luddwig
Vagabond i världsrymden
- Joined
- 30 Jan 2013
- Messages
- 6,393
Konsten att Döda Sina Spelare.
Jag brukar nöja mig med att döda rollpersonerna. Mitt liv blir så komplicerat annars.
Konsten att Döda Sina Spelare.
Lovecraft-spel har "härdat" mig som SL också. Det hjälper också att innan slag vara tydlig med vad som står på spel. Då är det inte som att du som SL bara "dömer" rollpersonen till döden utan spelaren vet konsekvenserna.Jag spelar oftast one shots och ofta i något slags lovecraftsystem, och det har tränat mig i Konsten att Döda Sina Spelare.
Mellanmjölkigt av dig!Jag brukar nöja mig med att döda rollpersonerna. Mitt liv blir så komplicerat annars.
Mjo, men jag har faktiskt inte varit i den situationen ännu. Fast det kanske jag hade varit om jag hade varit tuffare mot spelarna.Det blir mycket bättre spel om du låter tärningarna falla där de faller och låter karaktärer dö när de ska dö.
Sidodiskussion, men jag håller inte med om att det blir bättre spel av att man riskerar att dö pga tärningar hela tiden.
Om man inte med "bättre spel" menar "Krank metaspelar så hårt han kan att aldrig någonsin behöva slå tärning", då. För det är ju vad man uppmuntrar med den sortens spel.
Jag gillar det bättre än för hårt sl- ande.Jag är också för snäll. Alldeles för snäll!
Mitt "trick" har blivit att spela spel så som de är skrivna. Då brukar den här typen av stilgrepp lösa sig själva.Det blir mycket bättre spel om du låter tärningarna falla där de faller och låter karaktärer dö när de ska dö.
Mitt "trick" har blivit att spela spel så som de är skrivna. Då brukar den här typen av stilgrepp lösa sig själva.
Detta är varför jag nästan uteslutande kör one shots eller på sin höjd minikampanjer. Provade nyligen att spelleda Masks of Nyarlathotep men märkte att det verkligen inte är min stil (och vi gav också upp efter London-kapitlet). Kan gilla tanken på långkörare, där rollpersoner får tid att andas och allt vad det heter, men jag är inte gjord för dem.Jag har även en tendens att snabbt tröttna, när vi är 4-5 spelmöten in i kampanjen börjar jag redan tänka på en ny häftigt kampanj jag vill spelleda eller nått nytt rollspel jag vill prova.
Bottnar som mest i att jag har rätt dåligt tålamod.![]()
Vad in ditt eget spelledande (eller spelande) stör du dig själv på?
Håller med dig och hundenilunden helt och hållet. Korta kampanjer med tydliga slut är mycket bättre än alternativen. Om man vill kan man koppla samman kampanjerna. Brukar bli bra.Detta är varför jag nästan uteslutande kör one shots eller på sin höjd minikampanjer. Provade nyligen att spelleda Masks of Nyarlathotep men märkte att det verkligen inte är min stil (och vi gav också upp efter London-kapitlet). Kan gilla tanken på långkörare, där rollpersoner får tid att andas och allt vad det heter, men jag är inte gjord för dem.
Det är detta som är så bra med en bikttråd, nu känner jag att mina spelledarsynder är absolut ingenting jämfört med @verlandes.!Jag brukar nöja mig med att döda rollpersonerna. Mitt liv blir så komplicerat annars.
Jävlar. Om det rådde någon tvivel om en blivit gubbe än så är "upprepa sig själv" solklart allt bevis som behövs.Vi vet!!
Vad in ditt eget spelledande (eller spelande) stör du dig själv på?
Jag är hiskeligt dålig på att beskriva miljöer. Mitt tålamod är helt enkelt för dåligt, och eftersom jag ser en "bild" i min egna fantasi brukar jag skippa förbi rätt mycket sånt som jag mest tycker är tjatigt. Om jag kommer på mig själv innan jag beskriver så anstränger jag mig lite extra, för jag vet om detta. Om inte så är min grupp rätt van att ställa frågor kring saker som blir oundvikligt otydliga.