Nekromanti COC Modern-äventyr för få personer

[Ghoulz]

Re: Monsterjakt

Ja, men är det en värdeskillnad eller en artskillnad? Jag hävdar att det är en artskillnad. Värdeskillnaden är på sin höjd subjektiv.

Agreed. Till viss del, det finns ju ett samhälleligt konsensus om vad som är konst och vad som är underhållning, men gränsen är flytande. Personligen tycker jag att det är rätt att staten subventionerar balett och inte dansband, men det är ju en subjektiv uppfattning som utgår från vissa samhälleliga föreställningar. Samt från den krassa insikten att dansbanden klarar sig ändå (tyvärr),

Frasen "överlägset alla andra former av rollspel" kanske ringer en klocka?

Var inte det inom citationstecken? Eller gällde det genomarbetade rollspel som siktade på mer än underhållning? I det första fallet så är det ironi (säkert dålig sådan), i andra fallet blodigt allvar fast subjektivt.

Jupp. Och det var du som använde den

Nja, inom citationstecken och först efter att Selethil använt den. tror jag... Dessutom är jag ju uttalad elitist.

 

[Ghoulz]

Re: Monsterjakt

Var det tydligt? Hur kunde jag misslyckas så totalt?

Det var tydligt på så sätt att du klargjorde något jag misstänkte - att vi delvis var överens om det vi debatterat från början. Själva problemet ligger nog snarare i det som diskuteras nu, och det här forumet är definitivt FEL forum för det.

Hade det varit jag och Black Dwarf som diskuterade så skulle den varit låst för länge sedan.

Ja, varför är inte tråden låst? Det är fortfarande givande för mig iofs, men vem förutom jag är intresserad?

Det sagt så måste jag säga att det finns saker som är bättre kultur än annat.

Där håller jag med. Den subjektiva dimensionen finns ju naturligtvis där (för mig skriver du ju), men ändå måste det väl finnas en artskillnad (Krilles formulering) mellan underhållning och konst? Ger det en värdeskillnad? Inte nödvändigtvis, all konst är inte bra, och gränserna kan vara flytande. Men uppsåtet är viktigt (vilket slagits sönder och samman i den postmodernistiska konsten, men det är en annan sak för den konst som produceras så är definitivt "konstigare" än den moderna konsten).

Poängen med en kanon är att det som ingår i den har ett kulturhistoriskt värde. De skrifter som ingår där har inspirerat och fått folk att reagera och det har gett dem ett egenvärde. Vissa böcker har blivit värda att läsa bara för att de har skrivits och lästs, andra inte. Samma sak gäller tavlor och symfonier.

 

[Krille]

Re: Monsterjakt

"Vad jag försökte göra var att placera vampyren i det enskilda sammanhanget och föra en diskussion, och du säger att du bara skämtade?"

Nej, du placerade inte vampyren i det enskilda sammanhanget. Eller snarare, du talade aldrig om för mig vad det enskilda sammanhanget var. Därmed uppfattade jag inte ett enskilt sammanhang, och därmed såg jag det som ett generellt och allvarligt menat argument på satiren.

Satirens syfte var att visa att vampyrer i sig är rätt löjliga och därmed peka på att eventuell vampyrskräck inte uppstår på grund av vampyren, utan trots vampyren, och metoden var att dra fram ett antal löjliga antyvampyrmetoder. Du valde att ta dem på allvar, och förklarade dem som dåligt rollspelande. Men du glömde att tala om i vilken situation allvaret gällde. Därmed försökte jag förklara i klartext att popkulturens anti-vampyrvapen inte nödvändigtvis var dåligt rollspel.

Är relevansen tydligare nu?

"Tyckte du inte att ångestrollspel var obehagligt och uttryckte du inte oförståelse inför ångestrollspel för att "det finns så mycket ångest på riktigt"? Visa mig var jag har skrivit att ångestrollspel är det enda sättet att spela rollspel jag tolererar."

Jo, jag tycker att ångestrollspel är obehagligt. Du sade rätt ut att det är en överlägsen form av rollspel - kanske inte överlägsen alla andra former, men definitivt överlägsen de former av rollspel som du antog att jag sysslade med. Och jag antar att du antog att jag sysslade med de formerna eftersom jag inte gillade ångestrollspel och försvarade popkulturens anti-vampyrmetoder.

"Det är inte jag som har försökt misstänkliggöra en form av rollspel genom att hänvisa till folks oförmåga att skilja på spel och verklighet."

Ska vi fortsätta att nedvärdera folk länge till?

Det handlar inte om att inte kunna skilja på spel och verklighet. Det handlar om att uppfatta spelet som obehagligt eftersom en del element i det har starka associationer med obehagligheter i verkligheten. Att det är ett spel begriper även jag. Men associationerna som spelet ger mig är obehagliga. Därmed vill jag inte syssla med det, och jag blir skitförbannad på folk som hävdar att jag är en sämre rollspelare av den anledningen.

 

[Troberg]

Re: Monsterjakt

Ja, varför är inte tråden låst? Det är fortfarande givande för mig iofs, men vem förutom jag är intresserad?

För att Krille är moderator (iofs inte i skräckforumet, men ändå)?

Den subjektiva dimensionen finns ju naturligtvis där (för mig skriver du ju), men ändå måste det väl finnas en artskillnad (Krilles formulering) mellan underhållning och konst?

För mig är skillnaden mellan underhållning och konst till stor del tydlig i syftet när man tar den till sig. Är det något man går in i med attityden att bränna lite tid och ha kul under tiden är det underhållning. Är det något man tar till sig för att reflektera över och kanske bli ändrad av, då är det konst. En del av konstens svårtillgänglighet är säkert baserad i detta.

Poängen med en kanon är att det som ingår i den har ett kulturhistoriskt värde. De skrifter som ingår där har inspirerat och fått folk att reagera och det har gett dem ett egenvärde.

Håller med. Enda problemet med detta är att eftersom Bush enligt uppgift bara läser Sports Illustrated och han har ett rätt så stort genomslag på världen så riskerar den att upphöjas till konst!

Just det här med att få folk att reagera är viktigt. Här i B-staden så gjordes ett konstverk av gamla lastpallar som snabbt delade Borlänge i två läger. Ena sidan såg det som konst, andra sidan tyckte det var anskrämligt, att det var hemskt att kommunen betalt för det och att de själv kunde slängt ut några lastpallar (men varför kom de då inte på iden). Motståndarsidan hade i de flesta fall tavlor med gråtande barn.

Det som gör dessa lastpallar till konst är inte hantverket, det fysiska arbetet eller visionen hos konstnären. Det är det faktum att de faktiskt lyckades skapa så mycket debatt.

 

[Korpen]

Re: Monsterjakt

Det gäller alla truman, om det inte gäller så är det inte ett trauma.
Truman "övervinns"inte, de kommer alltis att finnas kvar inom dig, däremot så kan kan lära sig leva med dem.
Nåväl det här är inte en lektion i truamapsykologi, så jag slutar här.

 

[Korpen]

Re: Ångest

Jag har full förståelse för folk som vill genomlida ångest i rollspel, jag menar, det finns ju de som tycker om att bli fastbundna, piskade och förudmjukade. Jämfört med det är ju ågest nästan uthärdligt.

 

[Selly]

Re: Monsterjakt

"Vilket inte stämmer då du baserar inlägget på intolkning av ett uttryck som inte finns där."

Håller jag inte alls med om. Det handlade om att jag ogillar när folk leker psykologer. Men vi kan släppa just den delen, för vi kommer ingenvart. Onward till nästa segment...

"Jasså, du vet VARFÖR jag frågade? Tja, du har fel. Jag frågade därför att jag tycker att du valde att koncentrera dig på en mycket begränsad del av det jag skrev. Vad du skriver längre ned tyder på att du och jag delar vissa uppfattningar."

Nix, det visste jag faktiskt inte - jag antog.

"Orsaken till mitt ivriga försvar av ångestrollspel är formuleringar i stil med "jag förstår inte poängen med att sitta och låtsas en känsla en hel kväll" och "det finns så mycket ångest i verkligheten, varför spela det?". Jag tycker inte att dessa formuleringar uttyds "man får spela hur man vill". Det första kan tolkas som ett angrepp på rollspel som form, och det är bara fånigt. Det andra är i sin stillsamhet farligare för att det vilar på samma logik som Didi och vapendragare utnyttjar: rollspel är farligt därför att det sysslar med mörka ämnen. Det är inte uttalat så, men subtexten är uppenbar. Ifrågasätt gärna andra former av spel, men när det jag gillar omnämns i nedsättande termer försvarar jag det ibland. Och om jag kallas "femörespsykolog" för att jag analyserar min meningsmotståndares argumentation kan jag ta det."

Att säga "jag förstår inte poängen med ångestrollspel" är väl om något att uttrycka en högst personlig åsikt? Om Krille inte gör det så gör han inte det, helt enkelt. Jag gör det inte heller, ärligt talat. Det innebär inte att jag ser ner på folk som spelar det, eller att jag anser att de borde förbjudas. Det betyder bara att jag själv inte har nån lust att spela det.

"det finns så mycket ångest i verkligheten, varför spela det?" tycker jag inte heller är nåt konstigt uttalande. Det handlar fortfarande om personliga åsikter och erfarenheter. Kopplingen till Didi ser jag faktiskt inte. Subtexten är inte särskilt uppenbar enligt mig, kanske för att det var Krille som skrev det. "rollspel är farligt för att det berör mörka ämnen" är inte riktigt samma sak som "ångestrollspel är tråkiga för att de berör känslor som kan kopplas till dåliga personliga erfarenheter"

"Dominansbehovet" gällde Krilles behov av att framhålla att ångestrollspel var något dåligt. Det var knappast något jag bara föreställde mig."

Om Krille vill framhålla att han själv anser att ångestrollspel är dåligt, fine by me. Nåt annat har jag då inte tolkat det som.

"Tja, personligen tycker jag att det är "finare" med folk som lyssnar på Beethoven (jag står inte ut med Mozart) än folk som lyssnar på Britney Spears. Chansen att vi "kultursnobbar" ska ha något meningsfullt att säga varandra är aningen större än att vi ska ha något gemensamt med "popoffer"."

Del två i ditt argument kan jag köpa, men det har ju ingenting att göra med hur fint eller ofint det är, utan bara om gemensamma intressen. Jag umgås hellre med rollspelare än med fotbollsfans, av uppenbara skäl.

"Däremot finns det i samhället en etablerad norm som säger att vissa saker är finare än andra (Boye är finare än Sandemo t.ex.). Den kan jag väl delvis ställa upp på, och det innebär väl att man också delvis ser ned på Sandemos läsare. De behöver dock inte gilla mig eller det jag håller på med och då är väl allt frid och fröjd så länge ingen av oss börjar anordna bokbål?"

Det är den där etablerade normen jag är emot. Förr var det en etablerad norm att man var finare om man hade rätt efternamn (vill man vara krass så kan man väl hävda att det fortfarande är så). Jag anser helt enkelt inte att man är finare för att man har rätt kläder, rätt intressen, lyssnar på rätt musik, har rätt hudfärg, etc... Och nej, jag anklagar dig inte för att vara rasist. Jag tog med det för att illustrera min poäng.

 

[Ghoulz]

Re: Monsterjakt

Nej, du placerade inte vampyren i det enskilda sammanhanget. Eller snarare, du talade aldrig om för mig vad det enskilda sammanhanget var. Därmed uppfattade jag inte ett enskilt sammanhang, och därmed såg jag det som ett generellt och allvarligt menat argument på satiren.

Det enskilda sammanhanget var menat att vara en abstraktion av alla enskilda sammanhang där vampyren förekommer och gör man en jämförelse kan man se att den numera kulturminnesmärkta supersoakern (supersoakerskräck - en egen subgenre?) inte är ett troligt "problem" (i den mån den är ett problem) i alla tänkbara fall. Jag menade att det troligtvis inte var något man som sl behövde hantera i skräcksammanhang där monsterslakt eller slapstick från början var tänkta att höra hemma. En universell utsago gällande supersoakerns lämplighet har jag inte velat utfästa. Det var ett allvarligt menat svar på satiren btw.

Satirens syfte var att visa att vampyrer i sig är rätt löjliga och därmed peka på att eventuell vampyrskräck inte uppstår på grund av vampyren, utan trots vampyren, och metoden var att dra fram ett antal löjliga antyvampyrmetoder. Du valde att ta dem på allvar, och förklarade dem som dåligt rollspelande. Men du glömde att tala om i vilken situation allvaret gällde. Därmed försökte jag förklara i klartext att popkulturens anti-vampyrvapen inte nödvändigtvis var dåligt rollspel.

Jag tog dem som exempel på dåligt rollspelande då jag uppfattar det som dåligt rollspelande i ett givet gothromantiskt sammanhang (eller vilket annat sammanhang som helst där det är opassande i förhållande till stämning). De är alltså inte alltid dåligt rollspel, bara i mer allvarstyngda, seriösa och romantiska sammanhang (där det råder konsensus om denna stämning). Jag var också noggrann med att framhålla att inga monster är otäcka i sig, snarare är de alla löjliga i sig. "Trots vampyren" tycker jag dock är att ta i, men jag förstår din poäng. Jag tycker fortfarande att det är obehagligt med gamla lik som går omkring och delar kroppsvätskor med ovilliga i dessa aidstider.

Det handlar inte om att inte kunna skilja på spel och verklighet. Det handlar om att uppfatta spelet som obehagligt eftersom en del element i det har starka associationer med obehagligheter i verkligheten. Att det är ett spel begriper även jag. Men associationerna som spelet ger mig är obehagliga. Därmed vill jag inte syssla med det, och jag blir skitförbannad på folk som hävdar att jag är en sämre rollspelare av den anledningen.

Okej då, om du har uppfattat att jag hävdat ångestrollspelens överlägsenhet över ditt sätt att spela så ber jag om ursäkt. Vad jag menade var ambitiösa scenarion och kampanjers överlägsenhet över den sociala kompisspelkvällen, och då baserat på det arbete som läggs ner och den effekt rolslpelet har (det är trots allt skillnad på fyra timamrs trivsel och en rejält omskakande rollspelsupplevelse). Du försvarade (så upplevde jag åtminstone) kompiskvällen och jag tycker fortfarande att det råder en kvalitetsskillnad. Däremot sade jag ingenting om hur du spelar rollspel, kanske slarviga formuleringar gav det intrycket. Beklagligt i så fall.

 

[Ghoulz]

Re: Monsterjakt

Det handlade om att jag ogillar när folk leker psykologer. Men vi kan släppa just den delen

Okej, vi släpper det. Men jag hävdar fortfarande att du baserade karaktäriseringen av mig som femörespsykolog på felaktigheter. Nåja, det får jag väl ta antar jag.

Att säga "jag förstår inte poängen med ångestrollspel" är väl om något att uttrycka en högst personlig åsikt? Om Krille inte gör det så gör han inte det, helt enkelt. Jag gör det inte heller, ärligt talat. Det innebär inte att jag ser ner på folk som spelar det, eller att jag anser att de borde förbjudas. Det betyder bara att jag själv inte har nån lust att spela det.

Det var itne Krille som sade just det, det var Chrull och det är därifrån den här diskussionen stammar. Jag gissar att en hel del missförstånd kunnat undvikas om jag inte varit ensam mot ett antal personer som argumenterat i skift. Jag har visserligen vindlagt mig om att försöka hålla mig till de enskilda diskussionernas ämne, men jag har också varit öppen med att min diskussion utgår från ett större sammanhang än just den enskilda konversationen.

Och jag tror vi läste citatet på olika sätt. Du såg "ingen poäng med ångestrollspel", jag såg "ingen poäng att låtsas". Förstår du nu varför jag blev irriterad? Personlig åsikt, säkert, men inskränkt. Personligen är jag övertygad om att det går att skrämmas inte bara i Eon och Neotech utan även i etablerade skräckrollspel - och det beror på att folk låtsas. I sin helhet gäldle f.ö. citatet inte bara ångest utan även skräck - "varför sitta och spela rädd en hel kväll?".

"det finns så mycket ångest i verkligheten, varför spela det?" tycker jag inte heller är nåt konstigt uttalande. Det handlar fortfarande om personliga åsikter och erfarenheter. Kopplingen till Didi ser jag faktiskt inte. Subtexten är inte särskilt uppenbar enligt mig, kanske för att det var Krille som skrev det. "rollspel är farligt för att det berör mörka ämnen" är inte riktigt samma sak som "ångestrollspel är tråkiga för att de berör känslor som kan kopplas till dåliga personliga erfarenheter"

Det är samma sak när man vill utsträcka de dåliga personliga erfarenheterna till andra. Krilles exempel med de sexuella övergreppen kändes, ärligt talat, som hämtat ur De övergivnas armé. Och det menar jag inte som något nedlåtande, för en gågns skull försöker jag kreativt reda ut något här. Erfarenheten med den dålige spelledaren (ja, jag kallar att inte hantera signaler från sina spelare och utsätta dem för saker de inte vill vara med om för dåligt spelledande - jag skulle vilja använda grövre uttryck men skit samma) är en personlig erfarenhet. Att föreslå att jag inte skulle ha tänkt på sådana saker och vara ens i närheten av en sådan idiots beteende uppfattar jag som stötande. Inse att dåliga personliga erfarenheter inte kan göras till norm. Att resonera "jag gillar det inte" är en annan sak än att upplysa andra om att det de håller på med kan vara farligt.

Om Krille vill framhålla att han själv anser att ångestrollspel är dåligt, fine by me. Nåt annat har jag då inte tolkat det som.

Okej, då måste jag ha snedkopplat någonstans kring upplysningarna om att det kunde ha varit farligt. När det gäller någon stils överlägsenhet så upprepar jag vad jag har sagt till Krille: det gäller inte ångestrollspelens överlägsenhet över vad jag nu föreställer mig hans favoritstil är, utan de genomarbetade (och vågar jag säga "konstnärliga" utan att bli brännmärkt?) äventyren som är "bättre" än kompiskvällens fyra timmars light-äventyrande. Det oavsett innehåll. också det är en subjektiv uppfattning (och i min subjektiva uppfattning betyder inte att något är bättre än det andra att det andra är värdelöst).

Det är den där etablerade normen jag är emot. Förr var det en etablerad norm att man var finare om man hade rätt efternamn (vill man vara krass så kan man väl hävda att det fortfarande är så). Jag anser helt enkelt inte att man är finare för att man har rätt kläder, rätt intressen, lyssnar på rätt musik, har rätt hudfärg, etc... Och nej, jag anklagar dig inte för att vara rasist. Jag tog med det för att illustrera min poäng.

Jag är helt med dig, dock kan jag inte riktigt vända mig emot normen om det "finare". När den är förtryckande är den dålig, när den är uppmuntrande är den bra. Att säga att normen som helhet i alla lägen är fel är att likställa Bingolotto med Kungliga dramaten. Även om det säkert (ur min synvinkel) finns bättre scener än Dramaten så känns teater ändå som något Större än Bingolotto. Konst är något artskilt från underhållning.

 

[Ghoulz]

Re: Monsterjakt

För att Krille är moderator (iofs inte i skräckforumet, men ändå)?

Ouch. Playing with fire alltså?

För mig är skillnaden mellan underhållning och konst till stor del tydlig i syftet när man tar den till sig. Är det något man går in i med attityden att bränna lite tid och ha kul under tiden är det underhållning. Är det något man tar till sig för att reflektera över och kanske bli ändrad av, då är det konst. En del av konstens svårtillgänglighet är säkert baserad i detta

Säkert sant. Den postmoderna konsten tycks ha det personliga tillgodogörandet och rekationen som huvudpunkt. Det är där det blir konst på något vis.

Håller med. Enda problemet med detta är att eftersom Bush enligt uppgift bara läser Sports Illustrated och han har ett rätt så stort genomslag på världen så riskerar den att upphöjas till konst!

Överhuvudtaget lever vi i en underlig tid. Tillgången till kulturprodukter och spridningen av dessa har exploderat under bara de senaste 50 åren. Ta nätet som exempel. Vad kommer bestå som delar i av vår kanon?

 

[Krille]

Re: Monsterjakt

"Jag tog dem som exempel på dåligt rollspelande då jag uppfattar det som dåligt rollspelande i ett givet gothromantiskt sammanhang (eller vilket annat sammanhang som helst där det är opassande i förhållande till stämning)."

Tja, även jag uppfattar det som dåligt rollspel givet ett gothromantiskt sammanhang. Problemet var att det gothromantiska sammanhanget inte var givet.

"Du försvarade (så upplevde jag åtminstone) kompiskvällen och jag tycker fortfarande att det råder en kvalitetsskillnad. Däremot sade jag ingenting om hur du spelar rollspel, kanske slarviga formuleringar gav det intrycket. Beklagligt i så fall."

Jo, "mr. Automatkarbin" är ju då synnerligen slarvigt formulerat, liksom "för dig är rollspelandet fortfarande varianter på äventyr, action och monsterjakt"

Och jag ser fortfarande inte något fel i kompiskvällen, i alla fall inget objektivt. Inte heller finns det något hos den ambitiösa kampanjen. Den ambitiösa kampanjen har nämligen en kasse stora nackdel: det är exkluxivt, en grej endast för de invigda och något som kräver energi och tid. Ibland vill man faktiskt spela rollspel med nytt folk, folk som inte varit med från början, och utan att lägga ner femtielva timmars arbete i förväg. Då är "kompiskvällen" överlägsen i kvalitet.

Så för min del är det solklart: de är helt skilda i art, och kvaliteten är helt subjektiv efter person och tillfälle. Därmed kan jag inte säga att den ena har högre kvalitet än den andra.

Personligen föredrar jag skräck i korta pass. Ett stort, välplanerat och ambitiöst scenario innebär allt som oftast att det finns en period där man ur metaperspektiv känner sig rätt säker, nämligen i mitten. Få spelledare har någon större lust att ha ihjäl en rollperson där - det är för långt in för att det ska vara enkelt att få in en ny rollperson och för långt från slutet för att vara roligt för de inblandade. På fyra timmar kan man däremot aldrig känna sig säker.

Det är ungefär på samma sätt i övriga medier också. Under en kort novell på femton sidor så vet man aldrig hur det ska gå, men i mitten på en King-tegelsten så kommer bara biroller att råka illa ut. I ett fyrtiofemminuters avsnitt Alfred Hitchock eller Twilight Zone eller en skräckis på en och en halv timme så kan allt hända, men i en tvugotvåavsnitts TV-skräckseriesäsong så avlider bara birollerna.

Den osäkerheten tycker jag om i skräck.

 

[Ghoulz]

Re: Ångest

Jag har full förståelse för folk som vill genomlida ångest i rollspel, jag menar, det finns ju de som tycker om att bli fastbundna, piskade och förudmjukade. Jämfört med det är ju ågest nästan uthärdligt.

Det där var ju riktigt lustigt. Synd bara att det är skillnad på spel och verklighet. Det handlar ju inte om riktig ångest utan om inlevelse och rollspel. Den distinktionen är du med på hoppas jag? Att rollspel är på låtsas?

 

[Krille]

Re: Ångest

"Det där var ju riktigt lustigt. Synd bara att det är skillnad på spel och verklighet."

...säker på det?

http://www.rollspel.se

"Det handlar ju inte om riktig ångest utan om inlevelse och rollspel. Den distinktionen är du med på hoppas jag? Att rollspel är på låtsas?"

Problemet är att en del associerar låtsade upplevelser så starkt med riktiga att det blir obehagligt. Tjejen som upplevde låtsat sexuellt trakasseri som obehagligt eftersom hon hade trauma av verkligt sexuellt utnyttjande är ett exempel. Min aversion mot låtsad ångest eftersom det associeras allt för starkt med verklig upplevd ångest är ett annat. Jag kan ta fler exempel: en tjej på en tidigare praktikplats tyckte inte om rollspel när hon råkade bläddra förbi bilderna på vapen. Hon var flykting från Bosnien och hade flytt från sin hemby då den plötsligt stormades av män med vapen. En spelares pappa blev torterad i Chile, och hade uppenbart problem när en annan spelares rollperson blev torterad i spelet. För min del är det cellgiftsbehandling av cancer och en veckas konstant illamående och dödsångest som ligger bakom min aversion gentemot ångest i rollspel.

Visst, det är fortfarande på låtsas, men det påminner allt för mycket om något verkligt och upplevt för att vi vill vara med om det igen. Även om det bara är på låtsas.

 

[Ghoulz]

Re: Monsterjakt

Tja, även jag uppfattar det som dåligt rollspel givet ett gothromantiskt sammanhang. Problemet var att det gothromantiska sammanhanget inte var givet.

Nej, men jag anser att jag var rätt tydlig med att det var dåligt rollspel som generellt förhållningssätt att beväpna sig till tänderna. I vissa sammanhang bra, men som generellt förhållningssätt absurdt.

Och jag ser fortfarande inte något fel i kompiskvällen, i alla fall inget objektivt.

Låt oss klargöra: ingenting av det är fel. Jag värderar bara ambitionen. Och jag vet av egen erfarenhet att kompislirandet kan växa till oanade nivåer. Men det är först när man börjar gräva ner sig riktigt ordentligt i det och lägger ner arbete i det som det når något mer än underhållning för stunden. Det är då det kan tangera och till och med bli konst. Men det i sin tur nedvärderar inte den sociala relationen och kompisgänget. Att något kan vara "högre" och "större" måste inte nödvändigtvis innebära att det andra är kattskit.

Så för min del är det solklart: de är helt skilda i art, och kvaliteten är helt subjektiv efter person och tillfälle. Därmed kan jag inte säga att den ena har högre kvalitet än den andra.

Nej, det har med de enskilda spelmötena att göra. Har man haft en sl (som jag har haft) som kallar alla oplanerade slp för "Sven-Börje" oavsett om det rörde sig om hans enorma monsterkampanj eller hans slarvigt hopslängda improvisationsäventyr vet man det. Så här är vi överens.

Det rör sig inte om en kvalitetsfråga på så vis, karakteriseringen av det andra som högre var dess tendens att sikta högre. Om det lyckas betyder det väl mer? Subjektivt som fan, förutom att jag uppskattar att höra mer om folks planlagda spelvärldar och kampanjer än deras imporviserade kvällsunderhållning. Om det inte är så att de kommit på något riktigt jävla bra, i så fall bör de ge mig det för inspiration genast.

Personligen föredrar jag skräck i korta pass.

Jag köper dina argument och förstår problematiken. Det gäller dock för sl att utsträcka skräcken förbi skräcken för den egna rollpersonens död till att gälla större sammanhang. Just via viktiga biroller samt en massa olika faktorer går det att hålla stämningen uppe. Sublim mystik är något flummigt som man kan komma dragande med i det sammanhanget. Jag tycker att jag alltid har med det och alltid stöter på "mysteriet" i skräcksammanhang. Betydelsen av det "Okända" är uppenbar. Sedan kanske man kan leva med mellanperioder av mindre spänning, de kan snarast vara bra för att generera mer skräck senare. Det viktiga är att inte släppa stämningen (den allra heligaste du vet?). TV-serien som format är olyckligt ur skräcksynpunkt. Däremot kan det funka om man har en djävulsk sl samt ägnar sig åt avslutade mysterier och har en metaplot där enskilda rollpersoner är expendable.

 

[Ghoulz]

Re: Ångest

Men är det ångesten som är problemet? är det etiskt försvarbart att spela Twilight 2000 med sina (åtminstone förment) realistiska vapen- och stridsregler? Och folk dog ju under medeltiden, är det etiskt försvarbart att spela fantasy- eller medeltidsrollspel. Alltså - problemet är: ska vi sätta upp universella relger som begränsar alla för att de riskerar att göra vissa utomstående upprörda?

Visst, det är fortfarande på låtsas, men det påminner allt för mycket om något verkligt och upplevt för att vi vill vara med om det igen. Även om det bara är på låtsas

Man slipper. Vad jag menar är att man bör spela tillsammans under upplyst förståelse och ta hänsyn. Jag spelar inte tunga saker med folk jag inte känner väl. Min spelargrupp i sådana sammanhang är stabila människor som jag litar på och som vet att det är de som avgör gränserna.

 

[Krille]

Re: Ångest

"Men är det ångesten som är problemet?"

Bara så länge som folk påstår att jag är en sämre rollspelare då jag inte vill rollspela ångest på grund av att jag har upplevd verklig ångest. Det är den enda universella regeln jag vill ha.

Huruvida T2000 är etiskt försvarbart har inte med saken att göra. Det är inte där problemet ligger. Problemet är om en spelare anses vara en sämre rollspelare då hon inte vill spela T2000, eftersom det ger henne alldeles för starka associationer till den natten då serberna invaderade hennes hemby.

"Min spelargrupp i sådana sammanhang är stabila människor som jag litar på och som vet att det är de som avgör gränserna. "

Ett tips: var försiktig med sådana påståenden. Det kan alldeles för lätt tolkas som att alla andra är instabila, opålitliga och osäkra på sig själva.

 

[Selly]

Re: Monsterjakt

"Det var itne Krille som sade just det, det var Chrull och det är därifrån den här diskussionen stammar. Jag gissar att en hel del missförstånd kunnat undvikas om jag inte varit ensam mot ett antal personer som argumenterat i skift."

Missförstånd händer väldigt lätt i sådana här monstertrådar, i synnerhet när mer än en person är inblandad, ja. Nåväl.

"Och jag tror vi läste citatet på olika sätt. Du såg "ingen poäng med ångestrollspel", jag såg "ingen poäng att låtsas". Förstår du nu varför jag blev irriterad? Personlig åsikt, säkert, men inskränkt. Personligen är jag övertygad om att det går att skrämmas inte bara i Eon och Neotech utan även i etablerade skräckrollspel - och det beror på att folk låtsas. I sin helhet gäldle f.ö. citatet inte bara ångest utan även skräck - "varför sitta och spela rädd en hel kväll?"."

Jag kan låtsas vara någon jag inte är, i en situation jag ej befinner mig i, men jag vill inte behöva fejka sinnelag. Att spela rädd - såsom en skådespelare gör i en skräckis - ger mig ingenting. Då hade jag lika gärna kunnat bli skådis och tjänat stålar på det också. Jag spelar skräckrollspel för att bli rädd. Jämförelsen med knivrånet är inte särskilt övertygande, IMO; jag har själv blivit knivrånad, och det var inte ett dugg läskigt - däremot var det livsfarligt (tack och lov kom man lindrigt undan - jag gick därifrån en hundralapp lättare, men med alla kroppsdelar intakta). Jag vill inte känna mig i fara när jag sitter runt spelbordet, men däremot vill jag att det skall vara läskigt.

"Erfarenheten med den dålige spelledaren (ja, jag kallar att inte hantera signaler från sina spelare och utsätta dem för saker de inte vill vara med om för dåligt spelledande - jag skulle vilja använda grövre uttryck men skit samma) är en personlig erfarenhet. Att föreslå att jag inte skulle ha tänkt på sådana saker och vara ens i närheten av en sådan idiots beteende uppfattar jag som stötande. Inse att dåliga personliga erfarenheter inte kan göras till norm. Att resonera "jag gillar det inte" är en annan sak än att upplysa andra om att det de håller på med kan vara farligt."

Han verkar ha varit en riktig jubelidiot, vilket vi nog alla kan vara överens om. Angående det andra så har jag fortfarande tolkat det Krille skrivit som personliga åsikter, och inget annat.

"det gäller inte ångestrollspelens överlägsenhet över vad jag nu föreställer mig hans favoritstil är, utan de genomarbetade (och vågar jag säga "konstnärliga" utan att bli brännmärkt?) äventyren som är "bättre" än kompiskvällens fyra timmars light-äventyrande."

Tja, allt som är genomarbetat känns ju mer gediget. En inbunden bok från 1800-talet är något mer gedigen än en 50-kronors pocket, även om de fyller samma funktion. Orden "konstnärligt" och "finare" är det jag mest retat mig på. En genomarbetad kampanj är helt enkelt mer genomarbetad, vilket är ett positivt attribut i sig. Jag anser dock inte att den är vare sig finare eller mer konstnärlig.

"Att säga att normen som helhet i alla lägen är fel är att likställa Bingolotto med Kungliga dramaten. Även om det säkert (ur min synvinkel) finns bättre scener än Dramaten så känns teater ändå som något Större än Bingolotto. Konst är något artskilt från underhållning."

Jag tycker egentligen inte att man bör jämföra de två, eftersom de är två helt olika saker. Jag gillar inte att gå på teater, ej heller att glo på Bingolotto. Hela jämförelsen känns lite som att jämföra skönlitterära böcker med film - båda har samma syfte (underhållning), men gör det på olika sätt. Jag skulle inte hävda att den ena är finare än den andra.

Slutligen så undviker jag gärna diskussionen "vad är konst?", eftersom det ämnet känns så uttjatat att jag får kväljningar vid blotta tanken.
Person A: "Ful tavla."
Person B: "Du kan inget om konst, uttala dig inte!!!"

 

[Troberg]

Re: Ångest

Problemet är att en del associerar låtsade upplevelser så starkt med riktiga att det blir obehagligt. Tjejen som upplevde låtsat sexuellt trakasseri som obehagligt eftersom hon hade trauma av verkligt sexuellt utnyttjande är ett exempel. Min aversion mot låtsad ångest eftersom det associeras allt för starkt med verklig upplevd ångest är ett annat. Jag kan ta fler exempel: en tjej på en tidigare praktikplats tyckte inte om rollspel när hon råkade bläddra förbi bilderna på vapen. Hon var flykting från Bosnien och hade flytt från sin hemby då den plötsligt stormades av män med vapen. En spelares pappa blev torterad i Chile, och hade uppenbart problem när en annan spelares rollperson blev torterad i spelet. För min del är det cellgiftsbehandling av cancer och en veckas konstant illamående och dödsångest som ligger bakom min aversion gentemot ångest i rollspel.

Problemet här är att alla går omkring med olika trauman i varierande grad och det är mycket svårt att hålla sig på säker mark. Jag kan till exempel relatera till dina känslor kring cancer (då det är mycket påtagligt för mig just nu) och jag kan förstå att de andra sakerna du nämner kan vara traumatiska, men hur kan jag veta vad som är säkert? Det skulle ju till exempel vara svårt att köra rollspel konsekvent utan vapen, utan rån, utan kidnappningar, utan överfall, utan smygande i mörkret, utan bilolyckor, utan folk splattade av monster, utan självmord och en massa andra saker som kan vara svåra för vissa spelare.

Allt är inte lämpligt för alla. Vissa filmer är inte lämpliga för alla vid alla tidpunkter. Ibland kan en film riva upp ett gammalt minne och träffa som en knytnäve i magen utan att man väntar sig det, en film som någon annan inte ser något otäckt eller störande i alls. Vi har olika bakgrunder, olika associationer, olika trauman. Man kan aldrig vara säker, men man kan vara försiktig.

Jag säger därför vad jag har sagt i en annan tråd för länge sedan: samma regler gäller som i konversation. Man måste vara lyhörd för motpartens reaktioner. Märker man att någon inte hanterar ett tema bra så måste man vara beredd att backa ut och gå in på ett annat spår.

Förhoppningsvis känner man dessutom sina spelare tillräckligt bra för att de ska känna att de kan säga från.

Sedan kan folk påstå att det kan vara ett nyttigt sätt att hantera sina trauman. Må så vara, men det är ett område för experter och jag tänker inte vara den som tar ansvaret för någon annans psykiska välbefinnande utan att egentligen veta ett dyft (vad är egentligen ett dyft???) om ämnet. Man kan ställa till skada också.

Så min filosofi är: var inte rädd för att gå in på känsliga områden (om spelarna är med på det funkar det jättebra), men gå med vaksam blick och var beredd att lämna det fort.

 

[Krille]

Re: Ångest

"Så min filosofi är: var inte rädd för att gå in på känsliga områden (om spelarna är med på det funkar det jättebra), men gå med vaksam blick och var beredd att lämna det fort."

Instämmer helt och fullt. Det enda jag vill tillägga är att bara för att man själv kan gå på viss mark så ska man inte se ner på dem som inte kan det och hävda att de är sämre människor. Risken finns ju att de får för sig att dra med dig in på mark där du inte trivs.

 

[Rising]

Varningssignaler

"Så min filosofi är: var inte rädd för att gå in på känsliga områden (om spelarna är med på det funkar det jättebra), men gå med vaksam blick och var beredd att lämna det fort."

Håller verkligen med, men samtidigt tycker jag inte att man ska vara för hård mot de SL som råkar kliva på ömma tår. För en tid sedan visades det en reklamfilm på tv om brandmän som väntade till ett skjul hade brunnit ner och stod sedan runt glöden och grillade korv. Den uppfattade vissa som kränkande och obehaglig att titta på. För mig var den helt harmlös.

Var reklamarna okänsliga? Nej, inte i min mening. Jag vill egentligen inte heller påstå att killen som skrev äventyret som Krille hänvisade till var en okänslig skitstövel. Spelledaren gjorde förvisso en klar miss, men samtidigt kan jag förstå att han inte begrep vad som var i görningen. Det är inte så lätt alla gånger att tolka signaler från spelarna. Samtidigt förstår jag att tjejen inte protesterade, eftersom man ogärna bekänner sådana saker.

Nå, jag spelledde ett äventyr med inslag av misshandel och övergrepp på ett konvent en gång, och då skrev jag en klar och tydlig varning om vad man kunde vänta sig av äventyret. Då visste alla vad de gav sig in på. Det tyckte jag fungerade bra. Det är ungefär det enda som SL kan göra, jag tycker inte att man ska lasta för mycket skit på SL om han råkar begå ett enkelt misstag, inte ens när det medför allvarliga konsekvenser.

/Rising