Att upptäcka saker genom spel

[entomophobiac]

Det är mycket sämre om jag måste ljuga ihop något krystat och knappt sammanhängande för att jag inte planerat hur det ska gå ihop.

Jag ser det ju mer som att du antingen skrivit något krystat och knappt sammanhängande innan, eller att du sammanflätar det spelarna listar ut som sina rollpersoner med några lösa tankar du hade själv i stunden, och rollspel uppstår. Värdeorden gör ju inte den ena sanningen mer sann.

 

[JohanL]

Jag ser det ju mer som att du antingen skrivit något krystat och knappt sammanhängande innan, eller att du sammanflätar det spelarna listar ut som sina rollpersoner med några lösa tankar du hade själv i stunden, och rollspel uppstår. Värdeorden gör ju inte den ena sanningen mer sann.

Du tycker inte att det är svårare att få ihop allting snyggt på slutet om du bara improviserat hela tiden utan att veta vart du är på väg? För det är det definitivt för mig.

Håller med om att om man ändå kan göra det minst lika bra utan förberedelser, så behövs de inte...

 

[entomophobiac]

Du tycker inte att det är svårare att få ihop allting snyggt på slutet om du bara improviserat hela tiden utan att veta vart du är på väg? För det är det definitivt för mig.

Vad innebär det ens, att få ihop det "snyggt" på slutet?

En av gångerna jag spelledde Beyond the Mountains of Madness så slutade kampanjen med att samtliga dog, för flygplanet saboterades (av en rollperson som förlorat kopiösa mängder SAN på kort tid) och de frös ihjäl. Det är ett av de mest minnesvärda kampanjsluten jag varit med om, men innebar ju också att säkert en fjärdedel eller mer av materialet aldrig användes, för de nådde inte till det skrivna slutet. Ingen planerade det slutet, det föll ut på det sättet, men tusan vilket avslut!

Att spela oss fram till vad som händer tillsammans och luta oss mot upplevelsen istället för mot en fast "sanning" innebär ju att vad som helst kan hända och att något uppstår som bara rollspel kan åstadkomma (mig veterligen): ren obesudlad agens. Jag skjuter henne. Jag kysser honom. Jag kastar mig ut från klippan och försöker få tag i repet, för jag vet att annars går världen under. Vad händer sen?!

Vi upptäcker det. Tillsammans.

 

[JohanL]

Vad innebär det ens, att få ihop det "snyggt" på slutet?

I det här fallet, att det är koherent, sammanhängande, logiskt, och utan uppenbara plot holes. Allra helst att det är allt det men ändå överraskande. Jag tycker om reaktionen "Ah, så det var så det var, nu förstår jag!" För att återknyta till ämnets rubrik så är det att upptäcka, vilket är något annat än att uppfinna.

 

[entomophobiac]

Allra helst att det är allt det men ändå överraskande. Jag tycker om reaktionen "Ah, så det var så det var, nu förstår jag!" För att återknyta till ämnets rubrik så är det att upptäcka, vilket är något annat än att uppfinna.

Och vad är då upptäckten, att SL hade kommit på något klurigt och att vi skall bli tillbörligt imponerade?

 

[JohanL]

Och vad är då upptäckten, att SL hade kommit på något klurigt och att vi skall bli tillbörligt imponerade?

Du uppskattar inte en elegant och logisk förklaring på ett mysterium, särskilt om du upptäcker den själv under spel? Poängen med twisten i t.ex. Sixth Sense eller The Usual Suspects är väl inte att vi ska tycka att manusförfattaren är smart, utan känslan när pusselbitarna faller på plats? Det tycker jag är en upplevelse i sig.

 

[entomophobiac]

Du uppskattar inte en elegant och logisk förklaring på ett mysterium, särskilt om du upptäcker den själv under spel? Poängen med twisten i t.ex. Sixth Sense eller The Usual Suspects är väl inte att vi ska tycka att manusförfattaren är smart, utan känslan när pusselbitarna faller på plats? Det tycker jag är en upplevelse i sig.

I rollspel är jag en deltagare. Det viktiga för mig är inte att hitta lösningen, koppla pusselbitarna, etc., utan rakt av upplevelsen runt bordet. Om våra val har konsekvensen att vi pajar hela utredningen och tvingas sätta dit en slumpmässig alkis för att mediadrevet annars gör polischefen på dåligt humör... Awesome!

I rollspel kan vi välja att rädda draken och döda prinsessan. Och det är för mig lite vad som gör rollspel annorlunda.

 

[Mogger]

En bra spelupplevelse, för mig, bygger på bra gedigen prepp och väl utförd improvisation. När dessa sömlöst glider in i varandra är det perfekt.

Att ställa dåliga förskrivna kampanjer mot bra impro tycks inte sant från mitt perspektiv.

Överlag använder jag 0-60% av kampanjmaterialet under ett spelmöte. Resten är impro eller bitar från andra källor. Dessutom är det gott stöd, och en kul syssla, mellan spelmöten.

Det jag saknar med impro är att hålla reda på allt. Jag har inga problem att improvisera. Men jag har problem med att skriva ner och komma ihåg. Och den aktiviteten är för mig så mördande tråkigt att jag absolut föredrar ett förtryckt SLP-register och färdiga kartorn etc.

 

[krank]

Vi upptäcker det. Tillsammans.

Det känns som att hela ditt resonemang bygger ganska mycket på att man har lite samma ingång som dig här – att det rollspel är, är att upptäcka. Att det fokus ska ligga på, är rollpersonerna och vad de vill hitta på…

För det blir ju en ganska viktig del av premissen för frågan du ställer, tänker jag då. Alltså frågan är inte "ni som gillar prepp, vad saknar ni", utan "ni som gillar prepp och som vill spela med fokus på rollpersonerna och som vill upptäcka saker i spel, vad saknar ni".

 

[afUttermark]

En bra spel upplevelse, för mig, bygger på bra gedigen prepp och väl utförd improvisation. När dessa sömlöst glider in i varandra är det perfekt.

Att ställa dåliga förskrivna kampanjer mot bra impro tycks inte sant från mitt perspektiv.

Överlag använder jag 0-60% av kampanjmaterialet under ett spelmöte. Resten är impro eller bitar från andra källor. Dessutom är det gott stöd, och en kul syssla, mellan spelmöten.

Det jag saknar med impro är att hålla reda på allt. Jag har inga problem att improvisera. Men jag har problem med att skriva ner och komma ihåg. Och den aktiviteten är för mig så mördande tråkigt att jag absolut föredrar ett förtryckt SLP-register och färdiga kartorn etc.

Det är det vi har Johan(spelare i vår grupp) till, hans anteckningar är guld värda. Plus en kortlek med slp

 

[EvilSpook]

Jag vill ju att spelgruppen driver. Rollperson A är en förrädare. Rollperson B vill någonting, som Rollperson C inte vill. Vissa saker vet vi, andra inte. Konflikterna finns framförallt runt spelbordet - inte mellan rollpersoner och en utomstående kraft.

Och en del grupper funkar så naturligt men många gör det inte så självklart. Ofta behöver gruppen hjälp och stöd och ett fokus för att komma igång. Särskilt ovana spelare eller grupper som inte känner varandra. Det bygger också på att spelarna är ungefär lika kreativa och drivande och att de alla har ungefär samma preferenser.

Jag skulle också säga att olika spel, genrer och teman lämpar sig olika för den typen av gruppdynamik också. Ibland funkar det bra så, men oftast inte är min erfarenhet.

Så visst är den typen av spel givande och kul, men för mig har den ibland varit svår att uppnå. Och ibland är den inte så rolig heller.

//EvilSpook

 

[Bifur]

Är svaret så enkelt som "detaljerna"?

Någonstans ja. Detaljerna är krävande att få till och de styr helheten, men det har redan @JohanL förklarat utmärkt. Men tycker man de är oviktiga för upplevelsen så finns det för all anledning inga skäl att preppa.

Sen skulle nog min infallsvinkel vara att du kanske underskattar vad en bra struktur gör för spelets flyt och riktning. Ert slut i Mountains of Madness blir bra för att ni är på väg någonstans. Självklart kan en opreppad väg dit (eller var det nu slutar längs vägen) funka lika bra, det är bara mindre sannolikt att den gör det.

 

[Christoffer]

Jag preppar för att skapa saker som annars inte skulle kommit till i spel. Det är lite för lätt att som tänka att greven är vampyr bara för att spelarna tar sig dit med pålar i händerna annars. Jag är lite för vek för att säga "nej detta var fel herrgård" utan skulle lätt flexa runt saker så de befann sig på rätt plats bara för att, om jag inte förberett saker. Så för mig blir alltid frågan vad måste jag förbereda för att jag ska slippa den risken i spel? Är det viktigt vilket hus den odöda prästinnan är i just nu? Ja kanske, för annars kommer jag flytta henne med speed of plot till någon plats som är intressant. Av denna anledning så är det också viktigt att det snygga och känslan av att pusselbitar faller på plats riskerar att inte inträffa. Visst kan det ske att allt klickar i och allt viktigt avslöjas. Men det är viktigare för mig att allt från punkten vi börjar spela inte handlar om förberedda handlingar utan bara om interaktion mellan förberedd backstory (dvs händelser och intriger som ägt rum innan spel startar), SLPs och spelarnas karaktärer. Dvs att spela i nuet och aldrig planera för en big reveal, det snygga är aldrig målet och styr aldrig riktningen. Och med detta på plats här jag nog aldrig någonsin känt att jag improviserar vid spelbordet utan istället bara spelar mina SLPs och flyttar fokus mellan olika karaktärer. Möjligt petig och gnällig definition av improvisation men men...

Ska väl tilläggas att detta är mitt vanliga och bekväma sätt att sköta förberedelser på och spelleda och kommer ju mycket ur vilka spel jag föredrar såklart, inte som att detta är sättet jag spelleder allt på.

 

[Genesis]

Om jag gillade rollspel där en grupp rollpersoner tillsammans försöker utreda mysterier, besegra skurkar eller genomföra något projekt så hade jag nog velat preppa. Men som tur är (eftersom jag är för lat för att preppa) så gillar jag inte sådana rollspel. Den typen av spel och historier jag gillar går liksom inte att preppa. Det finns inget mysterium, det finns knappt några viktiga SLP:er. Vad ska man preppa, liksom? På sin höjd funderar jag lite över rollpersonernas dramatiska teman och slänger in lite händelser eller personer som trycker på dem på precis rätt sätt. Detta går knappast att förbereda innan kampanjen, men ibland kan jag fundera lite mellan spelmötena, utan att skriva ned något).

 

[Mogger]

En annan viktig sak med att ffa använda andras prepp (i.e förskrivna kampanjer etc) är att jag som SL blir överraskad på ett sätt som jag knappast blir om jag själv preppat. Vi har ju spelat nästan hela Sirenens klagan (som kommer till KH inom kort) med min spelgrupp och det är fylld av saker som jag själva inte hade kunnat komma på. Och jag har ju inte allt i huvudet. Så medan RP diskuterar något, och jag slänger ett öga i boken och ser något jag inte tänkt på tidigare får jag en väldigt skön känsla i kroppen.

Och ytterligare en viktig sak med detta är att om det är någon annan som preppat så spelar RPs val mycket större roll. Om jag preppat så fegar jag ur och lämnar öppningar och ändrar så att det ska bli en kul story. Kör jag med andras prepp har jag lättare att hålla mig till den och det innebär ett spel som vi inte hade fått till annars.

Så svaret på frågan är varför man använder alla hjälpmedel inom alla områden:

Man får ett bättre slutresultat (oavsett om du använder skruvmejsel, fodrade handskar, rollspelkampanjer, dubbdäck, dykartuber, spinnacker, suddgummi etc, etc, etc)

 

[Zire]

Håller med @Måns, och även improvisation är ett superviktigt verktyg när man spelar preppade kampanjer.

 

[entomophobiac]

Att ställa dåliga förskrivna kampanjer mot bra impro tycks inte sant från mitt perspektiv.

Men det jag känner hela tiden görs är motsatsen - att ställa bra prepp mot dålig improvisation. Som exemplen Babylon 5 och Lost. Det är enda anledningen att jag vrider på det. Självklart bör inget göras dåligt i slutänden, oavsett vad ens preferenser är. Vi får ju förutsätta att det vi gör görs för att vi tycker om det.

Missta inte mina preferenser för någon sorts absolut sanning, heller. Jag har upptäckt att för mig blir det roligare om gruppen driver en större del av det som i en förskriven kampanj skulle vara handlingen. Det betyder inte att alla måste tycka så, eller att jag ens alltid spelar så. Tvärtom tycket jag om att prova saker som är nya för mig, hela tiden.

För det blir ju en ganska viktig del av premissen för frågan du ställer, tänker jag då. Alltså frågan är inte "ni som gillar prepp, vad saknar ni", utan "ni som gillar prepp och som vill spela med fokus på rollpersonerna och som vill upptäcka saker i spel, vad saknar ni".

Tror min diskussion med @JohanL sprang iväg en aning ärligt talat. Det är ju skillnad på att ha en idealbild av vad en helst spelar - som det väl också blir med mysteriebyggandet för din del - och sedan vad en faktiskt spelar vid olika tillfällen. Ibland är det ju någon som verkligen vill spela D&D (som i mitt fall, med Ravnica-kampanjen), ibland vankas det one-shots, etc.

Det jag undrar är som sagt vad den som föredrar preppen saknar när preppen inte finns, och det har jag fått många bra svar på.

 

[entomophobiac]

Ofta behöver gruppen hjälp och stöd och ett fokus för att komma igång. Särskilt ovana spelare eller grupper som inte känner varandra.

Det här har inte varit min upplevelse på konvent, i slutänden. Folk kan spela vad knäpp skit som helst och ha superkul med det. Och spelar jag med mina barn kommer de vifta bort det mesta till förmån för vad de själva kommer på. Jag vill nästan mena att vana är en del av preppbehovet, snarare.

 

[Mogger]

Missta inte mina preferenser för någon sorts absolut sanning, heller.

Dito. Kan vara bra att poängtera lite då och då

Men det jag känner hela tiden görs är motsatsen - att ställa bra prepp mot dålig improvisation. Som exemplen Babylon 5 och Lost. Det är enda anledningen att jag vrider på det. Självklart bör inget göras dåligt i slutänden, oavsett vad ens preferenser är. Vi får ju förutsätta att det vi gör görs för att vi tycker om det.

Aha, det är möjligt. Tror inte jag har varit med i de diskussionerna, men ja, det är ju olyckligt. Lost förfaller mig dock vara just dålig improvisation. Orkade inte se klart den, men det kändes inte alls som att det fanns något fokus i den serien. Babylon 5 har jag aldrig sett dock. Men som sagt, improvisation är ett verktyg, som är väldigt viktigt. Rollspel bygger på improvisation. Det är en väldigt central del av spelandet. Du kan slänga ut prepp, men du kan inte slänga ut improvisation. Du kan försöka minimiera improvisationen med prepp av olika slag, du kan aktivt ducka undan den, men improvisation är ändå Ground Zero.

 

[JohanL]

Men det jag känner hela tiden görs är motsatsen - att ställa bra prepp mot dålig improvisation. Som exemplen Babylon 5 och Lost.

Jag vill bara klargöra att min poäng inte är att Lost gjorde dålig improv, utan att metoden att vräka ur sig mysterier och konstigheter utan att redan ha en tänkt förklaring gör det omöjligt att få ihop det logiskt i efterhand på slutet. Det är inte så att de bara hade behövt vara litet duktigare på att hitta på förklaringar.