara kan tänka två steg framåt (och därför inte alls är mästare i schack förstås). Oklart, helt enkelt.

*

Men jag tänker Drakblod. Och att det i teorin absolut kan vara så att ormarna får audiens hos kejsaren. Såpass intelligenta är de. Och det är en rätt fin bild; salamanderkejsaren som smyger ner genom en lönndörr i sin kammare, och träffar en snok, en huggorm och en lindorm i huvudstadens underjordiska tunnlar. Möjligen blir något i det för likt Månprinsessan och sådär. Jag får grubbla på det...
 

TobiasEkwall

Swordsman
Joined
26 Aug 2007
Messages
520
Jag undrar om inte drakblod, snarare än ormblod, är grejen? En modig salamanderriddare, en sorts St Göran, fast vad heter han neråt Grekland och Balkan, St Georgeos, klädd i alkemisk rustning, lyckades ta sig genom de krälande, giftiga, ångande träsken, och var nära att dräpa Draken, alla ormars moder, men istället skedde någon byteshandel. Eller så bet Draken honom, men han överlevde, mirakulöst. Vaknade efter nio dagar i dödsriket, precis som Gammelfar, och hade ådrorna fulla av Drakblod, som kan göra -- ja vad?

*

Om reptiler är min tanke just nu att de, fiskarna och insekterna är dumdjur. Typ att kopparödlor ibland drar tjusiga droskor och så, och att sorkarna i östern ibland rider på kameleonter. Det är dock inte ristat i sten, och det skulle nog också vara mysigt med kameleonter och leguaner som långväga Rollpersoner. Det där, märker jag, sväller hela tiden ut över sina bräddar: tanken på att amfibier inte skulle vara dumdjur kom till exempel först en rätt bra bit in i skrivandet, när @Dimfrost pekade ut Wanderhome för mig, där en underbar illustration föreställer en groda som sitter och skriver poesi. Då tänkte jag: alltså varför inte? Så möjligen slutar det här med att man kan spela en talande kantarell som är professor i litteratur.

Hursomhelst. Ormarna är intelligenta, och kan väsa fram ord och så. Men de har en annan intelligens, på nåt sätt. De är lite Smaugiga -- Smaug i filmen är ju go för att han är jättelistig men också känns lite dum på nåt sätt. Eller? Jag gillar i alla fall tanken att de högre reptilerna -- ormar, lindormar, olika drakyngel, och så -- är väldigt, väldigt listiga, och kanske älskar gåtor och paradoxer och logiska knutar och slingrigt tänkande, men sen är väldigt korkade när det gäller annat. Känslor -- där är de ju absolut idioter, tror jag. Men också när det gäller något annat, typ att tänka i flera led: först detta, sedan detta, och först därefter detta. Något sånt. Att de är som mästare i schack som bara kan tänka två steg framåt (och därför inte alls är mästare i schack förstås). Oklart, helt enkelt.

*

Men jag tänker Drakblod. Och att det i teorin absolut kan vara så att ormarna får audiens hos kejsaren. Såpass intelligenta är de. Och det är en rätt fin bild; salamanderkejsaren som smyger ner genom en lönndörr i sin kammare, och träffar en snok, en huggorm och en lindorm i huvudstadens underjordiska tunnlar. Möjligen blir något i det för likt Månprinsessan och sådär. Jag får grubbla på det...
Drakblod är ju väldigt sagoaktigt.
Och jag gillar verkligen iden med dum sluga ormar

Jag tänkte att man fick möjligheten att få in ytterligare en plot-twist eller hemlighet. Alla tänker att paddorna var korrupta och att de fick imperiet på fall. Men att de bara vill sätt stopp för ormarnas inflytande.

Ja absolut att de hemliga audiencerna hålls i löneutrymmen djupt under palatset, eller kanske på den plats där Sankt ödle-görsn en gång gjorde sin deal med draken...om det inte är samma plats. Den gamla drakormsgrottan ligger djupt under palatset
 

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
740
Såhär, tror jag. Salamanderriddaren slogs mot Draken i nio dagar och nio nätter, men dog till slut av sina sår. Men Draken var så imponerad av hans mod och envishet, att hon sörjde honom där han låg livlös vid hennes klor. Så hon lyfte upp honom och bet honom mycket ömsint, och sprutade in sitt blod i honom, och det gav honom livet åter. Och han grundade den första salamanderdynastin.
 

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
740
Jag tänkte att man fick möjligheten att få in ytterligare en plot-twist eller hemlighet. Alla tänker att paddorna var korrupta och att de fick imperiet på fall. Men att de bara vill sätt stopp för ormarnas inflytande.
Jomen det är utmärkt tänker jag. Ormarna är ju barnbarnsbarn till draken, så det passar bra att den som har drakblod i ådrorna kan ha någon sorts förbund med dem.

Jag vet inte exakt hur byteshandeln mellan dem ska se ut, men jag tänker mig ungefär:

1. Amfibierna hatar ormar. Alltså verkligen hatar-hatar, på det där sättet som man hatar ett släkte som nästan liknar en själv, och som man alltid varit intrasslad med genom historien. Jmfr valfri etnisk konflikt som slutat med inbördeskrig och grymheter. Ungefär så. Amfibierna, kanske speciellt paddorna, vill utrota ormarna från världens yta. Ormarna är ondskans yngel.

2. Men kejsaren/ sultanen vet att det inte är så enkelt. Ormarna spelar en roll i kosmos harmoni, som motvikt till Vargens kraft, som är kyla, förstening, lag, jag vet inte. Om inte Draken fyllde världen med förvandlande kraft, skulle Vargen och vintern och den kristalliska ordningen härska. Något åt det hållet. Salamanderkejsaren vet att man inte bör utrota ormarna ens om man kan.

3. När paddorna upptäcker detta ses det som ett oerhört svek, en dolkstöt i ryggen, osv. De genomför en palatskupp; men den sista arvingen smusslas undan.

*

En tanke är att amfibiernas allmänna förmåga att förvandla sig -- att de föds som yngel som förvandlas och blir till vuxna djur, att de kan tappa kroppsdelar som växer ut igen, och sådär -- har att göra med Draken och ormarna. Jag tror inte att det funkar att det var den kraften St Göran-figuren fick av Draken, för då måste ju Drakblodet ha spritts till alla amfibier ifrån honom, vilket väl förtar något av det unika med hans arvinge.

Men kanske har amfibierna en viss kaotisk, förvandlade kraft därför att de också, utan att veta om det, är Drakens yngel -- Etterbukarna passar ju in där också, med sin förmåga att förvandla gifter i sina kroppar -- och kanske kände Draken igen St Göran när han hade dött.

"Då såg Draken märket på hans buk, och förstod att det här inte var en främling, utan ett av hennes egna barnbarnsbarn som kommit för att dräpa henne."

Det finns ju redan hemskt mycket grejer med att folk ljuger och har hemligheter i den här spelvärlden, men jag undrar om det inte var så att St Göran inte ville berätta att Draken räddade hans liv; kanske berättade han en annan version av händelserna för alla utom för sin äldste son. Att ett lysande sken fyllde skogen, och att han vaknade ur den kalla döden, och att hans ådror fylldes av gyllene blod, som kan -- jag något.

Då blir den djupare hemligheten också att ormarna är amfibiernas kusiner, att den förhatliga Draken räddade livet på den förste kejsaren, och så vidare.

Jag tror att det kan finnas något bra här. Jag kanske tänker för mycket som en författare, men jag tycker inte att det gör något att det i slutet av varje del i världsbygget finns en "stor hemlighet", så länge de inte allihop utför samma gest.

*

Frågan nu handlar väl om exakt vad ormarna och salamanderkejsaren har för avtal, som de förnyar eller omförhandlar där nere i tunnlarna under palatset, eller vid Ormsjöns strand? Vad ger ormarna till amfibierna, och vad ger kejsaren till ormarna? Och hur förklarar man att amfibierna ju fortsätter jaga och döda ormar, och vice versa, medan detta pågår?
 

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
740
Kan det gyllene blodet vara den sista alkemiska ingrediensen för att framställa guld? Och att det kejserliga guldet fungerar som något slags mycel i förbund med blodet, enande osv. Paddorna förbisåg denna kraft när de förlitade sig på sin ingenjörskonst och administration.
Det är kanske rätt bra om Drakblodet i kejsarens ådror är motsvarigheten till de vises sten. En mytologisk alkemisk ingrediens. Bland annat. Jag tänker att det kanske kan göra flera olika saker. Skänka märkliga, psykedeliska sanndrömmar åt den lilla salamanderflickan som är kejsarens försvunne arvinge. Och att kejsarens blod kan förvandla bly till guld, fast nästan som en bieffekt: då finns en anledning till att ljusskygga alkemister och andra skulle vara ute efter en arvinge som har blodet i sina ådror. Och kanske kan blodet också åstadkomma något av det som @God45 listade ovan. Det kan ju i teorin få ha lite av univsersalmedel över sig, i synnerhet om den stora hemliga grejen med det är att Draken sprutade in det i St Göran-figuren för att ge honom livet åter, dvs man behöver inte förklara att "Då förstod salamanderkejsaren att om han drack av drakblodet, som gjorde X, så skulle Y för alltid".
 

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
740
Någon med det gyllena blodet kan driva de omöjliga maskinerna som riket var byggt på. Grunden till teknologin var den mystiska saken som hittades.
Jag vet inte om amfibierna hade ett särskilt högteknologiskt samhälle. Men jag tycker om... gesten. Det behöver ju inte vara en maskin, utan kan vara en magisk eller alkemisk... vadsomhelst. Ett svärd. En bok. Använda en viss dörr.

Jag tror att det här kan vara nyckeln till allihop.
 

TobiasEkwall

Swordsman
Joined
26 Aug 2007
Messages
520
Jag tror att det kan finnas något bra här. Jag kanske tänker för mycket som en författare, men jag tycker inte att det gör något att det i slutet av varje del i världsbygget finns en "stor hemlighet", så länge de inte allihop utför samma gest.

*

Frågan nu handlar väl om exakt vad ormarna och salamanderkejsaren har för avtal, som de förnyar eller omförhandlar där nere i tunnlarna under palatset, eller vid Ormsjöns strand? Vad ger ormarna till amfibierna, och vad ger kejsaren till ormarna? Och hur förklarar man att amfibierna ju fortsätter jaga och döda ormar, och vice versa, medan detta pågår?
Jag tycker att det är ett spel där mystiska gamla hemligheter är charmiga. Jag tänker inte att en till är ett bekymmer, det är ju som inbyggt i premissen "ni är smådjur i en mysig småstad som löser banala mysterier som leder vidare till vidunderliga hemligheter" då måste det ju få finnas ett gäng såna hemligheter.

Oklart vad ormarna och anfiberna ger varandra. Men om det är någon slags gemensam kamp mot Ulven/död/oföränderligt typ "ni kejsare måste uppföra en evigt dånande eld vid klariskällans strand, för att hålla ulvens flockar undan och hindra tundran från att täcka allt med evig frost. Gör detta innan nästa gång solen förmörkade"
Sen tänker jag mer att kejsaren håller detta avta hemligt inte för hemlighetsmakandests egna skull utan för att dennes undersåtar HATAR ormar. Sen kanske den kejserliga byråkratin gjorde det svårare och svårare att jaga orm, och många ormar varnades när jägare närmade sig deras hålor. Fram tills paddorna tar över såklart då intensifieras jakten på arvsfonden.
 

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
740
Jag tycker att det är ett spel där mystiska gamla hemligheter är charmiga. Jag tänker inte att en till är ett bekymmer, det är ju som inbyggt i premissen "ni är smådjur i en mysig småstad som löser banala mysterier som leder vidare till vidunderliga hemligheter" då måste det ju få finnas ett gäng såna hemligheter.
Jo, absolut, så är det. Jag är bara medveten om att jag har en tendens att upprepa samma bilder i alla hemligheter. Månprinsessan, som jag skrev om typ förra våren kanske, hade nämligen en hemlig lönndörr i sitt palats, och smög ut om nätterna med en lykta och försvann in i en svart spegel, och det finns lite grann en känsla av att hon kanske förrådde sitt eget folk, kanske för deras eget bästa, men vem vet, osv. Så det finns alltså redan en legendarisk regent som hade en lönndörr i sitt palats, just för att det ju är så mysigt och rätt. Så salamandersultanen kanske kan träffa ormarnas överhuvud på en annan plats, dit han eller hon tar sig på ett annat hemligt sätt. Kanske simmande? Kanske i samband med ett årligt, rituellt badhusbesök, eller -- jag vet inte. Sultanen sänks ner i Nen, Det Orörliga Urvattnet, vid varje fullmåne. Och där nere, på bottnen, kommer en orm simmande, eller så simmar han ut genom en hemlig tunnel där.

Jag älskar trots allt bilden av att det finns tunnlar under palatset dit ormarna kommer och väser hemligheter. Det blir ju också perfekt att utforska sådana ruiner.

Oklart vad ormarna och anfiberna ger varandra. Men om det är någon slags gemensam kamp mot Ulven/död/oföränderligt typ "ni kejsare måste uppföra en evigt dånande eld vid klariskällans strand, för att hålla ulvens flockar undan och hindra tundran från att täcka allt med evig frost. Gör detta innan nästa gång solen förmörkade"
Sen tänker jag mer att kejsaren håller detta avta hemligt inte för hemlighetsmakandests egna skull utan för att dennes undersåtar HATAR ormar. Sen kanske den kejserliga byråkratin gjorde det svårare och svårare att jaga orm, och många ormar varnades när jägare närmade sig deras hålor. Fram tills paddorna tar över såklart då intensifieras jakten på arvsfonden.
Det är bra att de genomförde någon ritual. Av någon anledning tänker jag på en scen i Sandman, där Sandman och Lucifer tävlar i att förvandla sig till olika saker. Det är något med Draken och reptilernas förmågan att anpassa sig, mutera, och förvandlas, som jag tänker står emot Vargens och dödens och köldens kraft. Det behöver kanske inte vara konkret, heller. Eller så är det det. Kanske var det så att salamandersultanen, tack vare det gyllene blodet (Drakblodet) kunde förvandla sig på nåt sätt, och att det var vad han/hon och ormarnas utsände -- någon sorts lindorm -- sysslade med. Förvandlade sig till varandra, eller -- jag vet inte. Jag trevar efter någon sorts arketypisk bild här. En salamander och en lindorm som slingrar sig i varandra som i en knut, och förvandlas i ljuset av någon alkemisk process eller zoroastrisk urflamma. En undervattenseld?

*

Det är definitivt för att amfibierna hatar ormar som kejsaren håller allt detta hemligt för sitt folk. Kanske försökte de sentida kejsarna genomföra någon sorts... process, för att få folket att mogna och förstå att de behövde ormarna i världen. Ungefär som Paul Atraides och fremenerna, i mitt vaga minne av hur deras dynamik såg ut. Dvs den siste kejsaren försökte begränsa orm-mördandet och sådär, och -- som du säger -- sätta byråkratiska hinder ivägen för det. Vilket var vad som ledde till upproret.
 

lupmet

Swordsman
Joined
19 Feb 2014
Messages
598
Location
Göborg
Frågan är helt enkelt såhär: vad är det för kraft som finns i ”det gyllene blodet”? Vad är det den lilla salamanderflickan kan göra, som kan återupprätta kejsardömet? Min tanke har att göra med etterbukarnas förmåga att framställa gift i sina kroppar; kanske kan den som har det gyllene blodet framställa någon särskild substans i sin buk eller sitt blod; eller förändra sin kropps alkemi; jag återkommer i tankarna hela tiden till Bene Gesserits Mödrar i Dune; kanske har de någon sorts psykedeliska sanndrömmar om framtiden; men jag vet helt enkelt inte, så jag slänger ut frågan här.
Inte så originellt egentligen men eftersom Etterbukarna kan framställa gift kanske kejsarsläkten kan framställa en substans som skapar gemenskap, lojalitet etc. Ett psykedeliskt "gift" som liknar den klassiska kärleksdrycken men som gör den som fått det helt lojal emot kejsarfamiljen (jag skulle inte rekommendera läkedrog eftersom världen behöver inte mer athelas). Hur var det som det gamla imperiet höll ihop under tusen somrar? Ett imperium kokar av maktintriger och om det skall stå i tusen år utan större maktskiften ifrån en dynasti till en annan måste det finnas något som gör att en viss ättelinje ständigt lyckas klamra sig fast vid makten.

Paddorna lyckades genomskåda det och låtsades bara med att dricka kejsarens skål med det "särskilda" vinet, därför lyckades de fostra några av de sina till att genomföra palatskuppen – de äldre begick sedan självmord i de kval de kände över att ha förrått kejsarmakten.
 

lupmet

Swordsman
Joined
19 Feb 2014
Messages
598
Location
Göborg
Frågan nu handlar väl om exakt vad ormarna och salamanderkejsaren har för avtal, som de förnyar eller omförhandlar där nere i tunnlarna under palatset, eller vid Ormsjöns strand? Vad ger ormarna till amfibierna, och vad ger kejsaren till ormarna? Och hur förklarar man att amfibierna ju fortsätter jaga och döda ormar, och vice versa, medan detta pågår?
Är ormarna enade? Det kan vara så att en ormfraktion upprätthåller avtalet med salamandrarna men det är huvudsak ormar ur de andra fraktionerna som bekämpas och jagas, de man gör avtal med ses inte som samma hot (men några ur de "rättrådigas" fraktion blir ibland måltavlor och en del ur denna fraktion jagar amfibier).

Det som kan få två jämbördiga riken att hålla fred är normalt handel, ömsesidig respekt/vänskap eller en tredje part som yttre fiende.

Men det kanske är så att så länge som avtalet upprätthålls och bekräftas med jämna mellanrum på en viss plats så behåller kejsarfamiljen sin kraft. Även om salamanderkejsardömet var starkt nog att krossa ormarna kunde man inte göra det för då skulle de förlora den kraft som göra att imperiet hölls samman och inte föll sönder i fraktioner. Ormarna vet detta och utnyttjade detta stenhårt. Till slut spände de bågen så hårt att den brast – paddorna fick nog och genomförde sin kupp.
 

lupmet

Swordsman
Joined
19 Feb 2014
Messages
598
Location
Göborg
Hursomhelst. Ormarna är intelligenta, och kan väsa fram ord och så. Men de har en annan intelligens, på nåt sätt. De är lite Smaugiga -- Smaug i filmen är ju go för att han är jättelistig men också känns lite dum på nåt sätt. Eller? Jag gillar i alla fall tanken att de högre reptilerna -- ormar, lindormar, olika drakyngel, och så -- är väldigt, väldigt listiga, och kanske älskar gåtor och paradoxer och logiska knutar och slingrigt tänkande, men sen är väldigt korkade när det gäller annat. Känslor -- där är de ju absolut idioter, tror jag. Men också när det gäller något annat, typ att tänka i flera led: först detta, sedan detta, och först därefter detta. Något sånt. Att de är som mästare i schack som bara kan tänka två steg framåt (och därför inte alls är mästare i schack förstås). Oklart, helt enkelt.
Varför inte utnyttja att de är växelvarma? När de är kalla och nedkylda är de enkelspåriga rovdjur som mest vill sova och vänta på värmen medan när de är varma och mätta är de gåtornas kungar och löser det mest komplicerade problem i kosmos i en handvändning. De är vana vid att ser saker ur "andra" synvinklar.

Vintertid när det är för kallt att ringla omkring i snön – de känner hur deras sinnen blir mer endimensionella och "skarpare" inriktade på rovdjuret i dem – ligger de helst ihopringlade framför en rejäl brasa och njuter den senaste avhandlingen om flerdimensionell filosofi: Python Coder by Cryptid-Creations on DeviantArt
 

guldfink

Hero
Joined
6 Feb 2011
Messages
1,064
Nu är det så många olika härliga spår att hänga med i. Jag klarar inte det, så jag bara slänger ur mig en vidareutveckling på min egen idé som kanske besvarar någon fråga som hänger i luften.

Kan det gyllene blodet, som kan skapa guld, också höra genom guld? Alltså att de röster som arvingen hör i sitt huvud är riktiga röster som uttalas vid gamla guldruiner (typ fontäner och statyer) från Amfibiekejsardömet. En sådan står i ormarnas rike och det var genom den kejsarinnan i hemlighet kommunicerade med ormarna.
 
Last edited:

Cybot

Mest spelbar
Joined
19 Oct 2001
Messages
4,343
Location
Helsingborg
I mitt huvud så snurrar en hybrid-ide mellan Sangre Real, Japanska kejsardynastin, Avatar: the Last Airbender och Lamaism.
Så typ...
Draken återupplivade St.Göran, men genom det så gav han St.Göran en spillra av sin egen kraft och sin själ. När St.Göran sedan dog (på sin ålders höst), i hans dödsögonblick flydde drakens kraft ifrån hans kropp och letade efter en ny bärare, någon av St.Görans blod och St.Görans ande (god, modig, vänlig osv). Och länge så härskade St.Görans ättlingar över Amfibiekejsardömet.

Men draksjälen var inte bara en källa till kraft, utan ett levande ting. Och för varje århundrade så vandrade amfibiekejsarnas tankar mer och mer bort från världen och mot åt esoteriska ting. Det fanns inga egentliga yttre hot som kunde utmana Amfibiekejsardömet, och då kejsardömet blev allt mer byråkratiskt så hamnade mer och mer av makten i händerna på kungens råd (och definitiv mer och mer i händerna på de gillesmästarne som satt på rådet), tills de helt tog makten och en av dem gjorde sig till [Padd-shogun/Paddishah/Storvizier???].

Till sist så blev Vizieren övertygad om att han genom alkemi kunde ta kejsarens drakkraft för sin egen del, men han förstod inte att drakkraften var ett levande ting, så när gillesmästarna försökte utvinna drakkraften ur kejsaren så slet den sig loss och ödelade stora delar av huvudstaden. Då svallvågorna av katastrofen nådde Draken så blev han arg, och hans vrede spred sig till alla hans avkommor (paddor, salamandrar osv. Överallt i kejsardömet var det upplopp), men argast av alla blev ormarna som drevs i ett sådant raseri att amfibiekejsardömets utposter (som hade blivit ganska försoffade då det inte hade varit någon allvarlig konflikt på århundraden, bara några enstaka ormar varje år) blev överväldigade på bara några dagar. Och efter utposterna föll gränsstäderna och för varje år så trängde ormarna sig allt närmare. Och folket var tvugna att fly och överge kejsardömet.

En av de som flydde var en av kejsarens trognaste riddare, och i sin famn hade han ett ägg. Ett en ättling till kejsaren och ägget glödde av drakkraft, ett löfte om att kanske inte allt var förlorat. Men ägget var inte som andra salamanderägg och det kläcktes inte när våren kom. Eller nästa vår, eller våren efter den. Riddaren var förtvivlad, men förlorade aldrig helt hoppet. För ägget var varmt och pulserade. Till sist, för bara några år sedan, kläcktes det och allt sedan dess så har underliga ting hänt runt den unga salamanderprinsessan. Hon virar även de buttraste av paddor kring sitt finger, ödlor är som hundvalpar i hennes närhet (även de största och vildaste av ödlor, sådana som postkurirer rider på) och förra hösten kom till och med en fullvuxen snok in i trädgården. Riddaren förberedde sig för att slåss till sista blodsdroppen, men snoken endast bugade på ormars vis och lämnade prinsessan en gåva [vad för gåva?].
 

TobiasEkwall

Swordsman
Joined
26 Aug 2007
Messages
520
Jo, absolut, så är det. Jag är bara medveten om att jag har en tendens att upprepa samma bilder i alla hemligheter. Månprinsessan, som jag skrev om typ förra våren kanske, hade nämligen en hemlig lönndörr i sitt palats, och smög ut om nätterna med en lykta och försvann in i en svart spegel, och det finns lite grann en känsla av att hon kanske förrådde sitt eget folk, kanske för deras eget bästa, men vem vet, osv. Så det finns alltså redan en legendarisk regent som hade en lönndörr i sitt palats, just för att det ju är så mysigt och rätt. Så salamandersultanen kanske kan träffa ormarnas överhuvud på en annan plats, dit han eller hon tar sig på ett annat hemligt sätt. Kanske simmande? Kanske i samband med ett årligt, rituellt badhusbesök, eller -- jag vet inte. Sultanen sänks ner i Nen, Det Orörliga Urvattnet, vid varje fullmåne. Och där nere, på bottnen, kommer en orm simmande, eller så simmar han ut genom en hemlig tunnel där.

Jag älskar trots allt bilden av att det finns tunnlar under palatset dit ormarna kommer och väser hemligheter. Det blir ju också perfekt att utforska sådana ruiner.



Det är bra att de genomförde någon ritual. Av någon anledning tänker jag på en scen i Sandman, där Sandman och Lucifer tävlar i att förvandla sig till olika saker. Det är något med Draken och reptilernas förmågan att anpassa sig, mutera, och förvandlas, som jag tänker står emot Vargens och dödens och köldens kraft. Det behöver kanske inte vara konkret, heller. Eller så är det det. Kanske var det så att salamandersultanen, tack vare det gyllene blodet (Drakblodet) kunde förvandla sig på nåt sätt, och att det var vad han/hon och ormarnas utsände -- någon sorts lindorm -- sysslade med. Förvandlade sig till varandra, eller -- jag vet inte. Jag trevar efter någon sorts arketypisk bild här. En salamander och en lindorm som slingrar sig i varandra som i en knut, och förvandlas i ljuset av någon alkemisk process eller zoroastrisk urflamma. En undervattenseld?

*

Det är definitivt för att amfibierna hatar ormar som kejsaren håller allt detta hemligt för sitt folk. Kanske försökte de sentida kejsarna genomföra någon sorts... process, för att få folket att mogna och förstå att de behövde ormarna i världen. Ungefär som Paul Atraides och fremenerna, i mitt vaga minne av hur deras dynamik såg ut. Dvs den siste kejsaren försökte begränsa orm-mördandet och sådär, och -- som du säger -- sätta byråkratiska hinder ivägen för det. Vilket var vad som ledde till upproret.
Jag hängde nog inte med riktigt i månfolksgrejerna, men jag tycker ändå att det blir rätt olika. Om inte annat för att det känns olika när en amfibiesultan möter ett hemligt råd av ormar än när en prinsessa möter en hemlig vän i en spegelvärld. Båda är ju regenter som smyg träffar någon. Men för mig känns det väldigt olika ändå.

Ett rituellt badhusbesök är ju mäktigt. En inre bassäng där bara sultanen får simma. Och undervattens tunnlar. Jag fastnade lite för grejen att mötesplatsen är den plats där kampen stod mellan drakan och st Göranfiguren. Det känns häftigt. Marken är fortfarande rostig av kämparnas blod, den brustna lansen sitter fastkilad mellan stenarna. Den gamla drakgrottan kan ju då ligga under badhuset.

Kanske möts ormarna i rådet där fortfarande när månen står eätt. Gamla och bittra över att sultanen inte kommer. De vet att det fortfarande finns en ättling, och de har ett avtal.

Angående förvandling., Jag har inte kommit så långt i tänkandet men att ömsa skinn känns ju också så pånyttfödelse och metamorfos. Kanske ömsar ormarna skinn under mötena. Om inte annat bidrar det ju till stämningen i grottan om det ligger dussintals gamla jätteormskinn där.

Men vad vill ormarna, mer konkret? Då blir det nog lättare att spåna. Dom gillar inte vargen och vad den står för. U mitt huvud blir det att om vargen fick välja så skulle allt vara en total stilla ished, medan om draken fick välja skulle det vara en ständigt puttrande ursoppa av föränderligt liv som aldrig riktigt blir något beständigt.
 
Top