Nekromanti Bästa/sämsta monster... och varför?

[Lycan]

Eon, aka ElfQuest the roleplaying game

 

[Virvelmoln]

Håller med Fahnen, man vill ju inte slänga fram en wyrd för att en stackars trollkarl råka göra en ritual på fel plats. Har för mig att jag läst något om att de ska hålla till i momolan i någon vulkan, det låter däremot intressant, kansk finns en stor samling pyrotropiska kongelat de vill vara i närheten av, som RP;er vill åt annars tycker jag dem flest monster är coola, även vandöda, tycker nekromantiboken är mycket mer stämningsfull än mystik och magi.

 

[Tell]

Personligen tycker jag att det är ett av de få dragen som gör dem tolerabla; däremot menar jag att man har felbalanserat relationen. I eon kan ulvarna allt som vildjur kan (dvs har inbyggd radar, lögndetektor (svettlukt förändras), garanterad förmåga att skaffa mat, och nära nog inomflockstelepati), har tankeförmåga och -strukturer som möjliggör fruktbar kommunikation med humanoider (dvs, på samma nivå som vi hittar hos förtonåringar, allra minst); dessutom har de förmågan att leda mindre avancerade raser, såsom vargar, vilket innebär att det vore förvånande om det är riskfritt att spåra dem med hund. Lägg till detta att det finns ulvschamaner som (enl.kanon) är mäktiga nog att fungera som likar med de starkaste humanoida schamanerna, och vi har ett väsen som skulle kunna utmana oss som dominant art, på rena fördelar; men som förmodligen vinner mer på ett samarbete med åtminstone några individer som använder avancerade verktyg.

Ulvarna borde därför vara den dominanta parten i triangeln henea-ulv-orc, med andra schamanistiska grupper som "väljs in", med påföljande effekt att en ulvgrupp kan ha vidhängande kamorianer, frakk, henea och avfälliga jargier. Att detta sedan har sidofördelen att det bygger ihop vilket spelgrupp som hälst, komplett med "chef/uppdragsgivare" som ständigt finns med, utan att egentligen kunna interagera vidare mycket med civiliserat folk, och de blir dessutom så användbara att det nästan är kriminellt att inte bygga vidare på det.

Därutöver:
Bästa monster Pantera, på grund av dess nivå av anknytning till spelvärlden (bara detaljen att de både fungerar som läder och parfym -utöver att de jagar drakar och figurerar i panteon- är guld; kan man få dem att föröka sig i fångenskap kan man nå längre - industri!). Näst bästa monster är blodflygaren, eftersom den är lättintroducerad, och är har signifikant påverkan (till den punkt där den tvingar fram omskapande av civilisationen runt omkring), och dessutom inte fungerar att mörda en gång för alla.

Sämsta monster: minotauren. Den tillför inget; våldtäcktsvinklingen borde tvinga in den på civiliserad mark, där den bevisligen inte finns - dominansvinklingen borde splittra upp den i lättjagade flockar. En hyfsad raunisk hord borde ha utrota dem i sin helhet inom någon generation.
Näst sämsta monster: Arachniderna, av ungefär samma orsak. De har förment hög teknologi (nog för att leva i städer), och diverse andra företräden - ändå ugglar de i ett träsk, officiellt sett eftersom de andra raserna utrotar dem med jämna mellanrum: I så fall, borde deras utrotande vara mer eller mindre komplett - människan har tillgång till effekter som "jordbävning", och krossande av 1 kubikmeter sten för ingen energi alls: ergo, dammar och dränering vore ingen större svårighet. Varför skulle vi i så fall tillåta en isolationistisk, potentiellt farlig, och dessutom främmande, ras att överleva, på marker vi kan använda för bättre saker?

 

[AgnusDaak]

Blasphemy - Jag utgick ifrån den första monsterboken, saknar de två nyare ersättningsböckerna. Det låter som dessa monster utvecklats, och kanske borde kolla upp det. Har tolkat det som att de gamla monstren endast kopierats in så som de presenterats i första monsterboken och har därför hoppats på att de skulle utvecklas i andra moduler. Det låter intressant och jag ser fram emot att se hur de uppdaterats. Jag gillar ju som sagt grundkonceptet av dem, så det låter lovande. I övrigt så har jag väl mer hoppats på saker i stil med att minotaurerna hade kunnats integreras i ställen som Kamor, kanske utgöra en stark klan med nån slags tjur-totem, eller på nåt annat vis slänga in dom som tjur-klan-krigare, att kamorianerna ser dom som utvalda halvgudar eller nåt. Kentaurerna kan ha stora klaner på de stora slätterna och vara ett ständigt gissel för Raunlänningarna. Gärna med en religion som står i direkt kontrast för att verkligen motivera fiendskap utöver det teritoriella. Kanske har dom en egen riddarordern, eller kanske finns det en klan kentaur-riddare i nåt land, typ Ebron, Thalamur eller Soldarn^^ Sagiaturerna kan sitta på hemligheter av stort avgörande i mörker-kampanjer, agera som mörkrets förelöpare eller gudarnas budbärare. Det finns massor med uppslag för att fördjupa och förankre dem i spelvärlden

Edit: Något jag starkt uppmuntrar är att i kapitlen med kända karaktärer (eller motsvarande) ha med ett par karaktärer med dessa ovan nämnda ursprung Min personliga favorit är de minotaur-gladiatorer som självmant valt att söka sig till arenan för att få utlopp för sin stridslusta (och belönas med guld och kvinnor) eller andra framgångsrika varelser som inte bara är människor-alver-dvärgar-tiraker. Det ger essa intilligenta varelser en mer naturlig plats i världen, och för mig som SL kan jag ju alltid välja att inte ha med dem om det inte passar min spelstil Mina förslag är inte menat som skarp kritik mot upplägget, bara lite förslag på hur monstren blir mer levande och mer naturligt blir en självklar del i spelvärlden.

 

[Fienden]

Någon som nämndes som bra monster av Blasphemy var skogsrået, och det håller jag HÅRT med om. Älskar designen på skogsrået, mer än den klassiska myt-designen.

Någonting som Eon behöver mer av är "mystiska" monster. Drakarna och trollen är lite exempel på det, även om det är ganska straightforward att slåss mot ett troll så finns det en häftig känsla runt det, till skillnad från trollen i D&D som bara känns standard.

Anledningen, tror jag, att det finns så mycket "bleh" i Eon är på grund av dåliga shoehorns av vanliga fantasymonster, som sagt, alternativt löjlig design. Jag vet, klor och eldsprut och vingar är häftigt, men det är inte HÄFTIGA monster man är ute efter när man spelar Eon. Det är monster med någon sorts mystik runt sig, simpla men trots det förundrande. Skogsrået tycker jag är ett bra exempel på det, och även Hormz (som jag personligen tycker är underbara).

Jag vet inte var man borde ta sin inspiration för monster. Allt jag kan säga är att saker måste vara betydligt mindre over-the-top för att det ska bli bra.

Vettefan om jag säger något av värde nu, jag är trött och virrig och jag har fortfarande inte några av mina Eonböcker.

//Kraetyz, som vill se sin trollkatt i fjärde utgåvan

 

[Purgatid]

Tycker nog inte något monster är dåligt. Spelledarboken uppmanar oss spelledare, bland annat, att mundanafiera våra äventyr. Om monster förekommer i äventyret får man mundanafiera dem. Tycker mest att det är skönt att flertalet monster inte har någon bakgrund eller förklaring eftersom vissa spelare kan ha tillgång till monsterböckerna och om monstren har specifika bakgrunder så kan spelarna slå bakut när man ger monstren en annan bakgrund än den som förekommer i böckerna. Allting måste man inte få skrivet på näsan. Kuradi, som många annars verkar missnöjda med är ett nästan garanterat inslag i vilken Colonisk ruin som helst i min nuvarande kampanj. Det kommer garanterat att förbrylla spelare vad dessa lever av eller varför de ens är där. Hyggelmonster betraktas som kufiska tvåfotingar, men man får tänka på att nästan alla djur med ovanligt utseende är löjeväckande tills de får en kontext. Gula djur med bruna prickar och en hals lika lång som kroppen? Töntigt. Grå kolosser med en ormliknande arm mitt i ansiktet och fladdriga öron? Larvigt. Fast både giraffer och elefanter finns i vårat medvetande och därför är de verkliga. Matar man in monster på samma vis i spelarnas medvetande så blir det inte så många flin när hyggelmonstret väl dyker upp. Snarare handsvett och riddare vars mod vacklar. Nu brukar väl jag helt sonika konstruera egna monster som jag kastar in i avlägsna miljöer i ställer för att använda EONs monster, men det gör inte att jag tycker EONs monster är kassa. Det är min uppgift som spelledare att ge dem en plats.

Men för sakens skull:
Bäst - Belials besatta av demoner. Deras utseende är så bisarrt och spelarna blir så snabbt medvetna om att det här är ingen tramsig zombie. Intelligenta, garanterat ont uppsåt och fullkomligt livsfarliga.
Sämst - Har försökt skriva något här tio gånger nu, men kommer alltid fram till att alla alternativen egentligen är ett ganska häftigt koncept. Får nog säga Helmgastar i så fall. Svagt sätt att göra Xinu till en maktfaktor.

 

[Weilyn]

De enda monstren jag aldrig har använt är nog faunerna och minotaurerna.
Lite för hentai-iga för min smak.

 

[bozar_UBBT]

De enda monstren jag aldrig har använt är nog faunerna och minotaurerna.
Lite för hentai-iga för min smak.

Måste nog hålla med, jag gillar verkligen att neogames försöker göra något eget med dessa kliché-varelser men våldtäkts-minotaurer? Minotaurerna var bland de coolaste mytologiska bestar jag visste innan jag läste den tolkningen, jag tycker de har en självklar plats i Eon men som våldsamma och blodtörstiga erövrare och inte örebromannen med lite muskler.

 

[Vinterskog_UBBT]

Jag gillar Skogsrået mest eftersom det är creeeeeepy! Inte alls som man tror det ska vara. Spelade ett äventyr där man mötte ett sådant och en kult som dyrkade det djupt ute i skogen i Consaber.
En rollperson blev fångad och fick skum säd insprutad i sig och födde nån slingrande best (och rollpersonen blev galen) det slutade med att vi flydde! Men obehagligt och underbart på samma gång!
Sedan i missläventyret i missleboken när vi fick veta att Eyrentigrinnorna tillbad ett skogsrå så flydde vi från skogarna norrut med hemska minnen om vad som hänt innan.