folketsfiende
drömvändare
En klassiker vad gäller inledningsmening!
Detta är inte inledningsmeningen, men om det behövs mer ledtrådar langar jag in hela inledningsstycket och lite till.
"Min kropp är fulländat vacker och obefläckad av lidande.
Annat är ju knappast att vänta, eftersom lidande icke kan beskrivas.
Man kan naturligtvis beskriva olika omständigheter, som förmodas framkalla lidande. En människa, inklämd under en stor hög av döda, övergiven, oförmögen till en rörelse under den tunga massan, lider, såframt hon icke redan är död. Sådana yttre omständigheter bör, enligt min åsikt, beskrivas utan hänsyn till någonting annat än sannfärdigheten. Det är nämligen tycker jag, frånstötande i dylika fall med en beskrivning, som syftar till någonting annat än till att framställa vad som i saken sant i det aktuella fallet, så långt som denna sanning är känd. Själva lidandet kan ju icke beskrivas.
Jag är särskilt kompetent att yttra mig i denna fråga, eftersom jag själv aldrig har erfarit lidande. Om jag hade erfarit något lidande och någon annan person som också hade erfarit något lidande hade kommit till mig och berättat om sitt lidande, så hade jag säkerligen härvid kommit att tänka på mitt. Sådant innebär ju att hysa förståelse för sitt eget lidande - någonting som är både naturligt och rimligt att göra och som man självfallet icke bör förmena någon, men som dock icke är samma sak som att hysa förståelse för en annans lidande. Emellertid, när någon har kommit till mig och beskrivit sitt lidande, så har jag icke förstått ett jota, nej jag har inte begripit någonting alls.
[...]
Min kropp är fulländat vacker. Eftersom jag är kvinna bereder detta mig ett så att säga dubbelt nöje. Mitt namn är Lykia. Min karl heter Hektor. Han är en helt vanlig karl. Vårt samlag börjar på nästa sida."
