WRNU:s filmklubb 2026 v45

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v45 2026 – #719 sedan starten.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1. Jag tänker se minst en film i veckan (även om jag inte lovar något just de här veckan).
2. Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio eller streaming, och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
3. Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
4. Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.

Betyg jag satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET (sällan uppdaterat).

* VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

[spoiler]
Ditt innehåll
[/spoiler]

 

[krank]

Jag har sett om Black Widow.

Jag såg den 2021 och sen igen 2022 och 2023.

Jag har inte så mycket att tillföra mina tidigare recensioner egentligen. Det är en jäkla bra film, en av MCUs bästa. Jag gillar Yelena och Red Guardian; klockrena nytillskott till MCU. Jag gillar blandningen av Bond/Bourne och familjekomedi och lite, lite superhjältande. Är det ens något superhjältande bortom vad typ Bond skulle kunna hålla på med? Den ende med faktiska superkrafter här är ju Alexei.

Men ja, ok. Det sämsta med den här filmen är ju timingen. Den skulle idealiskt sett ha släppts innan Infinity War. Nånstans i mitten av förra fasen alltså; efter Civil War men innan allt började närma sig finalen. Det var, vad jag förstår också planen. Nu blir det lite… Tony dör och få ett ordentligt, tårfyllt avslut som känns definitivt och värdigt. Men Natasha, som dör i samma film, får inte alls samma tårdrypande farväl. Och sen kommer till och med en film med henne efteråt. Men hon är perma-död och kommer inte tillbaka. Men det känns inte som att MCU tycker att det är så mycket att grina över. Inte jämfört med Tony.

---
Jag har funderat mycket på det här eftersom problemen i filmen är så långt borta från det mesta i vår verklighet; den här sortens hjärntvätt och hemliga spook-organisationer liksom…

Spoiler

Men vilken sorts problem är Dreykov och Red Room? Egentligen? Dreykov kidnappar barn – flickor, mest – som ingen bryr sig om. Och han hjärntvättar dem till att tjäna honom. Samtidigt är det tydligt att filmen ska handla om det här med familj; hur vi formas av de familjer vi växer upp i och att oavsett omständigheterna så är det så att den person man växer upp med som "pappa" kommer att kännas som pappa osv.

Är Red Room en alternativ familj, för barn som faller genom sprickorna? Det finns ju kriminella organisationer IRL såklart, som rekryterar och formar barn. Dreykov ger de här barnen ett "hem", ett sammanhang, men det är inte ett sammanhang av ärlig familjekärlek utan bara av utnyttjande.

Vad är lösningen? Man bonkar Dreykov på huvudet tills han dör, och så avprogrammerar man de kidnappade och hjärntvättade kvinnorna. Man stänger ner hans organisation.

Men jag noterar att när det gäller grundproblemet, alltså att vi bor i en värld där en massa barn faller mellan stolarna och hamnar i utanförskap – lätt byte – och en värld där särskilt unga kvinnor "kastas bort" och är "the only natural resource the world has too much of"… det problemet löses inte. Filmens fokus är på de som utnyttjar situationen, inte på det som skapar den. Det finns egentligen inget som hindrar någon annan skurk-org att göra samma sak; "resursen" finns ju fortfarande.

(Är Red Room en metafor för trafficking? Det är ju annars det alternativ som ligger närmast till hands för just unga kvinnor som kidnappas. Men jag får det inte riktigt att passa med resten. Överlag ramas det här in som en fråga om sexism och manschauvinism, men det är svårt att mappa mot IRL i och med att de svarta änkorna tränas till att bli spioner och lönnmördare. Tycker jag.)

BETYG: 4+/5

 

[krank]

Fundering: Namnet Fanny dyker upp två gånger i filmen.

Jag väljer att tänka mig att de är ihopkopplade, och att Yelena döpte sin hund efter Fanny Longbottom, det omogna alias hennes storasyster fick av sin black market-kontakt.

 

[God45]

Jag har sett om Black Widow.

Jag såg den 2021 och sen igen 2022 och 2023.

Jag har inte så mycket att tillföra mina tidigare recensioner egentligen. Det är en jäkla bra film, en av MCUs bästa. Jag gillar Yelena och Red Guardian; klockrena nytillskott till MCU. Jag gillar blandningen av Bond/Bourne och familjekomedi och lite, lite superhjältande. Är det ens något superhjältande bortom vad typ Bond skulle kunna hålla på med? Den ende med faktiska superkrafter här är ju Alexei.

Men ja, ok. Det sämsta med den här filmen är ju timingen. Den skulle idealiskt sett ha släppts innan Infinity War. Nånstans i mitten av förra fasen alltså; efter Civil War men innan allt började närma sig finalen. Det var, vad jag förstår också planen. Nu blir det lite… Tony dör och få ett ordentligt, tårfyllt avslut som känns definitivt och värdigt. Men Natasha, som dör i samma film, får inte alls samma tårdrypande farväl. Och sen kommer till och med en film med henne efteråt. Men hon är perma-död och kommer inte tillbaka. Men det känns inte som att MCU tycker att det är så mycket att grina över. Inte jämfört med Tony.

---
Jag har funderat mycket på det här eftersom problemen i filmen är så långt borta från det mesta i vår verklighet; den här sortens hjärntvätt och hemliga spook-organisationer liksom…

Spoiler

Men vilken sorts problem är Dreykov och Red Room? Egentligen? Dreykov kidnappar barn – flickor, mest – som ingen bryr sig om. Och han hjärntvättar dem till att tjäna honom. Samtidigt är det tydligt att filmen ska handla om det här med familj; hur vi formas av de familjer vi växer upp i och att oavsett omständigheterna så är det så att den person man växer upp med som "pappa" kommer att kännas som pappa osv.

Är Red Room en alternativ familj, för barn som faller genom sprickorna? Det finns ju kriminella organisationer IRL såklart, som rekryterar och formar barn. Dreykov ger de här barnen ett "hem", ett sammanhang, men det är inte ett sammanhang av ärlig familjekärlek utan bara av utnyttjande.

Vad är lösningen? Man bonkar Dreykov på huvudet tills han dör, och så avprogrammerar man de kidnappade och hjärntvättade kvinnorna. Man stänger ner hans organisation.

Men jag noterar att när det gäller grundproblemet, alltså att vi bor i en värld där en massa barn faller mellan stolarna och hamnar i utanförskap – lätt byte – och en värld där särskilt unga kvinnor "kastas bort" och är "the only natural resource the world has too much of"… det problemet löses inte. Filmens fokus är på de som utnyttjar situationen, inte på det som skapar den. Det finns egentligen inget som hindrar någon annan skurk-org att göra samma sak; "resursen" finns ju fortfarande.

(Är Red Room en metafor för trafficking? Det är ju annars det alternativ som ligger närmast till hands för just unga kvinnor som kidnappas. Men jag får det inte riktigt att passa med resten. Överlag ramas det här in som en fråga om sexism och manschauvinism, men det är svårt att mappa mot IRL i och med att de svarta änkorna tränas till att bli spioner och lönnmördare. Tycker jag.)

BETYG: 4+/5

Spoiler

Jag tror att Red Room är menat att vara en representation av patriarkatet i stort men just typ trafficking och exploatering av kvinnor. Familjegrejen tror jag är där för att patriarkatet kommer in i och förstör familjen som annars framställa som positiv. Taskmaster är i min läsning en kvinna med internaliserad sexism som blivit en del av patriarkatet, hon bokstavligt talat använder patriarkatets verktyg genom att hon härmar manliga superhjältars moves.

Där metaforen slutar fungera tycker jag är att medan filmen pratar en massa om systerskap så är lösningen inte systematisk utan genom personlig empowerment. Och det gör att filmen inte svarar på frågorna som du tar upp här, vilket de borde gjort! Vi hade kunnat ha de vuxna Black Widowsen starts en organisation för att ta hand om unga kvinnor, det hade tagit 30 sekunder. Det är vad de gör i slutet av en av sina andra filmer med en annan grupp!

För att gå till en annan superhjälte Det här är grejen Wonder Woman skurken Cheetah handlar om. Cheetahs feminism är när hon personligen blir mäktigare eftersom hon är en kvinna. Fuck intersektionalitet eller att det inte hjälper andra kvinnor.

 

[krank]

Jag har sett om Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings.

Jag såg den på bio 2021 och sen igen 2024.

Även här vet jag inte om jag har så mycket att tillägga om filmen som sådan. Den är snygg, kul, har bra tempo. Jag gillar storyn, jag gillar specialeffekterna. Soundtracket är väl kanske inget som riktigt står ut som fantastiskt, men det är hantverksmässigt och passar filmen. Och det är kul med världsbygget; att de slänger in Trevor Slattery och Abomination och Wong liksom.

En sak jag tänkte på med Razorfist är att det är lite kul att det inte är så många filmer sedan vi hade Tazerface, vars namn blev ganska rejält hånat i GotG2. Och ärligt talat, "Razorfist" är exakt samma sorts namn som Tazerface.

---

Spoiler

Problemet i den här filmen är Wenwu, som låter sin sorg över sin fru konsumera honom – dels får den honom att gå tillbaka till gamla vanor men det leder också till att han förleds av en ond själa-ätande mörkervarelse.

Ett annat problem är att Shang-Chi flytt från sina problem, sina ansvar, sin historia, sin familj. För att istället leva ett bekymmersfritt liv med få ambitioner tillsammans med sin kompis Katy.

Katys problem är liknande; hon glider genom livet utan att riktigt ta något på allvar och utan att rota sig och bygga något. Hon ger upp för snabbt.

Lösningen här är att Shang-Chi och Katy slutar jolla sig. Shang-Chi biter ihop och tar itu med de problem han fått ärva och tar sin plats i familjedramat; Katy skärper sig och vågar ta saker på allvar och stå upp för något viktigt. Tillsammans bonkar de (och Shang-Chis syrra) Wenwu och själaätaren i huvudet tills de dör.

Moving on is an american idea, säger Katys mamma och nånstans klickade det för mig att det är en del av filmens tema.

Det här är en världsbild där människor ofrånkomligen, via blod och historia och heder, sitter ihop med sin släkt. Det går inte att bryta med den; man är fast med den och dess problem för evigt. Allt man kan göra är att bejaka det och kanske göra det på sitt sätt. Ens historia definierar en och det är moraliskt fel att försöka gå en annan väg. För man har en skyldighet.

Det här kan jag kanske tycka inte nödvändigtvis är ett så positivt budskap.

Sedan är det också en världsbild med fokus på balans – man behöver t.ex. inte ge upp de döda helt; man kan minnas dem och vara dem trogen (som mormorn i början) utan att låta sorgen äta upp en (som Wenwu). Mörkt och ljust i balans, och hela den grejen. Både det goda och det dåliga i släkthistorien finns inom en. Och just den biten är väl hyfsat rimlig, absolut.

Sen vet jag inte om det var tänkt så, men det är ju också en varning om att inte vara så jävla säker på att det man känner är sant, är sant och att man inte ska låta känslorna styra så himla mycket. Och det tycker jag ju är väldigt bra.

---

BETYG: 4+/5

 

[Franz]

Jag har sett Bondfilmen The living daylights. Jag började se den för en massa år sedan men var på så dåligt humör att jag kände att jag inte kunde ta filmen för vad den var. Nu var jag på bättre humör och kan säga att det var en mycket bra film!

Storyn är en av de bättre i serien. Jag gillar Bondfilmer som bäst när det handlar om spionhistorier snarare om megalomaniska galningar som vill förinta världen av oklara orsaker. Denna histora kryllar av agenter, dubbelagenter, politiska intriger, backstabbing och så vidare. Väl genomfört och spännande!

Sen är vissa av de politiska vinklarna daterade idag. Vid ett tillfälle samarbetar Bond med afghaner mot det ockuperande Ryssland. Har hört folk lite slarvigt säga att Bond samarbetar med talibaner i filmen. Så är det inte, det är en grov försimpling och rent felaktig skulle jag säga. Men visst, man ser ju det hela på ett lite annat sätt idag när man vet hur det blev. Men det kan man ju inte lasta filmen för.

Timothy Dalton gör sin entré som Bond här och han axlar rollen strålande! Han har det humoristiska och charmiga, men känns ändå som en hård agent som inte tvekar att vara brutal om han måste.

Bondbruden heter Kara och spelas av Mayram d'abo. Jag gillar inte hur hon är skriven. Hon är naiv och lättlurad till den grad att det nästan blir störigt. Däremot spelas hon exceptionellt av Mayram d'abo och hon och Dalton har en fantastisk kemi! Så det blir ändå tummen upp här.

Skurkarna är ganska roliga. Här finns ingen enskild storskurk, utan två. Ingen av dem känns som en klassisk Bondskurk, den ena är en larpande MÖP och den andra en feg stackare som ger vibbar av Prins John. Jag gillar dem båda, gillar att man frångår vanliga konventioner. Samtidigt är de inga favoriter för mig.

Actionscenerna varierar i kvalitet. Vi har några riktiga höjdpunkter, exempelvis i ett flygplan. Men det finns även några mindre bra saker här. Främst har man inte helt tagit sig ifrån de mer larviga grejerna som finns i Roger Moores filmer. Det finns exempelvis en biljakt som är mer komisk än spännande och det finns en jakt nerför ett snöigt berg där Bond och Kara kommer undan genom att åka pulka i ett cellofodral. Jag har inget emot larvigheter i Bondfilmer, men här bryter det för mycket mot den övriga stämningen.

Allt som allt var det en bra film! Ingen av mina favoriter bland Bondfilmer, men väl värd att se, framförallt för Dalton!

 

[Rickard]

Bondbruden heter Kara och spelas av Mayram d'abo.

Va? Jag trodde det var hennes syster Olivia D'Abo (prinsessan i Conan the Destroyer).

En av mina första bondfilmer jag sett så för mig är Timothy Dalton James Bond. För storebrorsan var det Roger Moore och för farsan Sean Connery.

"Living Daylight" av Aha är en av mina favoritlåtar. Den är esoterisk, inte alls som deras superhit "Take on me", även om soundet är typiskt för Aha.

 

[krank]

Jag har sett om Eternals.

Jag såg den på bio 2021 och sen hemma 2024, så rätt nyligen ändå.

Även här har jag rätt lite att tillföra mina tidigare recensioner. Snygg film, jag gillar storyn – jag gillar den här filmen väldigt mycket, överlag, och håller den för en av MCUs starkaste.

---

Spoiler

- Ett problem här är Deviants, som är monster som dödar folk. Och som kan utvecklas. Och där ledaren nånstans faktiskt har en poäng; Eternals är mördare. Hans önskan om att ta hämnd på dem är inte orimligare än någon annan hämndlystnad, även om det såklart vore rimligare att vilja göra gemensam sak med Eternals mot deras gemensamma fiende.

- Ett annat problem är Arishem, som är ett lovecraftskt gudamonster som skapat Eternals och förväntar sig att de ska göra som han säger.

- Ett annat problem är Ikaris, som tjänar Arishem.

- Ett annat problem är Frambrytandet, där Celestialen Tiamat ska födas ur jorden till en kostnad av alla människoliv på den, men hans födelse innebär (enligt Arishem) att många fler liv kommer att födas framgent.

Deviants-problemet och Tiamat-problemet löser vi genom att bonka dem i huvudet tills de dör; Ikaris-problemet löses genom att han trots allt i slutänden älskar Sersi mer än han är lojal mot Arishem. Arishem löser vi inte i den här filmen.

Så vad säger det här? Well. Om vi tänker oss att Arishem är en symbol för ens föräldrar – han har skapat Eternals – så är ju filmens story en om att få veta att ens föräldrar har planer och idéer som man själv inte håller med om, och om att det är svårt att bryta sig loss ändå. Kanske.

Men det viktigaste filmen gör är, tycker jag, dess pluralism. Dels i mångfalden inom Eternals, där de alla har olika hudfärg, kroppsform, kön, krafter osv. Men också i åsikter – ingen här framställs som Hitler-Skeletor. Om Arishem talar sanning så motverkar han och andra Celestials entropin i universum – ett makroperspektiv. Han är inte villig att göra några undantag alls, för han ser bara matten – miljarder mot biljarder. Till skillnad från Thanos är det här dilemmat inte stendumt och Arishems plan faller inte samman om man tänker på dem längre än fem minuter.

Inte heller Ikaris eller Deviants är onda. De har begripliga motivationer och det går inte ens riktigt att säga att de utför oförlåtliga handlingar som omintetgör dem – eller ja, de mördar ju, men vi snackar inte groteska, brutala folkmord. De är inte Skeletor. I relation till det som driver dem är deras handlingar begripliga, nästan försvarbara. Och bland Eternals finns ett brett spektra av sätt att hantera konflikterna.

Det finns en konflikt, det finns ett dilemma – men det finns mindre givna svar än i många andra MCU-filmer. Och det är lite coolt.

---

BETYG: 4+/5

 

[JohanL]

Idén att Jorden är till för att kläcka en Celestial är för övrigt någorlunda ny i Marvel - den introducerades i Earth X (1999), som jag just håller på och läser. (Helt sjukt mycket annat i Marvel kommer också därifrån - ni kanske kommer ihåg hur Machine Man har blivit utsparkad av Celestials i NextWave? Introducerat i Earth X.)

Det är också vansinnigt underhållande att de polyteistiska gudarna har två helt separata källor i Marvel - dels Eternals, dels den sorts rymdgudar vi får se i första hand med Asgardians.

(Överlag är min inställning att Eternals och Inhumans helt enkelt inte funkar och Marvel borde sluta försöka. Det är OK att erkänna att Kirby inte alltid landade sina skapelser.)

 

[Hundenilunden82]

Jag såg under gårdagen blindman ifrån 1971.

Blindman är en spaghetti western och följer den blinde revolvermannen blindman när denne skall eskortera 50 mailorder brides till ett gäng gruvarbetare med fäträngtan när han blir förråd av sin vän och ett gäng mexikanska banditer så nu måste blindman bege sig till Mexico för att settle the score och rädda kvinnorna så dom stackars gruvarbetarna inte blir dömda att ruska tupp resten av livet.


Filmen är regisserad av Ferdinado Baldi som under sin karriär använde sig av en rad pseudonym så som Ted Kaplan,Ferdy Baldwin,Sam Livingstone.

Filmens huvudperson blindman är en adaption av och hyllning till Kan Shimozawas Zatoichi the blind swordsman

Filmen har genom åren lyckats nån kultstatus på grund av att fd beatlesmedlemen Ringo Star har en roll i filmen.


Betyg 3/5

 

[God45]

Idén att Jorden är till för att kläcka en Celestial är för övrigt någorlunda ny i Marvel - den introducerades i Earth X (1999), som jag just håller på och läser. (Helt sjukt mycket annat i Marvel kommer också därifrån - ni kanske kommer ihåg hur Machine Man har blivit utsparkad av Celestials i NextWave? Introducerat i Earth X.)

Det är också vansinnigt underhållande att de polyteistiska gudarna har två helt separata källor i Marvel - dels Eternals, dels den sorts rymdgudar vi får se i första hand med Asgardians.

(Överlag är min inställning att Eternals och Inhumans helt enkelt inte funkar och Marvel borde sluta försöka. Det är OK att erkänna att Kirby inte alltid landade sina skapelser.)

Jag trodde verkligen de skulle döda alla Eternalsen som inte är enskilda superhjältar i Avengers Vs X-Men Vs Eternals. Som dw gjorde med Inhumans efter de försökte pusha dem och det inte sålde.

 

[verlandes.]

(Överlag är min inställning att Eternals och Inhumans helt enkelt inte funkar och Marvel borde sluta försöka. Det är OK att erkänna att Kirby inte alltid landade sina skapelser.)

Alltså jag är en Inhumans-apologet och Black Bolt är min favorit bland marvelhjältar - därmed sagt så är jag ju inte dummare än att jag inte ser alla skavanker och skevheter med dem. Däremot så tycker jag Hickman gör något kul i Imperial: Han gör dem (äntligen) till skurkarna.

 

[krank]

Jag har sett om Spider-Man: No Way Home.

Jag såg den på bio 2021, och sen i hemmet 2024. (Ytterligare en film som är svårsökt på forumet).

Detta är ett mästerverk. En helt fantastisk film. En jättebra Spider-manfilm och en bra film överlag även om man såklart behöver ha sett en del innan för att verkligen få den fullständiga emotionella impacten.

Överlag kan man argumentera för att Marvel famlat lite i sitt cinematiska universum när det gäller en del karaktärer, men samtliga spidde-filmer har varit riktigt, riktigt bra sådana som verkligen tagit vara på karaktärens styrkor och dess starkaste och bästa teman. Även här följer såklart stort ansvar på stora krafter; även här innebär "att vara spiderman" ofrånkomligen att man aldrig får vara lycklig, även här tvingas Peter Parker välja och prioritera mellan att vara Spider-Man och att vara Peter Parker. Och som vanligt är det en omöjlig ekvation som aldrig kan lösas utan bara hitta tillfälliga ekvilibrium som måste omförhandlas när omständigheterna ändras.

---

Spoiler

Den här filmen försöker inte ens mygla med sin väldigt tydliga världsbild. Det går säkert att ignorera filmens filosofisk-politiska ställningstaganden om man verkligen vill men för mig känns det ganska tydligt.

- Ett problem är Peter Parkers; ovanstående klassiska att han vill ha allt men kommer behöva välja mellan att vara Spider-Man och skydda sina nära och kära, eller att också vara Peter och försöka leva ett vanligt liv till priset av att sätta sina vänner i fara. Här görs dilemmat också särskilt delikat av att sagda nära och kära vet att de hamnar i fara men ändå inte vill att Peter ska sluta Spidra eller för den delen att han ska sluta Peter Parkra. De vill vara med, även när det är svårt, och trots att det gör ont. Det är jävelbra.

- Ett annat problem, det som är mer politiskt, är skurkarna – de är ju inte riktigt sinister six, men gruppen på fem skurkar är ju helt enkelt extremt starka anti-Hitler-Skeletors. Det görs extremt explicit att de inte är skurkar tack vare någon inneboende skurkighet utan för att de drabbats av något som gjort dem till skurkar. Någon form av fysiska eller psykiska förändringar. Och de går att rehabilitera, att hjälpa. När människor lider, när människor mår dåligt, så hjälper man dem, om man kan. Det spelar egentligen ingen roll att de är skyldiga till en massa jävelskap; man hjälper dem ändå. För det viktiga är inte skuld och skam, utan vad man gör framledes. Och kan man ge nån en ny chans så gör man det.

Och det här kan såklart mappas snyggt mot en syn på kriminalitet IRL, tänker jag. Det är materiella omständigheter som gör folk till kriminella, inte att de har en Skeletor-själ från födseln.

Sedan görs också en del försök att knyta det till migrationspolitik – "skicka hem dem", "de är inte vårt problem", "vi kan inte vara multiversums socialkontor" och så vidare. Lite parafraserat. Och för all del, det hör ju ihop. Den konservativa synen på världen är ju att man mest bara ska bry sig om sig själv, sin familj, kanske sin stam. Medan den progressiva synen är att vi borde försöka hjälpa så många som möjligt som behöver det. Och det var väl också nån mytisk skräddarson som påstås ha stått för just den senare grejen, att man ska hjälpa folk och se dem som en av de sina även om man inte är släkt med dem, även om de tekniskt sett är "fiender".

Så skurkproblemet löses visserligen med att bonka dem lite i huvudet – men mest löses det genom att de rehabiliteras och får rätt medicinering och hjälp att återanpassas till samhället.

Peter Parkers problem… Well, just den här gången landar det ju i att han är helt osjälvisk och offrar allting för andras skull. Och det är ju tragiskt, men samtidigt fint.

---

BETYG: 5−/5

 

[krank]

Jag har sett om Doctor Strange in the Multiverse of Madness.

Jag såg den på bio 2022 och sen på bluray 2023.

Det här är en skojjig film, och Sam Raimi är väldigt bra på spektakel och på skräckestetik.

En grej som jag tänkte på i relation till andra Marvelverk:

Spoiler

Alltså… hela den här grejen med att Wanda slås så av sorg att hon först gör WandaVision och sedan förleds av Darkhold till att bli ett monster och sen ta självmord.

Såhär i efterhand… alltså. Nu lever ju Vision igen. Som vi sett i Visionquest. Och Wandavision litegrann, men nu i E07 av VisionQuest har vi ju bekräftat att det här är Vision, och att han är ledsen för att Wanda är död.

Och Billy lever, för det har vi sett i Agatha All Along.
Och Tommy lever, för det har vi (också) sett i VisionQuest.

Så om Wanda bara liksom… väntat lite…

Det känns överlag lite Romeo och Julietskt.

Men också väldigt Marvel – döden är väldigt sällan permanent när man har en evighetslång såpa att producera innehåll till. Så hade Scarlet Witch bara haft lite av Deadpools genremedvetenhet… =)

---
Vad har vi för problem i den här filmen?

Spoiler

- Wanda har visserligen kommit ur sin totala mentala låsning, men… Vi kanske trodde att hon gick igenom alla sorgens faser i WandaVision men det visar sig att hela den serien alltså bara var förnekelsen, kanske? Och nu är hon arg, och förhandlar. Eller nåt. I alla fall, i sin längtan efter sina barn blir hon ett monster som förstör allt i sin väg och rationaliserar varje steg på vägen så att hon kan fortsätta se sig själv som en bra människa, inget monster.

- America har ingen kontroll över sina krafter.

- Stephen Strange är inte lycklig.

Americas och Stephens problem löses relativt trivialt – America behövde bara ett litet pep talk vid rätt tillfälle och Strange behövde mest få vara lite hjältemodig och inse med Wongs hjälp att även om man kanske kunnat göra mycket annorlunda så är man här nu, och kan vara tacksam över det ändå.

Wanda… är ju ingen Hitler-Skeletor utan mer någon som är helt fast i extremt starka och extremt egoistiska känslor. Det här angrips flera gånger under filmen, på lite olika sätt. Att när hon väl hittar nya barn i en annan verklighet, så har de ju redan en mor. Borde det inte vara huvudsaken att de finns och har det bra? Wanda klarar inte av att lyssna på det örat, men poängen är klar: Wandas längtan handlar inte om barnens bästa, utan 100% bara om hennes egna känslor. Hon vill inte vad som är bra för dem, hon vill egentligen inte alls skydda dem, hon vill äga dem. Det är hålet i sitt liv hon vill fylla, inte hålet i deras.

Och lösningen är egentligen inte att bonka henne i skallen, tack och lov, utan att visa henne just det här väldigt konkret. Visa henne vilket monster hon blivit i sina barns ögon.

Och det är väl en sympatisk världsbild, ändå. Dels att man kan förmå folk som blivit monster att inse det, men också hela den här grejen med att man bör undersöka sina känslor och drivkrafter och se om man gör något för andras skull eller om man egentligen bara gör det för sin egen. Och att det är en skillnad mellan att vara en förälder som vill sina barns väl och att vara en förälder som vill att ens barn ska vara ens ägodelar, antar jag.

---


BETYG: 4+/5.

 

[krank]

Eftersom jag kände för det så har jag gjort ett litet och säkert inkomplett spreadsheet över skurkar i de MCU-filmer jag sett hittills den här vändan och huruvida de löstes genom att man bonkade dem i huvudet eller ej.

 

[God45]

Eftersom jag kände för det så har jag gjort ett litet och säkert inkomplett spreadsheet över skurkar i de MCU-filmer jag sett hittills den här vändan och huruvida de löstes genom att man bonkade dem i huvudet eller ej.

Ändå mer ”Inte bonk” än jag trodde!

Jag som tänkte göra ett spreedsheet över om problemet var Tony Starks fel eller inte

 

[Anarchclown]

Jag såg Godzilla: Minus Zero. Riktigt bra film. Inte lika bra som ettan. Om man vill läsa en längre recension så skrev jag en på Facebook som är på engelska för att jag har massor med ickesvenska bekanta. Jag copy pastar den här nedanför. 4 av 5 hårdrockare.

I just saw Godzilla: Minus Zero. It was a very good movie. I rate Godzilla: Minus One as one of the top movies I've seen in the last few years and don't really give a shit about any of the other Kaiju movies, even the ones I have seen. I usually prefer movies like Hell or High Water or Pulp Fiction, possibly original Star Wars if I'm feeling nostalgic or Blazing Saddles if I want to chuckle. This is what makes these movies especially good. Kind of the same way "Train to Busan" made me give a shit about a Zombie movie.
A few things that make this extraordinary. The heroes are normal guys. Even the main character is a pilot, not a super hero marine light that can't die from a fall (regular Hollywood bullshit). A pilot can do useful shit without having to duke it out with a 40 meters tall monster.
If you give a shit about the main characters, Kaijus are incredibly scary instead of being "kinda cool". Adding innocent mothers and children dying in random big area effects really hammers that home. Especially if the child is screaming in panic when it happens.
Speaking of. Whenever you think you have things sorted. One specific fucking kid adds 1000 times the emotional damage of whatever you were already feeling.
Godzilla Minus Zero is not one of the top movies I have seen in the last few years. It is however a really good movie, especially if you have already seen the first one.
If you haven't seen the first one. Do that! Now! Then go to the movies and see the second one.

 

[krank]

Jag såg just om Thor: Love and Thunder.

Jag såg den på bio 2022 och sen på bluray 2024.

Det finns så himla mycket med den här filmen som funkar, men det är en del som skaver. Som jag var inne på 2024 – när den här filmen är som bäst så är den en cool rockopera och kärleksbrev till snygga och smaklösa rock-skivomslag, plus en kul 80-talsäventyrsfilm. En sån där lite mörkare fantasy-äventyrsfilm kanske, lite Labyrinth eller Dark Crystal. Lagom läbbig med skuggmonster och grejer, men fortfarande på den här sidan lämplig-för-barn. Och de riktigt gravallvarliga delarna – Gorr och hans dotter, Jane och hennes cancer – är riktigt, riktigt bra och när de scenerna tas på allvar får jag definitivt en tår i ögat.

Men… Någon behöver ta Taika Waititi i örat och säga åt honom att han inte är riktigt så rolig som han tror. Han har ju en specifik typ av humor, och den funkar bäst i lite mer lagom doser. I Ragnarok var Thor korkad och självupptagen men det var ändå nånstans ett sympatiskt porträtt. I den här filmen är han påtagligt ofta dum i huvudet på ett sätt som känns direkt elakt. Humorn är ofta liksom elak. Mot Thor, och mot andra karaktärer. Så ja, någon hade behövt klippa lite i manuset, och skriva om andra delar. Hela introt på planeten där de får getterna till exempel, det hade behövt göras om. Alla delar med Stormbringers avundsjuka – chop, chop. De flesta scener där Thor agerar på ett "roligt korkat/inbilskt" sätt och som går ut över andra i hans närhet – minska kanske 30%.

Sen är det lite kul att filmen så omedelbart slänger bort den setup som Endgame gjorde. Vad var ens poängen med att låt Asgardians of the Galaxy vara en grej i fem minuter?

Nåja.

---
- Ett problem är Gorr the God-Butcher. Han är en helt vanlig pappa vars dotter dött för att den gud han tillbad var en röv, och som i sin sorg blir lätt byte för Nekrosvärdets lockelser. Och nu vill han döda alla gudar.

- Ett annat problem är att Jane är döende. I cancer. Fuck cancer.

- Ytterligare ett problem är att en majoritet av gudarna i den här världen är rövhål. Det finns enstaka bra gudar, men de flesta är som en bortskämd, egoistisk överklass/adel.

Spoiler

Gorr-problemet… OK, de bonkar honom i huvudet en del men det som löser problemet i slutänden är att få honom att fokusera på kärlek istället för hat. Så istället för att död alla gudar, så ber han att få tillbaka sin döda dotter. Yay, den röviga överklassen är räddad!

Jane-problemet löses egentligen inte; hon dör av sin cancer, men hon gör det på sina villkor och offrar sig för något bra (att stoppa Gorr).

Att gudarna är rövhål löses inte. Vilken överraskning hörni, att en systematisk/strukturell orättvisa/problem introduceras och kommenteras men att vi inte ens försöker hitta en lösning. Gorrs giljotin-lösning fördöms men vi får verkligen inget alternativ alls. "Vissa gudar är minsann bra" är ungefär så mycket vi får. Egentligen funderar jag på om det inte varit bättre att å ena sidan rädda barnen, men å andra sidan mest se till så att Gorr bara dödade de gudar som faktiskt agerar som gudar, eller bara de gudar som är rövhål. Man måste väl kunna vara specifik när man önskar sakr av en allsmäktig varelse i centrum av universum?

Fast i längden känns det ju som att det skulle behövas demokratiska reformer; avsättande av gudarna. Thor delar med sig av sina gudakrafter men tyvärr bara "for a limited time only". Just nu behövs gudarna för att "skydda sina folk" och det som gör rövgudarna till rövar är att de struntar i det, att de inte uppfyller sin del av kontraktet. Det här känns som "the divine right of kings"-bullshit. Vad man borde göra är att fördela makten, ställa den under demokratisk kontroll, och göra så att skyddet inte är avhängigt en dekadent överklass nycker och personliga bias.

Så som politisk/ideologisk berättelse lämnar den här filmen en del övrigt att önska. Waititi har en tydlig antiauktoritär ådra i sitt skapande, men han är ingen politisk tänkare.

---

BETYG: 4/5

 

[krank]

Jag har nu sett om Nationer gör vad som helst för att undvik demokratiska reformer Black Panther: Wakanda Forever.

Jag såg den på bio 2022 och sen hemma 2024.

Det är en bra film, om än lite lång. Den är snygg, mestadels, utom ett par av greenscreenscenerna som väl inte räcker riktigt ända fram.

Det är också fortfarande ett nice sätt att göra en Black Panther-film trots att ens Black Panther-skådespelare dött mellan filmerna…

Men till det göttiga:
---

Spoiler

OK, så när vibranium sprids till resten av världen så vill alla ha mer av metallen för att kunna använda den till… tja, vapen och grejer. Men Wakanda håller emot. Och så visar det sig att det finns en andra, ännu mer isolationistisk hemlig nation av folk som flytt eller gömmer sig undan omvärldens förtryck, och de är ännu mer teknologiskt avancerade och allmänt övermäktiga. Och Wakanda är svagt för att man inte har någon Black Panther. Och Talokans ledare Namor vill nu starta krig mot världens alla nationer för att de inte ska tro att de ska kunna komma och sno Talokans vibranium. Do it to them before they do it to us.

Wakandas ledar-drottning sörjer sin son och försöker hålla ihop nationen, medan hennes dotter Shuri begraver sig i sin tech och sin modernitet för att slippa handskas med broderns död.

Det finns Marvelfilmer där det är svårt att se liksom en bredare politisk världsbild, eftersom problemen så tydligt bara handlar om enskilda personer och deras relationer och känslor. Det här, liksom den första BP-filmen, är inte en sådan.

Lösningen på det här är alltså, om vi ser till filmen: Återställa successionsordningen i Wakanda och återgå till den gamla skyddande traditionen (om än i moderniserad form). Precis som i förra filmen alltså; väldigt stark isolationism och tradition, men en liten smula uppluckrad.

Och när man väl har en ny Black Panther så får den bonka Namor i huvudet tills han är utslagen och ger sig. Och sen har man en allians mellan de här båda utsatta länderna.

Om vi tänker oss att vibranium helt enkelt är en resurs, right? Låt oss säga som uran, eller som atomkraftsteknologi. Vad har vi? Vi har en korrupt, auktoritär centralafrikansk diktatur, vars ledare tillsätts genom en kombination av blodsband och våldskapital. Och som är den enda nationen i världen som man tror har tillgång till den här naturresursen. Sedan har vi en till korrupt auktoritär diktatur, Talokan, med tillgång till samma naturresurs. De hamnar i konflikt, och lösningen är att diktatorn i det ena landet besegras och förnedras, så att länderna kan få en allians.

Som vanligt finns det ett "osynligt" strukturellt problem här, som ligger i hur sköra den här sortens nationer är. Att alla Wakandas medborgares liv och leverne bygger på att exakt rätt person sitter på tronen och är på rätt humör. Och inte till exempel förblindad av sorg. Även om man nu antar att det skulle finnas sådana här välvilliga diktatorer som inte korrumperas av sin absoluta makt… så blir det väldigt, väldigt skört. Det här syns även hos Talokan, där Namors personliga hämndlystnad leder till många Talokaners död.

Man kan såklart också se det ur ett internationellt perspektiv. Både Wakanda och Talokan har teknologi som visserligen skulle kunna användas för att skapa vapen – men också rädda väldigt många liv. Vad är det som gör att just de ska ha rätten att hoard:a den här teknologin? Den här sköra, korrupta auktoritära diktaturen? Varför är det rätt? I filmen visas USA och Frankrike som giriga hycklare som vill stjäla vibraniumet – men har de fel? Skulle det inte vara bättre om vibraniumteknologi var mer allmänt tillgänglig? Borde inte lösningen vara att arbeta för att reformera nationerna och försöka skapa en värld där vibraniumtech kan användas säkert, och för att föra mänskligheten framåt?

Och borde man inte kunna ha lite demokratiska reformer i Wakanda; röra sig bort från den här idiotiska traditionen att ha ledare som väljs för livet och som dessutom väljs på basis av sitt våldskapital? Kanske göra tillgången till hart-shaped herbs lite mer bred, inte lägga all ägg i samma korg? Finns det något som hindrar att vi får en ny Killmonger?, som förstör örterna?

Men nä. Lösningen är embrace tradition, reject modernity och att Wakanda fortsätter vara en korrupt, auktoritär diktatur styrd av samma blodslinje och fortsätter hoard:a vibranium. Fortsätter vara lika skört, och bibehålla även de mest destruktiva traditionerna.

Jag menar, det finns Marvelfilmer som är explicit progressiva, och Marvelfilmer som är explicit antiauktoritära. Men jag tror ännu inte jag sett en som är explicit pro-demokratisk.

---

BETYG: 4/5

Jag vet inte om jag sagt det tidigare, det har jag säkert och sen glömt bort det men: Den här Marvelfasen har haft väldigt mycket folk-förblindade-av-sorg som plot point. Och jag antar att det är pga att det är post-Endgame. Och kanske post-Covid? Det är mycket experiment och stora swings, och så är folk väldigt ledsna.

Black Widow skulle ju egentligen tillhört förra fasen. Shang-Chi har en antagonist förblindad av sorg. Eternals och Spider-Man klarar sig. Doctor Strage och Thor 4 har båda antagonoster förblindade av sorg. I Wakanda Forever är det mest ett par av protagonisterba som är det. Så… av sju filmer är det fyra som har med det på något sätt.

Det är såklart en ganska banal observation som jag är helt säker på att jag inte är först med, men det blev extra tydligt nu när jag nästa sträck-kollat hela fasen.

 

[JohanL]

Wakanda har ju också alltid problemet att det är framgångsrikt uteslutande för att det har en specifik naturresurs. Det är rikt och avancerat på samma vis som Saudi-Arabien är.