Att växa ifrån rollspel

[Mogger]

Jag funderade vidare på den här tråden.

Jag insåg att rollspel inte riktigt leder någon vart. Visst, man har kul tillsammans, skapar en berättelse och äter snacks. Och två veckor senare upprepar man proceduren. Det är värdefullt i sig.

Men man kan jämföra med hur andra hobbys utvecklas. Ett fotbollslag går upp en division. Ett band pressar en EP och åker på mini-turné. En löpare springer Stockholm Maraton på sin bästa tid någonsin. En fotograf blir publicerad i en tidskrift.

Finns det liknande saker i rollspel? Vilka mål kan man ha? Hur kan man utvecklas? Vilka utmaningar finns?

Jag lärde mig engelska. Jag utvecklade min språkliga förmåga. Jag lärde mig skriva. Jag studerade dramaturgi, demografi och drakars kostvanor. Jag skapade. Jag lärde mig mjukvara.

Alltså, 90% av mina teoretiska kunskaper kommer från rollspel. Typ.

 

[luddwig]

Finns det liknande saker i rollspel? Vilka mål kan man ha? Hur kan man utvecklas? Vilka utmaningar finns?

Utmana dig själv med att spela med nya människor, spelleda på konvent eller arrangera konvent. Starta en podd om rollspel. Skapa något för publikation. Bli bättre på något relaterat till hobbyn så som att spelleda, skriva äventyr, rita kartor eller formge böcker.

 

[Gaspard]

Jag funderade vidare på den här tråden.

Jag insåg att rollspel inte riktigt leder någon vart. Visst, man har kul tillsammans, skapar en berättelse och äter snacks. Och två veckor senare upprepar man proceduren. Det är värdefullt i sig.

Men man kan jämföra med hur andra hobbys utvecklas. Ett fotbollslag går upp en division. Ett band pressar en EP och åker på mini-turné. En löpare springer Stockholm Maraton på sin bästa tid någonsin. En fotograf blir publicerad i en tidskrift.

Finns det liknande saker i rollspel? Vilka mål kan man ha? Hur kan man utvecklas? Vilka utmaningar finns?

Själv jag ser mitt rollspelande/spelledande som en ständig uppåtgående utvecklingsprocess, både jag och min grupp blir ofast lite bättre för varje kampanj. Sen har det gett mig positiva bieffekter vad gäller kreativt tänkande, skapande osv. Jag både ritar och skriver kreativt på en nivå jag inte gjort på många år. Men visst, målet är väl i första hand att ha kul, inte att sätta press på ständiga framsteg, de kommer ändå. Vilket är ganska najs.

 

[Quadrante]

Jag är för att saker inte behöver ha ett syfte eller progression för att ha ett värde.

 

[guldfink]

Jag funderade vidare på den här tråden.

Jag insåg att rollspel inte riktigt leder någon vart. Visst, man har kul tillsammans, skapar en berättelse och äter snacks. Och två veckor senare upprepar man proceduren. Det är värdefullt i sig.

Men man kan jämföra med hur andra hobbys utvecklas. Ett fotbollslag går upp en division. Ett band pressar en EP och åker på mini-turné. En löpare springer Stockholm Maraton på sin bästa tid någonsin. En fotograf blir publicerad i en tidskrift.

Finns det liknande saker i rollspel? Vilka mål kan man ha? Hur kan man utvecklas? Vilka utmaningar finns?

Ja, den här känslan känner jag igen mig i, men jag förstår också de mer tankedrivna invändningarna, som kommit här i tråden.

Självklart behöver inte en hobby leda någonstans för att vara meningsfull (om en ens vill kalla det meningsfullt) och det finns (uppenbarligen) goda exempel på när rollspel faktiskt visst leder vidare till annat meningsfullt.

Ändå kan jag få den här känslan @clarence redd beskriver. Den är inte ren och dominerande, men finns som ett stråk som jag påminns om ibland.

 

[walium]

DEN HÄR POSTEN INNEHÅLLER SPOILERS OM STRANGER THINGS! LÄS PÅ EGEN RISK!!!

Sedan december har jag sett om de tidigare säsongerna av Stranger Things, för att därefter fortsätta på den nya och i går kväll såg jag, ett tag efter alla andra, det sista avsnittet. Jag har svårt att jämföra säsongerna med varandra, framförallt nu när jag sett dem i ett svep, men tycker mycket om serien. Den träffar mig som person, på ett både lite pinsamt och smärtsamt sätt. Framförallt gör den det med sitt återkommande tema kring att växa upp, lämna barndomen och låta livet bli minnen. Starka scener i förhållande till det här är till exempel när Will slår sönder sin koja, Hoppers manus (som han struntar i) när han ska prata med El och Mike och den sista scenen på hela serien, där Mike, Lucas, Max, Will och Dustin avslutar sin sista rollspelskampanj, lägger pärmarna på hyllan och stänger dörren till gillestugan.

Varje gång det här temat dyker upp i serien, drabbas jag av läsningen att det är ett smärtsamt budskap från Duffer brothers (skaparna av serien) till sig själva, till sin publik och till mig om att det är dags att växa upp och lämna nostalgin bakom sig. Mer konkret väcks tanken i mig om att jag kanske är färdig med rollspel, att det finns en vits med att släppa taget om det och annan kultur som tillhör ens barndom/ungdom. Det är inte meningen att provocera, ursäkta om någon tar det så, men jag undrar om det är någon som känner igen sig i den här läsningen eller känslan, från att ha sett Stranger Things eller rent allmänt? Hur resonerar ni vidare utifrån det?

Notera att det går att känna så här, och samtidigt välja att fortsätta spela rollspel (oroa dig inte, @Lemur ). Det får liksom plats flera motstridiga känslor och tankar i sinnet.

Jag har inte fortsatt med rollspelande av nostalgiska skäl, men jag kan definitivt känna nostalgi inför vissa typer av rollspel, äventyr och rollspelsrelaterade upplever, som till exempel det här forumet. Jag kan också bli nostalgisk när jag ser barn och unga upptäcka och utforska rollspelande så som jag en gång gjorde.

Det är helt naturligt att vår inställning till olika aktiviteter och sammanhang förändras, även om vi fortsätter att gilla och utöva dem. Trots allt förändras vi som människor en hel del över en livstid och det vore konstigt om det inte också påverkade hur vi förhåller oss till våra tidigare jag och saker de pysslade med en gång i tiden.

Om man vill läsa in något i Stranger Things och andra uppväxtskildringar så är det i så fall att det finns barnsligare och vuxnare former av kreativitet. Barnet och ungdomen spelar rollspel, medan den vuxne blir författare eller journalist (det var nog så mina föräldrar betraktade mitt rollspelande en gång i tiden). Det känns dock mer giltigt i en 80-90-talskontext. Idag har vi ju medelålders människor som lever på att spela in sina rollspelskampanjer och ge ut eget rollspelsmaterial samtidigt som rollspel länge inspirerat både filmer, tv-serier och datorspel.

 

[Noerdfarbrorn]

Har inte växt ifrån rollspel, har däremot fått in det på schemat så att jag undervisar i fenomenet och spelar med deltagarna varje vecka (lärare på folkhögskola)

 

[Minimoni]

Jag slutade spela rollspel under flera decennier, men växte nog aldrig från det. Någonstans fanns alltid tanken på att jag skulle plocka upp tärningarna igen och när sambon och hennes son visade intresse, grep jag chansen. Vår yngsta hakade också på rätt tidigt. Tråkigt nog har alla jag spelade med förr blivit "vuxna". Provade att spela med min bror för några år sedan och han var en jättetråkig spelare, helt utan förmåga till suspension of disbelief.

Knappt halvvägs till 60 funderar jag på att växa upp genom att plocka bort en massa som är i vägen för att kunna spela rollspel mycket mer.

Jag är knappt halvvägs till 50 om några dagar, fyller 44. Och jag precis som du försöker skapa mer tid till rollspel! Så det du sa lät så jävla vackert! Håller med fullständigt även om jag själv har spelat sedan jag var 14 med endast ett längre uppehåll då jag bodde i Japan, och inte ens det uppehållet var speciellt långt.

 

[Badmojo]

Jag har en tid funderat på vad som driver framförallt spelledare och varför vissa av "oss" inte växer ifrån den här hobbyn. Inte landat i tankarna än, men har en misstanke om att det är något gemensamt personlighetsdrag som finns där; kanske ett visst kontrollbehov utöver intresset av potentialen i samberättande, att det är kul att plotta med kreativa idéer (utan att behöva skriva ngt mer omfattande/faktiskt kunna skapa något med konstnärlig verkshöjd) och någon sorts grundfascination av andra världar/miljöer eller liknande.

 

[Lemur]

Funderat en del på det där som beskrivs här angående besvikelse/tomhet efter att spelat rollspel. Jag undrar om det har att göra med förväntningar? Att det inte blir alls så magiskt och episkt som man föreställt sig när man preppade? För så har jag känt några gånger, särskilt i samband med överambitiös prepp. Jag har dock landat bättre i mina förväntningar idag (och min prepp) och är liksom helnöjd med att ha 3/5-episkt med ett gäng polare.

 

[Gutte]

Jag måste nog inse att jag har ett livslångt intresse i den här hobbyn. Om jag tittar tillbaka så har det varierat och det är ok. Jag behöver acceptera det. Just nu är förmodligen den längsta perioden jag har haft ett större intresse som har varat i 10år. Just nu krisar jag lite för att jag behöver en social hobby i mitt liv och jag vill gärna att det ska vara rollspel. Tyvärr har allting hamnat i kläm eftersom jag har begränsat med tid (varannan vecka) och inte massor av energi. Det är lite svårt att hitta en grupp när jag har krav på tider och spelleda har en tröskel eftersom jag ska hitta intresserade, förbereda och så vidare. Antingen får jag ta tag i det eller acceptera att det här intresset får gå på sparlåga ett tag och hitta på något annat roligt eller ta tag i det. Rollspelsintresset kommer säkert tillbaka det är faktiskt en av de lättare sakerna att börja med igen om man jämför med mycket annat.

Så klart kan man växa från ett intresse men man kan alltid komma tillbaka eller hitta nya roliga aspekter. Inte heller någon idé att hålla sig kvar då kanske man riskerar att verkligen döda intresset.

 

[Rangertheman]

Funderat en del på det där som beskrivs här angående besvikelse/tomhet efter att spelat rollspel. Jag undrar om det har att göra med förväntningar? Att det inte blir alls så magiskt och episkt som man föreställt sig när man preppade? För så har jag känt några gånger, särskilt i samband med överambitiös prepp. Jag har dock landat bättre i mina förväntningar idag (och min prepp) och är liksom helnöjd med att ha 3/5-episkt med ett gäng polare.

För min del är det helt klart kopplat till förväntningar. Jag vill ju kunna vara med i "Den stora kampanjen" och eftersom förutsättningarna inte finns, så blir det en besvikelse. Vanliga spelpass brukar oftast bli bra eftersom förväntningen där är att "bara spela". Extra kul är det när jag lyckas locka in någon ny i ett spel, eller till rollspelshobbyn överhuvudtaget.

 

[Platon]

Je suis @Dilandau !

Det han beskriver ligger ganska nära det jag försökt beskriva med min grop-metafor ovan. När jag sysslar med andra hobbyer, som att läsa skönlitteratur, skriva eller snickra upplever jag att det tar mig framåt och, till och med, får mig att se på världen med lite annorlunda blick. Jag har svårare att nå dit med rollspel. Det händer att jag når väldigt magiska ögonblick, som kan beröra mig så mycket att jag skakar, men det är sällsynt. När jag då anstränger mig för att nå dit, utan framgång, kan det kännas meningslöst i efterhand.

Det är visserligen möjligt att instängda rum, dålig kost och dålig hållning framför datorn kan styrka att känslan skulle ha kroppsliga orsaker, men jag tror och tycker att det är att förminska och förenkla. Det handlar om ett förhållningssätt till hobbyn, inte nödvändigtvis hobbyn i sig, och det är möjligt att det är ett förhållningssätt en kan ha till andra hobbies (jag är öisare till exempel och ser fram emot ett år av lidande). Men jag känner igen Dilandaus förhållningssätt till just rollspelshobbyn och tycker att det är intressant att diskutera. Kanske är det något med alla dessa ganska avancerade ritualer kring spelandet, avancerade regler, komplicerade mysterier, ansträngningen i att leva sig in och låtsas, som både kan förhöja och sänka upplevelsen.

Jäkligt kul tråd det här.

Jag känner ju inte såhär med rollspel, däremot kan jag få meningslöshetskänslor med andra aktiviteter.

T.ex kan jag i princp inte spela tv-spel längre. Installerar jag ett bra tv-spel hände nästan alltid samma sak. Tiden går. Det flimmrar. Plötsligt inser jag att jag inte har kissat, ätit eller svarat i telefon i 4 timmar. Jag sköljer ansiktet. Känner mig äcklig. Tänker på vad FAN jag gjort egentligen; jag har flyttat en pixlad figur fram och tillbaka och skjutit massa folk i huvudet med ett hagelgevär. Som en psykopat. Sen dog jag och fick börja om. Basically är jag där jag började. Jag har fru, två barn, hund och en direktörstjänst. Jag hinner knappt träffa mina polare. Vad fan håller jag på med? Så jag avinstalerar spelet och rör inte konsoloen igen på 6 månader. Får feeling. Rinse and repeat.

Så jag har lärt känna mig själv. Jag har för lite tid för att känna att jag kan spendera det på repetitiva moment utan social interaktion som inte utvecklar mig elle ger något. Och framförallt kan jag inte göra det om det är tidstjuvar där man inte riktigt kan kontrollera hur länge man sitter.

Läsa går bra. Jag utveckals. Det känns sofistikerat. Tv-serier och film går bra. Det är avgränsat och tydligt. 44 minuter. Brädspel och rollspel går bra. Nu bokar vi en kväll. 4h. Socialt. Öl dricks. Det går bra.

Tv-spel går inte. Doomscrolla går inte. Mobilspel går inte. Rollspel över nätet går sämre.

 

[Minimoni]

Själv ger rollspel samt min familj allt det sociala jag behöver. Jag är en introvert person som är duktig på att låtsas vara extrovert. Så rollspel varannan Lördag under hela dagen ger mig allt det sociala jag behöver. Så om jag inte hade rollspel så skulle jag förmodligen inte göra något socialt alls, annat än med familjen då. Så att sluta med rollspel har aldrig varit varken ett alternativ eller något jag ens önskat. Och att växa ifrån det känns för mig personligen väldigt främmande.