Cthulhumyten då och nu

[adrian_of_arcane_lore]

Fortsätter diskussionen från den här tråden här.

Utgångspunkten i den här tråden är väl ungefär:

Jag tycker att historiskt vs. kosmisk skräck är ett ämne värt en egen tråd. Hade inte tänkt på att det finns (?) en så tydlig uppdelning mellan hur olika Lovecraft-spel förhåller sig till settingen. Har dock Cthulhu Dark, som jag åtminstone delvis gillar (vill ha mer setting men tycker att Wamsley skriver bra om mythos-delen).

Hur man utför en undersökning är förstås historiskt bundet (kopplat till teknisk utrustning, arkiv och olika grupperingar), men också hur olika varelser interagerar med världen. Det kosmiska flätas alltså in i en viss tid, exempelvis 1920-talet. Personligen tycker jag att det är mycket intressant.

Har för övrigt just köpt Malleus Monstrorum som jag inte riktigt har tagit ställning till ännu. Men det är ju onekligen en mycket utförlig mythos-tolkning, som känns väldigt Call of Cthulhu.

Alltså:

Två sätt att bemöta rollspel om Cthulhumyten, Lovecraft eller kosmisk skäck.
Ett som fokuserar på den historiska aspekten av spelet, och ett som fokuserar på just skräckelementen och det lite svårdefinierade begreppet "kosmisk skräck".

Finns det två olika "skolor" av Cthulhuspel, eller Cthulhuspelare (här kanske vi kan bredda oss från bara Call of Cthulhu till allt Lovecraftinspirerat rollspel). Jag hävdar att det nog finns, att det inte bara ges uttryck bland spelare utan också får uttryck i lite olika tänk kring spelen och spelmaterialet som skapas. Men det är inga skarpa gränser mellan de olika inriktningara.

Stämmer detta, finns det fler inriktningar och tolkningar kring hur kanske främst sekelskifteshistoria och Lovecraftiana används i rollspel?

 

[TheDawn]

Så jag inte blir allt för missförstådd. Jag gillar 1920-talet... Eller? Jag gillar det estetiska. Jag gillar kläderna och bilarna och musiken och gangstrarna och den noiriga känslan den tidsperioden ger mig. Vad jag inte gillar är när varje tio minuter av rollspelande ackompanjeras av tjugo minuters historisk navelskådning som inte gör annat än att sakta ner spelet. Ännu värre blir det om man sedan blir korrigerad när man uttalar sig på något slags anakronistiskt sätt (inte för att detta tillhör normen som tur var).

 

[Magnus Seter]

Hmmmm jag har aldrig tänkt djupare på det, men jag faller in i "pulp Cthulhu på 20-talet" gänget ... oftast. Har kört lite Cthulhu Now också, då med Vietnam-kriget som språngbräda.

Så för mig är CoC ett spel där jag kan spela "Black Devil Mountain" och det blir lite som "Evil Dead", spela "Masks of Nyarlathotep" och så blir det lite "Raiders of the Lost Ark" eller "The Maltese Falcon" för den delen, eller eget Cthulhu Now som blir lite "Jacob's Ladder" möter "Full Metal Jacket".

Jag är alltså en CoC-följare där det är skräcken som är grejen, inte det historiska. 20-talet är praktiskt för att det är så långt bakåt att det blir exotiskt, samtidigt som vissa saker blir lättare eftersom teknikutvecklingen inte hunnit så långt som nu på den tiden. Har nog aldrig brytt mig så jättemycket om att det ska vara historiskt korrekt, så länge det känns historiskt korret.

 

[Christoffer]

För egen del kan det gott få utspela sig precis när som helst, det är inte så viktigt egentligen, det viktiga är nog mer att saker inspireras av cthulhumyten mer än att det bara upprepar den, för mycket av cthulhugrejer (alla?) har lite feelingen av "vi har kollat i monsterboken, konstruerat ett mysterium utifrån de här två rubrikerna så följ nu ledtrådarna". Föredrar istället då för att mer likt Smith och Howard, när de skrev mythos-saker, inspireras, hitta på eget och inte bry sig så mycket om någon slags sammanhängande övergripande lore. Någonstans vill man ju bli överraskad och oroad av något man aldrig stött på förr, inte fundera om inte de där ljuden som spelledaren visslar fram faktiskt hör ihop med något man läst om som spelare....

 

[Oscar Silferstjerna]

Tror inte att Trail of Cthulhu har nämnts i diskussionen ännu, men denna kusin till Call of Cthulhu har ett stramare upplägg med ett tydligt fokus på det jag tycker är mest intressant i Cthulhu-spelen: utredandet. Alla supplement jag har läst till ToC är dessutom riktigt välskrivna. Jag är inte helt såld på Gumshoe-systemet, men gillar mycket annat i spelet.

Lovecrafts mythos gillar jag bara delvis, men det beror också på hur man tolkar det. Det finns massor av möjligheter till tolkningar bortom det mest väntade. De varelser och fenomen som man möter i de skönlitterära texterna är ju oftast enskilda personers upplevelser. Hur sanna de kan vara är upp till var och en. Det finns inget som utesluter att man gör egna varianter och lägger till saker som bara känns som Lovecraft. Ytterligare en lösning är att fokusera på det mänskliga och antingen skippa mythos eller bara låta det bubbla i bakgrunden. Jag vet faktiskt inte hur pass vanlig den lösningen är (minns bara något scenario till CoC Sverige).

Själv tycker jag, som sagt, att 1920-talet är en mycket spännande epok. Att ta reda på hur det såg ut på en viss plats - nästan vilken som helst funkar - under detta årtionde är en stor del av nöjet för mig. Jag vet inte hur vanligt det är att spelgrupper fastnar i sega diskussioner om mellankrigstidens bilar, telefoner eller vapen, men det går ju inte att bortse ifrån att det handlar om historisk fiktion och inte om verkligheten. Om jag spelar med personer jag inte känner skulle jag i förväg diskutera hur viktig graden av realism är, så att alla kring bordet är överens om det. Det viktiga för mig är att utredningen - och inte minst dramat kring den - funkar. Oavsett om man spelar ToC, CoC, Cthulhu Dark elller något annat Lovecraftianskt.

 

[Feuflux]

Jag är alltså en CoC-följare där det är skräcken som är grejen, inte det historiska. 20-talet är praktiskt för att det är så långt bakåt att det blir exotiskt, samtidigt som vissa saker blir lättare eftersom teknikutvecklingen inte hunnit så långt som nu på den tiden. Har nog aldrig brytt mig så jättemycket om att det ska vara historiskt korrekt, så länge det känns historiskt korret.

Jag håller mig som regel i 1920-talet (eller 30-talet) när det spelas CoC, och det är som regel för att få en historisk fond mer än att det ska vara så korrekt.
In med en stämningsbild på kläder/transportmedel/arkitektur och så kör vi. Könsförtryck och rasism är ingen intresserad av att spela kring så där stoppas vi i moderna värderingar bara, och så fortsätter vi med utredandet.

Håller helt med om "så långt bakåt att det blir exotiskt, samtidigt som vissa saker blir lättare eftersom teknikutvecklingen inte hunnit så långt". Internet i all ära, men gud så charmigt att spendera en heldag i en bibliotekskällare och läsa gamla volymer om hemsökta hus. Särskilt som det är min rollperson som får lägga heldagen och jag klarar mig med en halvtimmesscen.

När jag spelar CoC är utredandet viktigare än både det historiska (en charmig fond) och skräcken (ett tillbehör till utredandet/scenariot).

 

[erikt]

Två skolor? Finns nog betydligt fler än så, beroende på hur man räknar.

Dels har vi tidsperiod. 1920-tal eller nutid är väl de två vanligaste valen för CoC. 1920-tal för att det var Lovecrafts nutid, och den period hans berättelser var baserade i. Nutid för att det är vår nutid helt enkelt.

Sen så spelstil. Pulpäventyr eller kosmisk skräck. Eller någon blandning. Och med mer eller mindre forskning i arkiv.

Lovecraft själv skrev ju många typer av berättelser. Pulpiga äventyr där monstret faktiskt besegras ("The Dunwich Horror"), mer kosmisk skräck där vi aldrig får någon förklaring ("The Music of Erich Zann"), till mer konventionell skräck ("The case of Charles Dexter Ward"), med flera.

 

[JohanL]

Tror inte att Trail of Cthulhu har nämnts i diskussionen ännu, men denna kusin till Call of Cthulhu har ett stramare upplägg med ett tydligt fokus på det jag tycker är mest intressant i Cthulhu-spelen: utredandet. Alla supplement jag har läst till ToC är dessutom riktigt välskrivna. Jag är inte helt såld på Gumshoe-systemet, men gillar mycket annat i spelet.

ToC är också trettiotal och inte tjugotal, vilket faktiskt gör en stor skillnad i stämning.