Dina spelledarsynder

Jag spelar oftast one shots och ofta i något slags lovecraftsystem, och det har tränat mig i Konsten att Döda Sina Spelare.
Lovecraft-spel har "härdat" mig som SL också. Det hjälper också att innan slag vara tydlig med vad som står på spel. Då är det inte som att du som SL bara "dömer" rollpersonen till döden utan spelaren vet konsekvenserna.

"Du kan försöka springa in det brinnande kulturhuset och rädda ditt livs kärlek, men om du misslyckas med slaget kommer ni båda att dö".
 
Det blir mycket bättre spel om du låter tärningarna falla där de faller och låter karaktärer dö när de ska dö.
Mjo, men jag har faktiskt inte varit i den situationen ännu. Fast det kanske jag hade varit om jag hade varit tuffare mot spelarna.
 
Sidodiskussion, men jag håller inte med om att det blir bättre spel av att man riskerar att dö pga tärningar hela tiden.

Om man inte med "bättre spel" menar "Krank metaspelar så hårt han kan att aldrig någonsin behöva slå tärning", då. För det är ju vad man uppmuntrar med den sortens spel.
 
Sidodiskussion, men jag håller inte med om att det blir bättre spel av att man riskerar att dö pga tärningar hela tiden.

Om man inte med "bättre spel" menar "Krank metaspelar så hårt han kan att aldrig någonsin behöva slå tärning", då. För det är ju vad man uppmuntrar med den sortens spel.

Det behöver inte vara metaspel. Om du/din karaktär kan vara smarta nog att inte behöva ta risker är det ju grymt! En bra plan är värt vilka två magiska svärd som helst.
 
Jag är lat, jag tenderar att inte vilja lägga tid på att läsa in mig på massa settingdetaljer och att lägga timmar på att preppa saker och speciellt inte då dessa kanske aldrig ens kommer att komma i spel.

Jag har även en tendens att snabbt tröttna, när vi är 4-5 spelmöten in i kampanjen börjar jag redan tänka på en ny häftigt kampanj jag vill spelleda eller nått nytt rollspel jag vill prova.

Jag har också svårt att få till snygga avslut på kampanjer och äventyr. Jaha och där slog ni ihjäl nekromantikern så nu är äventyret över,ingen slutscen och ingen epilog utan nu klipper vi här och allt blir svart och så går vi vidare till nästa grej på listan
 
Jag har även en tendens att snabbt tröttna, när vi är 4-5 spelmöten in i kampanjen börjar jag redan tänka på en ny häftigt kampanj jag vill spelleda eller nått nytt rollspel jag vill prova.
Detta är varför jag nästan uteslutande kör one shots eller på sin höjd minikampanjer. Provade nyligen att spelleda Masks of Nyarlathotep men märkte att det verkligen inte är min stil (och vi gav också upp efter London-kapitlet). Kan gilla tanken på långkörare, där rollpersoner får tid att andas och allt vad det heter, men jag är inte gjord för dem.
 
Bottnar som mest i att jag har rätt dåligt tålamod. :D

Vi vet!! ;)

 
Last edited:
Detta är varför jag nästan uteslutande kör one shots eller på sin höjd minikampanjer. Provade nyligen att spelleda Masks of Nyarlathotep men märkte att det verkligen inte är min stil (och vi gav också upp efter London-kapitlet). Kan gilla tanken på långkörare, där rollpersoner får tid att andas och allt vad det heter, men jag är inte gjord för dem.
Håller med dig och hundenilunden helt och hållet. Korta kampanjer med tydliga slut är mycket bättre än alternativen. Om man vill kan man koppla samman kampanjerna. Brukar bli bra.
 
Vi vet!! ;)

Jävlar. Om det rådde någon tvivel om en blivit gubbe än så är "upprepa sig själv" solklart allt bevis som behövs.
 
Back
Top