Äventyr vs. Regler?

[Svarte Faraonen]

Finns det kanske lite av en motsättning mellan äventyrs- och världsböcker? I en värld som är mer ymnigt beskriven tänker jag att rollpersoner blir mer rotade på en given plats, och att det blir svårare att göra äventyr som inte behöver bearbetas kraftigt för att kunna spelas på många olika platser.

 

[adrian_of_arcane_lore]

Testar en annan tanke: finns det en viss nivå av (i brist på bättre ord) snobbism i att rata äventyrsböcker? Kan ibland uppfatta ett slags "man är inte en riktig spelledare om man inte skriver sina egna världar"-attityd hos rollspelare, att de som utgår från färdigskrivna äventyrsmoduler använder stödhjul.

Säger naturligtvis inte att detta är automatiskt sant för alla som föredrar att skriva eget, men undrar om det ändå inte är ett halvt utbrett synsätt (har t.ex. sett uttrycket co-game masters om spelledare som använder äventyrsmoduler).

Ja det finns, även fast jag anekdotiskt upplever att det var vanligare förr.
Att skapa eget eller att spelleda stora kampanjer (konfluxsviten, masks osv) var creddigt.
Att spelleda färdiga one shots eller mindre äventyr var nybörjarkodat.

Jag tycker inte man stöter på det alls längre på samma sätt, på sin höjd är det att folk är ibland noga med att påpeka att de inte spelar färdigskrivet på lite av ett "Sir, this is a Wendy's"-sätt. Men det är egentligen rätt harmlöst.

Vad jag däremot upplever som något vanligare är att folk som inte spelar förskrivet material alls för att de genuint inte gillar att spela så ibland verkar anta eller utgå ifrån att de som gör det spelar på ett väldigt specifikt sätt, vilket är en beskrivning jag ofta inte känner igen mig alls i. Det kommer upp mkt i diskussionerna om äventyrs vara eller icke vara, innebörden av rälsning mm. Ofta något i stil med att någon säger "jag spelar inte färdigskrivna äventyr för att <beskriver hur färdiga äventyr inte passar alls med deras sätt att spela>" och sedan beskriver ett spelsätt som typ är identiskt med, eller i vart fall väldigt likt, det sättet jag också spelar på när jag använder färdiga äventyr.

Men det tror jag handlar mindre om snobbism utan nog bara mer att man utgår ifrån sina egna erfarenheter och bara antar att andras erfarenheter är ungefär samma.

 

[verlandes.]

Vad jag däremot upplever som något vanligare är att folk som inte spelar förskrivet material alls för att de genuint inte gillar att spela så ibland verkar anta eller utgå ifrån att de som gör det spelar på ett väldigt specifikt sätt, vilket är en beskrivning jag ofta inte känner igen mig alls i. Det kommer upp mkt i diskussionerna om äventyrs vara eller icke vara, innebörden av rälsning mm. Ofta något i stil med att någon säger "jag spelar inte färdigskrivna äventyr för att..." och sedan beskriver ett spelsätt som typ är identiskt med, eller i vart fall väldigt likt, det sättet jag också spelar på när jag använder färdiga äventyr.

Detta känner jag också igen, lite att det antas att det inte finns någon kreativ process i att spela köpta äventyr. Jag utgår ändå rätt ofta från förskrivna moduler och det har nog aldrig hänt att spelet blir exakt så som det är skrivet.

 

[luddwig]

Testar en annan tanke: finns det en viss nivå av (i brist på bättre ord) snobbism i att rata äventyrsböcker? Kan ibland uppfatta ett slags "man är inte en riktig spelledare om man inte skriver sina egna världar"-attityd hos rollspelare, att de som utgår från färdigskrivna äventyrsmoduler använder stödhjul.

Jag upplever inte att det är så men däremot att vissa utgivna kampanjer har särskilt hög status och att det är dem man bör spela framförallt. Den (miss)uppfattning jag annars mest träffar på är att öppna äventyr är oerhört mycket jobbigare och svårare att spelleda än äventyr med en i förväg utstakad handling.

 

[Organ]

Jag tror inte det, åtminstone inte för mig. För mig handlar det om att jag har tillräckligt med egna idéer men inte tillräckligt med tid. Det är roligare att köra sin egen grej.

Jag känner samma sak men precis tvärtom. Jag har också begränsat med tid men lägger den hellre på att spela än att skriva äventyr. Därför använder jag hellre färdigskrivna äventyr.

Sedan, inte bortse från, är färdigskrivna äventyr även oftast bättre. Jag har spelat alltför många hemmaskrivna äventyr för att inse att det din kompis Lasse har funderat ihop på den gångna veckans frukostraster antagligen inte är av samma kvalité som det en professionell äventyrsskribent skrivit.

 

[Troberg]

Sedan, inte bortse från, är färdigskrivna äventyr även oftast bättre. Jag har spelat alltför många hemmaskrivna äventyr för att inse att det din kompis Lasse har funderat ihop på den gångna veckans frukostraster antagligen inte är av samma kvalité som det en professionell äventyrsskribent skrivit.

Jag håller inte med där. Överlag så är de stela, klumpiga, och slösar en massa utrymme på siffror, hellre än personer. Åtminstone för mig så fokuserar de på fel saker.

Naturligtvis så finns det undantag, men den breda massan känns mest "sloppy writing padded out with numbers".

För mig är det dessutom sällan något som slängts ihop, det är saker som jag malt i huvudet i åratal innan jag tycker de är redo.

 

[Sömniga Isaac]

Testar en annan tanke: finns det en viss nivå av (i brist på bättre ord) snobbism i att rata äventyrsböcker? Kan ibland uppfatta ett slags "man är inte en riktig spelledare om man inte skriver sina egna världar"-attityd hos rollspelare, att de som utgår från färdigskrivna äventyrsmoduler använder stödhjul.

Jag kände att jag måste svara på detta.

Jag spelar gärna färdigskrivna äventyr. Men jag låter bli att spelleda dem nuförtiden. Det handlar dock inte om att jag tycker det är sämre eller bättre att spela färdigskrivet. Men min hjärna fixerar vid att saker ska ske såsom det står skrivet, och omedvetet blir jag irriterad när saker inte följer manus. Så min relation till färdigskrivna äventyr, och mitt undvikande som spelledare på senare tid, handlar mer om att min hjärna läser det som manus mer än som föreslagen väg och situation.

 

[Organ]

Jag håller inte med där. Överlag så är de stela, klumpiga, och slösar en massa utrymme på siffror, hellre än personer. Åtminstone för mig så fokuserar de på fel saker.

Naturligtvis så finns det undantag, men den breda massan känns mest "sloppy writing padded out with numbers".

För mig är det dessutom sällan något som slängts ihop, det är saker som jag malt i huvudet i åratal innan jag tycker de är redo.

Tja, om även dina spelare håller med dig så antar jag att du är undantaget då.

Men vad tror du det är som gör att det finns andra spelledare inte har samma problem med publicerade äventyr som du?

 

[luddwig]

Men min hjärna fixerar vid att saker ska ske såsom det står skrivet, och omedvetet blir jag irriterad när saker inte följer manus. Så min relation till färdigskrivna äventyr, och mitt undvikande som spelledare på senare tid, handlar mer om att min hjärna läser det som manus mer än som föreslagen väg och situation.

Hjälper det om du läser äventyr som är väldigt öppet skrivna, till exempel platsbaserade äventyr som presenterar en situation snarare än ett händelseförlopp?

 

[krank]

Sedan, inte bortse från, är färdigskrivna äventyr även oftast bättre. Jag har spelat alltför många hemmaskrivna äventyr för att inse att det din kompis Lasse har funderat ihop på den gångna veckans frukostraster antagligen inte är av samma kvalité som det en professionell äventyrsskribent skrivit.

Jag håller definitivt inte med. Den "professionelle äventyrsskribenten" är ju också Lasse, men det är en Lasse jag inte känner och vars alster ett rollspelsföretag försett med proffsig layout och lite illustrationer.

De flesta rollspelsäventyr jag läst har jag tyckt varit ganska kassa. De kan säkert för all del ha haft balanserade strids-encounters och så, men väldesignade som äventyr betraktade? Njä.

Det finns absolut bra köpeäventyr, som man med relativt lite arbete kan banka om till något spelbart. Och en SL som är mycket bättre än mig på att improvisera kan säkert göra det utan förberedelser, on the fly. Men väldigt många köpeäventyr är t.ex. superlinjära på ett tråkigt sätt, alternativt så lösa i kanterna och strukturen att jag som SL ändå i princip måste konstruera äventyret från grunden för att kunna spelleda. De har blindgångar, plotthål, ogenomtänkta SLP-motivationer, "om rollpersonerna inte gör X så går äventyret sönder", osv osv.

De flesta äventyr jag köpt och läst har 100% framstått som nåns hemmaäventyr som hjälpligt korrlästs och getts ut.

(För säkerhets skull vill jag säga att det gäller mina äventyr också; de är ju också bara Lasses hemmabyggen. Jag heter till och med Lars i mellannamn!)

 

[Sömniga Isaac]

Hjälper det om du läser äventyr som är väldigt öppet skrivna, till exempel platsbaserade äventyr som presenterar en situation snarare än ett händelseförlopp?

Oja, alltså det finns ju äventyr där jag helt klart inte känner samma låsning. Som till exempel platsbaserade äventyr.

 

[Organ]

Den "professionelle äventyrsskribenten" är ju också Lasse

Förvisso. Men det är en Lasse vars äventyr någon har tittat på och sagt ”Det här är såpass bra att det går att ges ut” och, dessutom, gett Lasse pengar för det.

Jag tänker såhär, folk är olika bra på att skriva äventyr. Chansen att hitta ett bra äventyr är större om man botaniserar bland professionellt utgivna sådana istället för i folks byrålådor. Och det för att de publicerade har genomgått någon form av kritisk granskning, något som Lasses hembygge inte har.

 

[lijat]

Jag känner samma sak men precis tvärtom. Jag har också begränsat med tid men lägger den hellre på att spela än att skriva äventyr. Därför använder jag hellre färdigskrivna äventyr.

Sedan, inte bortse från, är färdigskrivna äventyr även oftast bättre. Jag har spelat alltför många hemmaskrivna äventyr för att inse att det din kompis Lasse har funderat ihop på den gångna veckans frukostraster antagligen inte är av samma kvalité som det en professionell äventyrsskribent skrivit.

Här käns det som att detta nog är individuellt.

Gör mig tar det mycket mer dedikerad tid att läsa in mig på ett färdigt äventyr än att komma på ett koncept själv och ha det malande i huvudet när jag är ute och går eller gör hushållssysslor.

Tar ändå rätt måna timmar att plugga in det någon annan skrivit.

 

[krank]

Jag tänker såhär, folk är olika bra på att skriva äventyr. Chansen att hitta ett bra äventyr är större om man botaniserar bland professionellt utgivna sådana istället för i folks byrålådor. Och det för att de publicerade har genomgått någon form av kritisk granskning, något som Lasses hembygge inte har.

Man skulle vilja kunna tänka sig det, absolut. Men faktum kvarstår att jag blivit spelledd genom bra mycket bättre Lasse-äventyr än de flesta äventyr jag köpt, så min erfarenhet är att det helt enkelt inte är på det viset i verkligheten.

Köpeäventyren har fler detaljer och finare kartor. De är nog mer utbroderade och har mer fluff än de min kompis Niklas satt ihop. Men de har en sämre struktur, känns mindre genomarbetade, har fler dead ends och så vidare.

De bästa äventyren ligger fortfarande i någons byrålåda, om inte annat för att den som hittat på dem inte låtit någon annan titta på dem, eller kommit på idén att produktifiera dem. Att skriva ihop ett äventyr så att det går att läsa för utomstående är ju en helt annan, mer eller mindre orelaterad skill, än att konstruera ett äventyr som är kul att spela.

 

[krank]

Tar ändå rätt måna timmar att plugga in det någon annan skrivit.

I allmänhet pluggar jag inte in; jag reducerar till beståndsdelar, ritar ett subwayschema, skapar fusklappar för platser/SLP:er/ledtrådar, och samlar allt i en stor låda.

Men absolut, det tar nästan lika lång tid att få ett köpeäventyr redo att spelas som att hitta på ett eget. Men däremot är det inåthelsike svårt för mig att komma på bra äventyrsidéer, så skillnaden är väl mer att om jag ska hitta på själv kan det dröja ett halvår innan jag får en grundidé jag tycker duger; ett köpeäventyr låter mig börja processen direkt =)(

 

[verlandes.]

Sen är det ju också så att det mest välskrivna äventyr blir mediokert i händerna på en dålig (eller trött eller ledsen eller för tillfället oinspirerad) spelledare, medan ett klåparaktigt äventyr kan bli otroligt hos en skicklig dito. Det är därför jag menar att både regelverk, äventyr och världsbygge egentligen är underordnat spelledarskapet.

 

[Sömniga Isaac]

Sen är det ju också så att det mest välskrivna äventyr blir mediokert i händerna på en dålig (eller trött eller ledsen eller för tillfället oinspirerad) spelledare, medan ett klåparaktigt äventyr kan bli otroligt hos en skicklig dito. Det är därför jag menar att både regelverk, äventyr och världsbygge egentligen är underordnat spelledarskapet.

Jag vill nog mena att ett väl skapat system ger ledning till en spelledare att bli en duglig spelledare. Verktyg och redskap som leder vägen. Lite som med ledarskap, det går att utveckla med rätt redskap och vägledning.

 

[krank]

Jag vill nog mena att ett väl skapat system ger ledning till en spelledare att bli en duglig spelledare. Verktyg och redskap som leder vägen. Lite som med ledarskap, det går att utveckla med rätt redskap och vägledning.

Så länge vi med "system" även inkluderar saker som spelledartips och tekniker, för tärningsslag, poäng och tabeller gör definitivt inte en dålig spelledare bättre =)

 

[verlandes.]

Jag vill nog mena att ett väl skapat system ger ledning till en spelledare att bli en duglig spelledare. Verktyg och redskap som leder vägen. Lite som med ledarskap, det går att utveckla med rätt redskap och vägledning.

Detta är iofs sant, är också med på att spelledande är ett hantverk man kan träna upp. Tror däremot inte att de flesta system har det som huvudärende, det är ofta något jag upplever förväntas komma av erfarenhet.

 

[Sömniga Isaac]

Så länge vi med "system" även inkluderar saker som spelledartips och tekniker, för tärningsslag, poäng och tabeller gör definitivt inte en dålig spelledare bättre =)

Jag tänkte nog främst på det i det här fallet. Slå en tärning och läsa en tabell är ju inte riktigt förmåga jag kopplar till gott ledarskap eller spelledande