Nekromanti COC Modern-äventyr för få personer

Re: Automatkarbinen

" Att etablera deras identitet och den bästa metoden att handskas med dem är vad äventyren oftast handlar om och det behöver inte betyda "slå ihjäl". Allt som oftast betyder det "överlevnad"."

Jag vet inte hur det är med dig, men om situationen är "du eller honom" så brukar "honom" vara det alternativ som leder till din överlevnad.

"Jag tvivlar på att supersoakern skulle dyka upp i en modern "Nosferatu", där skulle den vara irrationell."

Den moderne Nosferatun eller supersoakern?

Men ärligt, varför skulle en supersoaker vara irrationellt? För att den ger mig en edge mot slemproppen? För att det är oskräckigt att tänka så i ett skräckrollspel? Jag skulle kunna gå med på att det skulle vara irrationellt i en värld där det inte fanns supersoakers eller andra vattenprojektilkastare (och vattensifoner fanns redan på 1800-talet och vattenpistoler på 1950-talet och redan på medeltiden så var en spann med vatten ett ypperligt vapen i vänskapligt lekande), men det är typ det enda undantaget från tanken att vattenkastare skulle vara irrationella.

"Om jag bestämt mig för att spelleda ett sådant scenario skulle nog inte mina spelare få den idén heller. Jag tvivlar, helt enkelt."

Och jag tvivlar på att du över huvud taget skulle få mig i stämning med en sådan inställning. Får jag inte komma på idéer eller vara kreativ? Glöm det - det är den första och största fällan en spelledare kan ramla i.
 
Re: Lite rollspel

"Så du menar att det är rationellt att attackera rumänska gother med krucifix och supersoakers med vigvatten-vitlökssoppa i? Okej."

Om de rumänska gåffarna flyger, avskyr krucifix, brinner upp i solljus samt biter hål på min flickväns hals, jajjemen!

"Och jag är antagligen en oerhört "spelarförsurande" sl som kräver att mina spelare ska resonera i rollpersonstermer"

Återigen, vilken garderob kräver du att dina spelares rollpersoner ska ha levt i? Hallå, vi har haft ett och ett halvt sekels mediaindoktrinering i vampyravlivningsmetoder! Det finns inte en suck i helvete att en rollperson född någon gång under de senaste 150 åren kan ha undgått dem! Oavsett om jag spelar moster Agda, 85, Balle Kalle i Rinkeby, 14, eller herr byrådirektör Gustaf von Ürkel från Lidingö, 58.

Vampyrer är en medieikon, för sjutton! Att inte känna till standard-AVWer är taskigt rollgestaltande!
 
Re: Automatkarbinen

Den moderne Nosferatun eller supersoakern?

Uppenbarligen supersoakern. Jämför vampyrbekämpande i Dracula och i Nosferatu. Jämför f.ö. vampyrer i Nosferatu och Dracula.

Men ärligt, varför skulle en supersoaker vara irrationellt? För att den ger mig en edge mot slemproppen?

Min första gissning skulle vara att det rör sig om ett profant sätt att hantera heligt vatten vilket skulle göra det oanvändbart mot en vampyr. Vigvatten är heligt pga ritualen, därmed inte oberoende av sammanhang. Jag skulle definitivt inte, dessutom som icketroende, ta mig an en vampyr med trons medel. Jag skulle inte kunna lita på att det skulle funka. Därav stämningens betydelse för rationalitet - i "From Dusk 'til Dawn" funkar vattnet även från soakern, det skulle knappast göra det i ett äventyr där mer hänsyn tas till ritualen och heligheten.

Och jag tvivlar på att du över huvud taget skulle få mig i stämning med en sådan inställning. Får jag inte komma på idéer eller vara kreativ? Glöm det - det är den första och största fällan en spelledare kan ramla i.

Det förefaller redan sedan tidigare vara ganska etablerat att vi nog inte skulle uppskatta samma typer av rollspelande. Jag ser f.ö. inte den här typen av problemlösning som intressant, och inte heller mina spelare. Tyvärr.
 
Re: Lite rollspel

Återigen, vilken garderob kräver du att dina spelares rollpersoner ska ha levt i? Hallå, vi har haft ett och ett halvt sekels mediaindoktrinering i vampyravlivningsmetoder! Det finns inte en suck i helvete att en rollperson född någon gång under de senaste 150 åren kan ha undgått dem!

Jo visst, det finns en enorm mängd sätt att dräpa en vampyr. Ett antal av dem är säkerligen ömsesidigt uteslutande. Varågod och välj. Du demonterar all mystik och förvandlar rollspelandet till en blanding av Cluedo, Rubiks kub och Counterstrike genom att resonera i termer av avlivningstekniker. Därmed blir det okända, nya monstret logiskt eftersom det lär kittla hjärnan lika mycket som veckans tankenöt på mjölkpaketet. Tack, men nej tack.
 
Juryn har kommit till ett beslut

Efter att ha lyssnat på båda parterna finner jag frågan svår att ta ställning i. Det tycks mig som om man snarare hakar upp sig på motpartens exempel än vad de egentligen symboliserar.

Båda tycks vara på det klara över att stämningen inte kommer från monstren i sig. Stämningen bygger på hur de presenteras. På det hela taget ycks det hela röra sig om en ordstrid där man i stora drag slåss för samma ide utan att inse det.

Meningsskiljaktigheten verkar dyka upp på allvar först när man börjar beakta spelarnas reaktion på kända monster. Hur mycket ska man låta spelarna utnyttja av sådant de vet?

Min spontana reaktion är att vilken väg man än går så måste man vara beredd att motivera den för spelarna. Detta innebär att om man inte vill att spelarna ska bilda ett antivampyrkommando så måste man kunna försvara detta. Det kan göras på flera sätt (en epok där vampyrer inte är allmänt kända, dumpa dem i en situation där de inte har dessa möjligheter eller liknande). Det innebär också att om man vill tillåta det så måste man veta hur man ska hantera det (vampyrer kanske inte alls bryr sig om kors, vitlök, heligt vatten eller sol, eller så slåss de inte schysst så spelarna får inte en chans att använda sin arsenal).

Nåväl, vilket är bäst? Det beror på. Det finns en poäng i att vampyrer blir uttjatade, men det kan också bli uttjatat med tre nya slemmonster varje vecka.

Det har varit en hård, men rättvis, debatt. Jag skulle nog säga att Krille vinner med en huggtandslängd. Ghoulz syn på saken ger iofs mer klassisk skräckstämning, men kräver toleranta spelare som kan ha överseende med konstlade begränsningar.

Att tillåta spelarna att spela som en normal modern person är mindre konstlat restriktivt, och kan dessutom bli mer skrämmande när man utnyttjar luckorna i deras planer (som ofelbart finns där) och allt de planerat går åt helvete. Alla som testat Cthulhu vet ju att bästa sättet att döda av en spelgrupp är att ge dem alla vapen de vill ha. Helt plötsligt blir de så styva i korken att de tror att de kan ta sig an allt, varefter de springer in i något stort och dör.

Har man en bra anledning så går det väl att dämpa spelarnas kapprustningsiver, men det kan försvåra genom att det begränsar möjligheterna att forma historien. Man slipper dock problemen att det lätt urartar till action i stället för skräck.

Det beror också till viss del vilken sorts skräck man spelar. Spelar man investigator-skräck så funkar Krilles metod bättre, spelar man offer-skräck funkar Ghoulz bäst.

Ni döms båda till döden genom bett i halsen. Om ni försöker överklaga så ändras domen till döden genom supersoaker-lavemang med helig vitlökssoppa.
 
Re: Automatkarbinen

"Jag skulle definitivt inte, dessutom som icketroende, ta mig an en vampyr med trons medel."

"Det finns inga ateister ombord på en sjunkande båt".

Dessutom, visst, det kan verka profant att hantera vattnet på det där sättet, men det kan funka. Och är jag såpass hotad till livet att jag griper efter halmstrån så griper jag efter halmstrån, bra mycket hellre än att jag inte griper alls. Och nej, jag skulle heller inte lita på den. Det är därför som spikpistolen finns. Profant? Måhända. Verkanslöst? Kanske det. Men det är liksom i halmståns natur att de är osäkra, men likförbannat griper man efter dem. Tvärtom vore det tämligen ofta dåligt rollgestaltande om ens rollperson inte grep efter halmstrån.
 
Demontera

"Du demonterar all mystik och förvandlar rollspelandet till en blanding av Cluedo, Rubiks kub och Counterstrike genom att resonera i termer av avlivningstekniker."

Skit händer. Jag håller inte med dig om konsekvenserna av att ha kreativa och fritt tänkande spelare, men även om det nu skulle bli ett sådant resultat (vilket jag av erfarenhet kan säga att det inte alls nödvändigtvis blir) så skulle jag i alla fall ha haft kul. Hade spelledaren sagt att jag inte ens får tänka så i den Heliga Stämningens namn (amen!) så hade jag blivit skitförbannad, och det hade varit än mer stämnings- och mystikdemonterande.
 
Re: Juryn har kommit till ett beslut

"Det beror också till viss del vilken sorts skräck man spelar. Spelar man investigator-skräck så funkar Krilles metod bättre, spelar man offer-skräck funkar Ghoulz bäst."

Det är samma analys som jag också har gjort.

Fast egentligen tror jag att det här är en kvasidiskussion. Det är inte monstrets utseende och fysiska attribut som avgör om det blir bra skräck eller inte, utan sättet det skräms på.

Om monstret skräms på ett klyschigt sätt så blir jag inte rädd, oavsett om det är en varulv eller en uknown bugeyed slimeball. På samma sätt så kommer en oväntad skräckeffekt alltid att vara skrämmande, oavsett om dess upphovsman är en östeuropeisk standardvampyr från Chock eller en helmysko paranox från Eskapix.

/Rising
 
Re: Juryn har kommit till ett beslut

Det är inte monstrets utseende och fysiska attribut som avgör om det blir bra skräck eller inte, utan sättet det skräms på.
Click to expand...

Exakt. Det kan iofs funka åt båda hållen. Ser man en skräckfilm så byggs stämningen upp med otäck musik, antydningar, underliga kameravinklar och sånt och det funkar rätt bra, fast man vet vad som är på gång. Å andra sidan kan man skapa en skräckeffekt genom att medvetet bryta mod dessa invanda mönster, ungefär som när man i Blair Witch dumpade alla klassiska knep och gick på en mer dokumentär stil som man inte byggt upp samma mentala försvarsmekanismer mot.

Jag har vid ett par tillfällen skrivit om vad jag tycker gör ett skräckscenario skrämmande, vilket jag nyligen samlade här. Ingenstans där nämner jag vilka monster som är skrämmande, utan allt bygger på presentationen. Osäkerhet, ovisshet, förvirring, maktlöshet, känslan av att vara jagad är mycket mer skrämmande än ett otäckt monster. Samma fenomen syns återigen i filmen där man oftast inte får de monstret förrän i slutet av filmen. Att gradvis bryta ner spelarnas verklighetsbild med små saker som inte stämmer, som är lite fel, lite off, inte riktigt passar in, sedan mer och mer är också effektivt. Se till exempel på The Shining för exempel på detta.

Om allt annat misslyckas så får man väl spelleda utan byxor och fråga spelarna vad de egentligen tror att chipsdippen är gjord av. Det funkar dock bäst med manliga spelare, kvinnliga sitter mest med ett fånigt leende och tindrar med ögonen. Inte för att jag testat, men mitt ego säger att det skulle bli så.
 
Re: Monsterjakt

Medan vi talar om pikar... du har inte varit direkt främmande för att använda dem själv. Speciellt brutalt nedvärderande sådana.

Okej, jag förstår vad du menar. Meningen har dock inte varit att nedgöra utan att dra en analytisk slutledning av vad jag uppfattade som ett felslut. Det gäller frågan om var "rollspelet" utspelar sig - i sig självt eller kring bordet. Min åsikt är att tonvikten bör ligga på att göra rollpersonernas handlande så immanent som möjligt - dvs att placera händelseförloppet i den fiktiva verkligheten till så stor del som möjligt. Jag upplever din argumentation som ett försvar för den reella verklighetens logiks dominans över spelets logik. Mitt mål har varit att peka på detta. Pikarna (som sagt, inte avsedda som sådana) har möjligtvis varit onödigt hårda och det ber jag om ursäkt för. Jag har dock funnit diskussionen kreativ, det måste jag tillstå - och jag hoppas att andra också uppfattat det så. Annars är det hela rätt bortkastat, inte sant?

Man skulle i och för sig prettorollspela ångest en stund innan man blir utsugen, men det hävdar jag inte är vare sig a) särskilt kul, eller b) skräck.

Där råder det då delade meningar. Ska vi låta det vara så eller låta nävarna avgöra? Jag ogillar ordet "prettorollspel", och jag är inte säker på att den distinktionen är nödvändig. Trots att jag vill ha ut mer än bara tillfällig underhållning av rollspel (ofta blir det en explosion av känslor som inspirerar och sätter igång fantasin - precis som en god bok eller en riktigt bra film kan göra) är mitt mål - tro det eller ej - att "ha kul". Min uppfattning om vad som är kul särskiljer sig säkert från de flestas (jag är ett rätt underligt barn) genom att jag kan finna stor underhållning genom att ligga hoprullad i fosterställning och spela ångest en hel kväll (jobba "inåt" som vi brukar kalla det). Det kan förefalla pretentiöst, men, tro mig, det är kul. Och, i enlighet med den avancerade ironi jag drivit tidigare (för att allt inte ska bli så jävla mjukt och moget och förstående) "helt klart överlägset alla andra former av rollspel".

Men in my not so humble opinion, så är det fullt naturligt att göra något åt saken.

Jag skulle säga att det är avhängigt situationen. Alla situationer kanske inte heller har lösningar som är så enkla. Jag föredrar en värld där handlingarna är kontextbundna, och brukar inte ha problem med att skapa sådana. En handling kan leda till oanade konsekvenser, vilket en diabolisk spelledare som undertecknad gärna drar nytta av. Jag älskar att konstruera moraliska problem vars lösningar lätt leder till gråzoner och beslutsångest. Det är kanske inte alltid välkommet hos alla, men eftersom mina spelare kommer tillbaka antar jag att de uppskattar den formen av "allvarligare" rollspelande. Den distinktionen anser jag dock vara möjlig att göra, eftersom jag kan göra den mellan olika former av romaner och filmer. Colin Bateman skriver underhållande böcker (t.ex. "Sprängstoff"), men han säger mig betydligt mindre än Kafka. För mig kan det faktiskt finnas "kafka-äventyr" (vilket då inte nödvändigtvis innebär att en av rollpersonerna förvandlas till skalbagge, även om det säkert kunde vara kul) som skakar om och ställer existentiella frågor. Det är något helt annat än tisdagens MERP-omgång, och jag vågar tillstå att det finns en värdeskillnad (kultursnobb som jag är). Det gör inte MERP värdelöst, bara till något annat. Till sist blir det en fråga om smak.

Jag har bestämt mig för att ekonomisera genom att integrera alla mina svar i ett och kommer nu konsekvent klippa ihop våra tre kedjor till en genom att bara skicka ett svar.

Hade spelledaren sagt att jag inte ens får tänka så i den Heliga Stämningens namn (amen!) så hade jag blivit skitförbannad, och det hade varit än mer stämnings- och mystikdemonterande.

Helt klart. Jag skulle dock ta det som ett personligt misslyckande om jag som sl inte kunde kontrollera supersoakern (eller förhindra dess uppkomst genom atmosfärbegränsningar) om mitt mål var ett annat. Jag vill dock vidmakthålla stämningens roll i mitt sl:ande. Det är den förtätade stämningen jag vill åt med mitt spelande, vare sig denna stämning innehåller pressande ångest eller stridsberusning. Jag har avnjutit episka fantasyäventyr också, och det ändå tämligen nyligen. Tro det eller ej.

Tvärtom vore det tämligen ofta dåligt rollgestaltande om ens rollperson inte grep efter halmstrån.

Visst. Även om jag kan se en viss nyans mellan "att gripa efter halmstrån" och "att gripa supersoakern". Att falla ned på knä och erkänna Guds existens, be om förlåtelse för sina synder och hoppas på frälsning känns mer trovärdigt om man vill testa det Heligas kraft än att försöka förpacka det Heliga i en plastpistol. Återigen blir det en fråga om stämningen och den Värld som rollpersonerna rör sig i. Därför tror jag inte att "automatkarbinen" är mer än ett skenproblem egentligen.

Vissa spelledare är beredda på att deras spelare är sådana, flexibla nog att ta hänsyn till eventualiteten, och öppna nog att inse att det inte nödvändigtvis behöver innebära vare sig koboldighet eller taskigt rollgestaltande.

I de lägen jag refererar till skulle det nog röra sig om taskigt rollgestaltande och jag skulle nog se det som ett personligt misslyckande, som sagt, om jag skulle hamna i den situationen utan att kunna hantera den. Jag är öppen för både Buffy och Hunter (rollspelen alltså), men om något liknande inträffade i min viktorianska spökkrönika med inslag av freudiansk analys skulle jag bli grymt missnöjd. Kontextbundet handlande efterlyses, helt enkelt. Jag tror inte att du vänder dig mot det, eller?

Som slutkommentar vill jag bara säga att jag instämmer med "domarnas" slutsats utgående från våra "slutpläderingar". Det är inte monstren i sig som utgör skräcken, utan hur de presenteras (om de presenteras alls dvs, det är inte alltid nödvändigt - Blair Witch t.ex.). Ibland kan skräckklichéer användas konstruktivt, ibland är de i vägen. Tuff skit, tunga pjuck. Min poäng har hela tiden varit två saker:

1. Skräck har med stämning att göra.
2. Spelare bör spela sina roller och lämna sina egna kunskaper "hemma" - dvs följa rollspelsvärldens inre logik.

Jag upplever att både du och Chrull (som jag började den här diskussionen med) tycker att detta är feltänkt, särskilt i förhållande till "nybörjare". Eftersom jag hävdat en mer "avancerad" spelstil har jag anklagats för elitism. Det har jag inga problem med, till stora delar är jag elitist på så vis att jag ställer krav och är petig med spelargrupper. på något sätt känns det ändå som att de flesta som inte håller med mig ändå inte skulle tycka att mina äventyr med sina krav på åtminstone tre maskinskrivna a4-sidor rollpersonbeskrivningar komplett med kinesiskt porträtt o.s.v., så jag antar att min diskriminering kan accepteras. Jag tycker dock att det är ganska elitistiskt att förutsätta att detta är en form av rollspelande som så kallade nybörjare är ointresserade av.
 
Re: Monsterjakt

" Jag upplever din argumentation som ett försvar för den reella verklighetens logiks dominans över spelets logik."

Där har du fel. Vad jag argumenterar mot är att rollpersonerna ska tänka som i en sämre teenslasher eftersom det är ett skräckrollspel som spelas. Jag argumenterar också mot att spel som utspelar sig i vår värld i nutid plötsligt saknar de senaste hundrafemtio årens populärkulturella inslag av vampyrer, enbart för att spelledaren ska kunna säga att ens rollpersoner inte känner till det där.

"Det kan förefalla pretentiöst"

Inte särskilt. Framförallt tycker jag det är masochistiskt. Det finns en hel verklighet full med ångest, och jag har sannerligen inget behov av att låtsas att jag har mer än jag har.

"En handling kan leda till oanade konsekvenser, vilket en diabolisk spelledare som undertecknad gärna drar nytta av. Jag älskar att konstruera moraliska problem vars lösningar lätt leder till gråzoner och beslutsångest."

Tja, nu är det ju inget kärnvapen jag tänker smälla av för att slippa bli halsgnagad. Skulle jag ha fel så är det värsta som kan hända att måltavlan blir vitlöksstinkande och våt. Hur stort moraliskt dilemma är det? Jag får liksom större moraliska dilemman än så till frukost när jag spelar Star Wars.

"Även om jag kan se en viss nyans mellan "att gripa efter halmstrån" och "att gripa supersoakern". Att falla ned på knä och erkänna Guds existens, be om förlåtelse för sina synder och hoppas på frälsning känns mer trovärdigt om man vill testa det Heligas kraft än att försöka förpacka det Heliga i en plastpistol."

"Trovärdigt" vetefaen. Möjligen skulle det kunna vara mer stämningsfullt, om den inte redan är rasad. Men "trovärdigt"? Återigen så har vi redan en kasse mediaförebilder. Redan i Lost Boys (mitten på åttitalet) laddade grabbarna vattenpistolerna med heligt vatten.

"I de lägen jag refererar till skulle det nog röra sig om taskigt rollgestaltande och jag skulle nog se det som ett personligt misslyckande"

Personligt misslyckande får du gärna ta det som. Men taskigt rollspelande? Är inte det "kontextberoende" i kontexten "rollpersonerna som ska gestaltas"? Om min rollperson är en hobbygåffnörd som sett för mycket vampyrfilmer så kan du knappast kalla det för "taskigt rollspel" att imitera dessa vampyrfilmer i hopp om att det skulle funka. Om du nu skulle anse det som taskigt rollspel så anser jag den åsikten som taskigt spelledande.

" Min poäng har hela tiden varit två saker:
1. Skräck har med stämning att göra.
2. Spelare bör spela sina roller och lämna sina egna kunskaper "hemma" - dvs följa rollspelsvärldens inre logik."

Och min poäng har hela tiden varit att rollpersonens kunskaper är avhängiga av spelvärlden. Om spelet utspelas i nutid så antar jag att det finns etthundrafemtio års ackumulerad antivampyrtradition i form av filmer, romaner, Anne Rice, ståryteller-rollspel et cetera, fram tills något annat sägs. Huruvida denna antivampyrtradition är fel är en helt annan femma, men kom inte och säg att det är taskigt rollspel att hoppas att någon av metoderna funkar. I så fall hävdar du den ultimata formen av "inre logik" - den som aldrig slapp utanför spelledarens skalle och som spelarna aldrig kunde känna till.

"Eftersom jag hävdat en mer "avancerad" spelstil har jag anklagats för elitism."

Nej. Eftersom du (tämligen omotiverat, IMHO) har hävdat att din spelstil är överlägsen så har du anklagats för elitism. Jag kan inte se att din spelstil skulle vara "överlägsen" eller "mer avancerad". Möjligen kan jag gå med på att din inställning till den är att den är "överlägsen" och "mer avancerad". Därmed anklagar jag dig för elitism.
 
Re: Monsterjakt

Där har du fel. Vad jag argumenterar mot är att rollpersonerna ska tänka som i en sämre teenslasher eftersom det är ett skräckrollspel som spelas. Jag argumenterar också mot att spel som utspelar sig i vår värld i nutid plötsligt saknar de senaste hundrafemtio årens populärkulturella inslag av vampyrer, enbart för att spelledaren ska kunna säga att ens rollpersoner inte känner till det där.

Teenslasher har jag inte nämnt på något sätt. Det är du som tycks tro att det är det enda alternativet till att komma beväpnad eller att ägna sig åt problemlösning baserad på spelartänk. Jag vill att rollpersonerna ska lösa sina problem (eller åtminstone försöka) i den mån problem ska lösas alls.

Och jag har inte argumenterat emot att en rollperson som existerar i "vår" verklighet inte har tillgång till all denna popkulturella kunskap. Vad jag ifrågasätter är att den här situationen uppträder i alla lägen, vilket du tycks förutsätta. Jag tror att det är beroende av sammanhang. I Buffy, ja. I Nosferatu, nej. Om spelledaren inte klarar av att skapa den avgörande skillnaden mellan dessa två spelformer så bryr han/hon sig nog inte om den. Om man bryr sig får man väl ta det som ett eprsonlgit misslyckande. Jag vet bara att det INTE har hänt mig och jag tvivlar på att det kommer hända.

Inte särskilt. Framförallt tycker jag det är masochistiskt. Det finns en hel verklighet full med ångest, och jag har sannerligen inget behov av att låtsas att jag har mer än jag har.

Vänta nu, är inte det här den reella verklighetens logik över spelets logik om något? Att säga att ångest i spelet är det samma som ångest i verkligheten är att sätta likhetstecken mellan skräck i spelet och skräck i verkligheten. Att jag gillar att spela rädd betyder inte att jag uppskattar att bli knivrånad, och jag antar att det är gängse rollspelaruppfattning. Att tvingas tugga cipramil ligger inte högt på min önskelista, att svettas över omöjliga beslut i moraliska dilemman i t.ex. Kult gör det. Skillnad. Det är I SPELET, inte RUNT SPELBORDET som skräcken och ångesten hör hemma - även om vi antagligen avnjuter dess effekter och blir påverkade. "Mysrys" har jag kallat det förut.

Tja, nu är det ju inget kärnvapen jag tänker smälla av för att slippa bli halsgnagad. Skulle jag ha fel så är det värsta som kan hända att måltavlan blir vitlöksstinkande och våt. Hur stort moraliskt dilemma är det? Jag får liksom större moraliska dilemman än så till frukost när jag spelar Star Wars.

Okej, i det fåniga sammanhanget är det kanske svårt att sätta sig in i vilka moraliska dilemman som kan uppträda. Men det är ditt exempel, inte mitt. Om ditt idiotiska handlande skulel elda till att vampyren dräper din flickvän har du däremot gjort bort dig, inte sant? Men återigen, det är ditt exempel och jag känner ignet behov av att visa hur etik ska palceras in där. Star Wars är ett kasst spel att spela etiska dilemman i - "there is only do or do not". Gör du "fel" får du en mörkerpoäng. Illa. Det finns liksom ingen egentlig frihet och inga gråzoner. Star Wars har inget djup, och så vitt jag uppfattar det är det charmen med det, trots den fascism som spirar ur den goda sidan av kraftens totalitet.

"Trovärdigt" vetefaen. Möjligen skulle det kunna vara mer stämningsfullt, om den inte redan är rasad. Men "trovärdigt"?

Jag kan säga så här: är det att ta ritualen och tron och Gud på allvar att ladda honom (hans kraft) i vattenpistoler? Den frågan kan besvaras på flera olika sätt men jag lutar åt att säga nej. I alla fall när det gäller merparten av mina spelvärldar. Risken för effekter i stil med "I kick ass in the name of the Lord!" är uppenbar. Som bekant, det var ju därför du tog upp det som ett problem.

Personligt misslyckande får du gärna ta det som. Men taskigt rollspelande? Är inte det "kontextberoende" i kontexten "rollpersonerna som ska gestaltas"? Om min rollperson är en hobbygåffnörd som sett för mycket vampyrfilmer så kan du knappast kalla det för "taskigt rollspel" att imitera dessa vampyrfilmer i hopp om att det skulle funka. Om du nu skulle anse det som taskigt rollspel så anser jag den åsikten som taskigt spelledande.

Jag skulle nog inte riktigt tro att du tog situationen på allvar. Jag tvivlar på att särskilt många av världens församlade "hobbygåffnörder" skulle lita på sina införskaffade kunskaper när de står inför vad de upplever som en äkta vampyr. Men om du spelade en lätt psykotisk "hobbygåffnörd" och äventyret färgades av slapstick alternativt vampyrslakt a'la "From Dusk 'til Dawn" skulle jag inte bli förvånad om supersoakern åkte fram. Det är kontexbundenhet.

Och min poäng har hela tiden varit att rollpersonens kunskaper är avhängiga av spelvärlden.

Okej, så då har vi varit överens hela tiden?

Huruvida denna antivampyrtradition är fel är en helt annan femma, men kom inte och säg att det är taskigt rollspel att hoppas att någon av metoderna funkar.

Nix, det gör jag inte. Jag hävdar att det är dåligt rollspel att fullkomligt bryta av mot det som sl och de andra spelarna ägnar sig åt. Och det borde för de flesta vara tämligen uppenbart i vilket sammanhang vad funkar. Sociopater tycks det finnas gott om i rollspelsvärlden men förvånande få har letat sig in i min spelargrupp.

Jag kan inte se att din spelstil skulle vara "överlägsen" eller "mer avancerad".

He he he. Jag kan förstå att du inte ser det. Skämt åsido, du håller inte med om att kraven på högre nivåer av rollgestaltning är mer avancerade? Okej, bra. Personligen skulle jag hävda att min elitism beror på min petighet med spelare och spelstil. Tydligen stör detta. Det är lite gulligt, onekligen.

Tråden började någonstans med att vi började diskutera vad som var möjligt att spela och vad för tips man kunde ge nybörjare. Alla var plötsligt övertygad om att bara för att de "visste" att det var meningen att de skulle bli rädda när de spelade skräckrollspel så var dessa spel helt meningslösa och skräck kunde bara uppnås om man gömde egendesignade monster i Eon-kampanjer. För mig framstår den typen av tänkande som ren idioti - att spela rollspel går ju ut på att låtsas och att spela. Inlevelse är a och o för att man ska uppleva någonting. Är du intresserad av skräckrollspel? Det är jag, jag tycker de funkar. Det är, i sammanfattning, min hela poäng.
 
Re: Juryn har kommit till ett beslut

Fast egentligen tror jag att det här är en kvasidiskussion. Det är inte monstrets utseende och fysiska attribut som avgör om det blir bra skräck eller inte, utan sättet det skräms på.

Där är jag helt med. Kan vi sluta oss till det som slutpunkt i den diskussionen?
 
Re: Monsterjakt

"Vad jag ifrågasätter är att den här situationen uppträder i alla lägen, vilket du tycks förutsätta."

Då tycks du uppfatta det jag förutsätter totalt skevt. Är spelvärlden pre-Carmilla så har Carmilla inte skrivits än. Är det uttryckligen sagt att spelets nutidsvärld saknar vampyrpopkultur så saknar den vampyrpopkultur.

"Vänta nu, är inte det här den reella verklighetens logik över spelets logik om något?"

Egentligen inte ens det. Det är den reella verklighetens livserfarenhet av dödsfall i familjen, cancer och allsköns annat "kul" som gör att jag har fått tämligen nog av ångest, till och med låtsad sådan. Logik? Näe. Bara vanlig hederlig subjektiv antipati. De flesta spelare har sådana.

"Star Wars är ett kasst spel att spela etiska dilemman i - "there is only do or do not"."

Det beror väl på hur man spelar Star Wars. Spelar man det på det sätt som du verkar förutsätta att jag spelar skräckrollspel så kan jag hålla med om att det är rätt tunt. Det enda moraliska dilemmat som då uppstår är om man har dödat tillräckligt många stormsoldater.

Men se på det så här: rebellalliansen är en motståndsrörelse. Varje tillslag, som kanske bringar Imperiet närmare kollapsen, leder till att Imperiet avrättar 500 civila per dödad kejserlig soldat eller officer. För att ha en chans att uppnå målet måste alliansen knyta kontakter med allsköns omoraliska element, från gangsters och smugglare till pirater, som lever på att inte ha några moraliska skrupler. För att samla en styrka för att kunna slå till mot en kejserlig bas på Andrilla så måste man dra ner styrkorna på Liandra, Keserna och Malastar, vilket gör att de kejserliga styrkorna där kan härja ohindrade. Visserligen går det kanske därigenom att säkra mat- och medicintransporterna till Du'Ezara, där det finns nittiotusen sårade soldater och civila flyktingar, genom anfallet, men det innebär att Andrilla-systemet, med dess sex miljarder invånare, betecknas som ett upprorssystem och automatiskt kommer att ockuperas av en översektorflotta. Och så vidare.

Det är hårt att vara rymdhjälte nu för tiden.

"Jag kan säga så här: är det att ta ritualen och tron och Gud på allvar att ladda honom (hans kraft) i vattenpistoler? Den frågan kan besvaras på flera olika sätt men jag lutar åt att säga nej. I alla fall när det gäller merparten av mina spelvärldar. Risken för effekter i stil med "I kick ass in the name of the Lord!" är uppenbar."

Kan George Bush Jr så kan väl jag. Och mycket kan man säga om George Bush Jr, men att anklaga honom för att vara overklig är väl lite att ta i.
 
Re: Monsterjakt

Egentligen inte ens det. Det är den reella verklighetens livserfarenhet av dödsfall i familjen, cancer och allsköns annat "kul" som gör att jag har fått tämligen nog av ångest, till och med låtsad sådan. Logik? Näe. Bara vanlig hederlig subjektiv antipati. De flesta spelare har sådana.

Okej. Och på vilket sätt skiljer du på spelad och verklig ångest? Inte alls? Tack för det. Det är skillnad på att läsa Kafka och leva sig in hans "Processen" och leva som oppositionell i Irak (eller lida av kastrationsångest för att lägga sig mer i linje med vissa mer extrema analyser av "Processen"). Rollspel är en kulturprodukt. Man får gärna låta bli att lyssna på musik med ångestladdade teman och undvika filmer a'la "Lilja 4-ever" men det är en annan sak än att misstänkliggöra dem som du faktiskt misstänkliggör ångestrollspel. Alla kan liksom inte sjunga och dansa med Håkan Hellström.

Det är hårt att vara rymdhjälte nu för tiden.

Visst. Men skulle du hävda att det där är den gängse formen av Star Wars? Eller är det där en uttolkning som sätter upp ett visst handlingsmönster för rollpersonerna? Vad händer i ett sådant sammanhang om spelarna är övertygade om att de ska lira bekymmerslös stormtrooperslakt? Tar de till sig problematiken alls?

Kan George Bush Jr så kan väl jag. Och mycket kan man säga om George Bush Jr, men att anklaga honom för att vara overklig är väl lite att ta i.

Nix, däremot undrar jag om jag skulle tycka att en rollspelsvariant av vår favorit-texikan var särskilt trovärdig. "They mis-underestimated me" liksom.
 
Re: Monsterjakt

"Okej. Och på vilket sätt skiljer du på spelad och verklig ångest?"

Spelar det någon roll? Jag tycker fortfarande inte om ångest (eftersom jag har upplevt tillräckligt mycket verklig dödsångest och inte har någon större lust att syssla med något som associerar till den perioden av mitt liv igen), och jag tycker inte att ångest är detsamma som skräck. Om jag inte får ha den åsikten för dig, eftersom du anser att det är fint att ha ångest, så stärks bara min bild av dig som elitistisk kultursnobb.

"Man får gärna låta bli att lyssna på musik med ångestladdade teman och undvika filmer a'la "Lilja 4-ever" men det är en annan sak än att misstänkliggöra dem som du faktiskt misstänkliggör ångestrollspel."

Tja, det är väl inte värre än att du anklagar alla som visar minsta tecken på att inte spela som dig eller inte tycka om ångest för att vara ytliga kobolder som bara är ute efter monsterslakt. Misstänkliggörande som misstänkliggörande, liksom.

"Visst. Men skulle du hävda att det där är den gängse formen av Star Wars? Eller är det där en uttolkning som sätter upp ett visst handlingsmönster för rollpersonerna? Vad händer i ett sådant sammanhang om spelarna är övertygade om att de ska lira bekymmerslös stormtrooperslakt?"

Vad händer i dina skräckrollspel om spelarna plötsligt laddar supersoakarna med helig vitlökssoppa? Är det en uttolkning som sätter upp ett visst handlingsmönster för rollpersonerna? Och kan du hävda att dina ångestsessioner är den gängse formen av skräckrollspel?

Liksom, det är precis samma problematik som med skräckrollspel. Det beror helt och hållet på spelarnas temperament, lust och vilja. Skräck har potential till ditt rollspelande, men det har också potential till mitt rollspelande och till monsterslakt (vilket jag vill hävda är skilt från mitt spelande, vad du än vill tro). Star Wars har potential till stormsoldatsröj eftersom det finns stormsoldater att röja, men det har också potential till moraliska dilemman i och med att Rebellalliansen faktiskt är en motståndsrörelse mot en totalitär diktatur.

"Nix, däremot undrar jag om jag skulle tycka att en rollspelsvariant av vår favorit-texikan var särskilt trovärdig."

...vilket jag finner vara mycket fascinerande.
 
Re: Monsterjakt

Ni argumenterar för så lika ståndpunkter att jag får ont i huvudet av att hålla rätt på skillnaderna och vem som sagt vad.

Kan ni försöka förklara vad som är så totalt olika i er världsbild som jag inte kan se?

Eller försöker ni bara skriva världens längsta tråd? :gremgrin:
 
Re: Monsterjakt

"Kan ni försöka förklara vad som är så totalt olika i er världsbild som jag inte kan se?"

Vad jag argumenterar för är i grunden att spelledaren har fel. :gremwink:

Grundinställningen är för min del att det inte är spelledaren som ska framföra en ståry till spelarna och att spelarna snällt ska anpassas sig till den Heliga Stämningen. Det är spelarnas och spelledarens jobb att skapa en ståry tillsammans. Det kräver ömsesidighet, hänsyn och kompromisser. Jag kan aldrig få in exakt vad jag vill ha i en ståry om jag inte skriver den helt själv, och vad är då meningen med rollspel? Således får man acceptera att ens medspelare har en annan åsikt om vad som är trovärdigt, kul, stämningsfullt, trevligt etc, och man får acceptera att ens medspelare är andra människor.

Ghoulz verkar (draget till sin spets) inte uppskatta möjligheten att en spelare inte tänker som han, utan verkar snarare av åsikten att man snarast ska rätta in sig i ledet i den Heliga Stämningens Namn, även om man själv tycker att det är tråkigt, ety Stämningen är heligare än trivsamheten.

Visst, det kan jag köpa. Det är en skillnad i spelstil, och även om jag själv inte föredrar den så är det hans rätt att hålla sig på sin kant. Det är även möjligt att jag har uppfattat honom fel, men det är naturligt i all kommunikation som inte enbart innehåller matematik och/eller maskininstruktioner. Det är till och med rätt troligt eftersom han fortfarande hävdar att jag spelar på ett sätt som jag inte gör, trots att jag har dementerat det femtielva gånger.

Däremot tänder jag till som f-n när Ghoulz anklagar mig för att jag är en sämre rollspelare för att jag inte gillar att spela ångest, att jag rollspelar taskigt när spelledaren (eller Ghoulz) inte är tillräckligt tydlig i premisserna, eller att jag rollspelar taskigt när jag inte uppför mig som spelledaren vill eftersom jag inte är telepat alternativt uppfattar spelledarens önskade ståry som totalt knas. Att Ghoulz nerdvärderar mig som rollspelare på grund av att jag har en annan stil tänker jag helt enkelt inte låta stå emotsagt.

Det finns bara en sak som är värre än kobolder, och det är elitister.
 
Re: Monsterjakt

Ghoulz verkar (draget till sin spets) inte uppskatta möjligheten att en spelare inte tänker som han, utan verkar snarare av åsikten att man snarast ska rätta in sig i ledet i den Heliga Stämningens Namn, även om man själv tycker att det är tråkigt, ety Stämningen är heligare än trivsamheten.

Snarare skulle jag vilja hävda att trivsamheten är beroende av stämingen. Ju mera stämning desto mer trivsamhet. Vill man ha en stämning som liknar fikastundens, varsågod. Jag har spelat så och skulle inte ha något emot att spela så igen om möjlighet ges och andan faller på. Men är det elitistiskt att uppskatta en mer förtätad stämning? Och är inte att eftersträva en förtätad stämning att sikta "högre"? Kanske är det det som gör mig till en "kultursnobb". I så fall kan jag leva med det.

Det är spelarnas och spelledarens jobb att skapa en ståry tillsammans. Det kräver ömsesidighet, hänsyn och kompromisser.

Visst, där är jag helt med. Alltihop utgår dock från spelledarens grundidé, och en sejour som frångår grundidén grovt riskerar att bli ett fiasko. Det blir inte nödvändigtvis så, men risken finns. Och grundidén går ju förlorad på sätt och vis. Men det där emd rollspelandet som en dialog har vi ju redan talat om.

Att Ghoulz nerdvärderar mig som rollspelare på grund av att jag har en annan stil tänker jag helt enkelt inte låta stå emotsagt.

Vad jag gjorde var att hårddra vad jag tyckte var en tendens som från början gick att spåra i uttalanden som var endlåtande mot MITT sätt att spela. Men låt det inte bli en diskussion om vem som började. Jag ställer fortfarande inte upp på din distinktion mellan upplevelser i och utanför spelet. Visst kan jag hålla med om att det nog är en olämplig företeelse att spela allvarliga äventyr om döden när någons morsa nyss dött, men å andra sidan har jag varit med om sammanhang där hårt drabbade människor i min bekantskapskrets deltagit i ganska ångestladdade sessioner. Vad jag vänder mig mot främst är misstänkliggörandet av ångestrollspel. I förlängningen ser jag kopplingen mellan Columbine-skjutningarna och Marilyn Manson komma krypande. Det finns en risk för att rollspelare kan komma att skiljas åt i en allvarligare diskussion kring rollspel där en fraktion (som spelar mer "lättsamma" äventyr) vill visa hur rena och fina deras äventyr är i jämförelse med de "farliga" rollspelen som andra spelar. Det är en enkel väg ut istället för att hävda rollspelens form och funktion mer enhetligt (vilket jag tror är en mer korrekt beskrivning). Rollspel som en form och inte som innehåll alltså. Jag anklagar dig inte för att vara femtekolonnare i Didis tjänst (eller vilken tillspetsad slutsats som nu kan dras ur detta resonemang), bara att jag personligen ser ett sådant resonemang spöka bortom avståndstagandet från ångestrollspelandet. Därmed inte sagt att man måste spela det - jag kräver dock respekt för det. Därav mitt motstånd.

Vad händer i dina skräckrollspel om spelarna plötsligt laddar supersoakarna med helig vitlökssoppa? Är det en uttolkning som sätter upp ett visst handlingsmönster för rollpersonerna?

Det var min poäng. Resonemanget blir ointressant om rollpersonerna säger "äh, vi sticker till Coruscant och genomför ett attentat mot Kejsaren där istället". Vilket ju kan vara logiskt, på sitt sätt. Om man lyckas är det väl jättebra? En del av stämningen blir dock förstörd.

Och kan du hävda att dina ångestsessioner är den gängse formen av skräckrollspel?

Nix. Men jag tror att reflektioner kring dem har mer att tillföra en diskussion om skräckrollspel än utfästelsen "skräckrollspel är värdelösa, jag blir aldrig rädd - jag gillar inte att låtsas". Vilket du inte har sagt, utan Chrull i min allra mest nedgörande och elaka uttolkning. Varsågod, Chrull (jag ber om ursökt redan nu istället).

Skräck har potential till ditt rollspelande, men det har också potential till mitt rollspelande och till monsterslakt (vilket jag vill hävda är skilt från mitt spelande, vad du än vill tro).

Jag har svårt att förstå hur supersoakern hamnar i ett annat sammanhang än det mer monsterslaktiga, men okej, trångsynt av mig. Och det är inte sl som ska "förbjuda" supersoakern, den dyker bara inte upp om "stämningen" inte är "sån". Flummigt, men konkret uttryckt.

Jag tvivlar f.ö. inte på att Star Wars kan användas för moraliska dilemman, dock inte av det mörkare slaget. Jag ser inte riktigt en möjlighet för frågan "ska jag sälja smack till skolbarn för att kunna rädda min syster från prostitutionen?" i Star Wars. Däremot i Kult.

...vilket jag finner vara mycket fascinerande.

Håller du inte med mig?

bushgrodor

Det finns bara en sak som är värre än kobolder, och det är elitister.

Gnolls är allra värst. Hatar dem. Nä, egentligen är ingen av dem särskilt illa alls. Det är bara bäst om alla spelar det de vill med dem de vill. Men visst, att konfronteras med en kobold, mig eller en gnoll när man inte vill måste vara helvetet på jorden.
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top