Eon Äventyr i Eon

[PAX]

Försökte läsa mig genom äventyret Diamantäpplet, men slutade med en snabb genombläddring till slut. Det här skulle mina spelare aldrig orka passera eller engagera sig i.

Är det någon SL som har blivit nedgjord med 7 knivar efter att försökt få spelarna att gå med på alla "gördettaförhjälp" uppdrag i äventyret?

Vågar man ens öppna Katres Gåtor?

Hur utvecklar sig Sylfens Vrede? Mer storslaget eller är det småskaligt med dunge hit och dit?

Edit. Finns det någon metahistoria i Eon? Länge sen jag öppnade någon av alla extra moduler jag har till spelet. Främst allt upp till 3:e versionen.

 

[Ceram]

Det passerar olika typer av uppdrag och miljöer men i grunden blir Sylfens vrede mer storslaget ju längre det går. Om dina spelare inte tycker om att genomföra massa uppdrag bara för att driva berättelsen framåt så har du väl olika alternativ. Spela med nya roller som är djupt engagerade i sällskapet de gamla och deras kunskapsjakt alternativt helt enkelt spela något annat som passar er bättre.

Gällande metaplottens existens och innehåll så är det en smaksak. Det går utmärkt att ignorera alla sådana beskrivningar men man kan också planera det mesta med utgångspunkt i de annalkande urladdningarna.

 

[Eden747]

Min grupp spelar det just nu och det har varit hur bra som helst hittills. Vi håller bra fokus på uppdraget vilket kanske handlar om hur just den här gruppen fungerar. Kan tänka mig att om man mer bara vill prata och karaktärutveckla blir det att gruppen lätt fastnar. Men miljöerna och vägarna man kan ta verkar vara riktigt många och roliga.

 

[Zeedox]

Min grupp spelar det just nu och det har varit hur bra som helst hittills. Vi håller bra fokus på uppdraget vilket kanske handlar om hur just den här gruppen fungerar. Kan tänka mig att om man mer bara vill prata och karaktärutveckla blir det att gruppen lätt fastnar. Men miljöerna och vägarna man kan ta verkar vara riktigt många och roliga.

Jag har inte spelat Diamantäpplet själv, men när jag läst det har jag tyckt att det är så otroligt linjärt, men ändå extremt vagt och ont om ledtrådar för vad som är nästa korrekta steg. Tex att gruppen skall iväg till ett tempel i vildmarken, med ganska otydliga vägbeskrivningar, och när de väl är där skall de på något vis förstå att det bara var en distraktion och de måste hem igen för det är omöjligt () att öppna dörren.
Ni har inte haft problemet med det?

 

[Eden747]

Vår spelledare lyckades väl med den biten. Det finns ju med kartor och liknande med både stigar och annat samt hur lång tid olika resor tar så det var inte ett problem. Att sedan bli frustrerad över olika hard locks har förekommit men efter ett tag så tar man det lite för vad det är. Det finns delar i äventyret som hade kunnat skrivas bättre för att driva storyn framåt och ibland är det lite väl vagt vad som är nästa steg men det bygger ofta på hur noggrann man är. Vi har som sagt hittills haft stor glädje av det och dess hyfsat linjära natur.

 

[Swedish Chef]

Diamantäpplet är linjärt, det är mer ett slags intro äventyr som etablerar saker inför senare delen i kampanjen. Del 2 och framför allt del 3 lider inte av samma problem. Sen förutsätter alla äventyren att man vill jobba för de gamla.

Sen vet jag egentligen inte om diamantäpplet är mer linjärt än andra köpeäventyr, de är ofta linjära eller möjligtvis dungeouns.

 

[adrian_of_arcane_lore]

Jag har spellett Diamantäpplet i vart fall ett gäng gånger och tycker det är ett väldigt trevligt äventyr, även fast det innehåller lite för många spretiga idéer för sitt eget bästa.

Mitt generella tips är att man nog i mångt och mycket helt kan skippa avsnittet med Oraklet och Spegelmakaren och bara direkt köra på med Spindelkulten. Mina rollpersoner har nära nog alltid fått hjälp av Tirakerna när kulten blivit för besvärlig, men det hänger ju lite på hur de agerat tidigare. Överlag så är det kanske ett linjärt äventyr på många sätt, men när rollpersonerna väl är i vildmarken så finns ju faktiskt alla de olika komponenterna i närheten och då är det ju rätt lätt som SL att bara använda sig av dem utan att behöva rälsa.

Det är ju exempelvis fullt möjligt att rollpersonerna trampar in hos spindelkulten innan de gått till sänkan om de väljer att gå åt det hållet exempelvis. Är svårigheten att få spelarna att hugga på premissen är ju det inte så mycket äventyrets fel i min mening.

 

[Haku]

Jag spelleder kampanjen just nu och har avslutat de två första äventyren – Diamantäpplet och Katres Gåtor. Båda har varit trevliga, och jag har haft roligt hela tiden när jag spellett dom. Perfekta? Nej. Vissa delar är svagt planerade eller otydliga (som till exempel var de där tornvåningarna egentligen ligger i Katres Gåtor…) Men samtidigt finns det mycket jag verkligen gillar, och i spel har det fungerat riktigt bra.

Jag tror helt enkelt att du underskattar både äventyren och spelarnas förmåga att engagera sig. Jag har inte blivit “nedgjord med sju knivar” för att ha presenterat uppdragen – snarare tvärtom: spelarna har varit nyfikna/oroliga på vad som pågår och velat gräva djupare. Visst har det blivit någon hard lock här och där, och ja, det har ibland lett till frustration – men jag gillar att det kan bli så ibland. Det är bra om att allt inte går för lätt – om spelarna aldrig möter motstånd eller komplikationer blir det varken spännande eller särskilt trovärdigt. Det kanske är en del av min, kanske lite hårdare, spelledarstil. (Men jag som SL ska också ha kul när jag spelar, inte bara spelarna. Och det är så jag vill spelleda. Players be damned! )

Det låter som att du förväntar dig att köpta äventyr ska vara “perfekta” direkt ur lådan, men så ser det sällan ut. Inget äventyr jag har spelat har fungerat helt utan anpassning.

Själva kampanjen Sylfens Vrede tycker jag utvecklas på ett snyggt och naturligt sätt – den börjar småskaligt med en grotta i ett träsk, men växer successivt till något större och mer episkt, med händelser som påverkar hela världen. Det ger spelarna en fin introduktion till Eon och världen Mundana, där de får uppleva flera olika länder, kulturer och perspektiv längs vägen.

Och ja, Eon är fullt av metahistorier. Alla böckerna kryllar av trådar att plocka upp. Det fina är att du som SL själv kan välja vilken du vill spinna vidare på – eller kombinera flera till din egen kampanj.

EDIT: Det här är skrivet av mig – någon som verkligen gillar Eons lågfantasyvärld. Om sådana världar inte är din eller din grupps kopp te, är det helt okej. Men jag tror inte att det är äventyrens fel.

 

[Zeedox]

Jag spelleder kampanjen just nu och har avslutat de två första äventyren – Diamantäpplet och Katres Gåtor. Båda har varit trevliga, och jag har haft roligt hela tiden när jag spellett dom. Perfekta? Nej. Vissa delar är svagt planerade eller otydliga (som till exempel var de där tornvåningarna egentligen ligger i Katres Gåtor…) Men samtidigt finns det mycket jag verkligen gillar, och i spel har det fungerat riktigt bra.

Jag tror helt enkelt att du underskattar både äventyren och spelarnas förmåga att engagera sig. Jag har inte blivit “nedgjord med sju knivar” för att ha presenterat uppdragen – snarare tvärtom: spelarna har varit nyfikna/oroliga på vad som pågår och velat gräva djupare. Visst har det blivit någon hard lock här och där, och ja, det har ibland lett till frustration – men jag gillar att det kan bli så ibland. Det är bra om att allt inte går för lätt – om spelarna aldrig möter motstånd eller komplikationer blir det varken spännande eller särskilt trovärdigt. Det kanske är en del av min, kanske lite hårdare, spelledarstil. (Men jag som SL ska också ha kul när jag spelar, inte bara spelarna. Och det är så jag vill spelleda. Players be damned! )

Det låter som att du förväntar dig att köpta äventyr ska vara “perfekta” direkt ur lådan, men så ser det sällan ut. Inget äventyr jag har spelat har fungerat helt utan anpassning.

Själva kampanjen Sylfens Vrede tycker jag utvecklas på ett snyggt och naturligt sätt – den börjar småskaligt med en grotta i ett träsk, men växer successivt till något större och mer episkt, med händelser som påverkar hela världen. Det ger spelarna en fin introduktion till Eon och världen Mundana, där de får uppleva flera olika länder, kulturer och perspektiv längs vägen.

Och ja, Eon är fullt av metahistorier. Alla böckerna kryllar av trådar att plocka upp. Det fina är att du som SL själv kan välja vilken du vill spinna vidare på – eller kombinera flera till din egen kampanj.

EDIT: Det här är skrivet av mig – någon som verkligen gillar Eons lågfantasyvärld. Om sådana världar inte är din eller din grupps kopp te, är det helt okej. Men jag tror inte att det är äventyrens fel.

Har många punkter jag är nyfiken på i ditt inlägg, men sista punkten överraskade mig verkligen. Hur är Diamantäpplet lågfantasy? Det är väl nästa sagolikt i alla mängder av fantasyelement som figurerar, med allt bland troll, jättar, gudar, osynlighetsringar, spindelkulter med mera.