WRNU:s filmklubb 2026 v47

krank

Radikal anti-AI-gubbe
Joined
28 Dec 2002
Messages
39,009
Location
Rissne
Detta är WRNU's filmklubb för v47 2026 – #721 sedan starten.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:
  1. Jag tänker se minst en film i veckan (även om jag inte lovar något just de här veckan).
  2. Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio eller streaming, och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
  3. Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
  4. Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.
Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.

Betyg jag satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET (sällan uppdaterat).

* VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

Code:
[spoiler]
Ditt innehåll
[/spoiler]
 
Jag såg under gårdagen Coffy ifrån 1973 med Pam Grier i huvudrollen.

Coffy även känd som hämnare utan nåd är en blaxplotationfilm där vi får följa sjuksköterskan Coffy (Pam Grier) vars syster fallit offer för knarket och Coffy söker nu hämnd mot langare,hallickar,korrupta poliser,maffian och i sin jakt på hämnd upptäcker Coffy att korruptionen sträcker sig ända in i stadens politiska elit.


Betyg 3,5-4/5.Filmen slog igenom stort med Pam Grier som en av 70-talets största mörkhyade kvinnliga actionstjärnor.Den banade även väg för Foxy Brown 1974 och har lyfts fram som inspiration för Tarantino.
 
Då jag ligger hemma och tycker synd om mig själv då jag åkt på förkylningen från helvetet så har det fått bli massa chips och cola och ligga på soffan och kolla film och igår blev det filmen Kid Vengeance eller som den hette här i Sverige gamar över Tombstone ifrån 1977 regisserad av Joe Manduke.

Kid Vengeance är en western revenge story där vi får följa den 12 åriga pojken Tom spelad av Leif Garret som en dag råkar ut för ett gäng banditer ledda av Mc'clain spelad av Lee Van Cleef.

Banditerna skjuter ihjäl Toms far och mor men inte förrens de har våldtagit henne och dom kidnappar även Toms syster.

Tom ger sig nu ut på en revenge quest för att hämnas sina föräldrar och få tillbaka sin syster och på sin väg slår hen sig ihop med en guldgrävare spelad av Jim Brown som blivit rånad av Mc'clain och hens banditer och tillsammans är det nu dags att utkräva hämnd.


Betyg 2/5 lågbudget spaghetti western revenge story med ett ojämnt manus med en intressant premiss men dåligt utförande.

Detta är ingen Leone utan en Manduke så man skulle kanske inte ha förväntat sig något mästerverk.
 
Allting har timat väldigt bra med det här idiotiska MCU-projektet; veckan då det råkade sig att jag skulle se den längsta fasen var det höstlov, och den här veckan där bara två filmer kommit ännu sammanfaller med att jag varit upptagen på gymnasiemässa tisdag-torsdag och därmed inte hunnit se ett skvatt…

Men ja, jag har ätit pepparkakor och sett om Fantastic Four: First Steps.

Jag har sett den på bio och sen ganska nyligen här hemma.

Det är en hemskt bra film, som gör mig glad av alla skäl som jag skrev om senast. De kärleksfulla farbröderna och familjen i stort, den fantastiska personkemin som alla förutom Natasha Lyonne har, att den är så… hoppfull.

Och det är verkligen en klockren idé att köra Jetsonstema på Fantastska Fyran. Så himla smart. Och så är det såklart kul att allt fler superhjältefilmer vågar ta ut svängarna och stoppa in larvigare fiender.

---
Galactus är å ena sidan ett existentiellt hot mot hela planeten och mänskligheten. Å andra sidan är han ett begripligt sådant som man kan ha sympati för; han brukade vara en vanlig man, innan han greps av den här outsläckliga hungern. Jag blir ju såklart lite nyfiken på exakt hur det kom sig att han drabbades av den, men det kanske vi får se framöver.

Men, hur löser man ett sådant existentiellt hot? Tja, först och främst försöker man resonera med det, tydligen. När det inte går, så försöker man fly från det. Först när det också misslyckas, går man på offensiven för att försöka få honom bort från jorden åtminstone. Och det här är ju såklart sympatiskt och bra. Det enda som kunnat göra det bättre vore om man någonstans kunnat hitta en lösning på Galactus hunger, befriat honom från den – men det kanske bara Franklin kan, när han vuxit upp. Han blir så att säga nästa generations problem, just nu kan vi mest fördröja det.

En annan sak värd att nämna är vilka som hjälper till, för det är nämligen alla. Intergalaktiska planetslukare och silversurfare i all ära, men det som känns mest orealistiskt i den här filmen är att hela världen frivilligt sluter upp bakom den bästa planen experterna kommer på för att lösa det existentiella hotet. Kanske finns det Galactus-förnekare, kanske finns det de som vägrar stänga av sin elektricitet för att "freeduuuhm" eller något, men de ser vi inte i filmen. Så det filmen säger är att när mänskligheten ställs inför ett gemensamt hot, och övertygas att känna empati, så sluter vi upp och hjälps åt och löser det, även när det kostar i bekvämlighet och resurser och arbete.

(Det krävs inte jätte-jättemycket för att läsa in klimatförändringarna här, tycker jag)

En annan grej: Fantastiska Fyran är en grupp superhjältar som inte bara slår skurkar hårt i huvudet – även om det förekommer en del sånt också. De är också världsförbättrare, som aktivt ser till att det skapas fred och nedrustning, som motarbetar oljelobbyn och som i största allmänhet inte nöjer sig med status quo.

Hur mycket av filmens Jetsons-samtid beror på Reeds uppfinningar och framsteg? Oklart. Men de lever i ett futuristiskt, icke-segregerat samhälle och intrycket jag får är att framför allt Reed och Sue har en hel del att göra med det.

Och visserligen gillar jag när till exempel The Authority brottas med hur illa det kan gå när superhjältar försöker vara världsförbättrare, makt korrumperar osv – så gillar jag också det här. Det är en väldigt positiv, hoppfull världsbild där världens strukturella problem och orättvisor kan lösas, där empati är the baseline och där stora, globala och existentiella hot möts med gemensamt, solidariskt samarbete och uppoffringar.

Det här är nog den Marvelfilm där jag har minst att invända mot världsbilden, faktiskt.
---

BETYG: 5/5
 
Last edited:
Bad Boys
1983

Det här är inte Michael Bayhams actionfilm, även om det är en intressant historia i sig att han fick kämpa för att ha två mörkhyade som huvudpersoner, utan detta är Sean Penns genomslagsfilm. Vi ser även Clancy Brown som senare tog en skurkroll i Highlander samt Ally Sheedy som samma år även var med i en av mina favoritfilmer, Wargames. Bad Boys är en film jag såg några gånger som tonåring och den har för alltid stannat kvar i mitt sinne så jag bestämde mig för att slutligen se den nu i vuxen ålder. Den är rå, men inte realistiskt rå som In the Name of the Father. Den är glorifierande men inte glorifierande som Blood In, Blood Out eller Scarface. Den är problematiserande, men inte på något sätt som skrämselpropaganda. Filmen försökte lite tafatt lyfta fram varför folk blir kriminella.

Det jag tyckte var intressantast med filmen var att inga av pojkarna i ungdomsfängelset var goda människor. Alla var kräk, protagonisten inkluderad. Men ändå lyckades dom med konststycket att man kände något för ungdomarna som kämpade sig fram i sin vardag. Den har sina stunder och jag vet inte om det är för att filmen har levt i mitt bakhuvud under så många år men jag tycker den är riktigt skön på ett gäng punkter.

BETYG: 4/5
 
Vi har ett tema-arbete i en av mina klasser på skolan där jag jobbar och ett inslag i detta är att vi visade Titanic för klassen.

Tanken på att denna film har nästan trettio år på nacken får mig att känna mig väldigt väldigt gammal. Jag var tretton år när jag första gången såg filmen på bio och det var en riktigt maffig upplevelse. Jag minns särskilt att biopubliken brast ut i applåder och jubel när Rose sade ”I’d rather be his whore than your wife!” till Cal.

Filmen har åldrats med en otrolig värdighet. De allra flesta av effekterna håller än idag och såväl spänningen som känslan är på topp. De flesta av eleverna älskade filmen. Tre tjejer tyckte att kärlekshistorien var löjlig men det var ändå underhållna.

Visst finns det saker i filmen man kan diskutera. Kärlekshistorien är rätt corny på sina ställen. Klassanalysen är naiv och grund. Och det finns väldigt många historiska felaktigheter. Men det gör verkligen ingenting, detta är en otroligt bra film väl värd alla oscars den fick!

Det är nästan lite sorgligt att James Cameron var såhär bra en gång i tiden, för vare sig man gillar hans Avatar-filmer eller inte så tror jag att vi alla nog kan vara överens om att såhär bra är de inte. Och såhär bra kommer han nog tyvärr aldrig att vara igen.
 
Eftersom Spider-Man: Brand New Day inte kommit på Disney+ ännu så fick jag köpa den på SF Anytime istället. Jag hade ju såklart kunnat hyra den, men när det är 70:- för hyra och 170:- för köpa så känner jag ärligt talat att jag lika gärna kan köpa. Och ja, jag förstår att det är precis så det är tänkt.

Senast såg jag den på bio och i 3D. Och det var ju inte så jättelänge sedan.

Det här är en jättebra film. Jag skrev tydligen mycket mindre om den förra gången än vad jag trodde, så jag får fylla på lite här…

Först och främst gör den här filmen karaktären Spider-Man väldigt bra, och det är och känns som en väldigt bra Spider-Manfilm. Återigen har vi den här balansen mellan Spidde och Peter Parker; det är när spänningen dem emellan görs bra som berättelser om den här karaktären funkar som bäst. Och den görs verkligen bra här; när filmen börjar är vi nära 100% Spider-Man; han har helt gett upp om Peter Parker efter förra filmen. Och han har varit "bara Spider-Man" i flera år, medan hans gamla vänner gått på college och levt ett bra liv utan honom. Verkligen den yttersta extremen av den självuppoffrande Spider-Man som ger upp allt för att de han älskar ska få det bra.

Här kan man göra en tolkning om work-life balance, om man vill. Spider-Man bara jobbar, är aldrig med sina vänner eller sin familj. All about that sigma grindset.

Sedan är det ju såklart en film om mänsklig samhörighet och vänskap, och hur nödvändigt det är med sånt för att liksom funka som en hel människa. Att man mår dåligt av att avskärma sig. Att alla behöver känna uppskattning, vänskap, känna sig älskad och accepterad. "Vi som älskar dig gör det inte för att du är speciell, utan för att du är du".

Det här är nog min favorit-era i Marvel, faktiskt. Endgame kan ta sig i brasan; jag älskar hur optimistiska, hoppfulla och mänskliga Thunderbolts, First Steps och Brand New Day är. Om fas fyra handlade om att hantera sorg och fas fem om att resa sig och bygga något nytt, så är fas 6 om hopp, kärlek, nödvändigheten i att bry sig om varandra.

Vi får väl se hur Doomsday förvaltar det här, sen. Och sen ser det ut som att det inte blir några fler Marvelfilmer förrän om ett år, om jag tolkar rätt?

Hur som helst, en annan sak den här filmen gör bra är den där som jag också prisade First Steps för; att den i likhet med en del andra inte duckar för att använda lite mer… "töntiga" skurkar från Marvelhistorien. Precis som vi äntligen fick Wolverine i gul spandex så känns det som att det nu efter 30+ filmer finns lite självförtroende. Silly and proud! Mole Man, liksom. Och i den här filmen; Scorpion, Tombstone, Boomerang, Ramrod… Jag antar att filmskaparna inte var riktigt redo för Stilt-Man än, men jag tänker att det bara är en tidsfråga.

Och självklart lägger den här filmen snyggt upp för framtida grejer – Jean Grey är ju en omega-level mutant från X-men och det finns mången klassisk X-menstory om teknologi som begränsar folks krafter. Det är rätt kul att det är Spider-Man som är den som uppfinner teknologin här; sen får vi väl se hur länge det dröjer innan senator Kelly börjar argumentera för att utrusta alla mutanter med en inhibitor och möjligen sätta dem i läger…

---
Problemet i den här filmen är väl Jean Grey, eller hon är väl det mest direkta och uppenbara problemet: en person med system- och samhällshotande krafter som drabbats av trauma och nu söker hämnd.

Men – det egentliga problemet är ju Damage Control; byrån vars agerande gav henne traumat och som vill ha hennes krafter för egen del. De kan tolkas som välvilliga i det att de tänker på sig själva som good guys, chefen Metzger kanske personlige faktiskt tror på det han säger att Jans krafter skulle kunna användas mycket bättre av, antar jag, den amerikanska staten.

Det här är ju egentligen samma syn på samhället som vi mötte i Civil War – visst är enskilda individer ibland problematiska, men Cap "Litar på individer" och inte på regeringar. Regeringar och institutioner är aldrig pålitliga, de vill aldrig väl; det är bättre om enskilda individer har makten. Och precis som i Civil War så känns det oerhört amerikanskt. "The nine most terrifying words in the English language are: I'm from the Government, and I'm here to help".

Det är ju inte så att det saknas anledningar att misstro den amerikanska regeringen, men det är verkligen så att amerikaner har svårt att föreställa sig en regering som inte är genomkorrupt och fruktansvärd. Det är verkligen ett extremt konservativt low-trust samhälle. Och det återspeglas i en hel del media. Det finns kanske problem, men det är ingen idé att försöka lösa orsakerna bakom problemen för det gör bara saker värre. Och man kan aldrig bygga eller förbättra eller reformera dåliga regeringsstrukturer, för de kommer alltid att vara dåliga. Och alla försök kommer bara göra dem värre.

And another thing: Hur porträtteras polisen i den här filmen? Genomgående som 100% good guys som gör sitt bästa. Inte en korrupt eller våldsam snut i sikte. Det går det också att ha… åsikter om.

Så medan jag älskar den här filmen som Spider-Man-film och som film om mental hälsa, work-life balance, vänskap, mänskliga relationer och att älska varandra – så är det en ganska problematisk, konservativ, status quo-amerikansk världsbild. Efter First Steps känns det som ett… öh, steg tillbaka.
---

BETYG: 5/5
 
Och nu är jag klar. 38 filmer på 6 veckor. Den ursprungliga planen var att vara klar innan Doomsday kommer, och det är ju först om en månad, så jag ligger väldigt bra till =)

Det har också varit ganska nice – jag har under den här perioden slösurfat youtube mycket mindre på kvällarna, och att se film har varit ett väldigt välkommet avbrott från stressiga grejer som pågått i övrigt.

Men nu är jag fri!

Till veckan ska jag försöka se Clayface på bio; ikväll… well, vi får se. Jag har fått hem Matrix-kvadrologin, båda Dune-filmerna och Independence Day i 4K, så det är inte som att jag saknar alternativ. Och jag borde definitivt se Dune 1 och 2 innan trean kommer…
 
Och nu är jag klar. 38 filmer på 6 veckor. Den ursprungliga planen var att vara klar innan Doomsday kommer, och det är ju först om en månad, så jag ligger väldigt bra till =)

Det har också varit ganska nice – jag har under den här perioden slösurfat youtube mycket mindre på kvällarna, och att se film har varit ett väldigt välkommet avbrott från stressiga grejer som pågått i övrigt.

Men nu är jag fri!

Till veckan ska jag försöka se Clayface på bio; ikväll… well, vi får se. Jag har fått hem Matrix-kvadrologin, båda Dune-filmerna och Independence Day i 4K, så det är inte som att jag saknar alternativ. Och jag borde definitivt se Dune 1 och 2 innan trean kommer…

Men tänk om du istället för att vara fri ser Marvel serierna som leder upp till Doomsday så vi får läsa fler av dina kul recensioner? :D
 
Kul att följa detta projekt @krank 🙂 Blir inspirerad att göra samma när Pattisons Bondfilm kommer, titta på alla tidigare filmer inom loppet av några veckor.
 
Filmklubben började ju som ett Bondmaraton som jag och @Krille körde, så det finns ju viss precedent. Kanske hänger jag på? Jag har ju fortfarande filmerna i hyllan… =)
Åh visste inte att det började så. Då måste jag såklart gå tillbaka och läsa 😊 Vore jättekul om du hakade på!!
 
Om jag behöver sitta och göra något meditativt någon dag så borde jag sätta mig och lägga in "previous/next"-länkar i alla gamla filmklubbstrådar för att underlätta historisk navigering.

Gud vad alla kommer att vara glada den dagen, då de ser sin "What's new"-lista fyllas av 13 år gamla filmklubbstrådar =)
 
Min erfarenhet av att recensera TV-serier är att det är… utmanande. GoT-åren var rätt jobbiga =)

Liksom, om man ska göra den här sortens recensioner som jag gjort av filmerna… skulle man köra alla MCU-serier som någonsin gjort? Eller bara de som är kanon? Bara de som är direkt relaterade till Doomsday? Skriva en recension per avsnitt, säsong eller serie?

EDIT: "Allt" skulle vara 157 avsnitt över 18 serier. Och allt utom What If lär ju vara kanon, så allt utom 17 avsnitt. 140 avsnitt på 25 dagar är 5.6 avsnitt per dag och… det känns inte riktigt görbart.
 
Last edited:
Jag har sett The Rip (2026), en snutfilm av och med kompisarna Matt Damon och Ben Affleck (vars namn jag inte kunde komma på... huh). En ganska stark krankisk trea.
 
Back
Top