Speltimmen v25–28

Speltimmen! En tråd för diskussioner om spel vi spelat på sistone.

Enkla riktlinjer/målsättningar jag själv tänkte följa:

• Helst ett nytt spel varje vecka (även om trådarna kommer en gång i månaden).
• Helst spela minst 60 minuter.
• Det ska vara ett spel jag köpt på Steam men inte spelat än, eller åtminstone spelat mindre än 60 minuter av.

Sen skriver jag en liten kommentar om spelet, vad jag tyckte och så. Ibland kanske jag sätter nåt betyg.

Mitt mål är att förbättra mina stats på SteamHour. Det vill säga, ha färre spel jag aldrig startat eller som jag spelat väldigt kort tid.

Ni gör såklart vad ni känner för =)

Jag har utformat ett betygssystem jag tänker använda mig av när jag känner för det. Använd det om ni vill:

75 – spelet är trasigt, snudd på objektivt ospelbart. Mekaniken är trasig, spelet har fruktansvärda buggar.
80 – Jag kunde tvinga mig igenom den första timmen, men stängde av så snart jag uppnådde den. Fungerande, men plågsamt tråkigt/jobbigt spel.
85 – "Meh". Det här spelet var väl... öh, okej antar jag. Det var inte plågsamt att spela, men det är inte heller speciellt lockande att återvända till det.
90 – Det här spelet fortsätter jag ha installerat, eller skriver upp på min lista över spel jag vill återvända till senare. Eller så kan jag rekommendera spelet.
95 – Jag tänker spela vidare på det här spelet IDAG. Och du borde verkligen spela det också.

Final Fantasy XV. Jag har spelat väldigt lite av detta spel, men det blir ca. 60 minuter om man räknar med tutourialen. Så detta är väl kanske hälften recension och hälften en undran om spelet blir bättre, för dess inledning är något av det mest bedrövliga jag varit med om på länge.

Jag ska villigt erkänna att jag missat en del Final Fantasy-spel, men de jag har spelat (del 4, 6, 7, 8 och 9) har alla haft rätt magiska inledningar. Därför blir detta bottennapp extra trist. Man spelar en prins som ska åka till ett land och gifta sig med en tjej av politiska orsaker. Man kan ju tänka sig att en sådan resa kräver en kortege och maximal bevakning. Men nejdå, prinsen bestämmer sig för att åka sportbil tillsammans med tre kompisar, vilka alla ger generiskt J-Popiga ut och åtminstone än så länge helt saknar personlighet. Men okej tänkte jag, prinsen kanske helt enkelt vill resa inkognito. Icke! Han berättar gladeligen vem han är för första bästa person. Bilen får motorstopp, gänget stannar vid en mack. Personalen på macken vet vem han är och vad hans uppdrag är. Det visar sig att prinsen är pank (hur i helsefyr kan pengar vara ett problem för en sådan person?!) och personalen på macken som alltså vet att prinsen är på ett uppdrag som är av vikt för hela landet vägrar hjälpa honom om han inte går ut i ödemarken och dödar random monsterskorpinioner. Rent storymässigt är detta bland det absolut värsta jag varit med om (jag överdriver inte) men även spelmässigt är detta förvånansvärt dåligt. Tänk om del 7 inletts med att Cloud ska gå ut och döda random monster vi inte bryr oss om åt en mackägare vi inte bryr oss om.

Jag skulle gärna vilja veta om spelet blir bättre senare. Jag stängde av det i vredesmod och har noll lust att starta igång det igen. Samtidigt så har jag ju lagt pengar på eländet så jag önskar såklart att det blir bättre. Är det möjligen så?

Med hjälp av en kamrat har jag nu tatt mig igenom hela Diablo II Resurrected, alltså gamla D2 plus expansionen i nytt grafiskt upphottad version.

Och vad ska man säga? Det är ett Diablospel. Man springer runt och slåss mot horder av fiender genom att klicka på dem. Eller i mitt fall då så skjuter man ismagier mot dem. Och det är ju kul. D2 lider av att ha en boss i typ andra akten som tydligen inte bara jag lackat ur på; förra gången jag försökte spela D2 så fastnade jag på honom och gav i i vredesmod. Den här gången hade jag ju med mig min kamrat som också är D2-fan av stora mått. Så då gick det mycket enklare. Sedan smälte vi i stort sett allt motstånd efter det.

Och ja, det här är snyggt, det har en välfungerande game loop (om än inte riktigt lika tight som i D1), och det är ganska skojjigt att spela även om man som jag egentligen inte är superförtjust i realtids-action. Det är kanske lite enformigt, men det blir ju nya miljöer då och då iaf.

Plotmässigt är det ju inget vidare. Jag reflekterade över att det lider av lite samma sak som Final Fantasy IV som jag ju spelar parallellt – det finns en helt OK grundstory men väldigt mycket av det man möter på vägen får verkligen noll uppbyggnad. Eller, istället för planteringar så har man en SLP som straxt innan man ska möta nya bossen helt enkelt dumpar en massa lore-exposition på en. "Den hätr snubben som du ska döda nu, han brukade vara storvesir till den här kungen men han förrådde honom och korrumperade hans råd, som nu blivit demoner allihop, men en grupp visa druider smidde en sten för att fånga in honom, men han fick tag på stenen och delade in den i sju bitar som han gav till de olika rådsmedlemmarna". Det är… svårt att bry sig om den här storyn, när den inte planteras och skördas utan bara dumpas på en. D4 gör det lite bättre ändå, upplevde jag – där kändes det ändå som att det var lite mindre av att berättelsen bara dumpades i stora sjok.

Sen är ju spelet 26 år gammalt, så det finns väl gränser för vad man kan förvänta sig antar jag. Plus att storyn kanske inte är spelets selling point…

Men ja. Kul, snyggt, värt att köra igenom. Om man har en kompis som kan hjälpa en förbi Duriel.

BETYG: 90−

Slots & Daggers
Mekaniken är en slotmaskin som man fyller med effekter och rullar fram varje runda medan du slåss mot bossar. Vissa effekter kräver timing för att få full effekt, andra låter dig rulla om tidigare slottar. Det är lite i samma rougelike-genre som Runedice (som nu släppts och jag har klarat) och Ball x Pit men inte lika bra. Jag hittade snabbt en vinnande strategi och klarade spelet på 6 timmar utan att ha låst upp fler än ett fåtal effekter.

BETYG: 85

Hyperecheleon
Ett shoot 'em up med rymdskepp i top view. Funkade att spela och jag klarade det utan direkta svårigheter. Någon enstaka bana vållade mig problem. Bra tidsfördriv.

BETYG: 85

Sunderfolk
Spela ensam eller med en kompis och kontrollera upp till fyra karaktärer. Spelet påminner väldigt mycket om Gloomhaven i det att varje karaktär har kort som dom spelar ut under sin runda. Det är ett taktiskt spel utan att egentligen vara svårt. Undantaget var bossarna som var rejält kluriga och tvingade mig att tänka till. Hade jag inte lyckats döda sista bossen med det sista kortet så hade jag förlorat, vilket egentligen är ett gott betyg för ett spel. Man kan uppgradera sin stad för att få bonusar och fler personer att tala med, men jag lyckades uppgradera hela staden långt innan spelet var slut, vilket gjorde att det inte kändes som om stadsmekaniken egentligen gav något val.

Det fanns en del saker som irriterade mig, som att jag inte kunde starta om rundor om jag råkat klicka fel eller att varje bana alltid hade ett visst antal rundor men ibland kunde det komma fler mål än det jag först skulle genomföra, så att jag fick spela om banan för att tiden rann ut. Det fanns många olika effekter, men många var egentligen samma effekt med olika namn. Spelet saknar det genomtänkta som finns i Gloomhaven men hade ändå något som gjorde att jag ändå ville komma tillbaka och spela nästa dag. I korthet var det värt sitt pris (fick det gratis på Epic).

BETYG: 87

Jag har spelat Level Devil. Ungdomarna här kanske känner igen det som ett av de där trollspelen som folk spelar på Tiktok och överreagerar när de dör.

För dör gör man mycket, hela grejen är att spelet rycker undan plattformar för en så man stupar på första försöket på varje bana och måste spela om. Som tur är går det ju fort. Grafiken är inte heller så medvetet kass som i många av de här trollspelen, det är rätt stilren pixelgrafik.

Jag har spelat 2,7 timmar enligt Steam. Det är svårt att lägga ifrån sig men snart är jag nog klar. 95 på krankskalan.

Jag har just spelat klart Dragon Age: Veilguard.

Innan jag ger mig i kast att recensera spelet vill jag berätta lite om vilken relation jag har till serien som helhet. Dragon Age: Origins var ett av de första västerländska rollspelen på dator/konsol jag spelat. Har sen jag var en liten grabb varit mer förtjust i JRPG’s. I tonåren doppade jag tån i västerländska rollspel i och med Icewind Dale och Might & Magic VI, men jag fastnade aldrig riktigt för dessa.

Så, när jag satte tänderna i Dragon Age: Origins var det en fantastisk upplevelse! Jag älskade det allra mesta i spelet, att få skapa sin egen karaktär, att få ställas inför svåra moraliska beslut och att få ta del av en väldigt episk och väldigt rå story. De enda små smolk i bägaren var dels att alla karaktärer inte var superintressanta (men de flesta var det), samt att striderna var lite stelbenta (spelade det på Xbox360, har hört att striderna är annorlunda på dator).

När jag var färdig med det första spelet kastade jag mig över Dragon Age II. Och även fast det var bra måste jag säga att jag blev aningen besviken. Storyn var bra och striderna var en klar förbättring, men karaktärerna var ännu tråkigare än i ettan, staden man befann sig i var rätt tråkig, grottorna man besökte återanvändes för många gånger och det kändes som att man hela tiden sprang genom samma gator hela tiden. Så en blandad kompott kan man säga, men ändå ett spel jag tyckte om.

Dragon Age: Inquisition var även det en blandad kompott. Det var mitt första möte med modern öppen värld och bara det gjorde mig väldigt hänförd. Till en början. Tillslut insåg jag att den öppna stora världen mest bestod av busy work, vilket varit sant om merparten av öppna världar jag spelat sedan dess (och orsaken till att jag generellt inte är förtjust i öppna världar). Vidare så var alla karaktärer inte så intressanta även denna gång (några var dock riktigt bra), antalet moraliska dilemman var kraftigt reducerade och skurken var lite småtrist. Men spelet hade en skön atmosfär, en episk skala och de karaktärer som funkade var riktigt bra! Så även här en blandad kompott men ändå ett spel jag tyckte om.

Så, även om jag tycker att alla de tre första delarna har sina brister (del 2 och 3 mer så än del 1) tycker jag om alla delarna (särskilt den första) och allt som allt är detta en serie jag tycker väldigt mycket om. Jag blev därför otroligt glad när jag såg att det kommit ut en fjärde del och att den dessutom fanns på rea på Xbox’ onlinebutik. Jag kastade mig över spelet och köpte det direkt. Först efter att köpet var gjort och spelet höll på att laddas ner kom jag på att det kanske vore en bra idé att läsa på lite angående hur spelet har mottagits. Jag letade recensioner och mitt mod sjönk. Så gott som alla recensenter ogillade spelet och på Youtube kryllade det av videos med rubriker i stil med “Dragon Age: FAILguard” och “DISAPPOINTMENT”. Jag stålsatte mig och förberedde mig på att min älskade series fjärde del var ett riktigt lågvattenmärke.

Menmen, det visade sig faktiskt att jag gillade det här spelet. Jag gillade det faktiskt otroligt mycket!!! Så ja, det här är en SÅN DÄR recension där jag tycker tvärtemot “alla andra” och gillar något som hela internet tycks hata. Jag kan i alla fall säga att detta är en serie som jag spelat i många år, ägnat otroligt mycket tid åt och tycker mycket om. Så man kan i alla fall inte bli beskylld för att vara “tourist” (ett epitet som snobbar på internet använder sig av för att gatekeepa andra) eller att inte “fatta” Dragon Age.

Med det sagt tycker jag inte att spelet är perfekt. Precis som de andra delarna i serien har den brister. För mig överväger fördelarna klart bristerna, men jag förstår att det inte är så för alla. Det är fullt förståeligt om man tycker att bristerna är så påtagliga att man inte kan njuta av spelet. Däremot förstår jag inte de som sågar spelet vid fotknölarna. Jag skulle vilja hävda att spelet lyckas med vad det företar sig och gör det riktigt bra. Jag tycker det är märkligt att totalsåga ett spel som lyckas med vad det företar sig bara för att man själv kanske önskade sig något annat.

Nåväl, angående spelets handling. Jag vill inte spoila alltför mycket (och för att förklara handlingen måste jag spoila de tidigare spelen) men i korta drag kan sägas att historiens huvudpersoner är på jakt efter Solas för att hindre denne forne allerade att krossa barriären mot The Veil. De lyckas, och fångar Solas till på köpet, men råkar då samtidigt släppa ut två uråldriga alvgudar vilka måste hindras från att ta över världen. Det är naturligtvis mycket mer runt handlingen än detta, men jag vill inte spoila för mycket.

Du spelar huvudpersonen Rook. Du kan i klassisk anda välja folkslag, yrke, bakgrund och utseende på din huvudperson. Karaktärsskapandet är en del i Dragon Age jag alltid gillar och jag tycker att det funkar bra här också. Jag fick min Rook att se ut precis som jag ville. Jag vet inte om jag hade tur och om det är svårare att göra andra utseenden än det jag ville, men utefter vad jag upplevde funkade det utmärkt.

Jag har dock ett klagomål angående karaktärskapandet. En ganska dålig grej som inverkar en hel del på resten av spelet. Man får välja sin bakgrund, man kan exempelvis vara grey warden, veil jumper och den del annat. Grejen är bara att ens bakgrund, vad som ledde fram till äventyrets början, bara berättas i text. Det berättas om hur man blir rekryterad av Varric och gänget och det talas om vilket starkt vänskapsband de skapat men det är inget man liksom känner när man spelar. Detta beror säkert på att det vore för kostsamt att göra alla olika slags inledningar. Men en bättre lösning hade varit att helt enkelt låtit huvudkaraktären varit en grey warden. Denna fraktion har en så otroligt central del i spelet att jag tycker det känns som att man förväntas vara en sådan ändå. Det funkade ju i ettan så varför inte här? Då hade man dessutom kunnat gå lite djupare in på den plikt och börda det innebär att faktiskt vara en grey warden, som det är nu känns detta lite ytligt. Jag kan tänka mig att detta är en sådan sak som folk som inte gillar spelet reagerar på och jag tycker verkligen inte att de i så fall har fel i detta.

En annan sak som jag gissar att folk har problem med är att spelet inte är open world. Det förvånade mig rätt rejält då jag tycker att det känns som att typ allt måste vara open world nuförtiden och i och med att förra spelet var det så utgick jag från att det var så de ville fortsätta. Istället påminner miljöerna om de i exempelvis Witcher 2 där det finns mycket att utforska men att det görs via olika vägar istället för en enhetlig öppen värld. Som jag tidigare sagt är jag inte så jätteförtjust i open world. Jag tycker mest att de brukar bestå av busy work, onödiga utfyllnadsgrejer som man inte behöver göra men som man nästan känner sig tvingad att göra. Så kasserandet av den öppna världen i Inquisition (som väl sanningen att säga inte ens var så himlans öppen som den ville vara) bekymrade inte mig, snarare gjorde det mig rätt glad. Men det ska sägas att spelets första timmar gjorde mig ganska orolig. Här var det EXTREMT rälsat, man hade en och enbart en väg att gå och ofta ändå någon som sprang före för att visa vägen. Jag tänkte då att om detta var hela spelet så skulle jag nog inte orka spela klart det, hur snyggt det än var och hur bra storyn än var. Som tur är öppnar spelet upp sig efter några timmar. Man får alternativa vägar, en massa sidequests och pussel i miljöerna att ägna sig åt. Alla områden man utforskar är väldigt omfattande och det finns mycket att hitta och trixa med. Som tur är finns det väldigt få meningslösa utfyllnadsgrejer som i Inquisition. Lite finns, men inte så mycket att de stör.

Överlag tycker jag att det finns väldigt mycket att göra i spelet. Du kan som sagt lösa en massa sidequests och miljöpussel. Men du kan även lösa quests åt dina kamrater (mer om det senare), hitta nya vägar och hemligheter i hub-världen, samla på dräkter till karaktärerna, dekorera ditt rum samt uppgradera butikerna. Ju mer du uppgraderar fraktionernas butiker, desto bättre prylar säljer de och desto mer inflytande får fraktionen.

Jag var till en början lite orolig för att spelet skulle vara för kort. Men det var en bra längd för mig. Jag klarade det på ca. 75 timmar. Det är kanske lite om man jämför med vissa öppna världar som man kan förlora sig hur länge som helst i, men då jag inte är särskilt road av sånt var denna tid precis lagom för mig.

Vidare är spelet förbannat snyggt! Otroligt snyggt! Omgivningarna är härligt stämningsfulla och detaljerade. Varje plats man besöker är unik och minnesvärld. Särskilt häftiga platser inkluderar dels ett undervattensfängelse och ett dvärgrike som faktiskt är det absolut häftigaste jag sett, inklusive Moria i Sagan om Ringen. En sak som jag vet kritiserats är karaktärernas utseende. De har inte eftersträvat realism här utan karaktärerna ser ganska stilistiska ut. Jag har hört en del kritiker som kallat detta för “barsligt”. Jag kan inte för min själ förstå vad som är så barnsligt med det, men jag tycker ju å andra sidan inte att Johan Egerkrans’ bilder är barnsliga, vilket jag tydligen tillhörde en minoritet att tycka, så det kanske har med mina särskilda preferenser att göra. Jag tycker inte att något är barnsligt bara för att det inte är “realistiskt”. Däremot så har ju de tidigare spelen eftersträvat en viss realism rörande karaktärers utseende, så jag har 100% förståelse för att den nya stilen stör. Jag förstår bara inte vad som gör den barnslig.

En av de allra mest centrala delarna i Dragon Age-serien är för mig karaktärerna. I de tidigare delarna har det varit lite högt och lågt med dem, men topparna har alltid varit mästerliga. I detta spel tycker jag verkligen att Bioware överträffar sig själva. Här gillar jag alla karaktärer och tycker att allas egna historier är spännande och engagerande.

Det finns tre primära saker att göra för att driva spelets handling framåt. Dels handlar det om att lösa själva huvudplotten. Vidare uppmuntras man klara alla karaktärers personliga quests. Det är dock helt frivilligt, man kan skippa detta om man vill. Och sist kan man utföra uppdrag åt de olika fraktionerna för att höja deras inflytande, vilket är en till gagn i den episka finalen. Detta funkar fint, men gällande just fraktionerna tycker jag att det hela är lite väl strömlinjeformat. Det hade varit kul om en fraktions quest påverkade en annan fraktion negativt, att de är lite i luven på varandra så att man måste fatta lite svåra beslut om vilka fraktioner man vill hjälpa och kanske få lite dåligt samvete om det är på bekostnad av andra. Menmen, det fungerar helt okej som det är ju, om än kanske lite simpelt.

Angående spelets huvudkaraktärer så gillar jag att en stor del av storyn handlar om dessa som grupp. Det påtalas flera gånger att vikten av att klara uppdraget hänger på att gänget ska fungera som ett team. Och jag måste säga att karaktärernas inbördes relationer är bättre än någonsin. Vissa ryker ihop, moraliska frågor testas, de ifrågasätter varandra. Men de finner även en stark vänskap och vissa karaktärer blir även romantiskt involverade med varandra. Och som vanligt kan även du som huvudperson inleda romanser med karaktärerna.

Jag gillar att tematiken är stark i detta spel. Det handlar som sagt dels om att hålla ihop och fungera som ett team, som ett gäng vänner som kan se det bästa hos varandra. Men det finns även ett tema av förändring, där varje karaktär måste få hjälp att fatta personliga beslut som antingen handlar om stora förändringar eller att bevara saker som de är. Jag gillar hur dessa saker står i kontrast till Solas, som är ensam och istället för framtida förändringar vill tillbaka till det förflutna.

Överlag tycker jag att storyn förtjänar mer beröm än vad den fått. Den stöter visserligen på en liten dipp i mitten, men det blir aldrig dåligt och mot slutet blir det rent av mästerligt! Det kommer många twister som jag inte förväntade mig och en och annan scen som faktiskt slog an på mina känslosträngar betydligt mer än vad jag trodde de skulle. Faktum är att jag skulle hävda att den avslutade delen i spelet är den bästa i hela serien!

Jag anser att gameplayet och främst striderna är bland det bästa med spelet. Det ska sägas att detta absolut inte är något långsamt taktiskt system. Detta är ett actionrollspel och striderna är snabba, explosiva och jävligt snygga. Du har stor frihet att bygga sin karaktär i den riktning du vill. Du kan även skapa kombos med dina kamrater där vissa sorters anfall aktiverar fördelar hos deras anfall och så vidare. Jag gillar att det är snabbt och intensivt. Kanske är kritiker till spelet negativa till att striderna är så actionbetonade istället för att fokusera på taktik och turtagning. Så får man såklart tycka, men jag tycker det är lite som att säga att Tetris är dåligt för att det är ett plattformsspel. Striderna fungerar på så sätt de förväntas fungera, dessutom riktigt bra.

Såvitt jag förstår har dialogen i spelet fått utstå ganska mycket kritik. Och jag kan absolut hålla med om att det är ojämnt. Ibland kan dialogen kännas tillrättalagd, så till den grad att jag undrade om de kanske tagit hjälp av AI på några ställen. Men andra gånger briljerar det verkligen! Framförallt är alla dialoger med Solas mästerliga, men det finns även många andra ställen där dialogerna håller hög kvalitet. Jag skulle säga att dialogerna till större del håller bra kvalitet än dålig, men de dippar som finns är ganska störiga. Har även hört kritik om att dialogen skulle vara för modern. Här håller jag inte med, visst förekommer det, men jag skulle hävda att det förekom i tidigare spel också, inte minst alla F-bomber som släpptes (och som släpps nu också, kanske inte i fullt lika stor utsträckning). Det finns vissa moderna ord och begrepp som används som inte gjorde det förut, exempelvis “team”, men jag tycker inte det stör så mycket.

En kritik jag hört mot spelet som jag verkligen inte kan begripa är att det inte skulle vara tillräckligt mörkt eller blodigt. Detta kan jag verkligen inte förstå, det är mörkt och blodigt så det räcker och blir över. Det enda som saknas från de förra spelen är att huvudpersonen är fullkomligt dränkt i blod efter en strid. För mig blev detta dock mer ofrivilligt komiskt än mörkt så det är inget jag saknar.

En invändning som jag dock har full förståelse för är att spelet har en stämning och atmosfär som känns annorlunda än de tidigare spelen. De förra delarna, framförallt del ett hade en stämning som låg rätt nära Game of Thrones, både vad gäller språk, intriger och estetik (jag vet att spelet kom innan serien så jag menar inte att spelet kopierade stilen). Detta spel känns mer högfantasy som åtminstone för mig för tankarna till Ereb Altor snare än Game of Thrones. Jag älskar ju Ereb Altor så för mig är detta ingen nackdel men här fattar jag till 100% att folk blir besvikna. Det går inte att komma ifrån att det är mycket i känslan kring detta spel som skiljer sig från tidigare spel.

En bärande del i Dragon Age är de moraliska beslut som spelaren tvingades ta under spelets gång. Dessa var som bäst i första spelet där man fick navigera sig igenom tunga politiska intriger och det kändes som att varje beslut man tog kom med en baksida som man motvilligt var tvungen att acceptera. Detta fanns kvar i del två om än i mindre utsträckning och var nästan borta i del tre bortsett från en handfull beslut. I detta spel är besluten betydligt fler än i trean, vilket gjorde mig glad. Många beslut är dessutom rätt kniviga, inte minst besluten som rör huvudpersonens vänner samt besluten i slutet. Några beslut känns dock mindre genomtänkta och det var ett beslut som var så konstruerat, så konstgjort, orättvist och falskt att det på riktigt gjorde mig förbannad och fick mig att stänga av spelet för kvällen. Så även om detta är ett stort uppsving från förra spelet så hade jag väntat mig mer här, inte minst eftersom jag tycker att de moraliska besluten är lite av Dragon Ages selling point. De har ju lyckats göra detta otroligt och komplext innan, så jag begriper inte varför det ska vara så svårt nu?

Så, om man inte gillar spelet så förstår jag det helt och fullt. Det finns saker med spelet som jag kan förstå skaver beroende på vilka premisser man har för att tycka om spel i allmänhet, men Dragon Age i synnerhet. Om man tycker att open world är viktigt i ett rollspel så förstår jag att man inte kommer gilla detta. Om man gillar mer taktiska strider förstår jag att detta inte är ens kopp te. Om man verkligen gillar Dragon Age känner med sig att en förändrad stämning i spelet är en dealbreaker så kommer man att bli besviken på detta. Vad jag dock inte förstår är hur man kan kalla detta ett dåligt spel. Det har alldeles för mycket bra och lyckas med alltför mycket med vad det företar sig att göra för att det ska kunna klassas som dåligt. Att säga att man inte gillar besluten spelutvecklarna tagit då de rimmar illa med ens egna förväntningar är fullt begripligt, men det är inte samma sak som att spelet är dåligt.

Jag personligen skulle absolut inte säga att spelet ens är i närheten att vara lika bra som ettan. Jag skulle däremot säga att spelet är bättre än trean och ungefär lika bra som tvåan, fast dess fördelar och brister är ganska väsensskilda från dessa två spel. Det var den bästa spelupplevelsen jag haft på väldigt länge! Tydligen ska spelet ha varit en sådan besvikelse försäljningsmässigt att det inte kommer att släppas något DLC till spelet. Inga extra uppdrag eller andra grejer. Det känns riktigt riktigt surt. Framförallt eftersom jag tror att en DLC hade kunnat rädda spelets absolut största brist: Dess inledning. En DLC med en ordentlig inledning där man får lära känna huvudpersonen och dennes relation med Varric hade absolut kunnat höja spelets kvalitet markant. Nu kommer det tyvärr aldrig bli så, men det vi har är som tur är ett väldigt bra spel ändå.

Jag har semester!

Den tänkte jag bland annat ägna åt att åtgärda den datorspels-rut jag varit i snart ett decennium.
Från att jag var liten till och upp till en bit in i 30 års åldern så var datorspel kanske mitt största intresse, i långa perioder ett oerhört mycket större intresse än rollspel. Men någon gång runt 2018 så föll intresset som det som en sten, och jag har inte lyckats återfinna det sedan dess.

Så ett sommarprojekt är att spela mer och fler datorspel, och eftersom jag själv misstänker att en stor del av orsaken till att jag tröttnade på datorspelen från början är den trista likriktningen inom AAA, så kommer jag (förmodligen) hålla mig till indiespel ett tag framöver.

Så, ett axplock av vad jag spelat den senaste tiden. Spelen får en siffra på 1-5, som är en bedömning på min upplevelse hittills.

Chained Echoes:
Jag har skrivit om det i en speltimme-tråd förut.
Detta är ett soloutvecklat Chrono Trigger-like från Tyskland, alltså ett västerländskt JRPG som tar oerhört mycket inspiration från specifikt Chrono Trigger till SNES, men moderniserar med otrolig hi-bit pixelart och eget tänkt kring spelmekanik och system. Det är jättebra, men lider av RPG-sjukan att det slänger in en hel rad olika system att hålla reda på. För mig blir det för mycket, även fast en inbiten JRPG-spelare säkert tycker det är simpelt. Jag vill ha det ännu enklare, det är ju en av de grejerna som gör exempelvis Chrono Trigger så genialiskt. Effekten det har på mig är att jag drar mig att hoppa tillbaka till spelet igen eftersom jag kommer ha glömt bort hur 90% av de olika subsystemen funkar, och när man kommer in i det igen slänger spelet på en ett nytt. Men story, värld, grundsystemen och karaktärerna är jättetrevligt, så jag vill fortsätta spela det egentligen.

Betyg:
3/5
Det överdrivna antalet olika subsystem som funkar helt olika gör spelet mer komplicerat av vad det behöver vara och skiftar fokus från vad som är bra med spelet till att behöva lägga tankekraft på massa spelmekanik.


Whispers of a Machine
Min första kanske riktigt stora datorspelskärlek efter att jag introducerades till mediet genom arkadspel och plattformsspel på Amiga och NES i slutet tidigt 90-tal var äventyrsspelen, ofta kallade "peka och klicka"-spel. Först och främst såklart äventyrsspelen från Lucas Arts som Monkey Island-serien, The Dig, Full Throttle med flera, men också från andra studios som Kyrandia-serien, Simon The Sorcerer, Discworld, Beneath A Steel Sky, Blade Runner och många fler. Grim Fandango är nog fortfarande mitt favoritspel alla kategorier, jag blev helt bortblåst när jag spelade det första gången.

Äventyrsspelen har befunnit sig i en revival som liksom pågått längre nu än vad deras storhetstid ens gjorde, och om man (som jag tycker att man bör göra) inkluderar sk Walking Sims och Telltale-likes i den genren så är den moderna eran nog större och bättre än den klassiska. Det är kul.
Whispers of a Machine är ett klassiskt äventyrsspel, peka-klicka, pixelart, föremålsbaserade pussel och hela köret. Om det är någon typ av spel som kan kicka igång min datorspelslusta igen så är det nog ett riktigt bra sådant. Tyvärr är det inte Whispers of a Machine som åstadkommer det, spelet är helt enkelt för tråkigt. Det är verkligen urtypen för ett spel som är fantastiskt på pappret, det är konceptuellt otroligt bra och gör (nästan) allt rätt. Men de drygt 5 timmar jag spenderat med det hittills känns som det flerdubbla, jag blir mest uttråkad av det. Jag kommer spela klart det, jag hoppas det tar sig, men jag har mest känt mig uttråkad de timmar jag suttit med det.

Betyg:
3/5
Fantastiskt koncept, oerhört intressant spelvärld, ganska bra story ändå, men tyvärr inte engagerande att spela nästan alls.


Terra Nil
Jag vet inte hur jag skall beskriva det här, en nature-builder sim?
Ett RTS-spel utan strid och fiender?
Ett 4X i miniformat?

Terra Nil är nog nästan sin egen genre. Vad det är är ett möte mellan strategi och pusselspel, där din uppgift är att återställa en förgiftad ödemark till en livskraftig och sprudlande vildmark, full av djur och växtliv. Det är oerhört meditativt att spela, vackert att titta på, mysigt, trevligt och avslappnande. Det får mig att vilja gå med i naturskyddsföreningen eller bli klimataktivist, bara genom hur tydligt kontrast det skapar mellan när man kommer till ödelandet i en ny karta, och när man lämnar den full av grönska och liv.

Tyvärr är det kanske det buggigaste spel jag någonsin spelat, eller i vart fall i modern tid. Det har hårdkrashat min PC flera gånger så att jag har behövt starta om den genom att stänga av strömmen, det är helt vansinnigt. Jag älskar det här spelet, det är fantastiskt, men fy satan så trasigt det är.

Betyg:
2/5
För att spelet får hela min dator att haverera vad vad som tycks vara i princip ingenting.
Hade spelet inte haft så allvarliga buggar hade det var 4/5.


Keep Driving
En grej jag verkligen älskar med den moderna indie-spelscenen är att den är såpass stor, bred och varierad att idag blir den typen av människor som förr hade startat band, skejtat, blivit graffare, tatuerare eller gett ut fanzines ibland spelutvecklare istället. Eller snarare, idag blir dom ibland det också. Det här är en ett svenskt roadtrip-rpg där du spenderar sommaren med att köra din skruttiga Volvo planlöst runt i inte-Sverige med målet att tillslut åka till en inte-Hultsfredsfestivalen-fast-Hustsfredsfestivalen-festival. Skapat av folk som nog definitivt åkt på just en sådan roadtrip själva, förmodligen flera gånger.

På vägen plockar du upp liftare som The Hurricane, tjejen som kommer förstöra ditt liv efter att ha gjort din sommar magisk, The Idiot som förmodligen är betydligt smartare än vad han verkar, The Fugitive som kan lösa dina problem för pengar och många andra starka karaktärer. Du drar runt från håla till håla och stad till stad, på vägen måste du hantera "road events" (i praktiken turordningsbaserade strider) så som att hamna bakom en långsam traktor, bli stoppad av polisen eller att det är får på vägen. Allt till det kanske bästa soundtracket någonsin i ett datorspel med musik från Westkust, Makthaverskan, Fucking Warewolf Asso, The Honeydrips och många fler. Stilsäkerheten är helt otrolig, och släktskapet med Hotline Miami är tydligt i detta avseende (inte i själva estetiken i sig, den är rätt olika, men i fingertoppskänslan att verkligen fånga något så exakt).
Hög igenkänning för alla som någonsin burit Vans, Cheap Monday, varit nikotinberoende och fått skavsår från sina hörlurar.

Gameplay i sig är bra, men både rouge-lite element och survival-element gör det genuint rätt svårt, du måste hålla koll på dina resurser och statusar, använda rätt skills, inte få soppatorsk, hålla bilen i form och det är överlag ett rätt så mekaniskt avancerat spel. Rouge-lite och survival är två grejer som verkligen får min att rata spel helt och hållet, men konceptet är så starkt här att jag tror faktiskt jag börjar gilla det lite.
Det är så snyggt, välljudande, nostalgiskt, roligt, välskrivet och unikt att det blir svårt att värja sig tillslut.

Betyg:
4/5
Packa bilen med en låda öl, cigg, några chipspåsar och en bland-CD med skräning och hjärtskärande indierock. Vägen ligger öppen, det är sommar, nu drar vi härifrån.


The Drifter
Här är den, känslan!
Det är detta som jag älskar med äventyrsspelen, så här skall det kännas!

Det är svårt att förklara The Drifter utan att spoila The Drifter. Om du bryr dig om moderna äventyrsspel alls så har du redan hört talas om det, och chansen är god att du spelat det. Men för mig får jag samma känsla i magen av det här spelet som när jag spelade Indiana Jones and the Fate of Atlantis eller Broken Sword första gången. Men det är inte nostalgribete, det är i stämning, pusseldesign, koncept, spelmekanik och kanske framförallt tempo absolut ett spel från 2025, inte från 1998.

Stämningen och stilsäkerheten är blytung, röstskådespeleri och manus är helt magnifikt, karaktärerna skiner som supernovor. Detta är bland det bästa jag spelat på jag vet inte hur länge, jag älskar detta, det är såhär det skall vara!

Du spelar luffaren Mick Carter som återvänder till sin hemstad för sin moders begravning, och bokstavligt talat innan han ens kommer av tåget dras han i en komplott av konspirationer, mord, mysterier och kosmiska fasor. Mer än så vill jag inte säga, det måste upplevas.

Betyg:
5/5 Det bästa äventyrsspel jag spelat sedan i vart fall The Walking Dead Season 1. Kanske det bästa sedan Grim Fandango, men så otroligt annorlunda från bägge att det är svårt att jämföra riktigt. En ny standard för äventyrsspel i den moderna eran, helt fantastiskt.