Det mest uppenbara borde vara att de inte lutar sig mot riddarromantiken, som i många spel troget följer Arthur-vurmen hela vägen till nationalromantiken och i värsta fall till samtida nationalism. Just det tycker jag nog själv är det tråkigaste med fantasy - goda riddare, goda kungar, statiska samhällen och ondska i civilisationens gränsländer. Naturligtvis har detta starka drag av en kristen världsbild där moral ligger djupt inbäddad i myterna. Det skulle man ju kasta ut med buller och bång! Och jag tror ärligt att man hade kommit rätt långt bara med det.
Det ska dock sägas att rollspelsfantasy numera kan sägas vara sin egen genre och den lånar minst lika mycket från de grekiska myterna, de nordiska sagorna, österländsk folklore m.m. Men även dessa ses ofta genom samma lins som ovan.
Problemet är ju att bronsåldern inte har fullt lika många källor så det handlar nog mest om att successivt plocka bort tills man når något man kan bygga vidare på.
