Nekromanti [Changeling-The Lost] Et in Arcadia Ego

[ermine]

Ni minns säkert de gamla sagorna om barn som gått för nära vattnet och dragits ned i djupet av näcken eller de män som lät sig trollbindas av skogsrået och lät sig fängslas för tid och evighet i älvornas rike? Dessa sagor är sanna, och verkligheten bakom dem är långt värre än du tror.

I våra vackraste visioner och fasansfullaste mardrömmar händer det att vi kan se Arkadien, det eviga landet där tiden saknar mening och där drömmar blir verklighet. Här regerar de sanna feerna, väsen äldre än tiden och grymmare än döden själv, sina oändliga domäner med järnhand och förlustar sig med grymma spel och intriger. Men ibland händer det att de tappar intresset för Arkadien och vänder sina blickar mot vår värld och oss dödliga. Och varje år händer det att människor blir bortrövade eller lurade av feerna och släpas till Arkadien genom Törneskogen, den väldiga vildmark som skiljer deras värld från vår, för att agera slavar, lekkamrater, offer, konkubiner eller Gud vet vad åt de monstruösa varelserna som härskar i detta land. Ibland innebär det att de bergtagna rapporteras som spårlöst försvunna. Ibland märker folk inte ens att personen är borta, för det fagra folket ersätter ofta sina offer med dubbelgångare skapade av skräp, älvamagi och en liten bit av offrets själ, nästan omöjlig att skilja från den verkliga personen.

Men ibland händer det att offren lyckas fly från sina herrar och plågoandar och att de lyckas ta sig hela den långa och farliga vägen tillbaka till de dödligas värld genom Törneskogens fasor. Men när de kommer tillbaka märker de ofta att de förändrats till oigenkännlighet, att en liten bit av Arkadien finns kvar inom dem och att de aldrig helt kommer kunna återgå till sitt gamla liv. Dessutom lever de ständigt i skräck för att deras forna herrar skall återvända och ånyo tvinga dem att återvända. De är inte längre människor, de är nu bortbytingar, främlingar i sin forna hemvärld och tvingade att ständigt leva med en fot på jorden och en i Arkadien.

Detta är sagan om tre av dessa bortbytingar, och de faror de mötte efter att ha återvänt från Arkadien. Detta är sagan om de förlorade och att finna vägen hem.

Changeling -The Lost är ett rollspel som utspelar sig i den nya World of Darkness från White Wolf.

 

[ermine]

[Changeling-The Lost] Birgershus fristad

Birgershus fristad

Birgershus fristad är Skandinaviens största Bortbytingssamhälle och är beläget i Mälardalen. Fristaden har runt 200 medlemmar och man misstänker att ytterligare runt 20 av de bergtagna lever inom fristadens område, som omfattar Uppland, Södermanland och stora delar av Bergslagen. Likt många andra fristäder är gränsen för de fyra hovens makt lite suddig ibland, och det finns mindre grupper av bortbytingar som lever inom vad fristaden betraktar som sina marker som inte erkänner dess makt, och kungarna låter oftast sådana utbrytare hållas såvida de inte ses som ett hot mot fristadens medlemmar.

Fristadens har fått sitt namn av sitt huvudsäte, slottet Birgershus i Allmunge kommun, belägen i västra delarna av Stockholms län där den för tillfället regerade konungen eller drottningen har sitt högkvarter.

Slottet är medeltida, men har restaurerats ordentligt på 1600- och 1800-talen. Det är stort, nästan i nivå med Skokloster eller Gripsholm, och Fristaden äger dessutom ett antal närbelägna hus och har tillgång till en större angränsande park. Birgershus ligger vid Mälarens strand och är omgivet av parker och skogsområden. Dessa är privat område och fristadens yttre ansikte är organiserat som föreningen Birgershus fornsällskap, som står som ägare för fastigheten. De ende permanent boende på slottet är medlemmarna av Vaxmaskens brödraskap och dess ordförande mäster Knut Tistelsparre, som är ordförande för Birgershus fornsällskap. Han fungerar även som personlig butler åt det för tillfället regerande hovet.

Slottet är öppet för turister, vilka utgör en av fristadens största inkomstkällor, men stora delar av området är avstängt för alla utom medlemmarna av Fornsällskapet, i vilket endast skiftingar och vissa invigda människor tillåts bli medlemmar. Detta är nödvändigt, då det finns åtminstone två ingångar till törneskogen på slottets marker.

Tre anledningar har bidragit till att göra Birgershus till nordens största fristad är dels dess ålder: Fristaden har funnits i sin nuvarande form sedan 1640-talet och dels på grund av att många av de bergtagna söker sig till anonymitetens i större städer som Stockholm. Det viktigaste skälet är dock att Uppland och Bergslagen har ett stort antal portar mot törneskogen och att många flyktingar från Arkadiens första kontakt med andra begtagna är folket från Birgershus, som övervakar alla de större vägarna och snabbt tar hand om de flyktingar de springer in i.


De fyra hoven

I likhet med andra västeuropeiska fristäder är Birgershus organiserat efter modellen med de fyra årstidshoven som delar uppåret emellan sig. Det för tillfället största och mäktigaste av de fyra är Vinterhovet som leds av den legendariske och ganska så mystiske monarken som kallar sig själv Kung Bore. Även om kung Bore inte styr fristaden under större delen av året så är det ovanligt att den sittande monarken går emot hans direkta order. Hösthovet styrs av Drottning Angelica, en framstående siare och ockultist och vårhovet av Kung Laurentius, en karismatisk före detta diplomat som bland annat länge var Birgershus ambassadör till Stenrosornas fristad i Visby. Sommarhovet försvagades en hel del efter ett kort inbördeskrig på 90-talet, då tre personer dog och ett tiotal landsförvisades av de övriga monarkerna. För tillfället leds hovet av Kung Arne Widh, som försöker bygga upp dess sargade rykte och stärka dess ställning i fristaden.

Birgershus har runt 90 medlemmar uppdelade på fyra hov. Utöver dessa finns ett okänt antal, kanske 20 bortbytongar i Mälardalen.

Vinterhovet
Vinterhovet har 34 medlemmar och är det största och mest inflytelserika hovet. De har alltid förespråkat en försiktig och diskret politik där fokus har legat på att skapa en säker och stabil tillvaro för skiftingarna. Hovet är hemlighetsfullt och ser det som sin uppgift att dölja bortbytingarnas aktiviteter så långt det bara går och har till stor del lyckats övertyga de andra kungarna om det vettiga i denna politik. Hovet har ett flertal högsäten (dvs platsen där monarken håller hov under de årstider han eller hon inte styr fristaden), de flesta av dem hemliga. Den som önskar tala med kung Bore måste stämma möte genom någon av hans härolder. Man kan oftast finna åtminstode en av dem i "vita rummet" i kafé Krysantemumstjärnan.

Kung Bore - Fristadens mäktigaste och en av de äldsta bortbytingarna i Norden. Kung Bore, som tog detta namn efter sin kröning, är både vis och respekterad men samtidigt väldigt tillbakadragen och mystisk. Med undantag för de tre månaderna när han sitter på Birgershus tron är det oftast svårt att hitta honom och han förmodas ha ett flertal olika hemliga identiteter.

I början av sin regeringstid ser Bore alltid till att träffa och personligen tala med alla nya bortbytingar som anlänt under året och de som valt att ansluta sig till Vinterhovet stämmer han alltid möte med i någon av sina gömställen över en konjak, vilket gett honom smeknamnet "Kung Konjak" bland de andra hoven.

Många nykomlingar gör misstaget att avfärda kungen som feg, men äldre bortbytingar kan intyga att han vid flera tillfällen personligen ställt sig i första ledet när något hotat fristaden och att han är en mycket kraftfull törneskogsduellist och drömvandrare. På grund av sin höga ålder och stora erfarenhet av allt som berör fristaden så är det vanligt att de andra monarkerna ber honom om råd inför särskilt viktiga beslut.

Kung Bores mask är en böjd gammal gubbe med spretigt vitt hår och ett välansat skägg. Han klär sig oftast i en enkel kostym, långrock och basker och har alltid med sig en enkel promenadkäpp. Han verkar dessutom alltid ha en flaska dyr konjak med sig var han än går. Bores älvgestalt är en kort man med ett väldigt vitt skägg, lysande blåa ögon och snövitt skinn. Hans stam är, som så mycket annat, något av ett mysterium. Hans starka vintermantel gör att snö och kyliga vindar ständigt tycks blåsa omkring honom och han har ofta en tam, berguvsliknande oknyttsfågel vid sin sida.

Sommarhovet
Sommarhovet har de senaste årtiondena gått igenom flera svåra kriser. I slutet på 90-talet inträffade ett kort inbördeskrig efter det att kung Gorm Skallknäckare dödats av ett oknytt under en expedition in i törneskogen. Två olika kungar försökte ta makten och det hela slutade med att tre skiftingar dog och tio personer landsförvisades av de tre övriga kungarna. Efter mycket om och men beslutade man sig för att välja den ganske unge och oprövade resen Arne Widh, som försökt medla mellan de båda parterna och inte aktivt misstroddes av någon. Kungen har sedan sitt trontillträde lyckats ena sommarhovet på nytt och lyckats åtege det något av dess sargade rykte.


Sommarkonung Arne Widh - Arne Widh är en 45-årig bjässe på över två och tio med snaggat hår, ett kort skägg och armarna täckta av tatueringar föreställandes drakar, järnkors och runor, ett minne från tiden innan sitt bortförande. Arne var förut en småkriminell kåkfarare. Som 25-åring kidnappades han av den sanna fén Severin Törstfursten som förde honom till sitt ökenrike och gjorde honom till en gladiator som tvingades kämpa match efter match mot oknytt och andra bortbytingar. Minnena av hans flickvännen hjälpte Arne att fly, och väl tillbaka på jorden slog han ihjäl sin egen bjära framför hennes ögon.

Efter sin återkomst till jorden har Arne gått mycket långt för att ta tag i sitt liv efter att först frivilligt ha suttit några år i fängelse som både han och hans bjära hade begått. I fängelset fick han kontakt med sommarhovet, som efter att han släppts ut hjälpte honom att bygga upp ett nytt liv.

Arne arbetar numera som bilmekaniker, amatörboxningsinstruktör och jobbar dessutom med kriminella tonåringar. Innom sommarhovet är han väldigt uppskattad, även om flera medlemmar anser att han i aldeles för hög grad lyder Kung Bores råd och att han inte tillräckligt mycket värnar om hovets självständighet.

Arnes älvgestalt är en jättelik rese med stenliknande skin, täckt av uthuggna runor och hieroglyfer som lyser rödaktigt när han är arg eller använder stridsrelaterade förmågor, vilket får honom att likna en levande runsten. Han är fasansfullt stark och skrattar en hel del. I strid föredrar han att slåss med bara händerna eller med en jättelik hammare av järn och granit. Han är ingen stor taktiker eller strateg, men han är en pålitlig ledare som är svår att inte tycka om.

Julia van Corlaer - Sommarhovets överbefälhavare (vars fullständiga titel är Den heliga Vredens Sommarfältmarsalk) och andre i grad under sommarkonungen är Julia van Corlaer, även kallad General Fjällfross. Hon är utan tvekan hovets främsta militära tänkare och organisatör och är hade nyligen utexaminerats från officersutbildningen då hon tillfångatogs och fördes bort av Den Behornade Jägarens vilda jakt. I Arkadien släpptes hon lös i Jägarens vidsträckta skogsriken och jagades därefter som ett villebråd, men lyckades överleva över ett år i vildmarken jagad av jagad av Den Behornade Jägaren och dennes jakthundar innan hon tillslut fann en flyktväg tillbaka till jorden.

Fältmarsalken är en smal och atletisk kvinna som tycks vara i tidiga 30-årsåldern. Hennes uppträdande är ofta stelt, professionellt och oerhört korrekt och hon är ytterst förtegen om sitt privatliv och talar endast med några få nära vänner om något av det som berör hennes familj (som hon har tät kontakt med efter att ha dräpt sin bjära) eller hennes knapphändiga privatliv.

På många sätt är Julia en starkare kandidat för titeln som sommarkonung än kung Arne, som saknar hennes professionalism och skarpsinne, men de flesta anser dock att den nuvarande sommarkungens diplomatiska och vänskapliga sätt är bättre för att återupprätta sommarhovets sarjade anseende. Julia har alltid stött konungen med oböjlig lojalitet och de är av allt att döma goda vänner även privat. Många uppfattar henne som otrevlig och kylig, och hon är ofta hård mot rekryter på ett överklassaktigt, ironiskt sätt. Nya rekryter i sommarhovet går ofta från att hata henne till djup respekt efter något års träning.

Fältmarsalkens älvagestalt är likt hennes mänskliga mask lång och smal med brunt axellångt hår, men är täckt med en järvs korta, brunaktiga päls, tänder klor, svans och nos. I tonåren var hon en fäktare och hon försörjer sig numera som lärare på Militärhögskolan. Hon är dessutom en framstående amatörschack- och gospelare.


Adrian Sefyren - Adrian är sommarhovets mest framstående hjälte och krigare. Sedan han flydde från Stormkonungens rike i Arkadien (efter att ha stulit ett av sin herres svärd, Klingan Åskvigg, som han sedan använde för att slå ihjäl väktarna vid rikets portar) har han flera gånger dräpt farliga oknytt som hotat fristaden eller människorna. Hans största bedrift var dock när han lyckades fördriva Den Gröne Kejsaren, en av de sanna feerna, genom att hugga av dennes vänstra arm under en strid i Törneskogen och rädda en annan bortbyting.

Det som hindrar Adrian från att ha större inflytande i Fristaden och sommarhovet är hans rastlöshet och det faktum att han är en värdelös lagspelare. På grund av detta är han allt som oftast på resande fot och kan ibland vara borta många månader i sträck medan han letar efter något, åker runt till andra fristäder för att söka utmanare eller för att jaga något farligt oknytt eller annat monster. Han är vän med Sommarkungen, men fältmarsalk Julia ogillar honom ordentligt, då hon ser honom som självupptagen skrytmåns vars färdigheter är grovt överskattade. Många bortbytingar beundrar dock Adrian och ser alltid fram emot hans framträdanden vid hovet då han berättar om någon av sina bedrifter.

Han försörjer sig som kampkonst tränare och stuntman och det händer då och då att han tar sig någon yngre bortbyting som lärling och om han finner denne värdig väljer att inviga honom i Det gyllene standarets heliga band, en orden för krigarpoeter i vilken Adrain är en framstående stormästare.

Adrians mänskliga gestalt är en mörkblond man i fyrtioårsåldern med ett litet välansat skägg, blåa ögon och ett blixtrande leende. Han har ofta en perfekt kostym av senaste modet med gyllene manchetknappar och ett gyllene rolexur. Vid högtidliga tillfällen brukar han bära diverse medaljer och utmärkelser han tilldelats och vid sin sida svärdet Åskvigg. Arians ävlagestalt är en lång och ståtlig Vinddansare med stormblå hud, hår som ständigt blåser i vinden och ögon som glöder med ett kraftigt blåaktigt sken. Runt hans huvud lyser en kraftig strålglans, villket ger honom ett nästan änglaliknande utseende. Genom hans kropp går ständigt små elektriska urladdningar och svärdet åskvigg, som för människor ser ut som en vanlig sabel, ser ut som en klinga gjord i något slags vulkaniskt glas ständigt omgivet av små blixtar och urladdningar.


Hösthovet
Hösthovets medlemmar tenderar att hålla sig ganska mycket för sig själva och är om möjligt än mer hemlighetsfulla än Vinterhovets medlemmar. Där vinterhovet kommit att bli en församling för "gemene man" (om något sådant kan sägas existera bland bortbytingarna) så är hösthovet en församling för lärda. Många medlemmar är ockultister eller mytstiker och många av de övriga arbetar på något sätt med information. Man misstänker att hösthovet har flera agenter i olika dödliga organisationer och de anklagas ibland även för att försöka spionera på den övriga hoven, något de förnekar våldsamt.

Drottning Angelica Moerae - Drottning Angelica, även känd som Skuggväverskan, Spindelhäxan eller den Svarta Änkan är en av fristadens mest framstående magiker, siare och politiker. Drottningen har lett Hösthovet i drygt ett decennium efter det att hennes föregångare försvann.

Hösthovets drottning omger sig gärna av en air av mystik, men är i slutändan en minst lika skicklig politiker som Vårhovets konung. Hennes högkvarter är ett gammalt 1800-talshus kallat Svartkällarboden på norra Södermalm. Huset utstrålar en märklig olustig känsla och dödliga verkar knappt ens märka dess existens. Huset har ett stort bibliotek och på vinden lever Eleonora Fingerborg, en annan framstående medlem i hösthovet. Förutom dessa bor ytterligare ett par av hösthovets bortbytingar samt ett antal oknyttstjänare i huset. Uppmärksamma bortbytingar har lagt märke till att det verkar finnas osedvanligt många spindlar och förvånansvärt få råttor, fåglar, ekorrar och förvildade katter i området.

Drottningen själv är lång, säkert 185 cm, och klär sig ofta i svarta, gråa eller jordfärgade, aningen ålderdomliga kläder. Vid högtidliga tillfällen bör hon ofta svarta, viktorianska klänningar. Hennes hud är askgrå och delvis täckt med röda fläckar medan ögonen och håret är kolsvart och oftast uppsatt i avancerade frisyrer. Drottningens ögon är kolsvarta, och hennes läppar röda och ständigt leende. Flera av hennes tänder är vassa, men mest oroande är hennes fingrar, som är onaturligt långa, kloförsedda och mest för tankarna till spindelben. Hennes mask är en lång och smal kvinna i 40- eller tidiga 50-årsåldern. Hon driver ett av Stockholms allra sista klassiska sömmerier, men är väldigt restriktiv med beställningar. Hon sitter ofta vid sin antika spinnrock och väver nätterna igenom.

Även om många bortbytingar frukar Angelica så ses hon som en modersgestalt bland många innom hösthovet. Det vilar dock alltid något rovdjurslikannde över hennes ständigt leende, röda läppar och ett ihållande rykte påstår att drottningen, likt mytologins nornor, skall kunna styra och manipulera öden och liv med sina trådar.


Matti - Matti är höstdrottningens personliga betjänt och hösthovets arkivator. När besökare i svartkällarboden knackar på är det vanligtvis han som öppnar och mycket långsam frågar om deras ärende.

Arkivatorn är en liten skinorr man som till utseendet mest påminner om en spontant mumifierad dvärg. Han är runt 1,40 cm lång och går alltid klädd i en gammal maläten tidig 1900-tals kostym. Han tycks inte ha några ögon, utan endast tomma mörka hål och vid de få tillfällen han talar gör han det nästan onaturligt släpigt och sakta. Mattis bakgrund är höljd i dunkel och det finns rykten om att han egentligen skulle vara en docka konstruerad av Elionora Fingerborg eller något ännu värre.


Vårhovet
Vårhovet har 19 medlemmar och är förmodligen det näst mest inflytelserika hovet i Birgershus fristad. Det är dessutom det rikaste, då flera av dess medlemmar är framgångsrika yrkesmänniskor. Den viktigaste mötesplatsen för hovets medlemmar är Klubb Satyr, några minuters gångväg från Stureplan, i vilken alla fristadens bortbytingar har guldkort och alla Vårhovets medlemmar har VIP-kort.

Kung Laurentius - Vårhovets konung är den karismatiske affärsmannen Lars Vidar Lagerquist, bland andra bortbytingar känd som kung Laurentius. Kungen är en framgångsrik klubbägare, krögare och konsthandlare som har lyckats skaffa sig ett gott, men aningen excentriskt, anseende i Östermalm. Förutom klubb Satyr äger han ett antal restauranger, konstgallerier och ett mindre bokförlag. Utöver detta är han en extremt skicklig konsertpianist och utgör ofta underhållning på någon av sina restauranger. Många av fristadens skiftingar jobbar på något av Laurentius företag, även om de bästa jobben är reserverade år vårhovets medlemmar.

Laurentius mask är en snygg, ständigt leende man i fyrtioårsåldern med mörkbrunt hår och ett kort skägg. Han är något under medellängd och går nästan alltid klädd i kostym. Han tillhör De Fagras stam och hans Älvgestalt påminner mest om en grekisk gudastaty med en lätt grönaktig hy och kolsvart hår. Han har sju fingrar på varje hand och ögon av smaragder.

Innan han för tio år sedan besteg tronen hade han bland annat arbetat som ambassadör till Stenrosornas fristad på Gotland.

Laurentius är en jetsetare in i själen och många nykomlingar misstar honom ofta för en förvuxen Stureplansbrat. I själva verket är kungen en mycket begåvad manioulatör och politisk maktspelare som kom från ingenstans och lyckades konkurrera bort flera mycket mer troliga kandidater när den förre vårkonungen bestämde sig för att utse en efterträdare.

Laurentius går aldrig någonstans utan sin stumme livvakt Odd och har nästan alltid med sig minst en av sina tre älskarinnor (två av dem bortbytingar, en av dem trollbunden människa).

Kungen lämnar ingen oberörd. Det brukar sägas att hälften av fristaden ser honom som en slemmig, ytlig och arrogant skitstövel medan den andra hälften ser honom som en kompetent ledare och förhandlare som gjort mer än någon annan för att stärka fristaden. Det finns många mörka historier utanför vårhovet om de dekadenta och mörka ting som pågår i vårkonungens privata lägenhet, som ligger ovanför Klubb Satyr, men detta avfärdas som grundlösa rykten av kungens anhängare.

 

[ermine]

Re: [Changeling-The Lost] Svenska översättningar

Arcadia Arkadien
Aspects Aspekter
Atumn court Hösthovet
Banded Bunden
Boon Förmån
Changeling Bortbyting, Skifting, Bergtagen
Contract Kontrakt
Court Hov
Dream phial Drömkaraff
Dream riding Drömrytt
Dreamscape Drömvärld
Dreamwarping Drömvränga
Dreamweaving Drömvävande
Echoes Ekon
Ensorcelled Trollbunden
Entitlement Titulering, ordensbunden
Fae Fe, älva, troll
True fae Sanna feer, Sanna älvor
Fetch Bjära, skengångare
Forswearing Edsbrytande
Forsworn Edsbrytare
Frailty Förfång, svaghet
Freehold Fristad
Gentry De högborna, herrskapsfolket
Glamour Glamour
Goblin Oknytt
Goblin contract Oknyttskontrakt
Goblin fruit Oknyttsfrukt
Goblin market Oknyttsmarknad
Hedge, the Törneskogen, Törnet
Hobgoblins Vättar, vittror
Hollow Näste
Keeper Ägare
Kith Stam
Lost Förlorad
Loyalist Lojalist
Mask Mask, slöja
Mien, fae mien Gestalt, trollgestalt
Motley Sällskap
Oathbound Edsvuren
Oneiromachy Oneiromachi, drömstrid
Oneiromancy Oneiromanki, drömkonst
Oneiropomp Oneiropomp, drömvandrare
Oneirovores Oneirovorer, drömslukare
Others De andra
Pledge Löfte
Privateer Kapare
Sanction Sanktion
Spring court Vårhovet
Summer court Sommarhovet
Task Uppgift
Token Tingest
Trod Led, Stig
Winter court Vinterhovet
Wyrd Trollkraft, Urd

 

[ermine]

[Changeling-The Lost] Rollpersonerna

Berättelsens huvudpersoner.

Jeremias Asklöv

Ursprungligt namn: Hans Gottlieb
Seeming: Darkling
Kith: Antiquarian & Whisperwisp

Mask:
En blek man med svart hår och en hälsosam skäggstubb.

Mien:
Som sin mask så länge han är i direkt kontakt med en ljuskälla. Är han inte det så blir hans hud svart som den mörkaste natten, hans fingrar smalnar av likt klor samt så lyser hans ögon och hans tänder klarvitt. Denna effekt kan ske kroppsdel för kroppsdel eller om bara en strimma skugga lägger sig i hans ansikte.

Bakgrund:
"Då löven falnar och dagen är lika lång som natten. Dit ljuset inte når, omringad av folk som inte längre finns eller aldrig fanns. Tala mitt namn tre gånger, och kom till mig."

Dom orden prydde det läderinbundna manuskriptet som blev skickat till Jeremias hösten 2007. Hade han tagit det på allvar kanske inte något av detta hade behövt hända, men hur skulle han kunna ha gjort det? Det var ju bara en saga.

- - -

Jeremias höll precis på ta sin professur i teoretisk fysik på Uppsala Universitet och hade, av alla att döma, en lysande karriär framför sig. Kanske till och med ett nobelpris om hans forskning gick väl. Han har en familj fru och två barn, en dotter i sena tonåren och en son i tidiga tonåren.

Han hade alltid varit något av en bokmal och gillade gamla texter. Han minns att han en gång i tiden läste duglig latin och klassisk grekisk, kunskaper som hans tid i arkadien tvingat honom att glömma. Så när han i brevlådan började få manuskript och böcker skickade till sig av en okänd avsändare så blev han först misstänksam men till slut nyfiken. Det var böcker om gamla europeiska folksägner, ofta av germansk eller brittisk karaktär.

Det sista manuskriptet som skickades till honom gjorde dock hans möjlighet omöjlig att stilla. Det var en gammal germansk gåta i litterär form. Författaren utmanade läsaren att gissa dess namn och i tre dussin sidor så gav han läsaren ledtråd på ledtråd på ledtråd. Jeremias älskade den, han var besatt av att avkoda alla de små ledtrådarna i boken. Men när han slutligen kom till sista sidan så upptäckte han till sin fasa att den var utriven.

Men boken hade en antikvariatstämpel i sig. Den var stämplad på ett antikvariat i München. "Så passande!" tänkte Jeremias för sig själv, han skulle ju till München samma vecka på en konferens.

Tidigt på morgonen den 23 september 2007 så vandrade Jeremias in på antikvariatet i München förklarade sig för den gängliga ägaren av affären. I tystnad blev Jeremias dirigerad djupare in i affären. Bland vindlande gångar av travade böcker och proppfulla hyllor så navigerade han sig till slut fram mot den historiska sektionen och hittade en till kopia av manuskriptet. Vetgirigt, satte han sig och läste slut på berättelsen, lyckligt ovetandes om att han höll på att vrida upp nyckeln till den mörkaste delen av törneskogen.

När han till slut läste klart den sista sidan föll allting på sin plats.

"Sigismund Schwarz-herz? Sigismund Svarthjärta? Svarthjärta? Åå, Kom igen. Lite påhittigare kan det väl vara? Vilket slöseri! Sigismund Schwarz-herz..." Jeramias fnyste och skakade på huvudet när han till slut stängde boken. "Sigismund Schwarz-herz, vad löj..."

Ljuset slocknade.


Personlighet:
Jeremias har ganska typiska trauman från sin tid i arkadien. Han lider av milda former av post traumatiskt stress syndrom och paranoia. Han vill sitta med ansiktet mot dörren, alltid ha en flyktplan och vissa gester eller ljud eller objekt gör honom så pass rädd eller arg att han inte står ut att vara i närheten av dom.

Förutom det så är han mycket intelligent, tämligen dryg och kan var mycket hätsk. Tiden i arkadien har inte bara förmörkat hans yttre utan av även hans inre då han rakt ut njuter av att sätta skräck i andra människor.

Detta är sidorna han visar utåt, men den observanta människokännaren kan lätt se upprördheten och ilskan i honom över världens alla orättvisor, även dom som på intet vis drabbar honom.

Hov:
Hösthov (dock hovlös I första kapitlet)

Arkadien:
Jeremias minns inte mycket alls av sin tid i arkadien, bara små fragment och delar som han pusslat ihop till det som presenteras här.

Hans ägare, Sigismund Svarthjärta, var en godsägare på en herrgård. Han sa att Jeremias var där för att han var smart, Sigismund behövde en smart krabat för sina lekar. Anledningen var att Sigismund behövde en agent till sin lek med sin granne, Fru Theodora Morgonfrost, som dom spelade med varandra. Hon hade redan hittat en bedårande liten blond leksak men dom behövde varsin innan spelen kunde börja.

De två ägarna gav sina agenter uppgiften att stjäla någonting från den andre ägarens herrgård och under inga omständigheter bli påkomna eller berätta för deras rival vad dom letade efter. Dom uppmanades av sina fnittriga ägare att ”inte bli upptäckta.” men om dom skulle bli det så var det mycket viktigt att dom inte under några omständigheter berättade för den andre vad det deras uppdrag var. För om dom berättade det så förlorade deras ägare och det skulle dom lära sig, var någonting som dom verkligen inte ville.

Att bli upptäckt slutade i ett Fru Theodora Morgonfrost, med stor förtjusning, använde alla tänkbara medel hon kunde för att ta reda på vad Jeremias uppdrag var. Jeremias upptäckte att i detta mörkrets rike var det omöjligt att förgås. Öppna sår sydde ihop sig igen, bränd hud föll långsamt av för att läkas och stympade kroppsdelar växte till slut ut, om än långsamt.

Jeremias talar aldrig om detaljerna kring detta. Skulle han, så som han i början ofta gjorde, ge sig för Theodoras förhör så drog han på sig sin ägares, Sigismunds, vrede. Hur obehaglig Theodoras behandling än var så var det inget emot att gång efter gång bli sliten i stycken av Sigismunds svarta jaktvargar.

Jeremias minns inte dom exakta uppdragen. Han minns bara att arkadien var en värld kantad av mörka skogar, dagslånga nätter, herrgårdar med åskväder, och gamla bilar som kör igenom regnovädren. Stora mörka maskiner kantade skogarna och även under herrgårdarna och igenom dess väggar. Jeremias minns att han klättrade omkring i dessa för att spionera när han var instängd i den mörka bibliotekskällaren, så som han alltid var mellan uppdragen.

Osaliga spöken tjänstgjorde i herrgårdarna och vandrade planlöst genom skogarna. De förblev oftast tysta, men ibland fann deras ögon Jeremias och stirrade på honom igenkännande. De kunde inte stå ut med hans närvaro särskilt länge, utan tittade istället sorgset bort och ignorerade honom.

Nina
Precis så som Jeremias var Sigismunds spelpjäs så hade hans rival Theodora även hon en spelpjäs som hon spelade ut mot Sigismund. Hon hette Nina och hade långt rakt blont hår.

De sågs inte särskilt ofta, men första gången de träffades förstod de utan att säga ett ord vem den andre var. De kunde sällan träffas särskilt länge och det dröjde länge mellan mötena. Oftast de sågs var när deras ägare under formella och artiga former hade fångutbyte, men då kunde de knappast säga särskilt mycket.

De två försökte hjälpa varandra då och då och de försökte fly tillsammans fler försök än Jeremias kan minnas. Nina längtade hem till sin syster, Jeremias saknade hela sin familj och framför allt sin dotter. Många gånger försökte dom fly tillsammans, varje gång blev dom tillfångatagna av sina ägares jaktband och varje gång bestraffades dom hårdare och hårdare av sina ägare.

Nina grät ofta och hennes plågoskrik ekar fortfarande i Jeremias sinne från de gånger de disciplinerades tillsammans.

Flykten från Arkadien
Jeremias minns inte hur han lyckades fly. Varje gång dom försökte fly försökte dom bara springa i den nattsvarta skogen tills dom kom bort från herrgårdarna och bort från sina ägare. Varje gång så misslyckades dom. Förmodligen hade dom gjort någonting nytt den sista natten, någonting smart som förvirrat deras ägare och gett dom möjligheten att fly. Men han minns inte vad.

De enda två minnena han kommer ihåg är dels han fann Ninas blodiga och rivna kläder liggandes på marken någonstans i törneskogen tillsammans med hennes revolver, den hade tre avfyrade skott i sig.

Det andra är att han dyker rakt ned i ett vattendrag och klättrar upp på en liten stenig ö i Mälaren under en kall höstnatt, knappt iklädd sina sönderrivna kläder och bärandes Ninas revolver.

Tiden därefter
3 år har passerat sedan Jeremias gick in i det där antikvariatet. Hur mycket tid som faktiskt förflöt i arkadien vet han inte, han minns inte.

Jeremias lyckades ta sig till Stockholm, men utan varken pengar, leg eller kontokort så visade det sig att livet i Sverige var svårare än han hade tänkt sig. Han tiggde för pengar först, det funkade inte särskilt bra. Han använde sin revolver till att råna ett par grabbar med bakåtslickat hår som var påväg hem från en kväll på stan.

Han upptäcker till sin skräckblandade tjusning att han håren ställer sig på nacken och ett ofrivilligt leende sprider sig över hans läppar när han försätter en annan människa i skräck. Mörkret som lagts över hans kropp har även krypt in i hans sinne och själ. Förfasad så bestämmer han sig för att prova det igen, dagen därpå rånar han en till person. Denna gång en äldre dam. Hon skrek och skrek när han tryckte upp pistolen i hennes ansikte. Hon skrek så mycket att hon till slut lade handen för bröstet och ramlade ihop på marken.

Jeremias förstod att han hade försatt kvinnan i akut hjärtklappning. Jeremias förstod mycket väl att hon farit illa av hans behandling och hans lilla experment. Han förstod mycket väl det omoraliska i detta och att hans handling var fel. Men när han använde hennes telefon för att ringa efter en ambulans så kunde han inte sluta skratta.

Efter mycket om och men så fann han sin familj. Dom hade flyttat från lägenheten i Luthagen till en villa i Sunnersta. Men det varma leende som spelade över hans läppar falnade snabbt, trots att det var det första gången på år och dagar. När han såg sin fru och barn så rasade snabbt alla hans planer på ett normalt liv igen då han såg sin skengångare. Mannen som bar hans ansikte, som använde hans röst och som levde hans liv.

Han stod i snön utanför sin familjs hem och tittade in på deras middag och skådade med stor förvåning sin bjära. Först då insåg han hur långt han hade förvridits. Hur monstruös hans skuggtäckte hud var, hur groteskt hans ögon och mun lyste i mörkret och hur hjärtlös och kall hans själ hade blivit.

Han var inte längre en fader eller en man. Han hade blivit någonting annat och till dess att han kunde återställa sig själv, så kan inte ta sin plats vid sin familj igen.

Bättre att dom inget vet, bättre att dom lever i den illusion av trygghet som hans skengångare ger dom. Bättre att han vakar över dom från skuggorna. Han drog åt sig rocken och borstade av snön från sin hatt, och gick därifrån.




Gabriel Alve

Seeming: Fairest
Kith: Sändebud/Emissarie (baserat på flowering och chatelaine)

Mask
En lång och vacker solbränd man med ett svallande blondt hår och isblåa ögon. Hans leende blottar en skinande tandrad och tydliggör djupa smilgropar vid kinderna, det är som själva förkroppsligandet av charm. Kroppen är len och välbyggd, med definierad muskulatur och jämna proportioner.

Mien
I sin mien har han ett svanklångt hårsvall av klargula smörblommor, hans kropp har en gyllenbrun ton och över den letar sig ett intrikat mönster av glittrande guld. Över ansiktet sitter ett onaturligt brett leende som en påklistrad mask med alldeles bländande klarvita tänder, i smilgroparna döljer sig tindrande diamanter som gnistrar såsom de alltid reflekterade solens ljus. Längsmed ryggen och över högra axeln växer en kappa av gerberablommor ut och växlar ständigt i färg, till allt från rödgulsprakande under skymningen till magneta och sakteligen lila under natten. Mot morgonen blommar kappan ut i vitgyllene daggstänkta gerberablommor som sakta gulnar under dagens gång.

Bakgrund
Gabriel är mycket förtegen om sin bakgrund. Men i sanningen kommer han från en frikyrklig familj tillhörande Dagningsförsamlingen, en kyrka som följer det nya testamentet generellt med en del tillägg som bildar Sanningsevangeliet, orderns heliga skrift. Som äldste son i sin familj var han en stolthet, med sitt vacka yttre och milda anlete blev han kyrkans bild utåt. Han reste runt i landet och föreläste på gator och i möteslokaler om Dagningsförsamlingen med sin medfödda retorik och sitt vackra och charmiga sätt. Han förlovades enligt sed redan när han nådde åldern av femton, med Elise Andreasson – dotter till Pastor Andreasson – en av de starkaste familjerna inom Dagningsförsamlingen. Den tidiga förlovningen var till för att förhindra sexuella äventyr eller partnerbyte, något som ansågs som en stor synd inom församlingen. Vägen för dess unga medlemmar var utstakad redan från födseln och det var kyrkans val vad den unge skulle få för framtid, noga begrundad utifrån förmågor. Gabriel ansågs vara mycket lovande och skulle utbildas vid Uppsala Universitet till läkare och vara en förebild för unga inom församlingen. Sedan sina sena tonnår hade han dessutom agerat konfirmationsledare, där han lärt unga att sjunga och spela de heliga psalmerna och leva i ”Sanning” – vilket kort och gott innebar att följa det sätt som Sanningsevangeliet förespråkade och så som kyrkans äldre anmodade. När han fyllt 20 fick han tillstånd att bege sig mot Uppsala för att läsa vidare till läkare, och lämnade hemma sin gravida hustru och sin familj. Där anslöt han till ett kollektiv som hade en stor etagevåning i centrala Uppsala och började framgångsrikt sina studier. Det var här han mötte Siria för första gången.

Hon stod som en graciös uppenbarelse, likt en ängel i en soluppgång, framför Universitetshusets höga fönster. Redan från första anblicken såg han hur hon tittade tillbaka på honom och log blygt, för att sedan vända sig bort. Han stod som förstenad innan han lyckades bryta sig ur vad som kändes som en tillfällig förtrollning. Direkt visste Gabriel att hon var en stark lockelse och bestämde sig för att ta avstånd från henne. Men vissa saker går inte som tänkt. Det var som om ödet hade blandat sig i hans liv, och hur han än gjorde verkade han alltid hamna i samma grupp som henne, bredvid henne när de besökte sjukhus för praktiskt undervisning och hon bodde till och med mitt emot hans hus. På kvällarna kunde han gå förbi fönstrena och skymta hennes kropp i siluett genom vita draperier – hennes kropp som fångad i exakta konturer. Han ringde ständigt till Elise, försökte visualisera hennes ansikte närhelst han fastnade med ögonen på Siria. Men de drogs mot varandra, som droppar på en vaxduk. Siria stod och väntade på honom utanför, med sitt änglalika yttre, och han kände hur han långt inne längtade efter att hon skulle stå där. Hon började ringa honom på kvällarna, för att ha någon att prata med när hon gick hem genom staden och kände sig otrygg. Hennes händer letade sig alltid mot honom, oskyldigt och omedvetet. Hon var så vacker och så vältalig. Hon visste alltid vad hon skulle säga, och Gabriel upptäckte att hon alltid förstod honom – hans små skämt och uttryck, när han tappade fokus efter långa timmar i skolan och tittade runt fanns hennes blick alltid där att möta honom.

När hon sedan ringde honom en sen kväll, regnet slog som spön utanför, för att det var hon som aldrig slutade ringa på hennes dörr gick Gabriel över. Han hade aldrig höjt näven mot någon, aldrig låtit aggressionen ta över. Men när han såg den hemska äcklande mannen, med kraftig behåring och hungriga ögon banka på hennes dörr, rusande han fram emot honom och tryckte honom mot väggen. Mannen försökte ta sig loss och spottade och fräste mot honom, men Gabriel var starkare. Han kastade mannen mot backen och sade mellan tänderna att det var nu eller aldrig som han borde försvinna. Mannen krälade ner för trappen och försvann, Gabriel såg genom fönstret hur han hulkade sig fram bort längs vägen. Han ringde på dörren och Siria stod där med tårar i ögonen. Ett kort stund stannade allt. Sedan slängde de sig i varandras armar. Det var som om alla spärrar släppte, alla ord och övertygelser, allt han lovat och svurit flöt bort i evigheten och det var bara han och Siria i hela världen.

När han vaknade befann han sig i ett gyllene slott klätt i vackra blåa blommor – ensam i en säng med svallande lakan av vitt siden med rosblad strödda över. Mitt på täcket låg ett klarrött äpple, med ett tydligt bitmärke i.

Hov
Vår

Arkadien
I de Eviga Sammankomsternas Riken tjänade Gabriel den sanna féen Aylin Dag och Natt, som hennes ständige emissarie till de fantastiska balerna som hennes närmast oändliga hallar rymde. I de Eviga Sammankomsternas Riken låg fyra stycken avgränsade världar. I väster växte Aylins sköna rike fram, med eviga fält av blommor så klart färgade att det brände ut ögonen på anblickaren. I syd låg en annan värld, Severin Törstfurstes förvrida öken, där man kunde vandra för alltid genom vackra oaser, men när handen lyfte vattnet förvandlades det alltid till rinnande sand. I öster låg Sanningskorpens döda skogar, där träden alltid fylldes av hungriga kropar och alla vägar ledde till ingenstans. I norr låg Lia Snöstjärnas glaciärar, så klarblåa att ögonen kunde blicka genom isen och skåda oändliga själar som fastnade i evig kristall.

De fyra féerna ledde alltid ett skenkrig med varandra, där truppen ständigt rustade för en sammandrabbning. Det var förstås en grym lek de fyra emellan, där diplomater från de olika rikena i evighet sändes över för att brygga osämjan. Féerna njöt utan gränser när de äntligen fick möjligheten att möta ännu en diplomat, ställa denne för omöjliga dilemman och förvred varje välmenad formulering till en krigsförklaring. Reglerna var förstås skriva. Varje emissarie skulle invitera till en bal, där de krigande féerna skulle träffas och begrava sina stridsyxor. Men féerna mötte aldrig varandra – och baler arrangerades i tid och otid och varje gång när féerna uteblev blev emissarierna bestraffade. Ibland kunde emissarierna sändas till andra féers sammankomster, med budskapet att deras härskare eller härskarinna snart skulle anlända. När denne aldrig ankom, förvandlades balen till ett brutalt blodbad – där emissarien fick vada genom floder av blod med féernas röster ständigt ekade – ”Du misslyckades, du bröt vad du lovade, det är ditt fel – evigt ditt fel!”.

Gabriel förvreds för att göra honom ännu mer åtnjut bar i Aylins ögon, det var ständigt fel på honom. O, han var skön efter varje förändring. Varje gång hon förfinat honom firades dette med en svulstig fest, fylld av droger och skönhet, och Gabriel kunde inget annat än att kasta sig åt sina lustar i ett extatiskt rus. Med sitt ständiga leende var han hennes ögonsten för en stund. Men aldrig dög det och han möttes alltid av Aylins vrede över hur han gjort hennes skönhet till en styggelse. Och när han mötte de andra féerna satt det som påklistrat, och hans tunga formade ständigt vackra ord som aldrig räckte till. Det var hans fel, han som inte lärde sig, han som måste bli bättre.

Av Siria såg han aldrig till. Ibland mötte han hennes spegelbild istället för sin, och hörde sedan ett evigt hånskratt eka genom Aylins grandiosa hallar. När han en gång frågade Aylin Dag och Natt om henne fyllde hon hans lungor med rosblad och lät han kvävas till döds innan han återigen vaknade upp på det vita sängen strödd med rosblad och det röda äpplet som en ständig påminnelse. Och det eviga skrattet ekandes genom hallarna.

Flykten från Arkadien
Flykten från Arkadien av vad Gabriel har svårast att förstå. För han minns den inte alls. Han har hört hur andra bortbytningar kommit undan sin ägare, kämpat sin genom törneskogen, med hjälp av fragment av minnena från innan livet i Arkadien slutligen funnit sin väg tillbaka. Gabriel gjorde ingendera, inte vad han minns. En dag vaknade han i ett säng av röda sidenlakan, avklädd och förvirrad ramlade han runt i ett rum han aldrig sett. På väggarna såg han bilder av en vacker ung kvinna, med långt lockigt hår och stora vackra ögon. På brevinkastet läste han ett namn som han aldrig kan glömma, Nazanin Naim. Han vandrade förvirrat in i badrummet och såg sin spegelbild, ett förvridet ansikte och en gyllenekropp klädd i en ständigt blommande kappa. Den log mot honom, men han log inte tillbaka. Han klädde sig i ett par trånga jeans han hittade och en huvklädd blodröd kappa med för korta ärmar och begav sig ut i världen återigen.

Tiden därefter
Gabriel vaknade i utkanten av Uppsala, men tog kvickt ett tåg in mot Stockholm för att bättre kunna försvinna i mängden och dölja sin monstruösa uppenbarelse. Men till hans förvåning såg ingen snett på honom. Såg de inte hans hemska hår av smörblommor? Hans förvridna leende? Den gyllene huden eller de gnistrande diamanterna som hånande prydde hans smilgropar? Han stod och såg på sig själv i reflektionen av ett fönster som tryckte mot en svart natt – när en kvinna kom fram och tog honom försiktigt på axeln. Som ett skrämt rådjur sprätte han runt och såg på henne med rädda ögon. ”Förlåt! Det var inte meningen att störa!”, svarade den unga kvinnan. ”Det var bara det... att...”. ”Säg som det är”, sa Gabriel med bristande röst, ”Jag är hemsk, förvriden”. Kvinnan spärrade upp sina ögon och satte en hand på hans arm. Hennes mörka ögon verkade svälja hela hans uppenbarelse. ”Nej! Verkligen inte! Tvärt om”. Hon såg på honom ett tag. ”Du är den vackraste människa jag någonsin sett, och jag tänkte bara att jag... skulle säga det. Jag vet inte, jag brukar inte göra det”. ”Vad är det för vackert med det här? Den här... kroppen. Ett hån av skönhet”. ”Snälla, du tror fel, förlåt, du tror helt fel. Du ser inte vad jag ser... Ursäkta, jag kanske ska gå. Jag heter Smilla. Vänta”, sa hon och tog fram något ur fickan. En liten fyrkantig sak. Hon ställde sig bredvid honom, även om han ryggade lite så satte hon armen runt midjan på honom och höjde saken och det kom ett klickande ljud. ”Här, titta, nu har jag ett minne av dig och du en bild av dig själv, och om du inte är vacker på den här bilden vet jag inte vem som är”, sade hon och visade honom en bild. Han satte försiktigt fingrarna på bilden, ”Det är inte möjligt... jag ser inte ut sådär, jag är förvriden”. ”Förvriden? Eh... Du ser ju helt vanlig ut, eller inte vanlig, ovanligt vacker, men alltså det är ju inget fel på dig. Tvärt om”. Han såg på henne, och kände hur hans leende bredde sig ut mot henne. Hon såg på det som förstenat en sekund innan hon tittade bort och drog sig lite undan, sedan log hon blygt tillbaka. ”Vill du ta en kaffe?”. Gabriel kunde bara le. Och hon tog det som ett ja.

Efter tiden i Arkadien har Gabriel kommit i kontakt med vårhovet. Han tilltalade dem genast, inte bara för att han var verbal och njutbar, utan för att han visade en lusta och vilja. Han har för avseende att göra väl ifrån sig inom hovet och att ta för sig. Den smickrande charm och det framgångsrika leendet gör honom till en tillgång även för dem och de beslutade att ge honom en möjlighet att agera i den mänskliga världen. Idag har Gabriel både respektablet boende, en fungerande identitet och ett arbete som modell. Som namn har han tagit Gabriel Alve (som är e form av alf – som betyder väsen), efternamnet är hans lilla personliga skämt över vem han är. Han är ständigt ute i klubblivet och ägnar mycket tid åt att bygga upp ett social nätverk. Men hans möt också av en viss distans och skeptisism inom hovet. Han är mycket förtegen om sin flykt från Arkadien och det eviga leendet tros dölja mer än en ambitiös lättja. Han vet att han kommer vara tvungen att bevisa sin lojalitet, troligen mer än en gång, för att hans skall få den tillit han behöver för att avancera inom hovpolitiken. Det är något han är fullt beredd på att göra. Så länge han hinner njuta lite däremellan. Och hitta Siria för att få svar på vad han har gjort med Nazazin Naim, för att få veta om han tvingat henne till den oändliga plåga han själv genomlidigt bara för att komma undan själv.


Wiskey
Namn: Uisge (uttalas Whiskey, betyder "vatten" helt enkelt)
Ursprungligt namn: Victor Ström

Seeming: Beast
Kith: Hunterheart/Waterborn

Koncept: Bäckahäst/Kelpie

Mask
En man kring 18 år gammal med svart långt hår och mörka ögon, ljushyad. Tonårsgänglig, kutiga axlar, knappt 1,85. Ringar runt varje finger.

Mien
Ganska freaky. Mörka ögon utan vita men normalt formade (bara pupill och iris, som en häst eller hund). Svart hår som börjar vid hårfästet och växer som en hästman (eller mohawk) ner en bit förbi nacken till en punkt mellan skulderbladen. Hans hudfärg är mörkbrun/svart, och påminner om hästhud i texturen, efter man klippt pälsen (mjuk, glansig). Kanske 10 centimeter längre än sin mask, långa armar och ben, fortfarande gänglig. Metalltäckta naglar på både händer och fötter. Rovdjurständer.

Bakgrund
Fördes till Arkadien som 18/19-åring någon gång på 1980-talet. Har varit där i nästan tjugo år (verklig tid) och inte åldrats direkt alls. Lämnade en gravid flickvän efter sig. Tänker mig en möjlig son som i så fall skulle vara jämngammal med Whiskey i dagsläget, eller möjligen något äldre, och möjligen en tjugo år äldre fetch. Han har när spelet börjar inte lyckats hitta någon i sin familj, och ärligt talat knappt letat heller. Ägnat massa tid åt att ligga på en smutsig madrass, stirra i taket och lyssna på musik som numer tydligen är oldies, på kassettband(!) medan han ältar hur orättvist livet är.

Personlighet
Surmulen, hett temperament. Söker syfte och mening. Han är inte van att ta initiativ eller beslut, har ingen erfarenhet av att ta kontroll över sitt eget liv eller något egentligt konsekvenstänkande. Impulsiv. Allt är alla andras fel. Allt som händer förstör hans planer, så vad är poängen med att ens försöka? Har ett manipulativt drag som utvecklats i Arkadien, och har ett typiskt översittarbeteende när det gäller att slå på de svaga. Försöker ofta komma undan att behöva göra saker.

Hov:
Sommar

Arkadien
Det var en sommarnatt. En lägereld i skogen. Skratt. Musik. Sång. Han spelade Stairway to Heaven på sin gitarr.

Svettig och upprymd, med musiken rusande i blodet och varma fingrar som som tryckte hans snubblade han in i skogen, bort från de andra. De hamnade under ett träd, drack djupt ur flaskan, rökte. Hennes mun smakade sött av gräs och sprit.

Efteråt hade han pratat. Om sin musik, vad han skulle göra, när hon plötsligt fört hans hand till sin mage och viskat i hans öra.

Han hade blivit arg. Skrikit åt henne. Besviken, rasande. Alla hans planer för framtiden, borta. Hon hade gråtit. Tyst. Övergivet. Han hade dragit på sig sin svettiga t-shirt och snubblat ut i skogen. Med flaskan i ena hade handen hade han gått tills han inte längre kunde höra ljudet av sina vänners röster. Hans kläder klibbade mot hans hud, hans huvud snurrade av vodkan.

När han kom fram ur träden stod han stilla vid vattnet och blinkade en lång stund. Mitt ute i den stilla ån, där månen speglades i det svarta vattnet satt en kvinna på en sten bland näckrosorna. Hennes kropp lyste vit i månskenet, fulländad. Han drack varenda kurva med blicken innan han sakta gick fram mot stranden.

Hennes mörka ögon glittrade precis som vattnet när hon såg honom. Sakta sträckte hon ut handen och med den minsta möjliga vridningen på handleden, vinkade hon honom till sig.

Som förtrollad tog han ett steg framåt, och kände hur vattnet slöt sig om hans bara fot. Och plötsligt virvlade hela världen runt honom. Han snubblade till och satte ner en fot till, men när han tittade ner såg han hovar… Han öppnade munnen för att skrika och hörde ett skri eka över vattnet. Så trycktes en bit kall metall in mellan hans tänder och innan han visste ordet av satt någon på hans rygg.

En obeskrivlig smärta borrade sig in i hans sidor, och han sprang. Sprang medan hans ryttare skrattade och sporrade honom att öka takten ytterligare. Han sprang genom törnen som slet i hans ben och i hans själ. Slet bort bitar av hans hud och hans minnen.

Till slut nådde de en strand, där ett vidsträckt svart vatten bredde ut sig framför dem, men istället för att sakta ner drevs han framåt ännu snabbare så att han tog ett språng ut över den spegelblanka ytan, bröt igenom den, och fortsatte rakt ner i de svarta djupen.

Strömkarlen
Hans rike i Arkadien låg på botten av en vidsträckt sjö. Där fanns glittrande palats, skogar och fält, allt under en kupol av mörkt, isande vatten. Från riket sträckte sig bäckar och floder, vars källor ibland rann upp i Törnehäcken. Och när vandrare följde någon av de vattendragen, kanske i förhoppningen att hitta ut, så hamnade de förr eller senare vid Sjöns stränder. Det fanns bara en regel. Ingen dödlig, oavsett hur länge de följde de slingrande bäckarna, tillhörde Sjön innan de rört vid vattnet.

Vistelsen i Arkadien
Whiskey minns egentligen väldigt få detaljer av sin tid i Arkadien som han tillbringade i formen av en kelpie, en svart vattenhäst med glänsande hårrem och skarpa huggtänder. Han minns smärtan av hur han blev skodd, hur spikar drevs genom hans hovar och hur hans sanna namn bands i sjögräs och tång runt hans härskares handled för att kunna kalla tillbaka honom.

Han minns jakten genom törnehäcken när han skickades upp för att hämta nya tjänare till sin härskares palats. Hur han följde dofter och ljud tills han hittade en människa och lurade upp dem på hans rygg. Sällan märkte de att något var fel förrän de nästan nått den bleka grå stranden, och han plötsligt ökade farten. Deras skräck i det sista språnget när han förde dem ut över den spegelblanka vattenytan var alltid densamma.

Ibland blev han sadlad och betslad. Det var nästan alltid smärta och förvirring, en flämtande, panisk ritt med ljudet av skall och skrik som ekade i hans öron då han sprang tills hans lungor kändes som om de skulle sprängas och blodfärgat skum bubblade ur hans nos medan land och vatten virvlade förbi runt honom. Och ändå slet det sylvassa silverbettet hans mungipor till trasor, och de taggiga sporrarna rev hans flanker blodiga.

Den historia han skulle berätta för andra är nog snarast att han fungerat som riddjur för sin mästare, utan detaljer som att han åt andra bortbytingars kött när de försökt fly och jagats ner.

Flykten från Arkadien
Whiskey försvann mer eller mindre i bestens eviga nu, glömde vem och vad han en gång varit. Tills en dag när han bar sin mästare nära törnehäcken, och hörde något han trodde att han glömt.

Två rader ur en sång som drev förbi på brisen…

”There's a feeling I get when I look to the west,
And my spirit is crying for leaving… ”

Och han mindes. Och stannade för att höra bättre.

Hans mästare höjde otåligt handen med sin piska för att skynda på honom. Skrämd av den plötsliga rörelsen skyggade Whiskey åt sidan. En gren fastnade under hans mästares armband, bundet av sjögräs och tång, och slet isär knutarna.

Det kändes som att något gick sönder i Whiskeys huvud, som när ett stycke tyg slits isär och släpper in en strimma ljus. Desperat stegrade han sig, kände hur vikten lättade från hans rygg, och så kastade han sig framåt. Ryttarlös sprang han som han aldrig sprungit förr, inte ens när hornet och sporrarna drivit honom framåt. Han bröt genom buskar och törnesnår, föll nästan när han plötsligt landade på två ben. Snubblande och snyftande kom han ut på en grusväg.

Där stod en bil med bilradion på. Och spelade Stairway to Heaven.

 

[ermine]

[Changeling-The Lost] Bok I - En vintersaga

Prolog - De som flydde: Rollpersonerna bekantar sig med Birgershus fristad, Wiskey får en egen lägenhet av fristaden och ett jobb på Klubb Satyr, där han möter Gabriel Alve. Jeremias är skeptisk mot att ansluta sig till fristaden utan vandrar planlöst runt på Stockholms gator, där han talar med några av stadens bortbytingar.

Kapitel 1 - Kattkonungen: Jeremias är ute och går en sen natt i Stockholms innerstad då han plötsligt ser en mystisk, spökliknande gestalt som leder honom in i en mörk gränd. Han följer efter skepnaden men tappar spåret, då han plötsligt hör ett rop på hjälp inifrån en annan gränd. När han springer in där ser han en väldig flock förvildade katter, en medvetslös, blödande kvinna (Gabriels granne Anne Widequist) och en liten pojke (hennes son Johan) som håller på att bli neddragen i en närbelägen avloppsbrunn. När Jeremias attackerar katterna för att hindra Johan från att bli neddragen blir han i sin tur anfallen av en jättelik skabbig katt och flera mindre exemplar.

Gabriel och Wiskey är på väg hem från Klubb Satyr, då de hör ljud av strid inifrån en gränd. De springer dit och ser Anne ligga medvetslös på marken och Jeremias slåss mot flera mystiskt aggressiva katter. Efter att ha hjälpt honom besegra dessa och talat med polisen (ledda av Anastasia) och sjukvårdarna som dyker upp en stund senare kör de den skadade Jeremias till Birgershus där de beordras av höstdrottningen att försöka hitta den kidnappade Johan. Tillsammans med Annastasia börjar de tre undersöka kloakerna och källarutrymmena runt omkring och hittar bland annat flera kanyler med sömnmedel och en plats där någon uppenbarligen legat och lurpassat.

Efter att ha analyserat ledtrådarna förstår de att den mystiske kidnapparen av allt att döma är en småbrottsling vid namn Gösta Johnsson, som tycks ha blivit bergtagen för ett par år sedan. De bestämmer de sig för att undersöka en övergiven lagerlokal i ett av Stockholms industriområden. Väl framme vid huset upptäcker de att platsen bevakas av ett flertal katter och de springer snabbt in där för att hitta fler spår. Där inne bryter en strid ut mellan rollpersonerna och Kattkonungen och de upptäcker att han har en samling mystiska oknytt instängda i olika skåp och ett flertal fällor. Efter att ha dödat flera katter och sårat kattkonungen lyckas rollpersonerna befria Johan lagom i tid tills soldater från sommarhovet anländer. Kattkonungen lyckas fly från sommarhovets krigare. Äventyret slutar med att Jeremias officiellt går med i hösthovet.


Kapitel 2 - I Månens Bleka Sken: Rollersonerna besöker en stör sammankomst vid Birgershus i samband med årets första vintermarknad. Här introduceras för många av fristadens mäktigaste medlemmar. Gabriel möter budbäraren Pandora Ahasersdotter, som pratar med rollpersonerna om de olika fristäderna och berättar att hon skall resa till S:t Petersburg på morgonen nästa dag. Gabriel lovar att skjutsa henne till Arlanda och de tillbringar natten tillsammans på Birgershus.

Nästa morgon blir de attackerade på vägen till flygplatsen av fyra bortbytingar från det kriminella MC-gänget Berserkers, som får Gabriels Honda att sladda av vägen, kidnappar Pandora och slänger in en handgranat i bilen. Han kontaktar fristaden och Wiskey, Jeremias och ett antal medlemmar av sommarhovet ledda av Julia kommer dit. Med hjälp Uisges superba väderkorn lyckas man spåra Berserkers till Tunglidsmarknaden i törneskogen, där man tillfångatar en ensam medlem och tvingar denne att visa vägen till den andra.

Man hittar vägen till Berserkers hemliga tillhåll i törneskogen och lyckas efter en intensiv eldstrid rädda Pandora och därefter undfly förstärkningarna, som jagar dem genom törneskogen.

Kapitel 3 - Jägare och Råttfångare, del I: Rollpersonerna kontaktas av Mäster Selenos på Ulleråkers sjukhus i Uppsala, som ber om hjälp att fånga en förrymd patient vid namn Tord Abrahamsson, som han misstänker eventuellt kan ha sett någonting som har med bortbytingarnas värld att göra. Gabriel besöker systern Annelie Abrahamsson-Westlund och upptäcker att några mystiska män är där och talar med henne. Samtidigt konfronterar Jeremias och Uisge farbrodern Per Abrahamsson och förstår att han skyddat Tord. Man förstår även utifrån sina undersökningar att Tord skyller sin flickväns försvinnande på musikern DJ Hamlyn, som håller konsert i Stockholm kvällen efter.

Rollpersonerna lyckas ta sig in på konserten med hjälp av Esmeralda och går runt på dansgolvet för att hitta Tord. De upptäcker att DJ Hamlyn har en övernaturlig förmåga att pumpa ut glamour i sin musik, vilket skapar en mäktig, berusande känslostorm av glamour för närvarande bortbytingar. Wiskey hittar en ung kvinna ("Hök") som doftar av Pers rakvatten och försöker förhöra henne på dansgolvet. Det visar sig att både hon och en annan ung jägare ("Lo") även de försöker få tag på Tord innan han skadar någon. I sista ögonblicket upptäcker rollpersonerna Tord, innan denne går fram och skjuter mot DJ Hamlyn med en insmugglad pistol. Hamlyn skadas i benet innan rollpersonerna hinner övermanna honom.

Wiskey hinner prata snabbt med Tord, som berättar för honom att Hamlyn, som han refererar till som "råttfångaren", lockade bort hans flickvän för flera år sedan och bytte ut henne mot en imitation. Wiskey lovar att undersöka detta och ber Anastasia om tillstånd att försöka utröna sanningen om det hela innan Hamlyn hinner ta sig vidare från Stockholm.

Kapitel 4 - Jägare och Råttfångare del II: Morgonen därefter bestämmer sig rollpersonerna för att försöka hitta fler spår som kan bevisa att DJ Hamlyn är en kapare och beslutar sig för att de borde undersöka de mystiska jägare som verkade vilja hjälpa Tord. De börjar med att leta upp Tords farbroder Per, som gömt sig hos sin brorsdotter Annelie. Efter att ha tillfångatagit och förhört Per går han med på att ringa jägarna och be dem möta honom vid en avskild skogsväg. Två jägare ("Björn" och "Järv") kommer förbi, men när de upptäcker rollpersonerna utbryter en våldsam eldstrid.

Efter att ha övermannat de båda lyckas de få "Björn" att gå med på att hjälpa dem. Han berättar för dem att de har ett flertal exempel på människor som mystiskt försvunnit i Hamlyns närhet, som rollpersonerna tror är nog för att bevisa dennes skuld. Strax därefter får de reda på att DJ Hamlyn är på väg ut till Arlanda, varpå "Björn" avslöjar att hans kollegor planerar ett attentat mot honom. Väl ute på flygplatsen ser de hur "Hök" ger Hamlyn en förgiftad vattenflaska. Tack vare rollpersonerna överlever Hamlyn, men hamnar i koma på grund av giftet. Rollpersonerna låter jägarna gå. Äventyret avslutas med att rollpersonerna får tack av kung Bore för att ha avslöjat och oskadliggjort en farlig kapare.

Kapitel 5 - Dödsdansen: Jeremias talar med hösthovets bibliotekarie Matti, som berättar att någon har stulit boken Liber Caronis från Svartkällarbodens bibliotek. En vecka senare närvarar Uisge och Gabriel vid en bjudning hos Pärlemorsatrapp Vanessa Laern, där även Ishertiginna Malin Westerstrand och flera andra inflytelserika bortbytingar närvarar. Under bjudningen kommer Malins advokat (Victora af Tegels från byrån Jäger & Graf) på besök och säger att hon måste avsäga sig ett fall efter att ha drabbats av flera personliga tragedier på kort tid. En kort stund senare ser Wiskey hur en flaska leviterar från en närbelägen hylla och krossas mot Victorias huvud.

Efter att en svårt skadad VIctoria förts bort från platsen kallar Gabriel och Wiskey in Jeremias, som börjar gräva i mysteriet. Han bestämmer sig för att tala med Daria, sin kontakt på advokatfirman Jäger & Graf. Hon ber dem träffa henne på sjukhuset, där Victora och hennes båda döttrar för tillfället är inskrivna. Rollpersonerna möter Daria i källaren strax efter att hon varit och talat med Victorias äldsta dotter, Clara. Medan Jeremias talar med Daria upptäcker de andra två att en förarlös bil börjar rulla ned mot dem, och de undkommer med en hårsmån. När Jeremias aktiverar sin spökblick ser han en skrämmande vålnad som av allt att döma var den som attackerade dem innan den försvinner bort genom väggen. Strax därefter visar det sig att Clara har flytt från sjukhuset efter att hennes sjuksköterska drabbats av en dödlig olycka.

Rollpersonerna tar sig ut till familjen af Tegels hus i Saltsjöbaden. Jeremias tar sig in medan de övriga två väntar utanför. Jeremias hittar en vettskrämd Clara på övervåningen och ser hur hon håller på att utföra någon slags ritual. I sin hand har hon Liber Caronis. Hon ber honom gå innan "de tar honom" och strax därefter attackerar en enorm och extremt aggressiv poltergeist Jeremias. Utanför kommer två poliser fram till huset. Gabriel lyckas övertala dem att åka därifrån, men strax därefter besätts de båda av en annan poltergeist och attackerar Gabriel och Wiskey. Wiskey lyckas slå de båda medvetslösa, Jeremias lyckas fly från huset och de flyr in mot Stockholm, jagade av de båda poltergeistarna. Vålnaderna försöker hindra dem genom att kortsluta deras mobiltelefoner och välta saker i vägen framför bilarna, men ingen av rollpersonerna kan attackera de okroppsliga andarna.

Efter en fruktansvärd färd lyckas man ta sig fram till Svartkällarboden, där Matti och midnattsminister Aaron Grendel hjälper dem att bekämpa andarna. Aaron lyckas använda sina förmågor för att göra dem kroppsliga och rollpersonerna lyckas slå ihjäl den ena av dem. Den andra försöker fly men tillfångatas och fängslas av höstdrottning Angelica.

Efteråt berättar Clara att hon efter sin pojkväns död för flera månader sedan önskade att hon kunde tala med honom en sista gång. Hon blev kontaktad av en man som kallade sig Robin Goodfellow som erbjöd sig att hjälpa henne i utbyte mot en gammal silverskål som länge varit i familjens ägo. Han gav henne därefter boken Liber Caronis och Clara försökte använda den för att frammana sin älskades spöke, men frammanade istället två extremt aggressiva poltergeistar som band sig till henne och började attackera alla i hennes närhet.


Kapitel 6 - De skuggor vi har kränkt er: Huvudpersonerna närvarar vid en uppsättning av en operaversion av "En Midsommarnattsdröm" på Stockholmsoperan. Kung Laurentius mätress Vanessa Laern uppträder i rollen som Titania och många medlemmar av fristaden och vårhovet närvarar, med undantag för Kung Bore, som inte setts till på ett bra tag sedan vårkungen tog över styret av Birgershus. Huvudpersonerna tar med sig Clara af Tegels, då de misstänker att den mystiske Robin Goodfellow eventuellt kan komma att närvara och vill se om hon känner igen honom.

I andra akten bjuds Gabriel upp till kung Laurentius loge för att se resten av föreställningen, medan de båda andra sitter kvar på balkongen. Där uppe möter Gabriel bland annat Vanessa Laern, ishertiginna Malin Westerstrand och andramätressen Michelle Kashala. Mot slutet av sista akten kommer en operaarbetare förbi logen och informerar Malin om att hon har ett angeläget samtal som väntar henne. Malin går men Michelle upptäcker att hon glömt sin kalender och ber Gabriel springa ifatt henne och överlämna den. Han går genom korridorerna och når Malin i samma ögonblick som han ser hur mannen som hämtade henne drar pistol för att skjuta henne. Gabriel kastar kalendern på mannen, som han nu kan se är bortbyting, och lyckas träffa hans hand och få honom att missa Malins huvud, även om hennes ena hand blir lätt skadad. Mannen slår sig förbi Gabriel, som jagar denne ned i källaren där han försvinner in genom en törneskogsport.

Samtidigt märker Clara att skådespelaren som spelar Puck verkar ha ersatts av en man hon känner igen som Robin Goodfellow, även om ingen annan verkar märka det. Denne går av scenen efter att ha läst upp Pucks slutmonolog:

"Om vi skuggor nu har kränkt er / Med vårt enkla spel – så tänk er / Att ni bara sovit här / Medan fruktan och begär / Tog gestalt som i en dröm / I en vag och flyktig ström / Och om drömmen var för blek / Var det inte vi som svek. / Men om ni har översett / Med de scener som gick snett / Och vi inte visslas ut / Blir vi kanske bra till slut. / Så godnatt nu allihop. / Kläm nu i med bravorop / Och applåder, om ni känner / Att vi mött er här som vänner."

Så snart applåderna börjar springer Wiskey och Jeremias ut från auditoriet och rusar genom korridorerna mot området bakom scenen. Där visar det sig att skådespelaren har blivit nedslagen och att någon lämnat ett hånfullt brev från Robin Goodfellow på hans kropp:

"Om nu skuggor jag har kränkt er, Med mitt skådespel, så tänk er / att det endast början är och er styrka blott chimär / att er trygghet nu är slut, / vill jag basunera ut. / Så kung och drottning, vet i kväll / när jag bjuder till duell / med min simpla eskapad, / säger jag ett glatt: En garde!"

Doftspåret upphör utanför dörren och ingen av skådespelarna verkar ha sett någonting innan de upptäckte sin medvetslöse kollega. Wiskey och Jeremias möter de övriga kungarna en kort stund senare och förklarar vad som har hänt och får reda på anfallet mot Malin. Kung Laurentius ger dem order att följa efter lönnmördaren och avslöjar ramsan som öppnar Operans törneskogsport:

"Pepparbane / Pepparbane / Höna gul och röda hane / Pepparbane"

Wiskey och Jeremias möter Garbiel i källaren och de vandrar tillsammans in i törneskogen. De lyckas hitta lönnmördarens spår, men upptäcker att ha verkar ha gått i en fälla på vägen riggad i närheten av törneskogsporten, där någon lurpassat på honom. De följer det nya doftspåret och hittar den jättelike, förvildade bortbytingen Tors lya. Efter att Tor lämnat platsen smyger de in och undersöker platsen, som är stinkande och full av slaktade djur. Efter att ha dödat ett stort fastkedjat oknytt som tjänade som Tors vakthund smyger de in i jättens hus och hittar där resterna av lönnmördaren. Gabriel känner igen mannen från sitt besök på Gotland, där denne var med i en grupp bortbytingar från S:t Petersburgs natthov. Dessutom hittar de ett brev som ber Tor att döda en person med lönnmördarens signalement och att denne person skulle komma genom porten i samband med att "En midsommarnattsdröm" slutade.

Strax därefter upptäcker rollpersonerna att Tor kommer tillbaka. Wiskey tar bäckahästform och tillsammans flyr de jättens vrede när denne ser att någon mördat "Fido". Trots att Wiskey är många gånger snabbare än Tor lyckas han nästan hinna ifatt dem vid törneskogsporten då de först inte kan minnas ramsan som öppnar den. Efter sin hemkomst rapporterar de alla detaljer för vårkonungen.

Några dagar senare kungör Laurentius att kung Bore inte planerar återvända till fristaden på lång tid framöver och att vinterhovet utnämnt Malin till hans efterträdare. Under festligheterna ankommer en bil lastad med frukter till efterrätterna något försenat, vilket gör Jeremias misstänksam. Han går ned och upptäcker för sent att lådorna är fyllda med svärmar av törneskogsinsekter. Efter en brutal strid lyckas man fördriva insekterna utan några dödsfall, men i en av lådorna finns ett brev undertecknat Robin Goodfellow:

"Gratulationer på er kröningsdag,
En simpel hälsning sänder jag."

Efter detta spektakel bestämmer sig kung Laurentius för att låta rollpersonerna delta i underökningen av mysteriet kring Robin Goodfellow. Han sänder iväg Gabriel till Visby och ber Uisge och Jeremias att stanna kvar ytterligare ett tag.

 

[ermine]

[Changeling-The Lost] Bok II - Våroffer

Kapitel 1 - Viskningar i Djupet: Jeremias och Wiskey är kvar i Stockholm då advokaten Daria kontaktar Jeremias och ber honom utreda en serie märkliga sabotage som drabbat en klinent i den lilla Bergslagsorten Rådbybruk. Där har ett stenbrytningsföretag köpt ett stenbrott som stått övergivet sedan 50-talet som man planerar att tömma på vatten och fortsätta brytningen i, men någon har upprepade gånger saboterat maskinerna och vägarna. Jeremias och Wiskey når byn och börjar diskret gräva i dess hemligheter. De upptäcker en samling personer som det verkar vara något konstigt med och Wiskey lär känna några av traktens ungdommar och tillbringar kvällen tillsammans med dem. När de går för att bada i stenbrottet upptäcker Wiskey en mystisk undervattensgrotta men hinner inte undersöka den innan Malin, en av tonåringarna, börjar kyssa honom. Detta gör hennes pojkvän förbannad och han anfaller dem kort innan han och de andra lämnar Wiskey ensam i stenbrottets mörka vatten. Tillsammans med Jeremias undersöker Wiskey grottan och hittar där ett flertal blodiga knivar, rakblad och följande text skriven på grottans vägg:

"Kom till mitt vatten och offra ditt blod
Din önskan blir sann när du sagt den i ord
Men vet att om vattnet i denna min sjö
Försvinner så kommer ni alla att dö."

Skrämda fortsätter man att gräva i mysteriet och de upptäcker att en man vid namn Erik har spanat på dem och brutit sig in i deras vandrarhemsrum. De bryter sig in i hans hus och upptäcker att kylskåpen innehåller massor med slaktavfall. På vindsvåningen hittar de en mördad mumifierad man sittandes i en stol och blir därefter anfallna av en vandöd ung kvinna som utan några känslor och med övermänsklig styrka attackerar dem. De lyckas slå ned henne efter en hård strid och går därefter ned för att väcka och förhöra Erik.

Han erkänner att han hittade grottan vid stenbrottet på 50-talet och använde dess kraft för att önska sig olika saker. Kvinnan är Edit, hans före detta fästmö och när hon lämnade honom önskade han att hon skulle återvända och stanna med honom för evigt. Hon återvände strax därefter som en odött monster och mördade Eriks pappa, för att därefter misshandla Erik till underkastelse. När rollpersonerna bestämmer sig för att bränna Edit vaknar hon till liv och biter halsen av Erik. Jeremias och Wiskey slår ned henne igen och bestämmer sig sedan för att bränna ned hela huset, som står ute i skogen en bit från byn.

De båda tar kontakt med höstdrottningen och vårkonungen och informerar dem om allvaret i situationen. De båda ber Wiskey och Jeremias att fördröja tömmandet av stenbrottet och att de skall sända någon att hjälpa dem. Jeremias använder sina krafter för att få pumparna att sluta fungera och de båda går därefter för att förhöra andra bybor, som de efter en stund får reda på även de har önskat sig saker av stenbrottet, och att sådana önskningar tenderar att ha fasansfulla bieffekter.

Wiskey går för att leta upp Malin, som verkar ha försvunnit, samtidigt som representanter från vår- och hösthoven kommer fram till byn för att tala med Jeremias och stenbrottet ägare. När Wiskey ser Malins pojkvän köra i vansinnesfart mot stenbrottet rusar han efter. Bilen kör över kanten ned i det svarta vattnet och Wiskey dyker efter i Bäckahästform. Han ser att Malin ligger bunden i baksätet och sliter snabbt ut henne därifrån efter att bilen sjunkit en bra bit ned. Wiskey tycker sig höra något viska "Befria Mig" långt nere i det mörka vattnet, men simmar snabbt upp med Malin och tar henne till stranden.

Det tyska företaget säljer stenbrottet till vårhovets representant, som lovar att mura igen grottan och bygga upp ordentliga stängsel runt platsen. Jeremias lyckas slå i tyskarna att det var Malins pojkvän som låg bakom sabotagen och får betalningen av dem.

(Detta äventyr bygger på äventyrsplatsen "The Swimming Hole" i modulen "Mysterious places" till World of Darkness):

Kapitel 2 - Nattens Köpmän: Jeremias och Wiskey undersöker mordet på en uteliggare och spårar mördaren till den ofärdiga tunnelbanestationen Kymlinge. I de mörka gångarna under stationen hittar de den förbjudna Midnattsmarknaden, en oknyttsmarknad där allehanda affärer som fristaden förklarat olagliga utförs i hemlighet, och börjar undersöka platsen. De begriper snart att Tor är mördaren och att han samlar människohjärtan och ockulta föremål för att genomföra någon slags ritual. På midnattsmarknaden träffar Uisge Mäster Selenos, som dock söver honom innan han kan få några svar ur denne. Jeremias lyckas få tag på några andra spår från den mäktige alkemisten Mäster Mandragora, ett vidrigt oknytt som bärs runt av sin livvakt Gorr. Men för att få tag på denna information måste han avslöja namnen på sina barn för Mandragora, vilket senare kommer visa sig vara ett misstag. Jeremias och Wiskey tar sig därefter till Tors hus, där de hittar en tillfångatagen dödlig (som kallar sig Abraham säger sig vara en trollkarl) och en förberedd ritual. När Tor anländer attackerar och dödar Wiskey honom i Bäckahästform men tar själv svåra skador.

Kapitel 3 - Ett Dockhem: Gabriel har tillbringat sommaren på Stenrosornas fristad i Visby och har lärt känna fristaden väl. På en förlovningsfest får han reda på att Svante Satyren, en medlem av det Gotländska vårhovet, sagt att han sett den efterlyste DJ Hamlyn och därefter blivit okontaktbar. Detta får Gabriel att ringa upp Wiskey och Jeremias, som tar första bästa plan till Visby. Väl framme hamnar de mitt i firandet av medeltidsveckan och introduceras för fristadens medlemmar, bland annat monarkerna och vinterkonungens agent Tai, som även hon letar efter Svante. Efter mycket letande och en del grävande i sina egna bakgrundshistorier hittar de Svante Satyren i matkällaren till en krog, där han sovit ruset av sig.

Efter att ha följt Svantes anvisningar lyckas de följa spåren till en övergiven herrgård på söder om Slite. Efter att ha spionerat i fårform konstaterar Svante att huset verkar innehålla minst två bortbytingar och fem dödliga och att dessa håller på att lasta något på en båt utanför huset. Wiskey tar Bäckahästform och smyger sig ned i vattnet för att förstöra båtmotorn. Efter att ha gjort detta ser han en mystisk skugga smyga sig in i husets källare och döda två av de dödliga vakterna. Wiskey misstar skuggan för Jeremias och går efter denna. Inne i källaren hör han mystiska viskande röster och blir attackerad av en av de döda vakterna. När han tittar genom ett nyckelhål ser han dessutom, märkligt nog, en svart knapp som tittar tillbaka mot honom.

Jeremias och Gabriel kommer efter och i enad trupp går de tre och Svante genom källaren och upp på markvåningen. Huset är övergivet men fullt av tecken på att där nyligen har varit en hel del aktivitet. Plötsligt möter de Tai, som attackerar dem och rör sig stelt som en marionett. Gabriel upptäcker att hon verkar styras av en liten docka som gömmer sig uppe på trappan. Efter att ha besegrat Tai och dockan flyr gruppen från huset och möter Sommarhovets insatsstyrka. Wiskey går tillbaka in i huset tillsammans med dem och de upptäcker bland annat att någon hållit på att sy kläder för någon slags pjäs, en dockteater och en port till törneskogen. Uisge hittar dessutom en kopiator och en inbjudan:

Commedia Burattinaio i Sammarbete med Robin Goodfellow Presenterar:

William Shakespeares Titus Andronicus, en tragedi om undergång och hämnd i det Romerska Imperiet. Framförd av världens främsta Marionettmästare och uppförd med nyskriven musik. Världspremiär och enda framförande, exklusivt för medlemmar av det framstående sällskapet A. Uppsättningen sker under hösten 2006 i S:t Petersburg, (exakt plats och tid specificeras vid förfrågan). En unik och oförglömlig kväll för alla sinnen utlovas!

Rollpersonerna drar sig tillbaka från Gotland och återvänder till Birgershus för att rapportera sina fynd och invänta nya order.

Kapitel 4 - Grenar och Rötter: Gabriel tar med sin grannes son Johan på fotbollsträning i Malmsparken samma vecka som Wiskey är på träningsläger med Sommarhovet. Där ser han en mystisk ung kvinna sittandes på en bänk. Nästa morgon ser han henne i sitt badrum där hon skrivit "Hjälp oss" på badrumsspegeln innan hon bleknar bort. Jeremias kallas in för att underöka hemsökelsen och de båda åker ut till Malmsparken för att undersöka om man kan hitta några spår efter kvinnan. Det visar sig att en ung kvinna, Lena, har hittats mördad i parken och att polisen stängt av ett område i dess aboretum. Huvudpersonerna letar igenom den gamla fallfärdiga parken och rotar i dess historia. Efter ett tag hittar Gabriel en man vid uteliggare vid namn "Gråpetter" som efter en del manipulation lovar visa Jeremias och Gabriel vem som mördade Lena.

Samtidigt hittar Jeremias berättelsen om Thomas Malm i stadsarkivet, där det visar sig att hans fru och två barn mördades av trädgårdsmästare Tillman år 1900. Strax innan sin död donerade Malm parken till Stockholms stad. Dessutom har flera mord skett i parken under 1900-talet. Jeremias hittar barndikten:

"Thomas Malm, Thomas Malm, dina barn har dött
Och för Tillmans knivar har frun din blött
Trots allt ditt silver och allt ditt gull
Så ruttnar de alla i gravens mull."

Samma kväll smyger sig de båda in i parken, som är avstängd och polisbevakad. De hittar Petter under parkens största träd, en väldig amerikansk platan i närheten av platsen där man fann Lenas kropp. Gråpetter ber dem vänta tills dess att månen går upp och säger sedan att "Mördaren är här", varefter han pekar på trädets skugga på marken. Skuggan från trädet visar att flera personer hänger från trädet i snaror, och dessa skepnader pekar alla mot huvudpersonerna. Därefter attackeras de av en grupp förvildade hundar som plötsligt och oförklarligt anfaller dem och tvingas fly från parken.

Efter ytterligare efterforskningar upptäcker de att Thomas Malm har en ensam levande släkting, den svårt sjuke Evert Malm, som bor i ett fallfärdigt ruckel ute på landet. De båda tar sig dit och upptäcker att huset är omgivet av fyra små amerikanska plataner. De bryter sig in och upptäcker att han väntar på dem och att "Träden berättade att ni skulle komma". Med hjälp ledtrådarna från Everts hus lyckas de båda räkna ut att platanen i parken sedan länge varit ett fokus för mäktiga andliga krafter. Det var Thomas Malm som mördade sina barn, sin hustru och trädgårdsmästare efter att ha upptäckt att barnen egentligen var Tillmans. Trädet har sedan dess blivit besmittat och mördar med jämna mellanrum människor.

Jeremias och Gabriel går till Höstdrottningen och ber om hjälp. Hon samlar ihop en stor samling hösthovsmedlemmar och ger sin tjänare Clara af Tegels i uppdrag att utföra en exorcism medan drottningen själv distraherar poliserna. Gruppen tar sig snabbt in i parken och börjar exorcisera trädet. Efter ett tag anfaller trädet de församlande med en imponerande samling krafter, men de lyckas genomföra ceremonin. Trädet förstörs och de fängslade själarna av dess offer går vidare.

(Äventyret bygger på scenariot "Roots and branches" från World of Darkness-modulen "Ghost stories").

Kapitel 5, 6 och 7 - Gryning och Skymning (del 1-3): Huvudpersonerna åker till S:t Petersburg för att försöka finna DJ Hanlyn. De introduceras först för Daghovets härskare, Gryningstsar Alexei, och därefter för Natthovets drottning Mormor Chernobogovna. De möter även en grupp unga bortbytingar ledda av nattvandraren Illona som lovar att hjälpa dem söka efter Hamlyn, Goodfellow och det mystiska sällskapet "A".

Det första spåret huvudpersonerna hittar leder dem och ett par ryska poliser till vad som verkar vara ett trafficingmöte, där smugglade människor skall säljas och överföras från en grupp till en annan. Precis innan rollpersonerna kommer fram bryter dock en strid ut på platsen och väl framme är alla, både smugglare och offer, försvunna, sånär som på en ensam individ som gömt sig i en garderob och där mumlar böner för sig själv. Wiskey hinner dessutom se några små dockor av samma slag som i Gotland springa från platsen och inser att en av speglarna i huset är en törneskogsport. Rollpersonerna förstör spegeln och lämnar platsen.

Efter en hel del efterforskning lyckas de hitta en man vid namn Mr. Wendington, en medlem av det mystiska sällskapet A. Gabriel lyckas tala in sig hos honom och blir inbjuden "till en spektakulär teaterföreställning". Med hjälp av sina övernaturliga krafter lyckas de även ta reda på i vilket rum Mr Wendington för tillfället bor. När de brutit sig in i och letat igenom det hittar de ett kassavalv, som visar sig innehålla Robin Goodfellows inbjudan, ett medlemskort i sällskapet "A", en sten med ett hål i och en av allt att döma mycket gammal Silverspegel med bilder av gudarna Anubis och Osiris på. Gabriel bestämmer sig för att följa med Wendington och hans anhang till teaterföreställningen, som hålls i ett gammalt övergivet varv som byggts om till teater strax utanför staden. Samtidigt följer de andra två efter tillsammans med Illona, hennes vän Sergei och några andra av deras vänner.

Väl framme vid teatern förs Gabriel in och presenteras för de andra publikmedlemmarna, som visar sig tillhöra sällskapet "Ashwood Abbey". De flesta tycks vara rika och inflytelserika personer från Jordens alla hörn. Många av dem har mystiska skador och berättar våldsamma anekdoter om mystiska fenomen de upplevt och monster de har jagat. Det visar sig att Ashwood Abbey är ett sällskap för monsterjägare och uttråkade societetspersoner som gör extrema och dekadenta saker i jakt på kickar och att de har fått löfte om att se något verkligt spektakulärt nu denna kväll: En dockteater med verkliga människor, kontrollerade av en övernaturlig marionettmästare och utförandes Shakespeares troligen blodigaste pjäs. Fast i denna version kommer morden att ske på riktigt...

Utanför teatern simmar Wiskey in för att undersöka platsen och blir nästan upptäckt av en enorm, svart hund som verkar bevaka platsen. Jeremias, Wiskey och Illona bestämmer sig för att försöka smyga sig in i huset och placera ut brandbomber. Utanför ett av fönstren hör Jeremias Robin Goodfellow tacka en man för hjälpen med uppsättningen. Mannen i fråga verkar kallas "Jörn" och som talar med en djup, släpig dialekt och verkar ha hyrt ut sina tjänster till Goodfellow, men talar med djup respekt om det fagra folket som "De gamla gudarna".

Första akten av Titus Andronicus börjar och Gabriel bevittnar skrämt hur människor, klädda i romerska kläder och styrda som av osynliga marionettrådar vandrar in på scen medan DJ Hamlyn accompanjerar pjäsen på en övernaturligt bra synt, som ensam låter som en hel orkester och som förstärker publikens känslor enormt. Han begriper även att Sergei har stulit en av sällskapets medlemmars gestalt. Inne i byggnaden hinner Wiskey placera ut sin sprängladdning, men blir strax därefter anfallen av en skrämmande rese vars ena hand är en jättelik saxliknande klo. Innan resen hinner fram aktiverar Wiskey sin sprängladdning och rusar in i teatersalen, där snart ett allmänt kaos utbryter. Salen börjar brinna samtidigt som Sergei lurar vakterna att öppna eld. Wiskey förvandlar sig till en Bäckahäst och rusar mot DJ Hamlym, som verkningslöst försöker attackera honom med magiska effekter från sin förtrollade synt. Gabriel slår ned Mr Wendington medan denne försöker skjuta Wiskey och lämnar honom medvetslös och blödande i den brinnande salen. I en annan del av bygnaden hittar Jeremias ett loft där teaterrekvisitan förvaras. Här ser han en samling små dockor som står och reciterar replikerna för skådespelarna. Jeremias smyger sig in i rummet bakom dockornas rygg och drar undan ett förhänge i dess bortre ända.

Där bakom står en tre meter lång gestalt, klädd i en svartvitrutig dräkt. Dess långa armar och oräknerliga fingrar, som den rör som om de styrde osynliga trådar, får den att likna ett vidrigt, levande träd. När skepnaden så vänder sitt ögonlösa ansikte mot Jeremias och öppnar sitt enorma gap fyllt med sylvassa tänder förstår Jeremias att detta är Signore Burattinaio och att han för första gången sedan han lämnade Arkadien står ansikte mot ansikte med en av de sanna Féerna. I panik rusar han ut ur rummet och aktiverar sin brandbomb.

Jeremias springer ned för trapporna tills han når de gamla båtdockorna. Där ser han att Illona blivit tillfångatagen utan att ha hunnit utlösa sin bomb och håller på att torteras av en lång, blek bortbyting vars fingrar slutar i långa knivar. Jeremias befaller den bleka lojalisten att släppa Illona under vapenhot, vilket hon också gör. Efter detta skjuter Jeremias henne i benet, men inser sekunden därefter att han sett henne förut, under sin tid i Arkadien. Mer än så hinner han inte tänka, för därefter ser han en fasansfull syn. Bakom honom kommer en rykande, väsande skepnad vars delvis förklolnade grenarmar visar att detta är den alltjämt levande sanna fén.

Signore Burattinaio kommer mot Jeremias och Illona. Han försöker ta kontroll över Jeremias, men misslyckas då denne för tillfället bär en amulett av kallt järn. Jeremias lyckas ladda sin revolver Gråtande Nina med en kula av kallt järn och lyckas skjuta övre delen av skallen av monstret framför sig. Detta verkar dock bara göra honom argare och än mer makaber. Signore Burattinaio plockar upp Jeremias i sina händer och börjar försöka kväva honom, men tillsammans lyckas Jeremias och Illona öppna Illonas ännu oaktiverade bensinbomb och med hjälp av denna tänder de eld på den sanna fén. Signore Burattinaio skriker i smärta, släpper den medvetslöse Jeremias och Illona kastar sig i vattnet och simmar iväg med honom från det skrikande monstret som brinner som en fackla.

Samtidigt håller Wiskey, Gabriel och Sergei på att rädda så många som möjligt av de förslavade, medvetslösa skådespelarna ut från den brinnande teatern. Utanför upptäcker de en mörk skepnad, som visar sig vara Robin Goodfellow. Denna gratulerar dem för deras fyndighet och lovar att de nog kommer återses en dag, varefter han förvandlar sig till en rödhake och flyger iväg ut över finska viken. Gabriel kastar ett järnsvärd efter honom och verkar träffa, både fågel och svärd faller i vattnet.

Det visar sig att flera personer har överlevt slakten och branden vid teatern. Dels huvudpersonerna, de flesta av de förslavade skådespelarna, Illona och Sergei, Robin Goodfellow, några av Signore Burattinaios dockor och Jörn, resen och kvinnan med knivfingrar. Dessutom har Mirelle Hugo, en medlem av Ashwood Abbey, lyckats fly. Utöver detta har Uisge släpat med sig den skadade men alltjämt levande DJ Hamlyn, så att denne skall kunna ställas till svars i Birgershus. Huvudpersonerna säger farväl till Illona och Sergei och ger sig sedan av från S:t Petersburg genom törneskogen utan att rapportera till någon av de lokala monarkerna.

Kapitel 8 - Alrunedrömmar: Huvudpersonerna återvänder till Birgershus tillsammans med den infångade DJ Hamlyn. Efter att denne spärrats in i slottets källare och huvudpersonerna lämnat rapport blir Wiskey kontaktad av Fältmarsalk Julia, som säger att Hamlyn har bett om att få tala med honom i enrum. Wiskey går ned till fängelsecellen, där Hamlyn berättar för honom att de sanna féerna förbereder något som kallas för "Den Vilda Jakten" och att alla som motsår dem kommer att utplånas. Dessutom informerar han Wiskey om att Strömkarlen fortfarande söker efter sin bortsprugna häst och hånar honom genom att nynna melodin till Hårgalåten. Wiskey slår honom och lämnar omskakad fängelset. Kvällen därefter avrättas Hamlyn i törneskogen.

Den natten åker Jeremias förbi sin familjs hus i Uppsala, och då han inte ser några rörelser inne i huset går han in för att undersöka platsen. Han hittar en av Theas kompisar medvetslös och går upp på övervåningen för att hitta Thea. Han hinner se henne ligga medvetslös innan han anfalls av Mäster Mandragora och dennes slav, Gorr, som slår honom medvetslös med det fasansfullt kraftfulla "mandragoraskriket". Det visar sig att Mandragora fick upp ögonen för familjen efter att Jeremias oförsiktigt avslöjade deras namn för honom och att oknyttsmagikern nu kommit för att kidnappa Thea. En kort stud senare följer Wiskey och Gabriel efter och går in i huset. Mäster Mandragora lyckas slå Wiskey medvetslös, men Gabriel flyr och ringer upp sommarhovet. Det visar sig att Adrian Sefyren är den ende som befinner sig i närheten och Gabriel får i uppdrag att leda honom till de andra två.

Samtidigt finner sig Wiskey, Jeremias och Thea i en märklig mardröm. Jeremias och Thea minns inte vad de gör där, men Jeremias inser att de är jagade av ett mystiskt monster som ser ut som en skuggvariant av Jeremias. Wiskey möter dem kort därefter och försöker få dem att minnas. Jeremias konfronterar skuggan, som visar sig vara hans "fésida" som hatar allt mänskligt hos Jeremias och lyckas fördriva den medan Thea och Wiskey tittar på.

Samtidigt, i den verkliga världen förföljer Adrian och Gabriel Mäster Mandragora till ett reningsverk. Där dras Adrian ned i vattnet av en aggresiv oknyttsplanta medan Gabriel lyckas konfrontera Gorr och Mandragora, som släpat med sig de andra tre och har dem "kopplade" till en odjursplanta som håller dem nedsövda och drömmande. Gabriel börjar därefter förhandla med Mandragora och lyckas övertyga honom om att lämna Thea, Wiskey och Jeremias och ge honom sin röst, i utbyte mot Det han hellst av allt vill ha (vilket visar sig vara en bok kallad "Trancendensens mysterier" som han frammanar med hjälp av "Pandoras Gift"-kraften). Mandragora lämnar platsen och Gabriel ger rösten till Adrian, efter att denne lovat att inte berätta om detta äventyr för någon annan.

Morgonen därefter tar Jeremias kontakt med Thea och avslöjar sanningen om sig själv och bortbytningarnas värld för henne. Hon lovar att inte berätta detta för resten av familjen, men erkänner att det kommer att bli svårt att leva med vad hon nu vet är sin pappas magiskt skapade dubbelgångare.