Delegera strider till spelarna

Mitt tips är kanske lite utanför det du frågade efter men jag kan också tycka att i vissa spel är det svårt att ha koll på allt. Främst kanske DnD där bossar har en miljon förmågor och man glömt hälften av dem när det är dags för spel. Istället för att någon annan spelar den så gör en slumptabell av det coolaste attackerna. Då behöver du inte komma ihåg allt och behöver inte vara taktisk på samma sätt. Eller två tabeller, en för bossen och en för hans följeslagare/andra coola händelser som kan ske som rullas samtidigt. På så sätt slipper du sitta under spel och fundera på vad bossens Supreme demonic connection egentligen innebär och när den ska bäst aktiveras.
 
joth1006 said:
För mig handlar det om att det finns spel som har mekaniker/teman/setting som jag dras till, men som också är paketerat tillsammans regeltunga/taktiska stridssystem.

Symbaroum är ett bra exempel på detta. Bra setting, upplagt för mysterielösande, politiska intriger och socialt spel - men har också regler för flankering.
Click to expand...
Och saknar vettiga regler för mysterielösande, politiska intriger och socialt spel…
 
Jim Profit said:
Men, till originalfrågan - spelar ni DG RAW? I så fall hänger jag inte med, det har ju inte ett krångligt/gamigt system? (Hade du sagt DnD så hade jag förstått med en gång, det är mycket att hålla reda på)
Click to expand...
Preppar en serie speltest i Swords of the Serpentine, vars stridssystem är lite lurvigt. Främst beroende på att det är asymmetriskt mellan spelarnas rollpersoner och SLP:na. De senare har "malus-poäng" som kan användas brett.
 
Detta har jag gjort flera gånger till stor framgång. Antingen för att låta alla runt bordet ha något att göra när rollpersonerna är uppdelade, eller för att minska mängden administration för mig själv. Framförallt i Eon eftersom det har så komplexa strider. Tror jag lärde mig tekniken från Tenra Bansho Zero, som uppmuntrar spelledaren att dela ut spelledarpersoner till de övriga spelarna i ett av sina många speltips.

Nuförtiden har jag förstås försökt montera av stridsreglerna totalt, men jag delegerar ändå gärna andra komplexa bitar som magiregler.
 
Last edited:
Jag har länge drömt om möjligheten att kunna dela ut även andra ”expertkunskaper” till andra spelare, speciellt när jag inte kan så mycket om ämnet själv. Tex om någon spelare är arkitekt kanske de kunde bidra med intressanta små detaljer i världsbygget, eller om någon jobbat inom servicesektorn kan de bidra med exempel på riktigt jobbiga kunder och beteenden. Inte riktigt kommit fram till hur man bäst lyckas med detta dock.
 
Zeedox said:
Tex om någon spelare är arkitekt kanske de kunde bidra med intressanta små detaljer i världsbygget, eller om någon jobbat inom servicesektorn kan de bidra med exempel på riktigt jobbiga kunder och beteenden.
Click to expand...
Jag kör med detta ofta, men jag har också en friare definition kring vad som är spelarens roll och spelledarens. I mina grupper har spelare möjlighet att ändra på saker långt bortom rollpersonens sfär.

Är vi på en flygplats och någon kan allting om flygplan så får den personen beskriva. För mig är det skit samma vilka plan eller yrken som finns närvarande, men så länge personen som bryr sig om sådant är nöjd (eftersom den presenterar allting) så är jag nöjd.
 
mrund said:
Nu har jag helt enkelt bett min mest regelfokuserade och taktiske spelare att bli militärattaché. Tanken är att han inte bara skall spela sin egen RP i viktiga strider, utan även motståndarna. Hoppas han nappar!
Click to expand...
Jag ser gärna en uppföljning på hur detta fungerade i spel. Det hade varit intressant att få ta del av.
 
Jajamen, David messade mig i morse att han skall plugga regler nu, och sedan kör vi några teststrider tillsammans innan vi sätter igång med höstterminens sittningar. Jag återkommer.
 
Jag brukar uppmana spelare att hjälpa till med regler, särskilt om det är ett crunchigt spel som vi inte kört så mycket tidigare. De får gärna tala om för mig att jag missat någon bonus eller liknande. Men om spelet har fokus på taktiska strider så gör jag mitt bästa för att läsa på om monsters förmågor osv.
 
Igår satte vi oss och körde ett par stora strider för att bena upp det trassliga stridssystemet i Swords of the Serpentine. Kärnan är ett litet enkelt system där det är precis samma mekanik för att slå någon med svärd, zappa honom med magi eller skälla på honom så han blir missmodig och lomar iväg. Men ovanpå detta prunkar ett stort buskage av undantag kopplat till färdighetssystemet och en lång lista på potentiella specialförmågor som bara är tillgängliga för motståndare, inte rollpersoner.

En sak vi har rett ut är, till exempel, att färdigheten Preparedness låter mig meddela spelledaren att jag är klädd i en tidigare aldrig omnämnd ringbrynja mitt under en strid.

En viktigare upptäckt är att det spelmekaniskt mest effektiva sättet att bli av med tungt beväpnade ickemagiska motståndare är att alla rollpersonerna i tur och ordning skäller på dem så mycket de kan, eller bistår vid skällandet genom att stå bredvid och vifta hotfullt med vapen. För en snubbe med tung rustning har i regel mycket sämre skydd mot att bli skälld på. Och rollpersonerna gör vanligen lika mycket stridsmoralskada som vapenskada per runda. Och om man är dålig på att skälla så kan man konvertera fysisk vapenskada till stridsmoralskada genom att understödja en skällig kompis i stället för att slå på motståndaren. Det är inte ovanligt att motståndare blir så missmodiga av det här skällandet att de svimmar innan de hinner göra något i striden, eller ens loma iväg!
 
I afton fick nu militärattaché David tjänstgöra på allvar för första gången. Sällskapet misstänkte att det fanns en vampyr nere i lastrummet på ett skepp som just kommit till fantasy-Venedig och fastnat i karantän ute på redden. De gick ner och letade efter honom, hittade hans kista, och sedan upptäckte de att han satt gömd borta i ett mörkt hörn när han började kasta tunga lådor på dem.

Här gav SL (jag) David vampyrens stats och övertog själv vårdnaden om hans rollperson, en ung legosoldatkapten. David studerade vampyrens spelmekanik en stund, och sedan var striden hans. Han behövde bara fråga mig ett par gånger om egenheter hos vampyren, och skötte för övrigt striden utmärkt på egen hand: mycket bättre än jag hade kunnat.

Sällskapet lyckades nätt och jämt nedkämpa sin fiende, vilket var väntat eftersom den hade kroppspoäng ”15 per angripande rollperson” och alltså var kalibrerad för att vara lagom svårbekämpad. David undervisade också de övriga spelarna i stridsreglerna, och han och jag löste ett par oklarheter hos dem under stridens gång.

En viktig grej som vi fick leta fram var att i Swords of the Serpentine blir en spelarrollperson definitivt stridsoduglig vid -11 KP, medan alla fiender blir odugliga redan vid 0.

En annan av många egenheter hos detta märkliga stridssystem som vi blev varse var att om man slåss mot fiender med mycket KP så kan allas attackpoäng ta slut innan striden är avgjord. Om man tänker sig detta som en kampsportscen i en Hong-Kong-film börjar den alltså med att alla slåss väldigt skickligt, men sedan rinner scenen ut i sanden när alla plötsligt blir allmänt ofokuserade och klantiga.

Det finns mycket som är bra med Swords of the Serpentine. Men dit hör inte enligt min mening det lurviga stridssystemet, som mest består av en massa oöverskådliga undantag.
 
mrund said:
I afton fick nu militärattaché David tjänstgöra på allvar för första gången. Sällskapet misstänkte att det fanns en vampyr nere i lastrummet på ett skepp som just kommit till fantasy-Venedig och fastnat i karantän ute på redden. De gick ner och letade efter honom, hittade hans kista, och sedan upptäckte de att han satt gömd borta i ett mörkt hörn när han började kasta tunga lådor på dem.

Här gav SL (jag) David vampyrens stats och övertog själv vårdnaden om hans rollperson, en ung legosoldatkapten. David studerade vampyrens spelmekanik en stund, och sedan var striden hans. Han behövde bara fråga mig ett par gånger om egenheter hos vampyren, och skötte för övrigt striden utmärkt på egen hand: mycket bättre än jag hade kunnat.

Sällskapet lyckades nätt och jämt nedkämpa sin fiende, vilket var väntat eftersom den hade kroppspoäng ”15 per angripande rollperson” och alltså var kalibrerad för att vara lagom svårbekämpad. David undervisade också de övriga spelarna i stridsreglerna, och han och jag löste ett par oklarheter hos dem under stridens gång.

En viktig grej som vi fick leta fram var att i Swords of the Serpentine blir en spelarrollperson definitivt stridsoduglig vid -11 KP, medan alla fiender blir odugliga redan vid 0.

En annan av många egenheter hos detta märkliga stridssystem som vi blev varse var att om man slåss mot fiender med mycket KP så kan allas attackpoäng ta slut innan striden är avgjord. Om man tänker sig detta som en kampsportscen i en Hong-Kong-film börjar den alltså med att alla slåss väldigt skickligt, men sedan rinner scenen ut i sanden när alla plötsligt blir allmänt ofokuserade och klantiga.

Det finns mycket som är bra med Swords of the Serpentine. Men dit hör inte enligt min mening det lurviga stridssystemet, som mest består av en massa oöverskådliga undantag.
Click to expand...
Nu låter det inte som att det du vill ha allra mest är ett mer detaljerat stridssystem, men Night's Black Agents har en hel del extra alternativ kring GUMSHOE-strider, som teamwork och sätt att få generella poäng ut sina Investigative Abilities (exempel: "eftersom jag kan arkeologi kan jag spendera en poäng Archaeology för att få tre poäng Athletics för den här jakten till fots inne i Colosseum, eftersom jag vet layouten".)
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top