Att bli ett fan (t.ex. av Star Wars)

[Leon]

Du menar Greedo. Grogu är Baby Yoda.

Vänta nu. Båda är grönskinnade prisjägaraliens

 

[luddwig]

Vänta nu. Båda är grönskinnade prisjägaraliens

På sätt och vis ja, fast jag är en smula tveksam till att kalla Grogu prisjägare. Men för all del prisjägar-prao. Och han är definitivt inte rhodian, så där har vi en tydlig skillnad mot Greedo.

 

[Franz]

Du menar Greedo. Grogu är Baby Yoda.

Nörd

- Obi Wan never told you what happened to Greedo.
- He told me enough! He told me Han Solo killed him!
- No. I am Greedo!
- Nooo!!! It’s not true!!! It’s impossible!!!

 

[luddwig]

På tal om Star Wars-fans tyckte jag att detta var intressant.

 

[adrian_of_arcane_lore]

Så är det absolut för mig. Jag tycker väldigt mycket om episod VI, V och VIII. Resten varierar från kul underhållning till rätt dåligt. Så jag skulle inte säga att jag är ett fan av Star Wars.

Men jag tänker ju på Star Wars lite annorlunda än vad de flesta verkar göra. Jag står inte ut med all lore som måste hänga ihop. För mig har Star Wars alltid varit ett kärleksbrev till andra klassiska genres i första hand (Western, krigsfilm, samurajfilm etc.) och sen har settingen byggts efter det. Att det sedan inte hänger ihop eller att filmerna säger emot varandra (vilket även de första gjorde) är inte lika viktigt i sammanhanget.

Men det känns som att det typ bara är jag och möjligen George Lucas som tänker så, och då blir ju senare verk som ska göras enligt en sammanhängande lore inte lika intressant för mig.

Är det det här som är den springande punkten? Att det finns ett specifikt sorts nördskap som handlar om att man snöar in sig på den specifika settingen. Man tar kulturuttrycket för (fiktiv) sanning och rådande utifrån sina egna premisser. Kopplat till det här att man extrapolerar utifrån originalet med begränsad verkshöjd: Grogu är en prisjägare, så all Rhodians är prisjägare, och man är intresserad av den rhodianska prisjägarkulturen, och inte laserrevolverstrid i vilda rymden as such.

Alien kan ju också vara väldigt mycket så här. Gillar man krypande rymdskräck eller är man intresserad av olika alien-phenotyper eller Weyland-Yutanis olika androidmodeller?

Isf är jag nog en Tolkiennörd men kanske inte en Star Wars eller Alien-nörd. Vilket inte har så mycket att göra med HUR MYCKET jag uppskattar de olika böckerna/filmerna, utan snarare VAD jag uppskattar med dem.

P.S. Eftersom jag korspostade med God45: jag älskar Silmarillion, särskilt Narn-i-hin Hurin och Akallabeth.

I relation till Star Wars och Alien är jag 100% ett vibes-fan och väldigt starkt av åsikten att ju mer saker måste bli ett världsbygge och ju mer det världsbygget måste ha "sammanhängande lore" eller vara "konsekvent" eller passa ihop som någon sorts klockspel så att massa jävla nördar skall kunna bråka om vad som är "canon" eller inte, ju mer checkar jag ut och tackar för mig. Jag är helt ointresserad av fantastik som liksom byggs som någon sorts självkörande maskin där det kan börja spotta ur sin "content" som om det vore en generativ AI. Det jag är ute efter i berättelser är ju känslor och idéer, inte någon sorts påhittad naturvetenskap.

Det som gör att det är kul att befinna sig i Star Wars världen, oavsett om det är filmer, rollspel eller datorspel, är ju känslan av äventyr och förundran som den kan väcka, historierna som berättas och vad de betyder, inte att allt "passar ihop". Ju mer saker som förklaras ju mer dödar det fantasin, jag tror det var det som prequel-trilogin förstörde framförallt för mig. Det gjorde Star Wars fyrkantigt och trist, behovet av att förklara dödade magin.

Med det sagt så finns det fortfarande djupa världsbyggen som ändå kan leverera den känslan av storhet, utrymme för tolkning, upptäckarlusta och drömlogik som skapar magi inom fantastiken. The Expanse är ett fantastiskt modernt exempel, men det är ju för att det tar avstamp från vår egen verklighet som därför alltid kommer vara för stor, omfattande, komplex och skiftande för någon av oss att förstå.

 

[krank]

Jag uppskattar ju generellt världsbygge och tycker att "idéer" absolut är något som kan komma ur "någon sorts påhittad naturvetenskap". Och jag uppskattar den känsla av sammanhang och verklighetsflykt det ger mig när ett världsbygge är konsekvent. Å andra sidan är jag ju inte så intresserad av "känslor"-biten.

(Och det är inte så att jag blir arg om ett världsbygge inte är konsekvent; jag föredrar dock när det inte ens försöker låtsas vara konsekvent om det nu inte är konsekvent. Jag gillar att tänka på saker, och det funkar bäst när de är konsekventa. Med inkonsekventa universa vet jag ju att jag nog helt enkelt ska låta bli…)

Sen är jag väl en "dålig nörd" eftersom jag dels inte har någon encyklopedisk kunskap om någon av de franchises jag gillar, och dels generellt aktivt försöker undvika negativa känslor kring grejerna jag gillar. Jag ser helt enkelt inte det positiva eller hälsosamma i att bli jättearg över sitt fotbollslag eller favoritversion av Doctor Who. Just det där jättestarka känslomässiga engagemanget verkar väldigt lätt slå över i negativa, destruktiva känslor. Verkar inte riktigt värt det. Det är samma grej i datorspel – folk som blir jättearga och *hatar* liksom. Kan det verkligen vara hälsosamt, verkligen? Att bli så arg över ett videospel? Eller en film?

Så egentligen kanske jag inte är något riktigt fan av Transformers, Star Wars, Marvel, Star Trek, Doctor Who eller nån annan av de grejer jag lägger en massa tid och energi på…

 

[Franz]

Det här som @krank var inne på om hur mycket man sett och om man är ett fan är ju extra lurigt gällande Star Wars. Jag har blivit anklagad för att inte vara ett äkta fan av Star Wars för att jag inte tyckte att The Acolyte var genomusel, samt att jag inte skulle ”fatta” Star Wars dels för att jag tycker att storys där jedisarna är lite på en gråskala gällande moral samt för att jag inte sett Clone Wars och Rebels. Så för att vara ett Star Wars-fan måste man ha sett vissa verk men inte andra, man måste tycka om vissa verk men får inte tycka om andra och man får inte gilla vissa storyelement. Det är en knepig labyrint att navigera. Har dessutom hört folk säga att prequelsen från början var dåliga med att Clone Wars gjorde dem bra, så där antar jag att man inte var ett äkta fan om man gillade prequelsen innan Clone Wars kom, men är det om man gillade dem efter att Clone Wars kom, förutsatt att man tittade på Clone Wars. Knepigt det här…

 

[krank]

Det här som @krank var inne på om hur mycket man sett och om man är ett fan är ju extra lurigt gällande Star Wars. Jag har blivit anklagad för att inte vara ett äkta fan av Star Wars för att jag inte tyckte att The Acolyte var genomusel, samt att jag inte skulle ”fatta” Star Wars dels för att jag tycker att storys där jedisarna är lite på en gråskala gällande moral samt för att jag inte sett Clone Wars och Rebels. Så för att vara ett Star Wars-fan måste man ha sett vissa verk men inte andra, man måste tycka om vissa verk men får inte tycka om andra och man får inte gilla vissa storyelement. Det är en knepig labyrint att navigera. Har dessutom hört folk säga att prequelsen från början var dåliga med att Clone Wars gjorde dem bra, så där antar jag att man inte var ett äkta fan om man gillade prequelsen innan Clone Wars kom, men är det om man gillade dem efter att Clone Wars kom, förutsatt att man tittade på Clone Wars. Knepigt det här…

Det där är en sjuka som gäller många fandoms. Jag trodde länge att Buffy var hyfsat förskonat, men en del människor även där är väldigt snabba på att reagera om t.ex. någon youtube-reactor dristar sig att ha en avvikande åsikt om något. Vissa saker får man helt enkelt inte tycka, för då är man i bästa fall bara "Inget riktigt fan"; i värsta fall helt dum i huvudet och värdelös som människa.

Alltså jag brukar tänka att jag har någon form av förståelse när folk känner så starkt inför politik, för där är det ändå något som faktiskt ligger i vågskålen. Vad folk tycker och tänker i politiska frågor avgör liv och död, fattigdom och rikedom, vem som får bo var och ifall folk har råd med medicin eller får ha samma rättigheter som andra. Men när det gäller scifi-matiné-pangpang så har jag väldigt mycket svårare för det. Då är det ju liksom bara starka negativa känslor utan någon som helst egentlig anledning. Bara tribalism och nonsens.

(Samma sak när folk "hatar" andra fotbollslag än det egna, såklart. Och liknande. Är inte hobbies till för att man ska ha roligt, samla energi, vara kreativ?)

 

[Conan]

Det är konstigt att ett ”fan” blivit synonymt med någon som okritiskt tvångslapar i sig allt skräp som produceras under en IP och sen försöker övertyga sig sig själv och andra hur bra det ändå är.

Jag har alltid tänkt att ett fan torde snarast vara någon som dissar och bojkottar allt som inte håller en viss nivå och/eller är trogen ett källmaterial eller originalen.

Samtidigt är det väl rimligt att tänka sig att båda kategorierna gillar ursprungs IP men förhåller sig till det på väldigt olika sätt. Vet inte hur man bäst skiljer på dessa diametralt olika former av fans på ett sakligt sätt.

 

[adrian_of_arcane_lore]

Jag uppskattar ju generellt världsbygge och tycker att "idéer" absolut är något som kan komma ur "någon sorts påhittad naturvetenskap". Och jag uppskattar den känsla av sammanhang och verklighetsflykt det ger mig när ett världsbygge är konsekvent.

Min grundpremiss lite här är att exemplet Star Wars och exemplet Alien tycker jag att den verklighetsflykten blir mycket svårare ju mer världen byggs ut, för behovet av att förklara mer och göra saker mer "konsekventa" eller "sammanhängande" har oftast snarare rakt motsatt effekt, de blir sämre på att göra just det.

Grejen med verkligheten är att vi känner till mycket mindre om den än det vi inte känner till. Exempelvis kraften i Star Wars blir mer trovärdig, och känns mer realistisk, om det bara är ett "vi vet inte, det är ett mysterium, vi har ägnat tusentals år att studera det, vi har förstått grunderna men har inte mer än teorier om vad det är, så vi har skapat en religion kring det som vi väljer att tro på" snarare än "det är små varelser i dina celler som kommunicerar med universum och det betyder att olika individer har en M-count och det i sin tur innebärblablabla". Det första exemplet ligger mycket närmare hur vi i vår egen värld faktiskt hanterar en massa saker. "Fucking magnets, how do they work" är en genuint legitim frågeställning.

Jag ställer alltså inte "världsbyggen som hänger ihop" mot "världsbyggen som inte hänger ihop", där jag anser att det senare är bättre. Snarare anser jag att det nästan alltid är ett bättre sätt att få världsbyggen att hänga ihop om man inte försöker förklara allt i nitiskt detalj utan lämnar mer upp till åskådaren att tolka, för ju mer man förklarar ju fler "brottpunkter" introducerar man där saker kan gå sönder och sabba trovärdigheten, det slipper man om man inte överförklarar allt.

Ett världbygge måste av nödvändighet vara en av två saker, antingen ett dockhus med en specifik och fast avgränsning, eller en alternativ verklighet med en oändlig potential. Jag föredrar när saker är det senare, och blir snabbt ointresserad och uttråkad av de första, mycket på grund av att jag anser att de är mindre trovärdiga. Vår egen värld är inte logiskt, vi vet inte hur den hänger ihop, att påföra den typen av vanföreställningar på fantasivärldar tycker jag dödar fantasin i dem.

Mitt problem med "påhittad naturvetenskap" är lite samma sak. Jag upplever ofta att det kommer ur en ambition av att skapa världar som kan förstås som en helhet från en sorts gudsperspektiv på ett sätt som ju är helt omöjligt i vår egen värld. Det bygger ofta på antagandet att vi känner till väldigt mycket mer än vad vi faktiskt gör i verkligheten, och överför detta missförstånd på världsbygget. Den nuvarande, globala samlade kunskapen om hur samhälle, vetenskap, historia och allt annat fungerar är högst ofullständig och fragmentarisk, att därför beskriva en värld (eller ett universum) som "komplett" blir därför, för mig, alltid bara kulissartat och känns antingen fake eller dumt. I bästa fall kan de kännas som en symbolisk leksaksvärld, men i sämsta fall känns de som en projektion av skaparens övertro på hens egen kunskap och uppfattning om hur vår egen värld faktiskt fungerar och blir antingen högmodigt eller direkt obehagligt. Ofta är det en kombo av bägge.

Å andra sidan är jag ju inte så intresserad av "känslor"-biten.

Med känslor menar jag inte mer komplicerade saker än att något upplevs som spännande, intressant, kul, bra, roligt, gripande, underhållande, upplysande, dramatiskt, stimulerande, givande,engagerande eller någonting annat av de saker som motiverar oss att konsumera media och kultur snarare än att sitta still och titta rakt fram. Tycker man något är "bra" så definieras hela ens relation till det genom en känsla, tycker man det är "dåligt" så har man en annan känslomässig relation till det.

Edit:

Däremot vill jag vara tydlig med att jag inte är arg på Star Wars (eller Alien, eller något annat IP). Jag tycker några av filmerna och en del av spelen är jättebra, och jag gillar det mesta av världen och har inte en mer komplicerad relation med det än att jag kan välja att ignorera det jag inte gillar och skriva ut det ur min "headcanon". Det jag inte gillar är inte en stark känsla, utan mer att jag tycker det är trist eller ointressant, det gör att Star Wars som helhet går från att vara något jag tycker är kul och spännande, till att bli något jag har svårt att vara entusiastisk över. Men det är inga starka känslor åt andra hållet heller, utan bara att jag tycker det är lite synd att de valde att sabba potentialen i det. Därför är jag inget fan, men heller inget anti-fan som går igång på att SW-basha.

 

[luddwig]

Jag har blivit anklagad för att inte vara ett äkta fan av Star Wars för att jag inte tyckte att The Acolyte var genomusel, samt att jag inte skulle ”fatta” Star Wars dels för att jag tycker att storys där jedisarna är lite på en gråskala gällande moral samt för att jag inte sett Clone Wars och Rebels.

Låt inte andras åsikter vara en måttstock. Jag har själv blivit anklagad för att vara anti-feminist eftersom jag inte gillar TLJ.

 

[Franz]

Låt inte andras åsikter vara en måttstock. Jag har själv blivit anklagad för att vara anti-feminist eftersom jag inte gillar TLJ.

Självklart, det skulle aldrig falla mig in. Jag tar upp det för att det är en tråd som handlar om att vara fan och att det finns människor som faktiskt tycker såhär om att vara fan.

 

[Klingonsylt]

Jag funderar ibland på hur mycket av en grej man kan ogilla innan det börjar kännas konstigt att säga att man är ett fan av den grejen.

Känns som ännu en potentiell tråd att bryta ut , jag tänker på franchiser som Terminator där jag tror det är vanligt att ogilla majoriteten av filmerna efter de första två

 

[Franz]

Känns som ännu en potentiell tråd att bryta ut , jag tänker på franchiser som Terminator där jag tror det är vanligt att ogilla majoriteten av filmerna efter de första två

Det är ett jättebra exempel! Jag skulle personligen säga att jag är ett fan av de två första filmerna men inte av franschiset som helhet (sen har jag visserligen inte sett Genisys och tyckte Dark Fate var rätt bra)

 

[adrian_of_arcane_lore]

Känns som ännu en potentiell tråd att bryta ut , jag tänker på franchiser som Terminator där jag tror det är vanligt att ogilla majoriteten av filmerna efter de första två

Kan ju också påverka hur mycket man gillar något från början.
Jag skulle ju nog helt klart säga att jag är mer ett fan av Alien än av Terminator, men jag har ju sett fler Terminator filmer jag ändå gillat hyfsat än Alien filmer.

I Alien har jag svårt för allting efter andra filmen, trean är fortfarande okej om man skall vara snäll, allt efter fyran är chockerande dåligt (även fast Romulus var lite av en "so bad it's good"-film).

I Terminator har jag ändå sett 5 av 6 filmer, och även fast ettan och tvåan är överlägsen resten tycker jag de resterade tre jag sett ändå var helt ok actionrullar, typiska 3/5-filmer. Jag har har bara sett lite på Terminator Zero-animen och tyckte den verkade lovande också.

För mig är nog det mest avgörande hur mycket man gillar någon del i en franschise snarare än hur man gillar en franschise som helhet. Jag ser mig själv mer som ett Alien fan än ett fan av både Star Wars, Terminator, Marvel, Sagan om Ringen eller något annat stor-IP, även fast jag är kompakt ointresserad av allt som har med Alien att göra utanför två filmer (det är bland annat därför jag hellre spelar Mothership än Alien: The Roleplaying Game, eftersom post-Aliens universat antas existera i det senare).

Jag har ju sett fler bra Marvel och Star Wars filmer än vad jag sett Mad Max, Batman, Alien, The Matrix och Evil Dead, men är ändå mycket mer ett fan av de senare.

 

[luddwig]

Självklart, det skulle aldrig falla mig in.

Ah. Jag läste inlägg #27 som att du tyckte att de andra tyckarna hade sina poänger, men då läste jag slarvigt. Får skylla på värmeböljan. Den gör att jag har hjärnkapacitet som en sjöpung. Och för den som inte vet är sjöpung alltså ett djur som äter upp sin egen hjärna* för att spara energi.

* Egentligen tillbakabildar sjöpungen sitt ganglion men "äter upp sin hjärna" är en inte ovanlig omformulering.

 

[Ymir]

Jag tror inte riktigt på grundpremissen i tråden, att hälften av allt som getts ut inom Star Wars är dåligt.

Star Wars popularitet bland nördar bygger inte bara på filmerna, utan också en drös annan media, men kanske i synnerhet datorspel.

Och Star Wars har gett upphov till massor av minnesvärda datorspel, som satt ett stort avtryck på nördscenen.

Dark Forces, Rogue Squadron, Jedi Knight, Force Unleashed, Star Wars Battlefront, Star Wars The Old Republic, Knights of the Old Republic, Jedi - Fallen Order och Jedi - Survivor är bara toppen på isberget av en lång serie populära, framgångsrika och mer eller mindre klassiska datorspel, varav vissa (Knights of the Old Republic I & II) är rena mästerverk.

George Lucas är förmodligen den mest framgångsrika personen någonsin när det kommer till att bygga ett franchise. Hans mycket frikostiga outsourcing-approach ledde till en absolut syndaflod av Star Wars-content, som cementerat Star Wars som världens kanske starkaste IP. Inget annat franchise kan mäta sig med Star Wars i ren volym av multimedia-content, inte såvitt jag komma på åtminstone, och det har lett till många lyckade produkter genom åren, som nått många olika målgrupper.

 

[Magnus Seter]

MODERERING

Jag har själv bidragit till att midichlorian-diskussionen dragit iväg, men nu har jag brutit ut den deltråden:

Thread 'Midichlorians - för eller emot?'

Yesterday at 17:47

Angående midichloreans. För mig innebar det endast att jedis hade möjligheten att mäta ett värde. Det sägs ju aldrig att detta värde är det enda som betyder något eller att man vet allt som går att veta om det. Jag har aldrig förstått varför man gör en stor sak av det. Det är typ som att man kan mäta dagstemperaturen men man vet ändå inte vad det blir för väder om 10 dagar. Tänker jag.

• Mogger
• Replies: 68
• Forum: Kultur

• 

 

[adrian_of_arcane_lore]

För att konkretisera det hela så går det ju att jämföra den vetenskapligt fokuserade midichlorian-scenen som jag inte gillar…

…med en mer mytologisk fokuserad scen som jag tycker är helt amazing:

Fan måste se om The Last Jedi!

Minns att jag tyckte den hanterade Star Wars-loren på ett eftertänksamt och vuxet sätt första gången jag såg den, att den liksom tog materialet på allvar istället för att hantera det som bara en barnsaga (vilket ju uppenbarligen är det fansen vill ha), men har inte riktigt kunnat komma ihåg varför.

Men ifrågasättandet av Jediordens religiösa doktriner och synen på kraften som något som ligger även bortom dem att förstå kommer jag ihåg som en av grejerna jag gillade med filmen. Hela första trilogin handlar ju om Lukes plågsamma och utdragna konflikt med kraften, hur han tillslut måste kväva sina mänskliga impulser och leva helt asketiskt för att inte korrumperas, och till och med prequel-trilogin (sina brister till trots) handlar ju om hur Jediordern i sitt högmod totalt misslyckas med att kontrollera kraften och som ett resultat av sin iver att bemästra skapar förutsättningarna för sin egen undergång.

Till och med Darth Vader är ju mycket mer en slav under kraftens inflytande än någon sorts Sauron-liknande Dark Lord med onda avsikter, en tolkning som förstärks jättemycket i den senare trilogin med Kylo Rens emotionella utbrott och helt uppenbara brist på kontroll.

Star Wars har verkligen aldrig handlat om det tydligt goda mot det tydligt onda, men tyvärr är ju den film som verkligen gjorde det tydligast också den som hatats mest och där alltid senare retconnats bort (om man får tro internet, jag har aldrig sett episod 9).

 

[Eldria]

Jag tänker mest på Game of thrones och The Expanse när jag läser i tråden. Vet inte heller om 50% av allt Star Wars är dåligt även om vissa saker är så urusla att jag knappt klarar av att tänka på dem.

Vill tro att det är vanligt att man vill gilla det mesta av det man är fan av. När jag var yngre älskade jag en musikgrupp och ville verkligen älska all deras musik. Det blev en utmaning, när man insåg att ens egen smak kanske inte helt överlappade vad de producerade. Mycket handlar ju om att veta vad man tycker om och varför.

Man kan ju bli ett fan av något och känslan falnar med åren. Mycket handlar nog i vad man man gillar med exempelvis Star Wars och hur det är förankrat i relation till andra verk som också faller under samma franchise. Midikloreaner kanske är det som får bägaren att rinna över. Att det magiska man en gång upplevde nu blivit tråkigt när man blickar tillbaka.

Det jag tänker mest på är väl vad som får ens intresse att falna eller att man slutar vara ett fan. Många slutade ju att gilla Game of thrones. Där handlar det väl till stor del om att det som man tyckte var bra, är helt meningslöst när det inte byggde till något vettigt slut. När det inte heller kommer några nya böcker. Samt att de sista böckerna blivit mer och mer spretiga, med mer perspektiv och sidospår. Då är det ju inte konstigt att många tappar intresset.

Däremot tyckte jag The Expanse (tv-serien) var ganska seg i början, men när de mindre intressanta delarna blev viktiga pusselbitar, upplevde jag dem som mycket bättre i efterhand.