StradhLestat
Möjliggörare
Jag har förstÄtt det, efter efterforskningar, som att medikinet (eller ja, metylfenidat) har en "tröskel" pÄ dos som behöver nÄs innan det sÄ att sÀga "hÀnder" saker pÄ det som jag har problem med. DÀr jag uppfattat det som att första tecknet/aha/skillnaden, som upplevs nÀr man nÄtt den,. Àr att det "tystnar" eller iaf dÀmpas, det som kanske kan kallas "rösterna i huvudet" (sonens ord). Att tankarna inte snurrar lika kaotiskt, hoppar runt och Àr högljudda i skallen samtidigt. Sen Àr tydligen den dos dÀr det hÀnder lÄngt ifrÄn alltid, den dos som behövs för att möjligheten att hÄlla fokus ska förbÀttras, eller igÄngsÀttningen (exekutiva funktionen). Jag tror lÀkaren ville testa hela resan för att se var/om den intrÀffade. PÄ 80mg skulle det kanske kunna gjort bÄda? Jag har trÀffat lÀkaren 2 ggr hittils under insÀttningen. Först startillfÀllet. DÄ tÀnkte han 20mg, för att jag sjÀlv skulle sen kunna höja till 30mg efter en vecka, utan att trÀffa honom igen, om det inte hade tillrÀcklig effekt. Under tiden sÄ skulle jag mÀta och ha koll pÄ blodtryck osv.Stabil uppdatering.
Jag Àr genom din hittilsvarande resa mest förvÄnad över att din psykiater inte dragit rejÀlt i handbromsen redan efter första första doshöjningen. KÀnns helt enkelt rÀtt besynnerligt att man ökar till maxdos för en patient som inte har nÄgon som helst effekt av lÀkemedlet pÄ lÄga doser dÄ centralstimulernade Àr tÀmligen sjÀlvmarkerande redan pÄ insÀttningsdagen.
Olika regioner, olika rutiner. Olika privatalternativ, olika nivÄer vilda vÀstern.
Blir inte för besviken om du inte fÄr nÄgon effekt av Elvanse (eller lisdexamfetamindimesylat med annat namn), men det bör ju visa sig pÄ insÀttningsdos om du responderar eller inte pÄ det.
Icke-stimulantia Àr ofta goda alternativ, sÄ det finns ljus i tunneln hur som helst!
Tack för uppdateringarna, det Àr vÀldigt intressant att följa andras resa som vuxendiagnosticerade.
Jag nÀmnde att jag historiskt, pÄ andra mediciner har behövt höga doser innan den teraputiska effekten kickar in pÄ mig. Rent kroppsligt verkar "förbruka" en del av dem för snabbt. PÄ gott och ont. Det har skett pÄ olika medicintyper historiskt för mig. De lÄga doserna har INGEN effekt, inte bara för lÄg effekt. Sen helt plötsligt pÄ högre doser, sÄ hÀnder det nÄgot, och dÄ kan den dosen dessutom ofta bvara tillrÀcklig för att nÄ önskad effekt. DÄ Àndrade han att jag kunde höja till 40mg efter den initiala veckan.
Sen trÀffades vi för uppföljning tre veckor senare, dÀr han var vÀldigt noga med blodtrycks/pulsmÀtningarna jag hade gjort. Och dÄ jag bedömde 0 effekt pÄ det kognitiva dÀr, sÄ blev nÀsta steg att jag fick 60 mg som jag kunde höja till 80mg. Förutsatt att jag följde och kontrollerade mitt blodtryck och puls lika nogrannt som jag gjorde innan. TyvÀrr hade han inga lediga tider innan 17e feb. Annars hade vi nog trÀffats och bytt tidigare. Nu med facit i hand, sÄ kan jag iaf sÀga att jag gett medikinett Àn fulöl chans att visa vad den kan göra för mig. Nogrann monitorering pÄ, inte bara blodtryck/puls, utan massa andra saker ocksÄ.
Det den har gjort i effekt pĂ„ ADHDn (och samtidigt motverkat), Ă€r pĂ„ den motoriska stressen. Jag, nĂ€r jag inte Ă€r stressad/uppe i varv, Ă€r "lugnare i kroppen". Jag stimmar inte lika mycket i rörelser. Mitt rörelsemönster har beskrivits som "mjukare". Jag har genom Ă„ren utvecklat massa olika sĂ€tt att vara fysiskt aktiv, som inte mĂ€rks sĂ„ tydligt pĂ„ utsidan, för de som inte kĂ€nner till dem. Men rent krasst sĂ„ sitter jag aldrig stilla. Jag Ă€r i konstant rörelse alltid, Ă€ven om omgivningen inte alltid uppfattar det. Den biten har m,ildrats av medicinen, framför allt pĂ„ 80mg. Ăr jag dĂ€remot uppe i varv/stresslĂ€ge, sĂ„ blir jag "stissig" i rörelser och kĂ€nsla pĂ„ 80mg. Det Ă€r inte ADHDn, som gör sig synlig dĂ€r, utan den puls/stresshöjande bieffekten av medicinen pĂ„ den dosen som visar sig, det Ă€r jag tĂ€mligen sĂ€ker pĂ„.
Vad jag förstÄtt sÄ Àr medikinets frÀmsta styrka pÄ ADHD just pÄ Hyperaktiviteten, inte i första hand pÄ fokus/exekutiv funktion, Àven om den hjÀlper dÀr ocksÄ.
Sonen fick pÄ sin första dos, minskad hyperaktivitet. (DÄ gick han pÄ lÄgstadiet), Fritidspersonalen och lÀraren som var med i klassrummet var lyriska över förÀndringen pÄ första dosen och utbrast i saker som "Han Àr kvar vid sin bÀnk hela lektionen" och "han Àr inte under bÀnken eller ute i korridoren lÀngre". MEN han fick fortfarande inget gjort i sitt egna arbete. Dvs noll effekt pÄ executiv funktion och fokus. PÄ 20mg började det hÀnda saker för honom dÄ sen. DÄ började han kunna jobba med uppgifter i klassrummet. Sen efter sommaren nÀr fyran började sÄ sa han efter nÄgra veckor "Medicinen funkar nog inte lika bra lÀngre, rösterna Àr inte lika tysta lÀngre". DÄ höjdes i tvÄ steg, först till 30 dÀr det blev lite bÀttre, men sen till 40mg, som han har Àn idag. Den verkar funka för honom nu.
Mina "röster" har inte Àndrats alls. Men de kunde ju ha gjort det. Jag kanske bara behövde en högre dos för att nÄ den teraputiska tröskeln. Det har inte intrÀffat.
SÄ jag förstÄr att "vi" testat hela vÀgen och inte avbrutit tidigare. Det Àr först nu vi med sÀkerhet kan sÀga att medikinet inte "lÄser upp" för mig.
Vi kan ocksÄ konstatera hur min kropp rent fysiskt har hanterat en sÄ hög dos av centralstimulatia, rent krasst vÀldigt vÀldigt bra. Ja vissa bvieffekter, men sÄ pass milda och hanterbara att 80mg hade fungerat för mig om den gjorde det den behövs till. Det Àr det tydligen lÄngt ifrÄn alla som kan klara att ta, Àven om den har de positiva effekter som eftersöks. Ett tecken pÄ hur milda/hanterbara bieffekterna Àr pÄ mig, Àr att jag fortsÀtter att ta 80mg fram tillk lÀkarbesöket, trots att jag inte upplever nÄgon vinst pÄ vad jag behöver. Jag kan rent krasst hantera/stÄ ut med bieffekterna, för att kunna visa att jag har följt planen fullt ut, och kan presentera vad den gör/inte gör med mig vid nÀsta lÀkarbesök.
Jag blir nyfiken pÄ de "icke stimulatia med god effekt" du nÀmner, kan du berÀtta vad det Àr och vad de heter? SÄ kan jag börja göra efterforskningar. Jag Àr till yrket "Testare", och jag har tagit en testares approach/mindset och strategier in i detta. Jag Àr mitt eget testobjekt i projekt "adhd medicinering". SÄ för mig kÀnns det bra att jag har eliminerat sÄ mÄnga tvivel eller övriga faktorer som kan pÄverka Medikinettest effekt/förmÄga under den hÀr resan. Nu Àr jag vÀldigt trygg med att jag inte har nÄgra tvivel kvar pÄ "om jag gjort si, eller om det vore sÄ". Att det dÄ skulle ha fungerat. Jag har rent krasst testat olika parametrar och justerat. UtvÀrderat igen. Eliminerat potentiella pÄverkande parametrar. Testat med olika förutsÀttningar och kombinationer. SÄ ja,. jag har landat i att jag Àr en Non-responder pÄ medikinett. Jag kanske inte hade vart det som ung, men med det som lett mig dit dÀr jag Àr idag, dÀr den hÀr resan har startats, sÄ Àr medikinett inte det min kropp (knopp) behöver för att fungera.
HĂ€r nedan blir det kanske lite repetitivt, med inslag av saker som kanske skrivits i poster
NÀr jag var i min sons Älder, sÄ fanns inte ADHD som diagnos....eller i medvetandet hos vare sig folk, skolvÀsende eller sjukvÄrd. Jag behövde utveckla mina egna "tekniker och kompensationer" för att klara mig, utan at tens vara medveten om att det var det jag gjorde. Mitt sÀtt att "Stimma", Àr till exempel framtaget genom lite omedveten trial and error i klassrummet genom lÄgstadiet. Hitta sÀtt att röra mig, som inte resulterade i skÀll frÄn lÀraren pÄ att jag "inte satt stilla, vickade pÄ stolen osv", men sen ocksÄ vidareutveklade för att de inte skulle lÄta. SÄ Àven dÀr blev det ett sÀtt att undvika skÀll. "sluta göra X, det lÄter si och sÄ". "sitt still". DÀr hade kanske medikinett funkat pÄ mig, om den hade funnits.
Nu nÀr jag tagit mig genom livet dÀr jag kompenserat ADHD:n med andra sÀtt. Ex har jag ersatts min kropps bristfÀlliga dopaminhantering, genom att ersÀtta funktionen för att nÄ "samma/godtagbart" slutresultat som dopaminet skulle Ästadkommit, med adrenalin och stress (kortisol) och stor del Ängest som bieffekt. Det höll (i de flesta aspekter ,inte alla) i nÀstan 50 Är...sen havererade det totalt och jag "orkar" det helt enkelt inte. Den hanteringen har, för att citera ADHD lÀkaren kommit, "till ett högt pris för dig sjÀlv, bÄde fysiskt och psykiskt". Grejjen Àr att jag aldrig upplevt ett annat sÀtt att vara och fungera. Jag har inget annat att jÀmföra med.
Sen nÀr ADHD började pratas om i media och sÄ, sÄ var jag redan pÄ det klara med att det var det jag hade, det var sjÀlvklart för mig. Men jag hade inte ens dÄ koll pÄ alla aspekter av ADHD. De bitar som det pratades om, hade jag mina egenframtagna coping strategier för redan och tyckte och trodde att jag hade "löst" min ADHD. Jag gissade rent krasst att min ADHD var sÄ pass mild att jag hade "löst" den. Andra saker jag hade svÄrt för, kopplade jag inte som ADHD symptom alls. De nÀmndes sÄ att sÀga inte. DÀr trodde jag bara att jag hade usel diciplin, var lat och liknande. "Varför Àr jag sÄ dum mot mig sjÀlv?" "Börja i tid din lata jÀvel, sÄ slipper du stressa sen och du vet att du kunde gjort det bÀttre, OM du bara började dÀr du hade tÀnkt, skulle och planerat för." "Varför Àr du sÄ odisciplinerad att du inte börjar fören i sista sekund, nÀr det kanske inte ens kommer att gÄ att fÄ klart i tid? Idiot!" osv.... Det hade jag inte en aning om var/kunde vara ADHD....förrÀn för typ ett Är sedan i samband med sonens utredning/diagnos och medicinering. DÀr jag började lÀsa pÄ om ADHD och den kunskap som finns idag. Och dÄ förstod att min KRASCH som hade börjat typ 2 Är innan, kunde vara ADHD relaterad. Den pÄlÀsningen förklarade mycket av mina svÄrigheter genom livet som jag inte förstÄtt var ADHD, som jag kompenserat för pÄ ett, över tid, skadligt sÀtt. (det har funnits tillfÀllen dÀr den kompensationen inte har varit tillrÀcklig, dÀr jag dÄ misslyckats upprepade tillfÀllen innan summan av alla försöken via kompensationstekniker hade samlats tillrÀckligt resultat för att lyckas (med Ànnu mera Ängest och press som bieffekt).
Jag hoppas att Elavanse kommer göra nÄgot för mig sen (om det Àr den jag fÄr testa hÀrnÀst).
Dess styrkor Àr pÄ de omrÄden dÀr mina problem yttrar sig, till skillnad frÄn medikinetet, vars frÀmsta styrkor pÄ ADHD Àr pÄ de saker jag kan hantera eller inte lider av . (Om folk tycker jag Àr jobbig för att jag "rör" mig, sÄ har jag efter 50 Är nÄtt en nivÄ dÀr jag skiter fullstÀndigt i det. Jag lider inte av den motoriska effekten av min ADHD. Den har jag accepterat och bara Àr en del av hur jag Àr, Jag lider inte av hur andra tycker saker ska vara, i mitt hem, i mina intressen eller annat. PÄ de omrÄdena har jag accepterat att jag Àr icke-typisk. Vad andra kan anse viktigt, kan vara ointressant för mig. DÄ fÄr det vara ointressant).
Men fokus och exekutiv funktion kan jag inte ha pÄ den nivÄn jag har nu, efter krashen. Helst vill jag inte tillbaka till att ens fÄ funktion med stress och adrenalin, det Àr en subpar funktion, men iaf nÄgon funktion. just nu Àr det mycket som inte fungerar för mig ...alls....jag fÄr offra vÀldigt mycket, för att lyckas hÄlla funktion/leverans igÄng pÄ saker som mÄste fungera. Jobbet. Jag lyckas med vissa saker bra (riktigt bra) dÀr fortfarande,. Andra med en del stress/adrenalin som nyckel nÀr dopaminet havererar för dagen. Vissa andra aspekter fungerar inte alls sen de tre ish Ären i kraschlÀge. Allt utanför jobbet blir lidande, dÄ jag inte har nÄgon dopamin, eller annat att ersÀtta det med. Vardagar Àr jag efter jobbet oftare Àn inte frÄnvarande hos familjen. Jag Àr dÀr fysiskt, men har inte mental kapacitet att göra nÄgot som krÀver det minsta kognitivt. Inga spel, inte se pÄ film (som jag inte redan sett 100 ggr) osv. Jag existerar och gör rutiner som inte krÀver kognition. Helger, sÄ Àr mitt fokus pÄ familjen, med den funktion jag har dÀr, men nÀr dopaminet Àr borta dÀr, sÄ Àr det över för den dagen, sÄ att sÀga.
Jag har i princip sen "krashen" dragit mig undan frÄn mina vÀnner helt. Jag har "försvunnit". Jag Àr alldeles för osÀker pÄ om, jag kommer ha energin/funktionen för att kunna vara social, trÀffas eller göra vad man tÀnkt. Oftast vet jag inte det fören minuter innan. SÄ jag har i princip totalt undvikit alla sociala situationer dÀr jag inte utan att kÀnna skuld/skam kan dra mig ur med beslut i samma sekund jag Àr pÄ vÀg ut genom dörren eller till och med pÄ vÀg. Jag Àr i princip bara pÄ (eller ens comittar pÄ nÄgot sÀtt) pÄ tillstÀllningar, dÀr min plötsliga frÄnvaro inte skulle drabba nÄgon annan. TÀnk ex vÄra pubtrÀffar. De Àger rum, vare sig jag Àr dÀr eller inte. Jag har haft folk som sagt att det inte gör nÄgot om jag stÀller in i princip i samma sekund som vi skulle trÀffas, men för mig ger det skuldkÀnslor, skam och Ängest oavsett vad den personen sagt. SÄ dÄ gör jag det inte alls, bestÀmmer/bokar ngt...alls.