Ja så är det ju så klart. Det är nog bara att vi har olika sätt att se på det. Rollpersoner är dynamiska, de ändras hela tiden efter vad som händer med dem och i omgivningen runt dem. Det kan ske förändringar både i personlighet och i karaktärens livsval beroende på var äventyret tar dem. Jag har inget problem med att den startar på ett sätt och att de sedan utvecklas och förändras beroende på vad som händer, bara att jag föredrar att de startar kompletta.
Jag förbereder rollpersoner och SLPs väldigt olika.
Det här håller jag med om till hundra procent. Jag tycker att man som spelare ska skriva sin bakgrund så att det hjälper till med detta.
Fint att du lyfter kommunikation och samarbete som så väsentligt, för jag har upplevt detta som några av dem trivsammaste aspekterna med rollspel som hobby. I en av grupperna jag är med i så har jag lyft mina frågetecken kring hur jag kan bli bättre, men kanske upplevt att vi är så långt från varandra erfarenhetsmässigt att vi knappt talar samma språk när jag frågar hur de går tillväga. Utan att mystifiera så misstänker jag att spelare som hållit på i 20+ år har en hel del strategier och tänk som är svårt att ens formulera. Det är ändå en väldigt fin grupp som ger mycket stöd, men då kanske mer i form av "bara kör så hjälper vi dig". Jag hade så gärna velat ha den typen av knep som "fokusera bara på det här" eller "släpp det där". Men desto mer jag skriver och läser i den här tråden så börjar jag fundera på om inte mycket av hur bra en är på att rollspela kommer sig av den trygghet som kommer med erfarenhet.Har du pratat med de andra i spelgruppen om detta? Jag tycker det kan vara kul när spelarna hjälper varandra att få en bra inlevelse runt deras rollpersoners personlighet. Om du blir stressad så kanske det är bra att berätta om det för de andra i gruppen så att de kan hjälpa dig med de. Det coolaste med rollspel är enligt mig när man hjälps åt
Skönt att höra hur det kan krävas ett per sessioner för att bli varm i kläderna i sin karaktär.
Tack för att du delar med dig. Har förstått det som att det är väldigt olika hur folk gör. Jag tilltalas av båda sätten eftersom jag uppskattar världsbygge i spel och gärna vill att stora bitar sitter på plats, samtidigt som jag gillar att kunna skjuta från höften. Men jag upplever att jag är lite hämmad i att kunna komma på något på studs när SL slänger ut något jag inte såg komma, till skillnad från andra spelare, som jag kan uppleva har med sig en last med färdiga troper eller gamla idéer att kasta fram. För mig framstår rollspel många gånger som en slags elegant dans där jag inte fattar hur de andra förstår vart de ska sätta nästa fot. Det är som att jag famlar efter ett slags tempo utan att riktigt få kläm på det. Tror också att det kan vara därför jag försöker kompensera genom att forcera fram utförliga karaktärer så att jag ska ha något att luta mig mot. Har varit inne på det i andra svar men kanske är det enkelt och tråkigt som att jag behöver mer erfarenhet av spelande och spelledande för att bli bättre.
Jag brukar försöka sträva efter kortare scener och då underlättar det nästan att de är ensidiga. Men det är bara starten, så fort det är ett problem med att de bara har en "egenskap" så lägger jag till ytterligare en. Gärna kontrast till den befintliga.
Tyvärr låter det ju det du skriver väldigt vettigt. Hade ju varit najs om det fanns några enklare trick för att få till det såhär i början, men det är väl helt enkelt så att det krävs spelande för att bli bra på spelande. På sätt och vis befriande att tillåta sig vara kass på något där det inte finns så mycket erfarenhet. Samtidigt vill jag ju inte skapa trist stämning för resten av gruppen, genom att inte lyckas pejla vad som är rimligt att agera ut. Mycket av mina funderingar kommer väl sig av att jag halkat in i grupper, där många är vana spelare, och jag helt enkelt vill platsa för att fortsätta bli bjuden till nya speltillfällen. Men det kanske helt enkelt är så jag får stövla på i utforskandet och testa mig fram, medan jag ber om feedback.
Jag blir lite ledsen när jag läser detta. Det måste vara riktigt jobbigt att vilja ha en hobby och samtidigt känna att man inte platsar. Jag hoppas verkligen inte att det är så du brukar känna när du spelar.
Oj, då har jag inte gett en rättvis bild av mina grupper. Utan att ha så mycket erfarenhet så skulle jag beskriva det som stöttande grupper, särskilt en av dem. Men det här handlar nog snarare om att jag funderar på hur en gör att för att komma in i rollspelandet lite senare än majoriteten. Jag kan uppleva att jag blir lite bufflig och klumpig i mitt spelande, eftersom jag inte riktigt kan pejla takten i spelet som många mer vana spelare verkar ha utvecklat en förmåga att göra. Och som många andra varit inne på i tråden så finns det väl en inlärningskurva också för rollspel. Eftersom många kämpar med att hitta tid och ork för sitt spelande så vill jag väl egentligen skapa så bra förutsättningar som möjligt, för både gruppen och mig.
En viktig lärdom är att spelare är mest glada för att någon är spelledare så även om du gör något som du tycker suger så är de glada för att ha spelat. En sak rollspel i regel är dåligt på är att lära ut spelledarrollen, utan det är någonting man får pussla samman och sitta och nöta. Spel som
