Brian Lumley och CoC

[adrian_of_arcane_lore]

Jag menar alltså när spelarna börjar beväpna sina rollpersoner (förslagsvis med dynamit) redan innan äventyret gett till känna att det finns en shoggoth i källaren. Detta är en spelstil jag alltså främst hör om i amerikanska rollspelspoddar och forum, minns någon anekdot när en grupp hade bundit fast dynamit till en harpun "utifall att".

Ja, det kan jag förstå. Min personliga erfarenhet som sagt är att det har vart betydligt vanligare att spelare konstaterar att det är jättedumt att gå ner i kryptan med bara ett stearinljus och fickur, men att de gör det for the plot.

 

[verlandes.]

Ja, det kan jag förstå. Min personliga erfarenhet som sagt är att det har vart betydligt vanligare att spelare konstaterar att det är jättedumt att gå ner i kryptan med bara ett stearinljus och fickur, men att de gör det for the plot.

Yes, och det är jag med på, men är alltså väsensskilt från der jag menar!

 

[Organ]

Även jag hade missat att Brian Lumley gått bort. Trist att höra. Jag upptäckte Call of Chtulhu (rollspelet alltså) under mina sena tonår i slutet av 80-talet. Med det följde naturligt att jag även fick upp ögonen för Lovecraft. Jag upptäckte även att många andra författare byggt vidare på hans skapelser, det är de ju tydliga med i CoC-regelboken, och jag läste många av dem, som till exempel August Derleth, Robert E Howard, Clark Ashton Smith med flera. Och, naturligtvis, Brian Lumley.

Av de författarna blev Lumley snabbt en favorit. Jag läste en stor mängd av hans böcker under det tidiga 90-talet. Jag tyckte hans böcker var spännande, rafflande, fantasifulla och lättlästa, till skillnad mot Lovecraft själv som jag, skam till sägandes, tillsammans med flera av hans akolyter, måste erkänna bitvis tycker är en anings träiga.

Nu var det länge sedan jag läste en Lumley-bok. Jag tror inte jag gjort det det här århundradet. Men de av Lumleys böcker jag minns att jag gillade bäst var hans fristående novellsamlingar. Jag minns titlar som Dagon's Bell, Fruiting Bodies och Return of the Deep Ones.

De andra av hans böcker jag fastnade för var den omfattande Necroscope-serien. Blandningen av vampyrer (sort of), nekromanti, andra världar och diverse underrättelsetjänsters ockulta avdelningar gick hem stenhårt hos mig. Och utan att överdriva så kan man anta att franchisen Stargate hade varit helt omöjlig utan Brian Lumley och Necroscope. Hade det inte haft sådana negativa konnotationer så hade jag, då jag gillar dem båda, kallat Stargate en Necroscope-ripoff. (När jag förresten nyss kollade in Lumleys bibliografi så fick jag bekräftat för mig det jag skrev ovan att jag knappt inte läst en Lumley-bok under det här århundradet, då den sista boken i Necroscope-serien jag minns att jag läst kom ut 2000.)

Jag fastnade även för det Necroscope-rollspel som släpptes 1995, som en titel i West End Games Masterbook-serie. De spelen hade alla samma system, ett för tiden ganska nyskapande som delvis var drivet framåt av att spelarna inför varje scen fick ett antal slumpvis utvalda kort som de kunde spela ut för att ge sig själva bonusar, införa nya saker i handlingen eller på annat vis påverka narrativet. Jag tycker inte det systemet har fått riktigt den cred jag tycker att det förtjänar.

Så, avsluningsvis. Jag vet inte om jag kan säga att Brian Lumley har påverkat mig i någon större utsträckning. Men jag har hursomhelst läst en stor del av hans böcker och verkligen uppskattat dem. Och det tror jag är en läsarreaktion som de flesta författare är ganska nöjda med.

 

[verlandes.]

Även jag hade missat att Brian Lumley gått bort. Trist att höra. Jag upptäckte Call of Chtulhu (rollspelet alltså) under mina sena tonår i slutet av 80-talet. Med det följde naturligt att jag även fick upp ögonen för Lovecraft. Jag upptäckte även att många andra författare byggt vidare på hans skapelser, det är de ju tydliga med i CoC-regelboken, och jag läste många av dem, som till exempel August Derleth, Robert E Howard, Clark Ashton Smith med flera. Och, naturligtvis, Brian Lumley.

Av de författarna blev Lumley snabbt en favorit. Jag läste en stor mängd av hans böcker under det tidiga 90-talet. Jag tyckte hans böcker var spännande, rafflande, fantasifulla och lättlästa, till skillnad mot Lovecraft själv som jag, skam till sägandes, tillsammans med flera av hans akolyter, måste erkänna bitvis tycker är en anings träiga.

Nu var det länge sedan jag läste en Lumley-bok. Jag tror inte jag gjort det det här århundradet. Men de av Lumleys böcker jag minns att jag gillade bäst var hans fristående novellsamlingar. Jag minns titlar som Dagon's Bell, Fruiting Bodies och Return of the Deep Ones.

De andra av hans böcker jag fastnade för var den omfattande Necroscope-serien. Blandningen av vampyrer (sort of), nekromanti, andra världar och diverse underrättelsetjänsters ockulta avdelningar gick hem stenhårt hos mig. Och utan att överdriva så kan man anta att franchisen Stargate hade varit helt omöjlig utan Brian Lumley och Necroscope. Hade det inte haft sådana negativa konnotationer så hade jag, då jag gillar dem båda, kallat Stargate en Necroscope-ripoff. (När jag förresten nyss kollade in Lumleys bibliografi så fick jag bekräftat för mig det jag skrev ovan att jag knappt inte läst en Lumley-bok under det här århundradet, då den sista boken i Necroscope-serien jag minns att jag läst kom ut 2000.)

Jag fastnade även för det Necroscope-rollspel som släpptes 1995, som en titel i West End Games Masterbook-serie. De spelen hade alla samma system, ett för tiden ganska nyskapande som delvis var drivet framåt av att spelarna inför varje scen fick ett antal slumpvis utvalda kort som de kunde spela ut för att ge sig själva bonusar, införa nya saker i handlingen eller på annat vis påverka narrativet. Jag tycker inte det systemet har fått riktigt den cred jag tycker att det förtjänar.

Så, avsluningsvis. Jag vet inte om jag kan säga att Brian Lumley har påverkat mig i någon större utsträckning. Men jag har hursomhelst läst en stor del av hans böcker och verkligen uppskattat dem. Och det tror jag är en läsarreaktion som de flesta författare är ganska nöjda med.

En väldigt fin sak med mythoslitteraturen är just det här gemensamma. Alla bidrar till en stor mytologi som är både kanonisk och icke-kanonisk på samma gång, saker behöver inte vara så allvarliga, eller ens bra. Alla lägger sin lilla kula i högen.

I mina blödigaste stunder brukar jag tänka att mina egna små bidrag också är en droppe i detta lovecraftska hav och att ett bortomvärdsligt kadaver på en essexsk strand också är en del av den lovecraftska kanon.

 

[chrull]

I de fall ställen har bränts ner när jag har kört Call of Cthulhu har det vart en adekvat hantering av situationen sett till omständigheter och utfall.
CoC är påfallande ofta ett rollspel om hemska monster, onda kulter och farliga föremål som inte får hamna i fel händer. Att ha klurat ut något innebär frekvent också att man sedan behöver göra något åt det. Då händer det ibland att ställen brinner upp.

Ytterst märkligt antagande att det skulle röra sig om störigt spelarbeteende eller metaspel, snarare än ett naturligt och passande utfall av det spelade scenariot.

100% detta.

Att ha med sig dynamit för att man planerar att utforksa underjordiska tunnlar och därmed kan behöva spränga sig igenom vissa partier, men upptäcka att de med fördel kastas mot en Shoggoth istället är rimligt.
Att kasta en dynamitgubbe in i taxin man precis tog för att det var bilköer och man blev sen är det inte.

Men den sista av det har jag mest hört om som parodier, och aldrig riktigt sett i spel. Jag tror att det mesta sådant beteende (jag kastar en fireball på shopkeepern eftersom hen inte sänker priserna!) antingen rör sig om 12-åringar eller folk som snackar och överdriver mer än faktiskt spel, inte att det är ett vanligt beteende bland rollspelare som varit med ett tag. Oavsett vilket land de kommer ifrån.