Krille
Super Moderator
Re: Åh, vendettan fortsätter!
"Men okej, nu förstår jag vad du menar, du vill verkligen bryta ut ur hela rollspelsmediet.
Egentligen vill jag inte ens det. Jag vill bara hävda att Kult och Vampire inte är så nydanande som Kult- och Vampire-spelare påstår.
Däremot kan jag förstå att de kan ha varit en personlig vändpunkt för en del spelare, som gjorde dem uppmärksamma på att rollspel inte enbart innebar tunnelröj. Nå, vi har alla haft en sådan vändpunkt. Min kom våren 1985, då jag fick läsa Tristan och Isolde i skolan och upptäckte hur ball riddarromantiken egentligen var. Det resulterade i att jag slutade att spela min riddare som en plåtklädd barbar och började spela honom som en riddare istället.
"Däremot vill jag gärna berätta andra SORTERS berättelser på det gamla vanliga sättet. [snippeti] Fast nej, jag är helt klar över att Kult inte kom med många nyheter på det sätt du menar, jag ser skillnaderna mer som de Gibson introducerade i Sci Fi-världen med Neuromancer, bl.a."
Vill du veta något hemskt? Jag fann större likheter mellan Jay McInerneys "Bright Lights, Big City" och Goethes "Faust" och Gibsons "Neuromancer" än med Asimov. För min del är Neuromancer snarare en storstadsversion av den misslyckade unge mannen som sluter ett avtal med den onde i syfte att finna en tids njutning, men på något sätt ändå finner frälsningen trots pakten med den Onde.
Det man tror är nya stårysar är väldigt sällan nya. Liksom, vad var egentligen det nydanande med Alien? Jo, att det var en skräckis i rymden. I övrigt var det bara den gamla vanliga ståryn om spökhuset och monstret som käkar upp hela rollbesättningen en efter en.
- Krille
"Shout with glee and jump with joy;
I was here before Kilroy"
"Men okej, nu förstår jag vad du menar, du vill verkligen bryta ut ur hela rollspelsmediet.
Egentligen vill jag inte ens det. Jag vill bara hävda att Kult och Vampire inte är så nydanande som Kult- och Vampire-spelare påstår.
Däremot kan jag förstå att de kan ha varit en personlig vändpunkt för en del spelare, som gjorde dem uppmärksamma på att rollspel inte enbart innebar tunnelröj. Nå, vi har alla haft en sådan vändpunkt. Min kom våren 1985, då jag fick läsa Tristan och Isolde i skolan och upptäckte hur ball riddarromantiken egentligen var. Det resulterade i att jag slutade att spela min riddare som en plåtklädd barbar och började spela honom som en riddare istället.
"Däremot vill jag gärna berätta andra SORTERS berättelser på det gamla vanliga sättet. [snippeti] Fast nej, jag är helt klar över att Kult inte kom med många nyheter på det sätt du menar, jag ser skillnaderna mer som de Gibson introducerade i Sci Fi-världen med Neuromancer, bl.a."
Vill du veta något hemskt? Jag fann större likheter mellan Jay McInerneys "Bright Lights, Big City" och Goethes "Faust" och Gibsons "Neuromancer" än med Asimov. För min del är Neuromancer snarare en storstadsversion av den misslyckade unge mannen som sluter ett avtal med den onde i syfte att finna en tids njutning, men på något sätt ändå finner frälsningen trots pakten med den Onde.
Det man tror är nya stårysar är väldigt sällan nya. Liksom, vad var egentligen det nydanande med Alien? Jo, att det var en skräckis i rymden. I övrigt var det bara den gamla vanliga ståryn om spökhuset och monstret som käkar upp hela rollbesättningen en efter en.
- Krille
"Shout with glee and jump with joy;
I was here before Kilroy"
