En högst personlig reflektion: jag upplever att det finns något av en paradox med många färdiga äventyr: ju roligare jag tycker att de är att läsa, desto sämre går de att spelleda.
Ta Impossible Landscapes (till Delta Green) som exempel: det är nog egentligen en roman förklädd till äventyr; det tar ifrån spelarna alldeles för mycket agens (för att berättelsen inte skall kunna spåra ur), vilket i mina ögon är en kardinalssynd i ett äventyr. (En duktig SL kan såklart få det att flyta ändå, men det är Inte det saken gäller här.)
Ett svenskt exempel: Oktoberlandet, såväl första som andra utgåvan, är alldeles underbar läsning (och jag väntar otåligt på en tredje utgåva som fortsätter ståryn!) – men jag har efter ett tafatt försök att spelleda det sett det som njutbar läsning mer än som ett spel att spela – jag skulle lika gärna kunna sortera in det bland min skönlitteratur som låta det stå kvar i spelhyllan. Visst, jag skulle kunna ta världen som en plats att spelleda i, men då måste jag någonstans bortse från den berättelse böckerna berättar innan det skulle fungera för mig som SL.
De enda äventyr som är undantag från denna paradox är de riktigt korta, typ enbladare. De kan ge mig allt jag behöver för en kväll med mycket kul, utan att egentligen vara njutbar läsning – men just genom sin korthet är det inget problem. Längre, förmodligen spelbara, äventyr orkar jag oftast inte igenom…
För att anknyta till trådens tema: jag köper äventyr ibland, men ännu oftare andra böcker till spelet, särskilt grundboken.
