Äventyr vs. Regler?

[Svarte Faraonen]

Finns det kanske lite av en motsättning mellan äventyrs- och världsböcker? I en värld som är mer ymnigt beskriven tänker jag att rollpersoner blir mer rotade på en given plats, och att det blir svårare att göra äventyr som inte behöver bearbetas kraftigt för att kunna spelas på många olika platser.

 

[adrian_of_arcane_lore]

Testar en annan tanke: finns det en viss nivå av (i brist på bättre ord) snobbism i att rata äventyrsböcker? Kan ibland uppfatta ett slags "man är inte en riktig spelledare om man inte skriver sina egna världar"-attityd hos rollspelare, att de som utgår från färdigskrivna äventyrsmoduler använder stödhjul.

Säger naturligtvis inte att detta är automatiskt sant för alla som föredrar att skriva eget, men undrar om det ändå inte är ett halvt utbrett synsätt (har t.ex. sett uttrycket co-game masters om spelledare som använder äventyrsmoduler).

Ja det finns, även fast jag anekdotiskt upplever att det var vanligare förr.
Att skapa eget eller att spelleda stora kampanjer (konfluxsviten, masks osv) var creddigt.
Att spelleda färdiga one shots eller mindre äventyr var nybörjarkodat.

Jag tycker inte man stöter på det alls längre på samma sätt, på sin höjd är det att folk är ibland noga med att påpeka att de inte spelar färdigskrivet på lite av ett "Sir, this is a Wendy's"-sätt. Men det är egentligen rätt harmlöst.

Vad jag däremot upplever som något vanligare är att folk som inte spelar förskrivet material alls för att de genuint inte gillar att spela så ibland verkar anta eller utgå ifrån att de som gör det spelar på ett väldigt specifikt sätt, vilket är en beskrivning jag ofta inte känner igen mig alls i. Det kommer upp mkt i diskussionerna om äventyrs vara eller icke vara, innebörden av rälsning mm. Ofta något i stil med att någon säger "jag spelar inte färdigskrivna äventyr för att..." och sedan beskriver ett spelsätt som typ är identiskt med, eller i vart fall väldigt likt, det sättet jag också spelar på när jag använder färdiga äventyr.

Men det tror jag handlar mindre om snobbism utan nog bara mer att man utgår ifrån sina egna erfarenheter och bara antar att andras erfarenheter är ungefär samma.

 

[verlandes.]

Vad jag däremot upplever som något vanligare är att folk som inte spelar förskrivet material alls för att de genuint inte gillar att spela så ibland verkar anta eller utgå ifrån att de som gör det spelar på ett väldigt specifikt sätt, vilket är en beskrivning jag ofta inte känner igen mig alls i. Det kommer upp mkt i diskussionerna om äventyrs vara eller icke vara, innebörden av rälsning mm. Ofta något i stil med att någon säger "jag spelar inte färdigskrivna äventyr för att..." och sedan beskriver ett spelsätt som typ är identiskt med, eller i vart fall väldigt likt, det sättet jag också spelar på när jag använder färdiga äventyr.

Detta känner jag också igen, lite att det antas att det inte finns någon kreativ process i att spela köpta äventyr. Jag utgår ändå rätt ofta från förskrivna moduler och det har nog aldrig hänt att spelet blir exakt så som det är skrivet.

 

[luddwig]

Testar en annan tanke: finns det en viss nivå av (i brist på bättre ord) snobbism i att rata äventyrsböcker? Kan ibland uppfatta ett slags "man är inte en riktig spelledare om man inte skriver sina egna världar"-attityd hos rollspelare, att de som utgår från färdigskrivna äventyrsmoduler använder stödhjul.

Jag upplever inte att det är så men däremot att vissa utgivna kampanjer har särskilt hög status och att det är dem man bör spela framförallt. Den (miss)uppfattning jag annars mest träffar på är att öppna äventyr är oerhört mycket jobbigare och svårare att spelleda än äventyr med en i förväg utstakad handling.