Om man själv är förblindad anser jag att det främst borde handla om att se till att man har säkra riktningar samt kan lokalisera närmaste hot.
Alltså, om du står i en trång korridor och har dina kompisar bakom dig så behöver du inte vara rädd för angrepp från något annat håll än framför dig, där står nämligen fienden. Om jag skulle befinna mig i ett stort rum med många kombatanter så skulle jag rygga undan och ställa mig i ett hörn, just för att säkra så många riktningar som möjligt. Det här med säkra riktningar borde ha en funktion i vanlig strid också, förresten. I vart fall i strid mot många angripare, man borde kunna ställa sig i formation och liknande för att slippa risken för rygghugg.
När man är blind är det viktigt att ha ett tekniskt övertag mot eventuella seende fiender. Alltså, det ska vara upp till den med bra sikt att få göra det krångliga i striden; försöka slå undan ditt vapen och angripa dina svaga punkter. Om du håller i ett stort spjut och riktar det mot ett osynligt, stort rovdjur (som av naturen är dålig på just teknik), så har du en rätt bra chans, men om du håller i en dolk och möter en osynlig man med en lika osynlig värja så är du helt körd. Du har inte det tekniska övertaget. Att försöka utmanövrera en osynlig motståndare antar jag är helt lönlöst.
Långa vapen och stora sköldar antar jag således är att föredra när sikten är dålig. De behöver man röra sig minst med. Att slåss i kompakt mörker med en liten dolk eller ett krångligt vapen (såsom en stridsgissel) borde ställa till med betydligt fler problem. Om terrängen är kuperad kan det bli ännu värre om man måste springa omkring och ha sig.
Dock, hur är det med träffchansen? Minskar den bara? Nja, jag tvekar. Om man väl vet var motståndaren står så kan jag nästan tänka mig att striderna går fortare innan någon stupar. Jag tänker mig att det är svårare att försvara sig ordentligt än vad det är att anfalla, man ställer sig klumpigare och lämnar fler blottor, osv. Med en dolk i ena handen antar jag att jag skulle försöka hålla fast min motståndare i andra handen och sedan stabba honom. Träffchansen är stor, men mitt försvar är rent obefintligt.
---
Sedan kan man diskutera vad det är för skillnad på att slåss i mörker (där man inte ser någonting) och när man har god sikt fast slåss mot en osynlig fiende.
I god sikt mot osynlig fiende är jag inte rädd för att råka träffa mina kompisar med min stridsgissel, och jag behöver inte vara rädd för att springa in i ett träd eller ramla ner för en trappa hur som helst. Jag har kanske svårare för att träffa min fiende, men fummelrisken är väl lika stor som alltid. Det viktigaste är återigen att säkra vinklar och lokalisera målet. Om det osynliga monstret kan stå precis vart som helst så är det omöjligt att försvara sig.
---
Det finns andra specialfall som är riktigt äckliga:
- Vad skall man tänka på om man slåss tillsammans med osynliga kompisar?
- Vad skall man tänka på när man själv är osynlig? Ser man sina egna fötter? Försämras inte ens egen motorik när man är osynlig?
- Vad är det för skillnad på att slåss mot en osynlig fiende som står i en vattenpöl (man ser fotstegen) och en som håller i ett synligt vapen?
- Är det lättare att slåss mot osynliga fiender när det regnar? Visst, man kan nästan urskilja dem i regnet (regndroppar faller dock både framför och bakom dem, så helt synliga är de plötsligt inte!), men samtidigt så försämras hörseln i regnet och man kan inte höra deras andetag eller deras rörelser lika lätt.
Sedan finns det konstiga fall när man inte är förblindad, men ändå har dålig sikt. Vad gäller när man hallucinerar, till exempel? Och om man ska utkämpa en eldstrid i ett halvmörkt rum med en massa speglar överallt? Är det inte lätt att man gör bort sig? Om man hallucinerar och slåss mot en osynlig fiende i ett halvmörkt rum täckt med speglar? Öööh...
/Rising
som sätter sig och tar några djupa andetag
