Trudvang - Den svarta solen + Vattnaskymmel

Vi återvände till Trollmark efter att ha funnit att grottan där barkbölingarna dväljdes inte var en gång till borgen, som Storulf, eller Varg som han vill kallas, trodde. Snarare var det asens kultplats, ty vi fann deras tempel där vi nedgjorde dom sista.

Där gjorde vi fruktansvärda upptäckter, denna kult som verkar dyrka kaosgudar eller något värre vill utmana Storme om ordningen i i hans värld. Havafall är nära trots allt. Varg har ju talat om hans upplevelser av kriget i Vildland och Fynheim…

Vad är nu viktigt? Vad blir Hralf Hundingssons syfte i denna strid?

När vi reste tillbaka talade jag med Gast ordentligt för första gången. Han erbjöd sig att dela med sig av vad han iakttagit av Funda. Hon dras till bärsärkarna säger han… en idé tog form i mitt huvud. Måste tala med Varg om det.


Väl tillbaka i Trollmark besökte jag mjödstugan. Där mötte jag Funda som satt och lystrade till Vargs gamle vän, Oktar. Han hade fyllnat till rejält och försökte tussa ihop oss, men då blev jag så generad att jag for upp och marscherade därifrån. Misslyckats igen!


Dock har jag funderat lite. Om Havafall verkligen närmar sig, varför bry sig om att föra sin ätt vidare. Den sista striden markerar ju slutet för världen som vi känner den. Varför känner jag ändå så som jag gör inför Funda. Och vad är egentligen mitt syfte? Jag kommer på mig själv med att tänka mindre och mindre på min gamle förfader vildbronjan. Kanske är inte mitt öde att föra vidare hans blod. Kanske något viktigare?

Jag och mina följare befinner oss framför en skreva in i berget. Vi är fortfarande på jakt efter de illdådare som attackerade Jorn och Armilde. Vi tar oss in i berget och möts där av konstruktioner som påminner om hur Trollmarken är byggd. Jag känner igen konstruktionerna som något ifrån dvärgarnas riken i underjorden. Förbluffande och imponerande hantverk! Efter ett tag så upptäcker vi att det enda sättet att ta sig in längre är genom en gång som är ungefär hälften så hög som min längd, detta betyder att alla förutom Gwydion behöver krypa som ormar. Gwydion visar tecken på ett mod jag inte sett förut från hennes sida och tar täten. Efter ett tag så börjar hemsk rök fylla gången och min hals skrumpnar. Det gör oerhört ont och mitt öga fylls av tårar. Vi blir också attackerade av fler barkbölingar. Det blir en hård strid och jag märker att varg blir beskjuten med pilar bakom mig. Vi går dock vinnande ur striden, trots att vi alla blir rätt skadade. Ännu längre inne i berget så upptäcker vi ett hemskt rum där tre barkbölingar sitter. Varg och Hralf visar prov på smygande och slår en varsin hårt innan de hinner reagera. Striden blir kort och en av de fula kultisterna överlever. De andra utfrågar honom, men mitt fokus skiftas till något annat i rummet. En vagga täckt med ett lock av metall. Det är väldigt obehagligt och jag känner att det kryper i kroppen på mig. Det känns som att rummet är förhäxat eller något. Mitt huvud börjar värka och min själ känns tung.

Efter detta så börjar vi ta oss tillbaka till borgen. Jag tror att det här uppdraget var bra för oss som grupp då jag känner mig närmare mina kompanjoner än vad jag gjorde innan. Jag anförtror mig till och med till dem angående mina minnesluckor. Jag hoppas att det inte kommer komma tillbaka för att bita mig. Väl tillbaka i borgen så går jag och lägger mig direkt. Dagen efter så söker jag upp Ilse för att försöka köpa loss Mulde. Hon vill att vi ska söka upp ytterligare en kultistplats. Jag misstänker att det är en fälla. Vi tar istället och beger oss på jakt efter den försvunna kusinen till Jorn. Gwydion stannar kvar för att skydda Armilde, vilket känns tryggt.

Jag kände att det skulle bli skönt att vara borta ifrån Trollmarken ett tag. Intrigen som pågår i borgen är ingenting som intresserar mig, och det känns bra att ha ett uppdrag att fokusera på. Dock så fick jag under resan mot vildmarken ännu en hemsk dröm. Jag befann mig i rummet med vaggan. Jag var där med personer som jag inte känner igen. Dock så var det inte jag som var där. Eller det var jag på ett sätt. Men jag befann mig i en yngre kropp. Jag var där som barn med min syster och far. Min far förklarade något om vår ätt, men mitt sinne var gripet av panik av den fasansfulla platsen. Sedan så vaknade jag upp kallsvettig.

Morgonen efter vår återkomst gick jag för att besöka Armilde. Utanför stod borgfrun Ilses livvakt Trolltunga. Jag fick tjata mig förbi honom. I Armildes kammare mötte jag konungamön själv samt borgfrun som precis verkade vara i färd med att undersöka henne. Hon hade alltså på något vis förstått Armildes tillstånd.

Hon förklarade att hon kan förlösa barn och att hon redan nu kunde veta att barnen skulle födas tidigt och att det måste ske här i Trollmark. Att ge sig ut på vägarna vore oklokt hävdade hon. Men jag anade oråd. I Norim-grottorna fann vi en text. ”Förbered allt för en ny födelse, Unskymnir har anlänt.” Borgfrun har ju redan visat sig vara opålitlig. Det tycks för mig uppenbart att borgfrun är lierad med Norimarna och ämnar stjäla Armildes barn i något mörkt syfte… jag måste på något sätt få Armilde från borgen!

Unskymnir.

Vi följer spåren in bakom portarna och når en borggård bakom. Kreneleringen på muraran är densamma som den i Trollmark. En gång leder in i berget. Jag kan inte nog säga hur obehagligt jag tycker att det är med grottor. Ända sedan fångenskapen hos Höngil Alegast i Vargafjard har jag drömt mardrömmar om att bli instängd i ett djupt hål. Nu går jag självmant in i mörkret. Gången är oerhört liten, säkert bara en meter i diameter och vi hasar oss fram i facklans flämtande ljus. Vägen fram verkar vara en snillrik dvärgisk försvarskonstruktion som gör det svårt för en motståndare att ta sig in i större antal. Skottgluggar i väggarna avslöjar hur de gör sig av med oinbjudna gäster. Snart får vi en direkt upplevelse av hur det kan gå till. Ett ansikte dyker plötsligt upp framför Gwydion som kryper längst fram samtidigt som ond rök fyller den trånga passagen och våra lungor. Jag tar en pil i sidan av bröstkorgen och blir lite omtumlad men mina kamrater löser striden relativt snabbt. Vilken ohygglig upplevelse det hade kunnat vara om de varit några fler!

Ju längre in i den underjordiska fästningen vi tar oss desto mer fallfärdig blir den. När vi når dess inre är det nästan som att tak och väggar håller på att rämna. Längst in har norimerna lagat det nödvändigaste och upprättat en kultplats. Jag och Hralf använder deras egna lömska sätt att anfalla på och dulgar två av tre av dom innan de hinner upptäcka oss. Det tredje får vi att tala. Han är så säker på deras slutgiltiga seger att han utan vidare avslöjar en del saker. Bland annat att han är barnbarn till Hakka och att Snödrottningens folk verkar ha funnit en ny utstrålning av den svarta solen att följa. Sedan går den hängivne döden frivilligt till mötes övertygad om att hans nya mörka gudinna har framtiden planerad för honom. En vagga av järn som går att stänga stirrar ondsint på oss från sin plats i salen. I ett skrin finner vi ett meddelande om att Unskymnir ska ha anlänt och att allt skall förberedas inför en ny födelse. Unskymnir, ”Den Hänsynslöse” är enligt vår tro Bodvildurs osynliga svärd som hon sägs ha stulit av dvärgarna för länge, länge sedan. Ett vapen som sägs vara viktlöst, obrytbart och kunna dräpa gudar! Hur skulle den kunna vara i de levandes värld?



Sex huvuden av norimers ätt har vi med oss tillbaka till borgen då vi återvänder mitt i natten. Hirdmännen sätter dom på spjut för att visas upp för folket. Gast verkar mer berörd än oss andra av nattens bestyr och går och lägger sig direkt. Hralf ser att det lyser i mjödstugan och försvinner dit. Själv funderar jag på att söka upp borgfrun som sägs vilja träffa mig i gryningen. Då ser jag hennes långa gestalt tillsammans med den omisskännelige Trolltunga. Dom beger sig ut från borgen till häst. Jag bestämmer mig för att förfölja dom. Vid en dödsplats där man lämnar sina döda att förstöras av väder och vind sitter dom av. På en kulle ovan platsen möter de upp en man. En sådan man, man ej beskriva kan. Jag smyger nära men kliver på en pinne som knäcks, men som av ett trollslag så hostar Trolltunga till bland de samlade och jag förblir dold. Illsa betalar den uppenbara missdådaren en stor summa mynt för att samla sina värsta följare och komma till borgen, sådana som sätter skräck i folk. Vad i Helgaards alla riken är det hon spelar för spel här? Det är svårbegripligt och något vi måste ta reda på mer om innan hon helt kan komma att dominera relationerna i Trollmark.



Vid gryningen söker vi upp henne och det visar sig att hon är i Konungamöns kammare. Trolltunga vaktar utanför. Gwydion övertalar honom om att komma förbi och det jag och Gast hinner se innan dörren åter stängs är att Borgfrun hållen en hand på Armildes mage, som om hon vore havande! I samtalet med Gwydion efteråt säger hon sig tro att Ilsa är i maskopi med norimerna och att de är ute efter Armildes barn men jag är inte lika säker, vad skulle hennes motiv vara? Eller är det så att trots den svarta isens mörka inflytande är över så är dragningen till dessa mörka gudar så stor att nästan vem som helst verkar kunna korrumperas? Vi lämnar Trollmark så oskyldigt vi kan och färdas norrut i några dagar med den stora skogen som olycksbådande plirar på oss ifrån sitt mörka bryn. En dimma så tjock att den helt omsluter oss får fasan inom mig att växa dramatiskt. Vildhierta, skogen jag fruktat i hela mitt liv, är det mitt öde att förgås på denna plats?

Det är nu dag och vår jakt på Bröjdvar forsätter ut på de ensliga slätterna. Drömmen har bitit sig fast i mig med klor vassa som hos en örn. Den där isande kylan som jag kände genom ett barns ögon sitter fortfarande i mig, och den mörka kalla dimman som omsluter mig, Varg och Hralf gör inte saken bättre. Jag förstår fortfarande inte hur det kan vara så att samtidigt som mannen i drömmen var ett nytt ansikte så kände jag igen honom som min far. En far jag inte kommer ihåg. Samma sak med min syster som var där också. Hur kan jag inte komma ihåg att jag har en syster? Desto mer jag tänker på drömmen desto mer förvirrad blir jag. Det kan vara så att det är mitt psyke som spelar mig ett spratt. Att min minnesförlust skapar nya minnen som inte stämmer riktigt. Mitt sinne blir som ett lapptäcke där olika material och mönster blandas hejvilt.


Dagen utvecklas på ett väldigt händelsefattigt sätt. Dimman gör så att ingen av oss kan se mer än några meter framför oss i vår lilla knarriga vagn. Varg styr vagnen och påstår med bestämdhet att vi befinner oss i skogen Vildhjärta. Jag känner att det omöjligen kan stämma då det i Vildhjärta är träd och skog överallt. Av det jag sett från tornet i Trollmarken så verkar det vara en väldigt tätbevuxen skog. Varg fortsätter dock argumentera för att vi befinner oss i den magiska skogen. Han berättar stolt om hans barn Torken och Moira som tog sig ur skogen levande. Han berättar även om Rutger Återbördaren som var med dem. Han verkar vara en mäktig och vis krigare den där Rutger.


Dagen flyter på utan att det finns någon möjlighet till att hålla koll på tiden. Plötsligt så ser vi något i dimman. Det står en häst framför oss. Hralf känner igen den som en av hästarna från Trollmarken. Hästen ser mer död ut än levande trots att den står upp och verkar fungera. Det är sannerligen något som inte står rätt till här. Efter mötet med hästen så kommer vi fram till en vagn där ett av hjulen saknas. Där finns det även en vimpel med ett varg-emblem och en några runor vars mening jag inte kan utläsa. Varg ser plötsligt lite frånvarande ut och säger sen att han kan läsa texten. Om det Varg säger stämmer så betyder tydligen runorna “blodsmak och trofasthet”. Det får mig genast att tänka på bärsärkarna som dyrkar någon gud jag inte förstår mig på. Vi tar oss vidare från vagnen och stöter på två kroppar. De är lemlästade och nedskjutna med massor med pilar. Hralf drar ut en pil och jag ser då att de har hullingar på själva huvudet av pilen. Det är inte en variant jag känner igen. Vi fortsätter framåt och hör plötsligt en man ropandes massor med svordomar. Vi kommer fram till en massiv sten och ser en sliten karaktär med vildvuxet hår stå däruppe. Jag kommer inte ihåg om det var så att Hralf kände igen honom eller om han själv presenterade sig på något sätt, men hans namn är Eigrimm och han var en del av Bröjdvars grupp. Mannen verkar vara helt från vettet och vi får inte ut något vettigt ur karln innan han springer in i dimman igen.


Vi fortsätter framåt och bristen på tidsuppfattning börjar få mig att känna mig yr. Jag ser på Varg och Hralf att även de är besvärade av situationen. Efter ett tag så händer det något oförklarligt. Jag befinner mig helt plötsligt själv. Dimman sveper runt mig och jag kan inte längre se eller höra mina kamrater. Innan jag har hunnit acklimatisera mig så blir jag attackerad av en man. En lång mörkhårig man med tomt ansikte och gulnande tänder och ögonvitor. Han svingar två krokiga svärd mot mig. Innan jag har hunnit tänka efter så känner jag en vrede i kroppen. Det är som att varje del av min kropp reagerar instinktiv i hat och ilska vid den här mannens närvaro. Han svingar sina svärd mot mig och jag parerar. Han hinner få in ett hårt hugg i min sköld innan jag lyckas besegra honom med hjälp av min stridsyxa. När jag besegrat mannen så känner jag att jag bara vill fortsätta lemlästa mannen kropp. Hugga den i så små bitar så att det är som att han aldrig funnits. Innan jag hinner göra detta så hör jag att Hralf och Varg kommer mot mig genom dimman. Sen som att ingenting har hänt så vaknar vi alla upp vid väggen med tre hjul igen. Jag ser på min sköld att det inte enbart var en sinnesvilla då den har tagit stryk.



Efter denna förvirrande upplevelse så fortsätter vi framåt. efter ett tag så hittar vi någon form av gömställe som någon byggt upp. I gömstället så hittar vi en död man. Mannen har kvar en ring på ett finger. På ringen står det BE och vi förstår att det är Bröjdvars kropp som vi hittat. Hela uppdraget har varit förgäves känns det som. Ilse kommer kunna befästa sin makt i Trollmarken och jag kommer inte kunna komma ur min blodsed. Det känns väldigt tomt.



Vi tar oss vidare genom den täta mörka dimman. Min hjärna känns tung och minna sinnen dämpade efter de mystiska händelserna. Sedan så hörs det som ett dunder av åska och ut ur dimman så träder det ett flertal tungt utrustade riddare. De talar ett språk jag inte förstår men Varg talar med dem. Jag ser på rustningarna och de långa flätorna att det är västerlänningar. Vad gör de här? Det här är Ejland och de måste var långt hemifrån. Jag känner att jag blir dåsig inte riktigt hänger med i det som händer. Sedan så sker något som får mig att tappa all form av medvetande. Efter att riddarna ridit vidare så möter vi en varelse som är så skräckinjagande att jag kopplas bort från mitt eget sinne. En man med helt svarta ögon som kollar på oss och det känns som att han ser rätt in i min själ. Sedan så sker det saker som jag inte vet om det är total sinnesförvirring eller så är domedagen nära. Dimman blir iskall och korpar flyger som ett ondskefullt omen mot mig Jag ser en armé av döda som leds av gigantiska varelser av ben och illvilja till de levande. Likstorm är nära!