Att växa ifrån rollspel

Dilandau said:
Ofta känner jag att det är typ dags att cut my losses. Kanske en irrationell känsla jag vet. Det är inte rimligt hur mycket tid jag investerat i den här hobbyn, och för vad?

Jag spelar rollspel väldigt sällan numera. Så varför hänga på rollspelsforum öht? Borde finnas något att jag kan göra med den tiden. Fan vet.
Click to expand...
Jag har sett dig skriva dylika rader tidigare och funderat.

För jag undrar, ärligt och helt utan antydan, vad det är som skaver i dig? Folk splelar tv-spel 10.000-tals timmar. Eller skjuter fotboll 20.000 timmar. Eller kollar tv-serier flera timmar om dagen.

När jag läst dig skriva några gånger genom åren så känns det att du har ett komplicerat förhållande. Som att du förlorat något tiden du tänkt på rollspel? Vad hade du gjort annars som hade varit mer värdefull? Vad hade du gjort nu istället för att hänga på det här forumet? Hängt på ngt annat forum? Vad spelar det för roll?

Jag menar verkligen detta med all respekt. Jag har bara tänkt på det och undrar hur du känner.
 
Platon said:
Jag har sett dig skriva dylika rader tidigare och funderat.

För jag undrar, ärligt och helt utan antydan, vad det är som skaver i dig? Folk splelar tv-spel 10.000-tals timmar. Eller skjuter fotboll 20.000 timmar. Eller kollar tv-serier flera timmar om dagen.

När jag läst dig skriva några gånger genom åren så känns det att du har ett komplicerat förhållande. Som att du förlorat något tiden du tänkt på rollspel? Vad hade du gjort annars som hade varit mer värdefull? Vad hade du gjort nu istället för att hänga på det här forumet? Hängt på ngt annat forum? Vad spelar det för roll?

Jag menar verkligen detta med all respekt. Jag har bara tänkt på det och undrar hur du känner.
Click to expand...
Det här var en väldigt bra fråga.

Kort svar: Jag vet inte.

Det är inte en rationell känsla, tror jag.

Rollspel har bidragit till så otroligt mycket positiva saker för mig, och jag tror att mitt liv hade varit avsevärt sämre om jag inte börjat med rollspel i unga år. Rollspelen var min trygga plats. Rollspelen fick mig att börja läsa, bara en sån sak!

Jag har haft jätteroligt jättelänge, och lärt känna så många intressanta, snälla och roliga människor.

Men ändå kommer denna känsla krypande om och om igen. Kan inte se något mönster i när det sker, riktigt. Det är en känsla, eller om det är tankar, som säger att jag slösat bort en stor del av mitt liv på något ingen - utanför en liten krets nördar - bryr sig ett skit om. Är det någon sorts självhat? Vill jag ha bekräftelse och erkännande? Men det har jag ju fått. Jag vet inte.

Kanske är det att jag ibland blir trött och leds på det community jag tillhör, och att det inte hade spelat någon roll om det var ett annat community. Jag hade blivit trött på det också. Då och då, i perioder.

För känslan försvinner ju! Spola fram en vecka så är jag säkert supertaggad på nån jäkla rollspelgrej.
 
Tack för svar.

Ja det är spännande. Nu känner jag inte dig, men 99,9999% av alla slösar ju alltid bort sin fritid, ffa i unga år, på saker som ingen annan bryr sig ett skit om. Jag samlar vinyl. Ngn kollar serier. Man sysslar med sport. Det är liksom "definitionen" på hobby.

Gör man något som förändrar världen i stort på sin fritid som tonåring är man en synnerligen jävla unik människa.

Och jag har läst dig skriva dylika rader några gånger genom åren som alltid fått mig att undra lite vad det är du egentligen känner. Vad tror den här grabben att han annars hade gjort om han inte spelat rollspel. Byggt upp något politiskt parti som tar makten? Utvecklar en slutling lösning på klimatkrisen? :D

Det påminner lite om frugan som varje gång hon har PMS hatar sitt liv, sitt jobb och sin karriär. Och tre dagar senare älskar hon det igen. Det är ju någon form av ångest som triggas i henne när hon har pms och som får henne att irrationellt ifrågasätta livsval.

TL;DR. Jag tror du har PMS. :heart:
 
Jag tycker detta är en jätteintressant tråd. Vi känner alla lite liknande för vi är lika på många sätt, vi på det här forumet. Men variationerna får en att tänka ändå. Det är aldrig lätt att snacka om känslor (tycker jag), så förlåt om jag uttrycker mig klumpigt.

Jag lämnade rollspelet när jag var 16 för jag flyttade utomlands. Livet var ett äventyr och många andra saker verkade viktigare. Jag jagade studier, jobb och karriär. Jag gifte mig. Jag bodde på häftiga platser i världen och jag har sett och upplevt mycket. Men jag har alltid känt att min nördiga sida tappades bort i 30 år. Men jag glömde aldrig den delen av mig själv. Och jag saknade den alltid aktivt. Det fanns aldrig tillräckligt med tid. Jag hade åkt ifrån allt, alla böcker och tärningar. Och jag lider definitivt lite av det där med hur rollspel och nördkultur ses av andra. Jag talar fortfarande inte om för mina elever (jag är nu online-lärare för vuxna) att jag är rollspelare.

En återkommande tanke som roat mig genom åren är att när någon frågar mig, på min dödsbädd, om meningen med livet, skulle jag svara: "Jag önskar att jag spelat mer TV-spel, läst fler serietidningar, mer pulplitteratur och spelat mer rollspel. Ta lärdom av mig, ungdomar, slösa inte bort era liv på arbete och riktiga upplevelser när det finns science fiction och fantasy! Läs Fantomen!"

Min poäng (om det är en poäng) är att gräset alltid är grönare på andra sidan. Jag har hamnat i en situation nu när jag kommit tillbaka till rollspelet och det känns bra. Jag älskar det. Jag dricker av det som om jag just vandrat in från öknen. Jag kanske överdosar och tröttnar någon gång. Vi får se. Men jag är glad att jag kom tillbaka, och jag är glad att jag fått uppleva lite av världen och olika spännande kulturer också. Karriären fick för mycket tid. Jag ville ändra världen, men det gjorde jag inte.

Man kan inte göra allt. Man gör så gott man kan och hoppas att det känns som en någorlunda balans någonstans mot slutändan...
 
Platon said:
Tack för svar.

Ja det är spännande. Nu känner jag inte dig, men 99,9999% av alla slösar ju alltid bort sin fritid, ffa i unga år, på saker som ingen annan bryr sig ett skit om. Jag samlar vinyl. Ngn kollar serier. Man sysslar med sport. Det är liksom "definitionen" på hobby.

Gör man något som förändrar världen i stort på sin fritid som tonåring är man en synnerligen jävla unik människa.

Och jag har läst dig skriva dylika rader några gånger genom åren som alltid fått mig att undra lite vad det är du egentligen känner. Vad tror den här grabben att han annars hade gjort om han inte spelat rollspel. Byggt upp något politiskt parti som tar makten? Utvecklar en slutling lösning på klimatkrisen? :D

Det påminner lite om frugan som varje gång hon har PMS hatar sitt liv, sitt jobb och sin karriär. Och tre dagar senare älskar hon det igen. Det är ju någon form av ångest som triggas i henne när hon har pms och som får henne att irrationellt ifrågasätta livsval.

TL;DR. Jag tror du har PMS. :heart:
Click to expand...
Je suis @Dilandau !

Det han beskriver ligger ganska nära det jag försökt beskriva med min grop-metafor ovan. När jag sysslar med andra hobbyer, som att läsa skönlitteratur, skriva eller snickra upplever jag att det tar mig framåt och, till och med, får mig att se på världen med lite annorlunda blick. Jag har svårare att nå dit med rollspel. Det händer att jag når väldigt magiska ögonblick, som kan beröra mig så mycket att jag skakar, men det är sällsynt. När jag då anstränger mig för att nå dit, utan framgång, kan det kännas meningslöst i efterhand.

Det är visserligen möjligt att instängda rum, dålig kost och dålig hållning framför datorn kan styrka att känslan skulle ha kroppsliga orsaker, men jag tror och tycker att det är att förminska och förenkla. Det handlar om ett förhållningssätt till hobbyn, inte nödvändigtvis hobbyn i sig, och det är möjligt att det är ett förhållningssätt en kan ha till andra hobbies (jag är öisare till exempel och ser fram emot ett år av lidande). Men jag känner igen Dilandaus förhållningssätt till just rollspelshobbyn och tycker att det är intressant att diskutera. Kanske är det något med alla dessa ganska avancerade ritualer kring spelandet, avancerade regler, komplicerade mysterier, ansträngningen i att leva sig in och låtsas, som både kan förhöja och sänka upplevelsen.
 
guldfink said:
Je suis @Dilandau !

Det han beskriver ligger ganska nära det jag försökt beskriva med min grop-metafor ovan. När jag sysslar med andra hobbyer, som att läsa skönlitteratur, skriva eller snickra upplever jag att det tar mig framåt och, till och med, får mig att se på världen med lite annorlunda blick. Jag har svårare att nå dit med rollspel. Det händer att jag når väldigt magiska ögonblick, som kan beröra mig så mycket att jag skakar, men det är sällsynt. När jag då anstränger mig för att nå dit, utan framgång, kan det kännas meningslöst i efterhand.

Det är visserligen möjligt att instängda rum, dålig kost och dålig hållning framför datorn kan styrka att känslan skulle ha kroppsliga orsaker, men jag tror och tycker att det är att förminska och förenkla. Det handlar om ett förhållningssätt till hobbyn, inte nödvändigtvis hobbyn i sig, och det är möjligt att det är ett förhållningssätt en kan ha till andra hobbies (jag är öisare till exempel och ser fram emot ett år av lidande). Men jag känner igen Dilandaus förhållningssätt till just rollspelshobbyn och tycker att det är intressant att diskutera. Kanske är det något med alla dessa ganska avancerade ritualer kring spelandet, avancerade regler, komplicerade mysterier, ansträngningen i att leva sig in och låtsas, som både kan förhöja och sänka upplevelsen.
Click to expand...
Med risk för att upprepa mig och framstå som att jag säger emot bara för att, har jag svårt att se rollspel som något särskilt i det perspektivet. Jag tycker det är en känsla som kan uppstå kring det mesta som är ett fritidsintresse - ibland går den över ibland inte och då lämnar man det bakom sig. Om något tycker jag i så fall rollspel har "skyddsfaktorer" genom att vara en social aktivitet som jag under det enskilda spelpasset faktiskt inte bara gör för mig själv.
 
Bifur said:
Med risk för att upprepa mig och framstå som att jag säger emot bara för att, har jag svårt att se rollspel som något särskilt i det perspektivet. Jag tycker det är en känsla som kan uppstå kring det mesta som är ett fritidsintresse - ibland går den över ibland inte och då lämnar man det bakom sig. Om något tycker jag i så fall rollspel har "skyddsfaktorer" genom att vara en social aktivitet som jag under det enskilda spelpasset faktiskt inte bara gör för mig själv.
Click to expand...
Medhåll på detta. Rollspel är min enda hobby som inte är helt osocial. Dessutom är det den enda som inte är kopplad till någon slags prestation, som att lära mig måla bättre eller programmera klart mitt datorspel. Ibland är ett spelpass 2/5 kul och man plågar sig mer eller mindre igenom det. Men det är så himla givande ändå för mig, på något vis.
 
Bifur said:
Med risk för att upprepa mig och framstå som att jag säger emot bara för att, har jag svårt att se rollspel som något särskilt i det perspektivet. Jag tycker det är en känsla som kan uppstå kring det mesta som är ett fritidsintresse - ibland går den över ibland inte och då lämnar man det bakom sig. Om något tycker jag i så fall rollspel har "skyddsfaktorer" genom att vara en social aktivitet som jag under det enskilda spelpasset faktiskt inte bara gör för mig själv.
Click to expand...
Det är ingen fara att du upprepar dig och säger emot. Jag försökte skriva fram att det inte nödvändigtvis är kopplat till just rollspel, men att jag känner igen mig i Dilandaus förhållande till rollspel. Lika mycket som igenkänningen ligger i att rollspel fortsätter ha en attraktionskraft, ligger den i känslan av meningslöshet jag kan känna kring det.
Lemur said:
Ibland är ett spelpass 2/5 kul och man plågar sig mer eller mindre igenom det. Men det är så himla givande ändå för mig, på något vis.
Click to expand...
Även om det här är skrivet som medhåll på en invändning mot det jag skrev, sammanfattar det en del av min poäng, men möjligen på ett lite mer avslappnat och konstruktivt vis.
 
Last edited:
Albrekt said:
Och jag lider definitivt lite av det där med hur rollspel och nördkultur ses av andra. Jag talar fortfarande inte om för mina elever (jag är nu online-lärare för vuxna) att jag är rollspelare.
Click to expand...
Det här är nog det jag känner igen mig i. Som en nörd åt det äldre hållet växte jag upp i en värld där det inte var socialt acceptabelt att spela rollspel så det gällde att vara väldigt försiktig när man tog ämnet med någon. Detta lever fortfarande kvar hos mig också och jag nämner bara min rollspelshobby inom specifika forum eller situationer.

I övrigt känner jag att diskussionen har tagit en bra mycket mer dramatisk vändning än jag kan känna igen mig med. För mig har rollspel alltid varit ett sätt att ha roligt och släppa på stress med goda vänner. Att uppleva starka känslor och utvecklas som människa hör inte ihop med det för mig. Om man jagar något som skall kännas meningsfullt kanske rollspel inte är grejen (kanske har rollspel hajpats som något annat än vad det faktiskt är). För mig tycker jag nog att det är bra mycket mer värt att jaga sådant man tycker är skoj. Meningsfulla stunder kommer komma i livet, vare sig man vill det eller inte. Att aktivt söka upp dem skapar bara lidande på vägen.
 
Jag kan nog känna igen mig i att växt ifrån rollspel. Samtidigt är det inte riktigt så att jag växt ifrån rollspel helt, utan snarare förändrats i vad jag känner är värt att lägga tid på inom rollspel. Traditionella rollspel, med strider som utspelar sig i en fantasy värld till exempel, går helt bort. Där får jag mer värde för tiden genom att slå igång valfritt CRPG, det var en insikt som tog lång tid för mig att inse. Samma med rollspel som fokuserar på att slå en tärning, eller använda färdigheter för att lösa problem. Det löser sig bättre för mig genom datorspel i så fall. Traditionella rollspel för mig är mer eller mindre stress och ångest, speciellt som spelledare.

Däremot, något jag växt in i, som gjort att jag växt ifrån den tidigare formen av rollspel är rollspel som handlar om det mellanmänskliga. Det vardagliga, det alldagliga och det dramatiska i vardagen. Jag kan sakna rollspel som förskjuter aktiviteten till att ta bort så mycket färdighetsslag som möjligt, för att istället fokusera på vad som händer mellan olika aktörer när relationerna ställs inför olika utmaningar och situationer. Ett utforskande av det mänskliga och det relationella. Det är vad jag saknar, men rollspel som aktivitet för att rulla tärning, snacka skit med polarna och klara äventyret, den delen har jag växt ifrån för länge sedan. När den insikten kom var det först smärtsamt, för det kändes som jag förlorat en del av vem jag var. När insikten lagt sig, insåg jag att det bara är en del av livet. Vi går vidare och förändras. Vi varken växer ifrån eller in i något, vi förändras bara.
 
Nånstans tror jag det handlar om att jag i perioder funderar extra mycket på livet. Hur blev livet som det blev? Hur hamnade jag där jag är? Vad har varit drivande i detta?

Då, när jag betraktar hela den kaotiska mosaik som är mitt liv fram tills nu, så utgör rollspel en mycket stor del och det blir naturligt att fundera lite extra på just det. När jag gör ser jag inte att det är några positiva mekanismer i mig själv som orsakat den nivå av besatthet som rollspel varit för mig under flera decennier.

Äh, jag vet inte.

Det är en känsla av att rollspel hämmat mig. Begränsat mig. Att det slukat så stor del av min tid och mitt liv att det hindrat andra sidor i mig från att komma fram. Och att detta i någon mening är självförvållat, eller åtminstone orsakat av något som är inneboende i mig.

Som sagt, det är inte nödvändigtvis en rationell känsla. Den kanske inte ens är grundad i verkligheten. Men den finns där oavsett.
 
Platon said:
Tack för svar.

Ja det är spännande. Nu känner jag inte dig, men 99,9999% av alla slösar ju alltid bort sin fritid, ffa i unga år, på saker som ingen annan bryr sig ett skit om. Jag samlar vinyl. Ngn kollar serier. Man sysslar med sport. Det är liksom "definitionen" på hobby.

Gör man något som förändrar världen i stort på sin fritid som tonåring är man en synnerligen jävla unik människa.

Och jag har läst dig skriva dylika rader några gånger genom åren som alltid fått mig att undra lite vad det är du egentligen känner. Vad tror den här grabben att han annars hade gjort om han inte spelat rollspel. Byggt upp något politiskt parti som tar makten? Utvecklar en slutling lösning på klimatkrisen? :D

Det påminner lite om frugan som varje gång hon har PMS hatar sitt liv, sitt jobb och sin karriär. Och tre dagar senare älskar hon det igen. Det är ju någon form av ångest som triggas i henne när hon har pms och som får henne att irrationellt ifrågasätta livsval.

TL;DR. Jag tror du har PMS. :heart:
Click to expand...
Ja, jag har helt klart mood swings av olika magnitud och frekvens. Vad som orsakar dem vet jag inte riktigt.
 
Albrekt said:
Och jag lider definitivt lite av det där med hur rollspel och nördkultur ses av andra. Jag talar fortfarande inte om för mina elever (jag är nu online-lärare för vuxna) att jag är rollspelare.
Click to expand...
Ja, rollspel har nog aldrig enbart varit en kul problemlös nöjesgrej för mig. Det blev tidigt en del av min identitet, med allt en sån grej för med sig..

Ibland något att vara stolt över, men också något jag ibland verkligen inte skyltat med.
 
Som jag skrev tidigare, så passade rollspelen perfekt in på den person jag var i tonåren, och som jag fortsätter att vara. Jag inser också att rollspelen är en kanal för en annan del av min personlighet: föreningsmänniskan/organisatören. Jag har aldrig ägnat mig åt en fritidssysselsättning litegrann, utan alltid gått all in; byggt nätverk, erbjudit mig att sitta i styrelsen för föreningen, läst på, engagerat andra, osv. Det var samma sak när sambon och jag dansade squaredance. Hade det varit ok att mest göra allt runtomkring och inte spela/spelleda så mycket? Kanske. Ibland tycker jag de delarna är roligare än själva spelandet.

Just nu är jag mest lockad av att hänga med trevliga människor, rulla tärning, spela lite teater, och ha kul i största allmänhet. Jag passar till djupa kampanjer med mer introspektion än action, men är så hemskt besviken efter ett flertal försök som inte tagit fart, att jag nästan känner avsmak för den typen av spel. Men vi får se - det är en kille i föreningen som bjudit in till WFRP och en småskalig, personlig kampanj.
 
Har väl gått mot mer sporadiskt spelande (glöm långa kampanjer) de senaste decennierna pga anledningar, men känner mer att det är kul att skapa (än att direkt spela pga "ge ngt tillbaka till hobbyn"). Så fipplar med regellätta konverteringar/hacks, redigerat ngn spel, skrivit något äventyr/artikel och kommer att fortsätta med det pga kreativt flow.
 
Dilandau said:
Nånstans tror jag det handlar om att jag i perioder funderar extra mycket på livet. Hur blev livet som det blev? Hur hamnade jag där jag är? Vad har varit drivande i detta?

Då, när jag betraktar hela den kaotiska mosaik som är mitt liv fram tills nu, så utgör rollspel en mycket stor del och det blir naturligt att fundera lite extra på just det. När jag gör ser jag inte att det är några positiva mekanismer i mig själv som orsakat den nivå av besatthet som rollspel varit för mig under flera decennier.

Äh, jag vet inte.

Det är en känsla av att rollspel hämmat mig. Begränsat mig. Att det slukat så stor del av min tid och mitt liv att det hindrat andra sidor i mig från att komma fram. Och att detta i någon mening är självförvållat, eller åtminstone orsakat av något som är inneboende i mig.

Som sagt, det är inte nödvändigtvis en rationell känsla. Den kanske inte ens är grundad i verkligheten. Men den finns där oavsett.
Click to expand...
Tror du att du hade känt annorlunda om det varit något annat som tagit upp mycket av ditt liv? För livet är ju lite så: man måste alltid välja bort något, det går inte att göra allt. Sen låter det lite deppigt att du inte bara får ha kul med en hobby, utan att den måste leda till något storslaget och omvälvande. Det är rätt höga krav att ha. Den nivån av ambition blir liksom inte mätt i första taget. Alla är vi små inför världsalltet, även de som stått längst fram på historiens scen - generaler, uppfinnare, kungar eller musiker, lite beroende på vem du frågar, och när.
 
Termen "växa ifrån" som i trådens titel är jag fine med. Termen "växa upp" som förekommit flera gånger i trådens inlägg vänder jag mig emot.

Nu är det dags att sluta leka, dag att betala räkningar.
Nu är det slut med monsterböcker, dags att prata försäkringspremier.
Sluta med färgglada tärningar, började prata om att rensa grå hängrännor.

Ja, man behöver göra vissa saker som vuxen för att fungera som fristående individ. Man behöver inte sluta med saker. Rimligtvis behöver man justera saker. Jag spelar rollspel annorlunda som 44-åring mot som 12-åring.
 
Jag funderade vidare på den här tråden.

Jag insåg att rollspel inte riktigt leder någon vart. Visst, man har kul tillsammans, skapar en berättelse och äter snacks. Och två veckor senare upprepar man proceduren. Det är värdefullt i sig.

Men man kan jämföra med hur andra hobbys utvecklas. Ett fotbollslag går upp en division. Ett band pressar en EP och åker på mini-turné. En löpare springer Stockholm Maraton på sin bästa tid någonsin. En fotograf blir publicerad i en tidskrift.

Finns det liknande saker i rollspel? Vilka mål kan man ha? Hur kan man utvecklas? Vilka utmaningar finns?
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top