Speltimmen v11–24 2025

Speltimmen! En tråd för diskussioner om spel vi spelat på sistone.

Enkla riktlinjer/målsättningar jag själv tänkte följa:

• Helst ett nytt spel varje vecka (även om trådarna kommer en gång i månaden).
• Helst spela minst 60 minuter.
• Det ska vara ett spel jag köpt på Steam men inte spelat än, eller åtminstone spelat mindre än 60 minuter av.

Sen skriver jag en liten kommentar om spelet, vad jag tyckte och så. Ibland kanske jag sätter nåt betyg.

Mitt mål är att förbättra mina stats på SteamHour. Det vill säga, ha färre spel jag aldrig startat eller som jag spelat väldigt kort tid.

Ni gör såklart vad ni känner för =)

Jag har utformat ett betygssystem jag tänker använda mig av när jag känner för det. Använd det om ni vill:

75 – spelet är trasigt, snudd på objektivt ospelbart. Mekaniken är trasig, spelet har fruktansvärda buggar.
80 – Jag kunde tvinga mig igenom den första timmen, men stängde av så snart jag uppnådde den. Fungerande, men plågsamt tråkigt/jobbigt spel.
85 – "Meh". Det här spelet var väl... öh, okej antar jag. Det var inte plågsamt att spela, men det är inte heller speciellt lockande att återvända till det.
90 – Det här spelet fortsätter jag ha installerat, eller skriver upp på min lista över spel jag vill återvända till senare. Eller så kan jag rekommendera spelet.
95 – Jag tänker spela vidare på det här spelet IDAG. Och du borde verkligen spela det också.

Det finns inte många grejer som kan få mig att köpa ett spel direkt när det kommit ut, men – Kathy Rain 2: Soothsayer? Mer Kathy Rain? You betcha. Första spelet är ett av de bättre peka-klickaspelen jag spelat.

Hittills finns mycket att gilla i tvåan. Jag är direkt inne i storyn och vill ha mer; jag kommer helt säkert spela vidare under kommande veckan. Jag har redan en anteckningsblocks-sida med anteckningar om seriemördaroffer och när de dött, efter Kathys vända till stadsbiblioteket och dess mikrofilm-maskin… Spel som får mig att göra anteckningar och läsa en massa text är alltid uppskattade. =)

Men ok, ja. Huvudpersonen är Kathy Rain, privatsnok. Året är ett noir:igt 1998 och för att undvika att vräkas ger hon sig ut för att lösa fallet med seriemördaren The Soothsayer, och håva in belöningen som borgmästaren utlovat efter att en berömd författare blev det senaste offret. Det är väldigt traditionellt och välgjort pixelart-peka-klicka – snyggt som fan, och flera rimliga moderna QOL-grejer finns (knapp för att visa hotspots t.ex, och man kan dubbelklicka på exits för att snabbt komma till dem). Däremot inget inbyggt hints-system (bra! Såna är för mycket frestelse för mig).

Det finns egentligen mest ett par grejer med huvudpersonen som inte riktigt funkar för mig. Och det är verkligen nitpick. Dels är det väldigt svårt att köpa när spelet försöker sälja in henne som "rough", bakfull, alkis, "ser ut som fan efter igår" osv. När karaktärsporträttet visar nån som är typ fotomodellsnygg och perfekt sminkad. Överlag; om spelet försöker få mig att tro att Kathy spenderat månader med supande och skörlevnad så borde någon talat om det för den som gjorde grafiken. Men OK, jag kan suspenda min disbelief. Lite svårare har jag för antydan att Kathy tydligen tar kokain? Jag menar okej, det gjorde Sherlock Holmes också, men spelet är ganska blasé med det och verkar se det som något man helt enkelt gör när man är en festare.

Kanske är det bara jag som är (och alltid varit) väldigt naiv och så, men jag kanske helt enkelt underskattar hur normaliserat knarkande är? En snabb googlesökning säger att 12% av alla amerikaner testat koks någon gång i livet. Det är en… oroande hög siffra.

Nåja. Bra spel. Jag ska spela vidare.

BETYG: 95

(Jag borde egentligen spela igenom director's cut-versionen också, men vi får se om/när det blir)

Jag har tagit en liten paus i mitt Kathy Rain-spelande för att köra 84 minuter av The Thaumaturge.

Det här är ett turbaserat rollspel som utspelar sig i Polen 1905, fast med demoner och grejer. Man spelar en "thaumaturg", en magiker som kan känna av föremåls historia genom att röra vid dem och som kan jaga "salutors", ett slags demoner som attraheras av människors "flaws". Det jag sett av spelet hittills är att man springer runt och kollar på föremål som ens thaumaturg-sinne säger är speciella, sen drar huvudpersonen "slutsatser" som låser upp nya dialogval med SLP:er vilket i sin tur låser upp nya platser att åka till. Ibland blir det strid, och då är det ganska Final Fantasy:igt, fast mest FFX dvs inga element av timing alls.

I teorin låter det här som ett ganska bra spel, utom att miljön inte greppar tag i mig, röstskådespeleriet som bäst kan beskrivas som "blandat" och systemet för att gå stundtals är extremt frustrerande. Det är nämligen väldigt oklart vilka delar av miljön man kan klicka på och gå till och klickar man nånstans dit man inte får gå så händer ingenting. Så… väldigt mycket frustrerat klickande, framför allt när man försöker gå till något som ligger i utkanten av det klickbara området.

Jag hade också gärna sett mer Sherlock Holmes-inslag i ledtrådspusslandet och slutledningsdragandet. Nu sker lite för mycket automatiskt.

Det här är inte ett dåligt spel, men jag är rätt osugen på att återvända till det så länge jag har en massa annat som är mycket bättre. Något Expedition 33 är det här inte, och inte heller något Shin Megami Tensei IV.

BETYG: 85+

"11-24"? Borde såklart ha varit 21-24. Oh well.

Jag spelade Deus Ex: Human Revolution för några år sen. Då nämnde jag att jag borde spela Deus Ex: Human Revolution Director's Cut nån gång också. Så nu har jag gjort det.

Det är väldigt oklart vad som är nytt.

Jag är fortfarande rätt osugen på att spela vidare.

BETYG: 85

Jag har spelat 66 minuter av gamla goa Command & Conquer. Patchat för att funka i windows 11 (nåja, jag får spela det exakt en gång per omstart av datorn iaf) men helt oremastrat i övrigt.

Så. Klassiskt RTS; en av de två franchises mer eller mindre startade och dominerade RTS-boomen på 90-talet. Den andra var då War/Starcraft. Det finns två kampanjer – en för de amerikansk-kodade supergoda världspoliserna GDI och en för de superonda terrorist-kultist-kommunisterna Brotherhood of Nod. Plotmässigt är det just ingenting att hänga i julgranen – när det begav sig var det jättecoolt att de hade snygga datorrenderade mellansekvenser och dessutom körde med greenscreenade riktiga skådisar och FMV-sekvenser. Och med "riktiga skådisar" menar jag alltså att det var människor snarare än något datorritat; några skådespelartalanger är det ju inte direkt. Snarare är serien känd för att vara väldigt… campy. Men människorna i filmsekvenserna verkar ta sig själva på stort allvar…

Nå, grafiken är jättesnygg; jag gillar pixelart och allt är väldigt tydligt och så. Spelmässigt har tiden sprungit ifrån spelet – man saknar sånt som möjlighet att sätta waypoints, ha konstruktions-köer och skapa battlegroups. Eller bara kunna panorera kartan med pilar eller wasd. Det är helt enkelt rätt klumpigt.

Däremot är ju också svårighetsgraden anpassad efter de klumpiga kontrollerna, så it works out.

Jag är inte supersugen på att spela vidare, det är jag inte. Dels för klumpigheten, men kanske mest för att jag verkligen inte känner att jag bryr mig nämnvärt om konflikten mellan GDI och Nod. Det vore kul att klara spelet en gång bara för att kunna säga att man gjort det, men… nä, livet är för kort.

BETYG: 85+

Jag gar nu också spelat 72 minuter av original-Red Alert.

Det är typ samma spel… förutom att de använder en tidrese-grej för att se till så man slåss mot sovjet istället för Nod. Vad jag kan avgöra görs ingenting mer intressant med tidsresegrejen; den finns bara där för att spelskaparna ville ha ett varmt kallt krig med tt högteknologiskt sovjet på ena sidan. Sen verkar storyn (åtminstone såhär i början) mest vara standard militärgrejs. Oj oj, nu har ondingarna den här biten land. Oj oj, nu måste vi stoppa dem härborta. Riveting stuff.

Men, det är åtminstone högre upplösning den här gången och lite fler QoL-grejer. Är battlegroups nya? Jag tror det. Men fortfarande inga waypoints eller produktionsköer. Jag gillar heller inte det här med att man i C&C-spelen inte kan skala upp sin produktion – det enda som verkar hända när man bygger två baracker är att man har en kvar om den ena förstörs.

Nej, jag föredrar nog Starcraft, jag.

BETYG: 85+

Vem den där Lört är och varför man ska rädda honom har jag aldrig lyckats räkna ut…

…och så tar vi väl 76 minuter av Tiberian Sun också.

Klar uppgradering – dels är det snyggare än tidigare spel såklart, men nu har vi byggköer och lite andra QoL-grejer. Det verkar också åtminstone just nu som att storyn kommer att vara lite mer spännande än bara en militärkampanj den här gången, vilket bådar gott. Skulle jag spela vidare på något av de här tre spelen så vore det Tiberian Sun.

BETYG: 90−

Och så 106 minuter av Red Alert 2.

Så storyn här är att sovjeter med hjälp av teslateknologi och psykiska krafter gjort en fullskalig attack mot USA, och det måste man såklart slå tillbaka mot. Det här är ändå lite mer story än tidigare spel i serien; det händer grejer även om grejerna som händer känns hyfsat spretiga och osammanhängande såhär länge. Det här spelet gick också att dra upp upplösningen på till 1080, även om et känns uppenbart att det inte riktigt är gjort för det.

Men ja, för all del, det här var rätt spelbart ändå.

BETYG: 90−

Så nu har jag kört minst en timme av alla mainline C&C och RA-spelen i mitt Steambibliotek, exklusive ett par expansioner (Kane's Wrath, Uprising). Jag får se om jag ids testa Generals och Renegade. Signs point to "no".

Jag hämtade ut min Switch 2 igår efter jobbet, och spenderade kvällen med att mecka (kolla så alla mina sw1-spel funkar, försöka få den att acceptera min 8bitdo-handkontroll) med den.

Idag körde jag en stund Zelda: BotW som verkligen är skitfint och bra nu när man kan kör i 60fps som en civiliserad människa. Men inte en full timme (tror jag, Switch 2:n har samma inställning till att hålla reda på speltid som switch 1… dvs "okej men först efter 11 dagar").

Sedan spenderade jag tydligen ett gäng timmar med att spela deras Switch 2 Welcome Tour, den där som de tar hundra spänn för trots att det mest består av techdemos och minispel som demonstrerar apparatens hårdvara.

Det är ändå en lite intressant grej, det här. Mer matig info om hårdvarans design och konstruktion än vad man brukar få i rena "välkomst"-grejer, och ändå rätt många timmars underhållning. Jag vet fortfarande inte om jag tycker att det är rimligt att ta 100 spänn för den här grejen dock.

Minispelen är kul. Quizarna lätta. Techdemo-grejerna varierade. Muskontroll med joycon funkar förvånansvärt bra, men det här med att också läsa av vinkeln musen/joyconen är i funkar inte så bra som Nintendo nog hoppats. Annars är allt stabilt och bra, helt enkelt.

BETYG: Alltså kan man ens sätta betyg på en sån här grej? 85+ eller 90−.

Nu har jag spelat klart Kathy Rain 2: Soothsayer.

Jag tror att det kanske säger något om både spelet och om mig när jag har en sprillans ny Switch 2, en hyfsat bra speldator med Final Fantasy 7 Remake och Claire Obskyr och en massa andra AA och AAA-spel liggandes, men det jag spelat mest sista tiden är ett peka-klickaspel med pixelart-grafik.

Det här är ett jävla bra spel, alltså. Jag är rätt sugen på att spela om ettan (passa på att plocka alla achievements i remastered edition) och sen ta en sväng genom tvåan igen. Jag kommer att köra med achievement-guides för det finns liksom inga ledtrådar i spelet alls till vad som ger achievements eller så…

I alla fall. Jag fuskade två gånger. Den första gången minns jag inte ens vad det handlade om utom att jag efteråt kände att "vafan, jag borde bara haft lite mer tålamod och testat mer själv". Den andra gången kändes marginellt mer motiverad – det var en sån där grej där jag fått reda på de bitar jag behövde (Det finns en låst låda på kontoret, bara Eileen vet hur man öppnar den, jag kan ringa EIleen från kontoret och en av sakerna jag kan göra då är att fråga henne om saker i rummet) – men jag fattade inte att det jag räknat ut att jag behövde (något sätt att färga ett cigarettpaket lila) skulle dyka upp om jag löste det. Hade jag bara envisats och löst pusslet bara för att det fanns där och för att det inte fanns så mycket annat att göra så hade jag ju sluppit fuska.

Men ja, okej. I de flesta såna här spel brukar det bli 1-2 fusk för min del numera. Det får vara OK.

BETYG: 95

Jag har spelat lite...

• Beltmatic är nån slags Factorio-klon, men riktigt back to basics. Det finns "fabriker" som spottar ut ettor, sen ska man addera dem i andra fabriker och "leverera" tvåor till en station. Och sen låser man förstås upp högre tal efterhand. Framförallt adderandet är horribelt långsamt, och det ska man snabba upp genom att producera och leverera andra tal. Rimlig spel-loop, men uppgraderandet går lite för långsamt för att jag ska idas med, och till skillnad från Factorio och Satisfactory finns det inget annat att göra än "bygga ut fabriken". Och bygg-interfacet är ett steg tillbaka från andra byggspel. Påminner om idle-spel till mobil. 80 poäng.
• Cipher Zero (demo) är nåt slags sudokuinspirerat (?) pussel. Man får ett rutnät, sen ska man själv lista ut att man ska markera så många i varje kolumn och rad som det står i kanten. Och sen finns det hål i rutnäten. Och sen ska man bygga vägar mellan två punkter, fortfarande med rätt antal markerade rutor per kolumn och rad. Och sen är demot slut. Det hinner aldrig riktigt bli svårt. 85 kanske?
• I Is This Seat Taken? (demo) ska man placera ut ett gäng folk i säten (först på bussen, sen på bion) enligt ett gäng krav de har - nån har popcorn, nån vill sno popcorn, nån luktar illa, nån vill inte sitta där det luktar illa. Jag tror varje "bana" är delvis slumpad, och att spelet lyckades slumpa ut kraven så att alla inte kunde bli nöjda en gång. Velar mellan att vilja spela klart och att vilja spela något bättre. 85 eller nåt.
  • Edit: Jag spelade klart. Såatteh, stark 85:a.
• The Trolley Solution (demo) är ett gäng minispel baserade på det klassiska spårvagnsproblemet. Ni vet de här skämten om att en person är bunden på en räls, och på andra rälsen sitter en låda med Schrödingers katt? Såna grejer. Och så rätt vad det är så får man spela en skitlång visual novel om en japansk skolelev som interagerar med sin bästa kompis, sin rival och den snygge Trolley-san. Absurt nog att jag vill spela klart demot. 90?
• I News Tower (demo) är det efterkrigstid, och man ska driva en tidning. Lite bygga torn (se till att redaktionen har alla apparater de behöver), lite administrera personal (se till att du har nog med telegrafister, reportrar, tryckare och städpersonal) och prioritering (du kommer inte att hinna undersöka och trycka alla nyheter innan det är söndag och tidningen ska gå till tryck). Lite charmigt, och demot slänger in nya spelmekaniker i lagom takt (jaha, nu kommer det maffiagoons och vill slå sönder redaktionen), men jag började väl undra på slutet om det verkligen kan hålla för att spela hela spelet. 90 poäng.
• Sea Drillers (demo) är verkligen inte bra. Bygg en oljeplattform, skydda den från pirater. USP:n är väl att man kan styra sina plattformsarbetare, men hur kul är det när grafiken och all spelmekanik är på nivå tidigt 00-tal? 80 poäng.

Redan när jag först hörde talas om The Alters så visste jag att jag skulle behöva åtminstone testa det. Premissen är verkligen den sortens fucking weird scifi som jag gillar. Och 11bit har en historia av att bygga intressanta spel även om de ibland (som med Frostpunk) är för svåra för mig. Mitt första möte med dem var deras omvända tower defense-spel Anomaly: Warzone Earth och… tja, de har genomgående imponerat på mig.

OK, så The Alters är… Survivalspel med base management på en fientlig planet, right? Man har en rullande bas som man måste flytta på då och då, och varje dag letar man resurser och bygger saker och lagar mat så man inte dör och sådär. När man är utanför basen är det tredjepersonsperspektiv och man scannar och bygger saker och så vidare. Allt kostar tid, så ställer man sig och t.ex. gräver metall så har man mindre tid till annat sen. Man kan jobba typ 7 timmar per dag; pressar man mer blir man först trött (orkar mindre) och pressar man ännu mer så vaknar man senare dagen efter. När man är i sin bas så ser man den ur sidovy, antingen översikt liknande Fallout Shelter eller X-com, eller mer inzoomat så man kan gå runt. Man går till olika rum för att göra olika saker, man kan bygga nya rum och tetris-flytta runt de man har för att skapa utrymme.

Men det som ger spelet dess namn och det som gör premissen spännande är ens övriga bas-kamrater. De är nämligen allihop alternativa versioner av en själv, som man skapat i en mackapär. Mackapären utgår från ens tidslinje, och för att skapa en Alter så väljer man en händelse i sitt liv och gör en "branch", där man fattat andra beslut. Resultatet blir en kopia av huvudpersonen med lite annat utseende, lite annan röst och annan attityd och delvis andra minnen.

Så en av sakerna man behöver göra är alltså att hantera dessa alters och hålla dem på bra humör. Och det gör man genom att bygga relation med dem. Jag tänker att man framöver antagligen också kommer behöva välja vilka alters man ska skapa (de är bra på olika saker) och prioritera på det viset.

Spelet är väldigt snyggt och sedan jag dragit ner upplösningen till 1440p och aktiverat DLSS så har jag haft ganska stabila 60fps, utom vissa delar i basen (framför allt när jag ska zooma in och ut). Men miljöerna utanför basen är makalöst snygga och stämningen sitter som en smäck.

Jag är väldigt sugen på att spela vidare, alltså. Väldigt sugen.

BETYG: 95

Steam kör nån "förfestival" nu, med spel som har demon men inte släppts än. Märks det?

Jag har spelat ett par timmar Stario: Haven Tower (demo). Världen har gått åt helsike och folk lever under jorden för att undvika eviga sandstormar. Några driftiga beslutar sig för att bygga ett torn till himlen för att komma undan apokalypsen. Men det er ikke trivielt at bygge et tårn til himlen, man skal dyrke og sørge for boliger til arbejderne i tårnet. And then you have to transport raw materials between the floors of the tower, first with pipes that only go downwards, and then with hot air balloons. Und dann gibt es hin und wieder Naturkatastrophen.

Ja det är ju upplagt för Babel-memer, men det verkar inte hända något sånt i demot. Najs ändå att det blir lättare att odla ju längre upp man kommer, så det blir en del av progressionen att riva sina första odlingar och bygga nya - mycket effektivare - längre upp.

Atmosfäriskt, och jag fick känna mig lite smart. En 95:a på krankskalan.

Sen har jag spelat Light'Em (demo). Det är... en Cookie Clicker, på dator. Man sätter ut stjärnor och klickar på dem för att få poäng att bygga mer stjärnor för, och så kan de producera poäng automatiskt om man köper upp det. Och så ska man bilda stjärnbilder för att bygga upp en mätare till max och börja om, då får man köpa permanenta uppgraderingar för poängen.

Det verkar som utvecklarna vill att det ska bli galet som Universal Paperclips, för man kan låsa upp att spela på börsen och såna grejer. Men spela Universal Paperclips istället. 80 på krankskalan.