[Changeling-The Lost] Rollpersonerna
Berättelsens huvudpersoner.
Jeremias Asklöv
Ursprungligt namn: Hans Gottlieb
Seeming: Darkling
Kith: Antiquarian & Whisperwisp
Mask:
En blek man med svart hår och en hälsosam skäggstubb.
Mien:
Som sin mask så länge han är i direkt kontakt med en ljuskälla. Är han inte det så blir hans hud svart som den mörkaste natten, hans fingrar smalnar av likt klor samt så lyser hans ögon och hans tänder klarvitt. Denna effekt kan ske kroppsdel för kroppsdel eller om bara en strimma skugga lägger sig i hans ansikte.
Bakgrund:
"Då löven falnar och dagen är lika lång som natten. Dit ljuset inte når, omringad av folk som inte längre finns eller aldrig fanns. Tala mitt namn tre gånger, och kom till mig."
Dom orden prydde det läderinbundna manuskriptet som blev skickat till Jeremias hösten 2007. Hade han tagit det på allvar kanske inte något av detta hade behövt hända, men hur skulle han kunna ha gjort det? Det var ju bara en saga.
- - -
Jeremias höll precis på ta sin professur i teoretisk fysik på Uppsala Universitet och hade, av alla att döma, en lysande karriär framför sig. Kanske till och med ett nobelpris om hans forskning gick väl. Han har en familj fru och två barn, en dotter i sena tonåren och en son i tidiga tonåren.
Han hade alltid varit något av en bokmal och gillade gamla texter. Han minns att han en gång i tiden läste duglig latin och klassisk grekisk, kunskaper som hans tid i arkadien tvingat honom att glömma. Så när han i brevlådan började få manuskript och böcker skickade till sig av en okänd avsändare så blev han först misstänksam men till slut nyfiken. Det var böcker om gamla europeiska folksägner, ofta av germansk eller brittisk karaktär.
Det sista manuskriptet som skickades till honom gjorde dock hans möjlighet omöjlig att stilla. Det var en gammal germansk gåta i litterär form. Författaren utmanade läsaren att gissa dess namn och i tre dussin sidor så gav han läsaren ledtråd på ledtråd på ledtråd. Jeremias älskade den, han var besatt av att avkoda alla de små ledtrådarna i boken. Men när han slutligen kom till sista sidan så upptäckte han till sin fasa att den var utriven.
Men boken hade en antikvariatstämpel i sig. Den var stämplad på ett antikvariat i München. "Så passande!" tänkte Jeremias för sig själv, han skulle ju till München samma vecka på en konferens.
Tidigt på morgonen den 23 september 2007 så vandrade Jeremias in på antikvariatet i München förklarade sig för den gängliga ägaren av affären. I tystnad blev Jeremias dirigerad djupare in i affären. Bland vindlande gångar av travade böcker och proppfulla hyllor så navigerade han sig till slut fram mot den historiska sektionen och hittade en till kopia av manuskriptet. Vetgirigt, satte han sig och läste slut på berättelsen, lyckligt ovetandes om att han höll på att vrida upp nyckeln till den mörkaste delen av törneskogen.
När han till slut läste klart den sista sidan föll allting på sin plats.
"Sigismund Schwarz-herz? Sigismund Svarthjärta? Svarthjärta? Åå, Kom igen. Lite påhittigare kan det väl vara? Vilket slöseri! Sigismund Schwarz-herz..." Jeramias fnyste och skakade på huvudet när han till slut stängde boken. "Sigismund Schwarz-herz, vad löj..."
Ljuset slocknade.
Personlighet:
Jeremias har ganska typiska trauman från sin tid i arkadien. Han lider av milda former av post traumatiskt stress syndrom och paranoia. Han vill sitta med ansiktet mot dörren, alltid ha en flyktplan och vissa gester eller ljud eller objekt gör honom så pass rädd eller arg att han inte står ut att vara i närheten av dom.
Förutom det så är han mycket intelligent, tämligen dryg och kan var mycket hätsk. Tiden i arkadien har inte bara förmörkat hans yttre utan av även hans inre då han rakt ut njuter av att sätta skräck i andra människor.
Detta är sidorna han visar utåt, men den observanta människokännaren kan lätt se upprördheten och ilskan i honom över världens alla orättvisor, även dom som på intet vis drabbar honom.
Hov:
Hösthov (dock hovlös I första kapitlet)
Arkadien:
Jeremias minns inte mycket alls av sin tid i arkadien, bara små fragment och delar som han pusslat ihop till det som presenteras här.
Hans ägare, Sigismund Svarthjärta, var en godsägare på en herrgård. Han sa att Jeremias var där för att han var smart, Sigismund behövde en smart krabat för sina lekar. Anledningen var att Sigismund behövde en agent till sin lek med sin granne, Fru Theodora Morgonfrost, som dom spelade med varandra. Hon hade redan hittat en bedårande liten blond leksak men dom behövde varsin innan spelen kunde börja.
De två ägarna gav sina agenter uppgiften att stjäla någonting från den andre ägarens herrgård och under inga omständigheter bli påkomna eller berätta för deras rival vad dom letade efter. Dom uppmanades av sina fnittriga ägare att ”inte bli upptäckta.” men om dom skulle bli det så var det mycket viktigt att dom inte under några omständigheter berättade för den andre vad det deras uppdrag var. För om dom berättade det så förlorade deras ägare och det skulle dom lära sig, var någonting som dom verkligen inte ville.
Att bli upptäckt slutade i ett Fru Theodora Morgonfrost, med stor förtjusning, använde alla tänkbara medel hon kunde för att ta reda på vad Jeremias uppdrag var. Jeremias upptäckte att i detta mörkrets rike var det omöjligt att förgås. Öppna sår sydde ihop sig igen, bränd hud föll långsamt av för att läkas och stympade kroppsdelar växte till slut ut, om än långsamt.
Jeremias talar aldrig om detaljerna kring detta. Skulle han, så som han i början ofta gjorde, ge sig för Theodoras förhör så drog han på sig sin ägares, Sigismunds, vrede. Hur obehaglig Theodoras behandling än var så var det inget emot att gång efter gång bli sliten i stycken av Sigismunds svarta jaktvargar.
Jeremias minns inte dom exakta uppdragen. Han minns bara att arkadien var en värld kantad av mörka skogar, dagslånga nätter, herrgårdar med åskväder, och gamla bilar som kör igenom regnovädren. Stora mörka maskiner kantade skogarna och även under herrgårdarna och igenom dess väggar. Jeremias minns att han klättrade omkring i dessa för att spionera när han var instängd i den mörka bibliotekskällaren, så som han alltid var mellan uppdragen.
Osaliga spöken tjänstgjorde i herrgårdarna och vandrade planlöst genom skogarna. De förblev oftast tysta, men ibland fann deras ögon Jeremias och stirrade på honom igenkännande. De kunde inte stå ut med hans närvaro särskilt länge, utan tittade istället sorgset bort och ignorerade honom.
Nina
Precis så som Jeremias var Sigismunds spelpjäs så hade hans rival Theodora även hon en spelpjäs som hon spelade ut mot Sigismund. Hon hette Nina och hade långt rakt blont hår.
De sågs inte särskilt ofta, men första gången de träffades förstod de utan att säga ett ord vem den andre var. De kunde sällan träffas särskilt länge och det dröjde länge mellan mötena. Oftast de sågs var när deras ägare under formella och artiga former hade fångutbyte, men då kunde de knappast säga särskilt mycket.
De två försökte hjälpa varandra då och då och de försökte fly tillsammans fler försök än Jeremias kan minnas. Nina längtade hem till sin syster, Jeremias saknade hela sin familj och framför allt sin dotter. Många gånger försökte dom fly tillsammans, varje gång blev dom tillfångatagna av sina ägares jaktband och varje gång bestraffades dom hårdare och hårdare av sina ägare.
Nina grät ofta och hennes plågoskrik ekar fortfarande i Jeremias sinne från de gånger de disciplinerades tillsammans.
Flykten från Arkadien
Jeremias minns inte hur han lyckades fly. Varje gång dom försökte fly försökte dom bara springa i den nattsvarta skogen tills dom kom bort från herrgårdarna och bort från sina ägare. Varje gång så misslyckades dom. Förmodligen hade dom gjort någonting nytt den sista natten, någonting smart som förvirrat deras ägare och gett dom möjligheten att fly. Men han minns inte vad.
De enda två minnena han kommer ihåg är dels han fann Ninas blodiga och rivna kläder liggandes på marken någonstans i törneskogen tillsammans med hennes revolver, den hade tre avfyrade skott i sig.
Det andra är att han dyker rakt ned i ett vattendrag och klättrar upp på en liten stenig ö i Mälaren under en kall höstnatt, knappt iklädd sina sönderrivna kläder och bärandes Ninas revolver.
Tiden därefter
3 år har passerat sedan Jeremias gick in i det där antikvariatet. Hur mycket tid som faktiskt förflöt i arkadien vet han inte, han minns inte.
Jeremias lyckades ta sig till Stockholm, men utan varken pengar, leg eller kontokort så visade det sig att livet i Sverige var svårare än han hade tänkt sig. Han tiggde för pengar först, det funkade inte särskilt bra. Han använde sin revolver till att råna ett par grabbar med bakåtslickat hår som var påväg hem från en kväll på stan.
Han upptäcker till sin skräckblandade tjusning att han håren ställer sig på nacken och ett ofrivilligt leende sprider sig över hans läppar när han försätter en annan människa i skräck. Mörkret som lagts över hans kropp har även krypt in i hans sinne och själ. Förfasad så bestämmer han sig för att prova det igen, dagen därpå rånar han en till person. Denna gång en äldre dam. Hon skrek och skrek när han tryckte upp pistolen i hennes ansikte. Hon skrek så mycket att hon till slut lade handen för bröstet och ramlade ihop på marken.
Jeremias förstod att han hade försatt kvinnan i akut hjärtklappning. Jeremias förstod mycket väl att hon farit illa av hans behandling och hans lilla experment. Han förstod mycket väl det omoraliska i detta och att hans handling var fel. Men när han använde hennes telefon för att ringa efter en ambulans så kunde han inte sluta skratta.
Efter mycket om och men så fann han sin familj. Dom hade flyttat från lägenheten i Luthagen till en villa i Sunnersta. Men det varma leende som spelade över hans läppar falnade snabbt, trots att det var det första gången på år och dagar. När han såg sin fru och barn så rasade snabbt alla hans planer på ett normalt liv igen då han såg sin skengångare. Mannen som bar hans ansikte, som använde hans röst och som levde hans liv.
Han stod i snön utanför sin familjs hem och tittade in på deras middag och skådade med stor förvåning sin bjära. Först då insåg han hur långt han hade förvridits. Hur monstruös hans skuggtäckte hud var, hur groteskt hans ögon och mun lyste i mörkret och hur hjärtlös och kall hans själ hade blivit.
Han var inte längre en fader eller en man. Han hade blivit någonting annat och till dess att han kunde återställa sig själv, så kan inte ta sin plats vid sin familj igen.
Bättre att dom inget vet, bättre att dom lever i den illusion av trygghet som hans skengångare ger dom. Bättre att han vakar över dom från skuggorna. Han drog åt sig rocken och borstade av snön från sin hatt, och gick därifrån.
Gabriel Alve
Seeming: Fairest
Kith: Sändebud/Emissarie (baserat på flowering och chatelaine)
Mask
En lång och vacker solbränd man med ett svallande blondt hår och isblåa ögon. Hans leende blottar en skinande tandrad och tydliggör djupa smilgropar vid kinderna, det är som själva förkroppsligandet av charm. Kroppen är len och välbyggd, med definierad muskulatur och jämna proportioner.
Mien
I sin mien har han ett svanklångt hårsvall av klargula smörblommor, hans kropp har en gyllenbrun ton och över den letar sig ett intrikat mönster av glittrande guld. Över ansiktet sitter ett onaturligt brett leende som en påklistrad mask med alldeles bländande klarvita tänder, i smilgroparna döljer sig tindrande diamanter som gnistrar såsom de alltid reflekterade solens ljus. Längsmed ryggen och över högra axeln växer en kappa av gerberablommor ut och växlar ständigt i färg, till allt från rödgulsprakande under skymningen till magneta och sakteligen lila under natten. Mot morgonen blommar kappan ut i vitgyllene daggstänkta gerberablommor som sakta gulnar under dagens gång.
Bakgrund
Gabriel är mycket förtegen om sin bakgrund. Men i sanningen kommer han från en frikyrklig familj tillhörande Dagningsförsamlingen, en kyrka som följer det nya testamentet generellt med en del tillägg som bildar Sanningsevangeliet, orderns heliga skrift. Som äldste son i sin familj var han en stolthet, med sitt vacka yttre och milda anlete blev han kyrkans bild utåt. Han reste runt i landet och föreläste på gator och i möteslokaler om Dagningsförsamlingen med sin medfödda retorik och sitt vackra och charmiga sätt. Han förlovades enligt sed redan när han nådde åldern av femton, med Elise Andreasson – dotter till Pastor Andreasson – en av de starkaste familjerna inom Dagningsförsamlingen. Den tidiga förlovningen var till för att förhindra sexuella äventyr eller partnerbyte, något som ansågs som en stor synd inom församlingen. Vägen för dess unga medlemmar var utstakad redan från födseln och det var kyrkans val vad den unge skulle få för framtid, noga begrundad utifrån förmågor. Gabriel ansågs vara mycket lovande och skulle utbildas vid Uppsala Universitet till läkare och vara en förebild för unga inom församlingen. Sedan sina sena tonnår hade han dessutom agerat konfirmationsledare, där han lärt unga att sjunga och spela de heliga psalmerna och leva i ”Sanning” – vilket kort och gott innebar att följa det sätt som Sanningsevangeliet förespråkade och så som kyrkans äldre anmodade. När han fyllt 20 fick han tillstånd att bege sig mot Uppsala för att läsa vidare till läkare, och lämnade hemma sin gravida hustru och sin familj. Där anslöt han till ett kollektiv som hade en stor etagevåning i centrala Uppsala och började framgångsrikt sina studier. Det var här han mötte Siria för första gången.
Hon stod som en graciös uppenbarelse, likt en ängel i en soluppgång, framför Universitetshusets höga fönster. Redan från första anblicken såg han hur hon tittade tillbaka på honom och log blygt, för att sedan vända sig bort. Han stod som förstenad innan han lyckades bryta sig ur vad som kändes som en tillfällig förtrollning. Direkt visste Gabriel att hon var en stark lockelse och bestämde sig för att ta avstånd från henne. Men vissa saker går inte som tänkt. Det var som om ödet hade blandat sig i hans liv, och hur han än gjorde verkade han alltid hamna i samma grupp som henne, bredvid henne när de besökte sjukhus för praktiskt undervisning och hon bodde till och med mitt emot hans hus. På kvällarna kunde han gå förbi fönstrena och skymta hennes kropp i siluett genom vita draperier – hennes kropp som fångad i exakta konturer. Han ringde ständigt till Elise, försökte visualisera hennes ansikte närhelst han fastnade med ögonen på Siria. Men de drogs mot varandra, som droppar på en vaxduk. Siria stod och väntade på honom utanför, med sitt änglalika yttre, och han kände hur han långt inne längtade efter att hon skulle stå där. Hon började ringa honom på kvällarna, för att ha någon att prata med när hon gick hem genom staden och kände sig otrygg. Hennes händer letade sig alltid mot honom, oskyldigt och omedvetet. Hon var så vacker och så vältalig. Hon visste alltid vad hon skulle säga, och Gabriel upptäckte att hon alltid förstod honom – hans små skämt och uttryck, när han tappade fokus efter långa timmar i skolan och tittade runt fanns hennes blick alltid där att möta honom.
När hon sedan ringde honom en sen kväll, regnet slog som spön utanför, för att det var hon som aldrig slutade ringa på hennes dörr gick Gabriel över. Han hade aldrig höjt näven mot någon, aldrig låtit aggressionen ta över. Men när han såg den hemska äcklande mannen, med kraftig behåring och hungriga ögon banka på hennes dörr, rusande han fram emot honom och tryckte honom mot väggen. Mannen försökte ta sig loss och spottade och fräste mot honom, men Gabriel var starkare. Han kastade mannen mot backen och sade mellan tänderna att det var nu eller aldrig som han borde försvinna. Mannen krälade ner för trappen och försvann, Gabriel såg genom fönstret hur han hulkade sig fram bort längs vägen. Han ringde på dörren och Siria stod där med tårar i ögonen. Ett kort stund stannade allt. Sedan slängde de sig i varandras armar. Det var som om alla spärrar släppte, alla ord och övertygelser, allt han lovat och svurit flöt bort i evigheten och det var bara han och Siria i hela världen.
När han vaknade befann han sig i ett gyllene slott klätt i vackra blåa blommor – ensam i en säng med svallande lakan av vitt siden med rosblad strödda över. Mitt på täcket låg ett klarrött äpple, med ett tydligt bitmärke i.
Hov
Vår
Arkadien
I de Eviga Sammankomsternas Riken tjänade Gabriel den sanna féen Aylin Dag och Natt, som hennes ständige emissarie till de fantastiska balerna som hennes närmast oändliga hallar rymde. I de Eviga Sammankomsternas Riken låg fyra stycken avgränsade världar. I väster växte Aylins sköna rike fram, med eviga fält av blommor så klart färgade att det brände ut ögonen på anblickaren. I syd låg en annan värld, Severin Törstfurstes förvrida öken, där man kunde vandra för alltid genom vackra oaser, men när handen lyfte vattnet förvandlades det alltid till rinnande sand. I öster låg Sanningskorpens döda skogar, där träden alltid fylldes av hungriga kropar och alla vägar ledde till ingenstans. I norr låg Lia Snöstjärnas glaciärar, så klarblåa att ögonen kunde blicka genom isen och skåda oändliga själar som fastnade i evig kristall.
De fyra féerna ledde alltid ett skenkrig med varandra, där truppen ständigt rustade för en sammandrabbning. Det var förstås en grym lek de fyra emellan, där diplomater från de olika rikena i evighet sändes över för att brygga osämjan. Féerna njöt utan gränser när de äntligen fick möjligheten att möta ännu en diplomat, ställa denne för omöjliga dilemman och förvred varje välmenad formulering till en krigsförklaring. Reglerna var förstås skriva. Varje emissarie skulle invitera till en bal, där de krigande féerna skulle träffas och begrava sina stridsyxor. Men féerna mötte aldrig varandra – och baler arrangerades i tid och otid och varje gång när féerna uteblev blev emissarierna bestraffade. Ibland kunde emissarierna sändas till andra féers sammankomster, med budskapet att deras härskare eller härskarinna snart skulle anlända. När denne aldrig ankom, förvandlades balen till ett brutalt blodbad – där emissarien fick vada genom floder av blod med féernas röster ständigt ekade – ”Du misslyckades, du bröt vad du lovade, det är ditt fel – evigt ditt fel!”.
Gabriel förvreds för att göra honom ännu mer åtnjut bar i Aylins ögon, det var ständigt fel på honom. O, han var skön efter varje förändring. Varje gång hon förfinat honom firades dette med en svulstig fest, fylld av droger och skönhet, och Gabriel kunde inget annat än att kasta sig åt sina lustar i ett extatiskt rus. Med sitt ständiga leende var han hennes ögonsten för en stund. Men aldrig dög det och han möttes alltid av Aylins vrede över hur han gjort hennes skönhet till en styggelse. Och när han mötte de andra féerna satt det som påklistrat, och hans tunga formade ständigt vackra ord som aldrig räckte till. Det var hans fel, han som inte lärde sig, han som måste bli bättre.
Av Siria såg han aldrig till. Ibland mötte han hennes spegelbild istället för sin, och hörde sedan ett evigt hånskratt eka genom Aylins grandiosa hallar. När han en gång frågade Aylin Dag och Natt om henne fyllde hon hans lungor med rosblad och lät han kvävas till döds innan han återigen vaknade upp på det vita sängen strödd med rosblad och det röda äpplet som en ständig påminnelse. Och det eviga skrattet ekandes genom hallarna.
Flykten från Arkadien
Flykten från Arkadien av vad Gabriel har svårast att förstå. För han minns den inte alls. Han har hört hur andra bortbytningar kommit undan sin ägare, kämpat sin genom törneskogen, med hjälp av fragment av minnena från innan livet i Arkadien slutligen funnit sin väg tillbaka. Gabriel gjorde ingendera, inte vad han minns. En dag vaknade han i ett säng av röda sidenlakan, avklädd och förvirrad ramlade han runt i ett rum han aldrig sett. På väggarna såg han bilder av en vacker ung kvinna, med långt lockigt hår och stora vackra ögon. På brevinkastet läste han ett namn som han aldrig kan glömma, Nazanin Naim. Han vandrade förvirrat in i badrummet och såg sin spegelbild, ett förvridet ansikte och en gyllenekropp klädd i en ständigt blommande kappa. Den log mot honom, men han log inte tillbaka. Han klädde sig i ett par trånga jeans han hittade och en huvklädd blodröd kappa med för korta ärmar och begav sig ut i världen återigen.
Tiden därefter
Gabriel vaknade i utkanten av Uppsala, men tog kvickt ett tåg in mot Stockholm för att bättre kunna försvinna i mängden och dölja sin monstruösa uppenbarelse. Men till hans förvåning såg ingen snett på honom. Såg de inte hans hemska hår av smörblommor? Hans förvridna leende? Den gyllene huden eller de gnistrande diamanterna som hånande prydde hans smilgropar? Han stod och såg på sig själv i reflektionen av ett fönster som tryckte mot en svart natt – när en kvinna kom fram och tog honom försiktigt på axeln. Som ett skrämt rådjur sprätte han runt och såg på henne med rädda ögon. ”Förlåt! Det var inte meningen att störa!”, svarade den unga kvinnan. ”Det var bara det... att...”. ”Säg som det är”, sa Gabriel med bristande röst, ”Jag är hemsk, förvriden”. Kvinnan spärrade upp sina ögon och satte en hand på hans arm. Hennes mörka ögon verkade svälja hela hans uppenbarelse. ”Nej! Verkligen inte! Tvärt om”. Hon såg på honom ett tag. ”Du är den vackraste människa jag någonsin sett, och jag tänkte bara att jag... skulle säga det. Jag vet inte, jag brukar inte göra det”. ”Vad är det för vackert med det här? Den här... kroppen. Ett hån av skönhet”. ”Snälla, du tror fel, förlåt, du tror helt fel. Du ser inte vad jag ser... Ursäkta, jag kanske ska gå. Jag heter Smilla. Vänta”, sa hon och tog fram något ur fickan. En liten fyrkantig sak. Hon ställde sig bredvid honom, även om han ryggade lite så satte hon armen runt midjan på honom och höjde saken och det kom ett klickande ljud. ”Här, titta, nu har jag ett minne av dig och du en bild av dig själv, och om du inte är vacker på den här bilden vet jag inte vem som är”, sade hon och visade honom en bild. Han satte försiktigt fingrarna på bilden, ”Det är inte möjligt... jag ser inte ut sådär, jag är förvriden”. ”Förvriden? Eh... Du ser ju helt vanlig ut, eller inte vanlig, ovanligt vacker, men alltså det är ju inget fel på dig. Tvärt om”. Han såg på henne, och kände hur hans leende bredde sig ut mot henne. Hon såg på det som förstenat en sekund innan hon tittade bort och drog sig lite undan, sedan log hon blygt tillbaka. ”Vill du ta en kaffe?”. Gabriel kunde bara le. Och hon tog det som ett ja.
Efter tiden i Arkadien har Gabriel kommit i kontakt med vårhovet. Han tilltalade dem genast, inte bara för att han var verbal och njutbar, utan för att han visade en lusta och vilja. Han har för avseende att göra väl ifrån sig inom hovet och att ta för sig. Den smickrande charm och det framgångsrika leendet gör honom till en tillgång även för dem och de beslutade att ge honom en möjlighet att agera i den mänskliga världen. Idag har Gabriel både respektablet boende, en fungerande identitet och ett arbete som modell. Som namn har han tagit Gabriel Alve (som är e form av alf – som betyder väsen), efternamnet är hans lilla personliga skämt över vem han är. Han är ständigt ute i klubblivet och ägnar mycket tid åt att bygga upp ett social nätverk. Men hans möt också av en viss distans och skeptisism inom hovet. Han är mycket förtegen om sin flykt från Arkadien och det eviga leendet tros dölja mer än en ambitiös lättja. Han vet att han kommer vara tvungen att bevisa sin lojalitet, troligen mer än en gång, för att hans skall få den tillit han behöver för att avancera inom hovpolitiken. Det är något han är fullt beredd på att göra. Så länge han hinner njuta lite däremellan. Och hitta Siria för att få svar på vad han har gjort med Nazazin Naim, för att få veta om han tvingat henne till den oändliga plåga han själv genomlidigt bara för att komma undan själv.
Wiskey
Namn: Uisge (uttalas Whiskey, betyder "vatten" helt enkelt)
Ursprungligt namn: Victor Ström
Seeming: Beast
Kith: Hunterheart/Waterborn
Koncept: Bäckahäst/Kelpie
Mask
En man kring 18 år gammal med svart långt hår och mörka ögon, ljushyad. Tonårsgänglig, kutiga axlar, knappt 1,85. Ringar runt varje finger.
Mien
Ganska freaky. Mörka ögon utan vita men normalt formade (bara pupill och iris, som en häst eller hund). Svart hår som börjar vid hårfästet och växer som en hästman (eller mohawk) ner en bit förbi nacken till en punkt mellan skulderbladen. Hans hudfärg är mörkbrun/svart, och påminner om hästhud i texturen, efter man klippt pälsen (mjuk, glansig). Kanske 10 centimeter längre än sin mask, långa armar och ben, fortfarande gänglig. Metalltäckta naglar på både händer och fötter. Rovdjurständer.
Bakgrund
Fördes till Arkadien som 18/19-åring någon gång på 1980-talet. Har varit där i nästan tjugo år (verklig tid) och inte åldrats direkt alls. Lämnade en gravid flickvän efter sig. Tänker mig en möjlig son som i så fall skulle vara jämngammal med Whiskey i dagsläget, eller möjligen något äldre, och möjligen en tjugo år äldre fetch. Han har när spelet börjar inte lyckats hitta någon i sin familj, och ärligt talat knappt letat heller. Ägnat massa tid åt att ligga på en smutsig madrass, stirra i taket och lyssna på musik som numer tydligen är oldies, på kassettband(!) medan han ältar hur orättvist livet är.
Personlighet
Surmulen, hett temperament. Söker syfte och mening. Han är inte van att ta initiativ eller beslut, har ingen erfarenhet av att ta kontroll över sitt eget liv eller något egentligt konsekvenstänkande. Impulsiv. Allt är alla andras fel. Allt som händer förstör hans planer, så vad är poängen med att ens försöka? Har ett manipulativt drag som utvecklats i Arkadien, och har ett typiskt översittarbeteende när det gäller att slå på de svaga. Försöker ofta komma undan att behöva göra saker.
Hov:
Sommar
Arkadien
Det var en sommarnatt. En lägereld i skogen. Skratt. Musik. Sång. Han spelade Stairway to Heaven på sin gitarr.
Svettig och upprymd, med musiken rusande i blodet och varma fingrar som som tryckte hans snubblade han in i skogen, bort från de andra. De hamnade under ett träd, drack djupt ur flaskan, rökte. Hennes mun smakade sött av gräs och sprit.
Efteråt hade han pratat. Om sin musik, vad han skulle göra, när hon plötsligt fört hans hand till sin mage och viskat i hans öra.
Han hade blivit arg. Skrikit åt henne. Besviken, rasande. Alla hans planer för framtiden, borta. Hon hade gråtit. Tyst. Övergivet. Han hade dragit på sig sin svettiga t-shirt och snubblat ut i skogen. Med flaskan i ena hade handen hade han gått tills han inte längre kunde höra ljudet av sina vänners röster. Hans kläder klibbade mot hans hud, hans huvud snurrade av vodkan.
När han kom fram ur träden stod han stilla vid vattnet och blinkade en lång stund. Mitt ute i den stilla ån, där månen speglades i det svarta vattnet satt en kvinna på en sten bland näckrosorna. Hennes kropp lyste vit i månskenet, fulländad. Han drack varenda kurva med blicken innan han sakta gick fram mot stranden.
Hennes mörka ögon glittrade precis som vattnet när hon såg honom. Sakta sträckte hon ut handen och med den minsta möjliga vridningen på handleden, vinkade hon honom till sig.
Som förtrollad tog han ett steg framåt, och kände hur vattnet slöt sig om hans bara fot. Och plötsligt virvlade hela världen runt honom. Han snubblade till och satte ner en fot till, men när han tittade ner såg han hovar… Han öppnade munnen för att skrika och hörde ett skri eka över vattnet. Så trycktes en bit kall metall in mellan hans tänder och innan han visste ordet av satt någon på hans rygg.
En obeskrivlig smärta borrade sig in i hans sidor, och han sprang. Sprang medan hans ryttare skrattade och sporrade honom att öka takten ytterligare. Han sprang genom törnen som slet i hans ben och i hans själ. Slet bort bitar av hans hud och hans minnen.
Till slut nådde de en strand, där ett vidsträckt svart vatten bredde ut sig framför dem, men istället för att sakta ner drevs han framåt ännu snabbare så att han tog ett språng ut över den spegelblanka ytan, bröt igenom den, och fortsatte rakt ner i de svarta djupen.
Strömkarlen
Hans rike i Arkadien låg på botten av en vidsträckt sjö. Där fanns glittrande palats, skogar och fält, allt under en kupol av mörkt, isande vatten. Från riket sträckte sig bäckar och floder, vars källor ibland rann upp i Törnehäcken. Och när vandrare följde någon av de vattendragen, kanske i förhoppningen att hitta ut, så hamnade de förr eller senare vid Sjöns stränder. Det fanns bara en regel. Ingen dödlig, oavsett hur länge de följde de slingrande bäckarna, tillhörde Sjön innan de rört vid vattnet.
Vistelsen i Arkadien
Whiskey minns egentligen väldigt få detaljer av sin tid i Arkadien som han tillbringade i formen av en kelpie, en svart vattenhäst med glänsande hårrem och skarpa huggtänder. Han minns smärtan av hur han blev skodd, hur spikar drevs genom hans hovar och hur hans sanna namn bands i sjögräs och tång runt hans härskares handled för att kunna kalla tillbaka honom.
Han minns jakten genom törnehäcken när han skickades upp för att hämta nya tjänare till sin härskares palats. Hur han följde dofter och ljud tills han hittade en människa och lurade upp dem på hans rygg. Sällan märkte de att något var fel förrän de nästan nått den bleka grå stranden, och han plötsligt ökade farten. Deras skräck i det sista språnget när han förde dem ut över den spegelblanka vattenytan var alltid densamma.
Ibland blev han sadlad och betslad. Det var nästan alltid smärta och förvirring, en flämtande, panisk ritt med ljudet av skall och skrik som ekade i hans öron då han sprang tills hans lungor kändes som om de skulle sprängas och blodfärgat skum bubblade ur hans nos medan land och vatten virvlade förbi runt honom. Och ändå slet det sylvassa silverbettet hans mungipor till trasor, och de taggiga sporrarna rev hans flanker blodiga.
Den historia han skulle berätta för andra är nog snarast att han fungerat som riddjur för sin mästare, utan detaljer som att han åt andra bortbytingars kött när de försökt fly och jagats ner.
Flykten från Arkadien
Whiskey försvann mer eller mindre i bestens eviga nu, glömde vem och vad han en gång varit. Tills en dag när han bar sin mästare nära törnehäcken, och hörde något han trodde att han glömt.
Två rader ur en sång som drev förbi på brisen…
”There's a feeling I get when I look to the west,
And my spirit is crying for leaving… ”
Och han mindes. Och stannade för att höra bättre.
Hans mästare höjde otåligt handen med sin piska för att skynda på honom. Skrämd av den plötsliga rörelsen skyggade Whiskey åt sidan. En gren fastnade under hans mästares armband, bundet av sjögräs och tång, och slet isär knutarna.
Det kändes som att något gick sönder i Whiskeys huvud, som när ett stycke tyg slits isär och släpper in en strimma ljus. Desperat stegrade han sig, kände hur vikten lättade från hans rygg, och så kastade han sig framåt. Ryttarlös sprang han som han aldrig sprungit förr, inte ens när hornet och sporrarna drivit honom framåt. Han bröt genom buskar och törnesnår, föll nästan när han plötsligt landade på två ben. Snubblande och snyftande kom han ut på en grusväg.
Där stod en bil med bilradion på. Och spelade Stairway to Heaven.