Hur många vägar ska en SL vara beredd på egentligen? Om spelarna vill gå en väg SL inte preppat, och hen inte kan tänka sig improvisera något, tycker jag SL borde tvinga rollpersonerna att gå den förberedda vägen hellre än att avsluta mötet. Om det är den föredragna spelstilen hellre än att tillåta helt fria val och vara beredd med situationer. Slumptabellerna i SL-kapitlet i DoD23-boken är väldigt bra om man behöver krokar och SLP!
Jag har tänkt (orimligt?) mycket på denna anekdot - vad skulle krävas för att jag skulle säga till mina spelare att "det blir inget idag, för ni tog inte den väg jag förberett". Det hade behövt vara att de gjorde något som verkligen omkullkastade hela spelets premiss, och även då tror jag att jag hade försökt rädda det som räddas kan.
Vi har under en tid nu spelat i dimmornas dal från grundboxen och mycket av den tiden har varit att vi pekat på kartan och sagt, "dit går vi!" Utan att vi visste om det hade spelledaren placerat ut drakborgen (ett annat ävenyr) strax utanför dimmornas dal men vid just detta spelmöte noterade vi bara en grotta på kartan och sade, "dit går vi". Vi hade några snabba möten på vägen men passerade sedan genom en lång tunnel som tog oss ut ur dalen.
Beror på hur man ser det. I detta fall hade SL placerat ut ett färdigskrivet äventyr inne i en färdigskriven sandbox. han förväntade sig dock inte att vi skulle dit riktigt ännu då det fanns äventyrande kvar att göra i sandboxen så han hade inte preppat för äventyret vi råkade snubbla över. Då det dock var ett färdigskrivet äventyr kände han sig inte bekväm (antar jag, jag är ingen tankeläsare) att bara försöka improvisera det.
Jag tycker det faktiskt låter som rätt beslut att avsluta tidigt. Någonstans måste jag anta att spelledaren har funderat kring att försöka kvantrese:a runt saker men inte lyckats klura ut hur och sedan insett att det är bättre att försöka göra någonting bra än någonting möjligtvis halvdant som kanske sätter käppar i hjulet för andra saker längre fram.
Håller helt med, just färdigskrivna äventyr om jag inte är förberedd. Då bryter jag hellre än spelar vidare. Jag fixar inte riktigt att improvisera utifrån något färdigskrivet då jag hamnar i en låsning om vilka delar som eventuellt kan gå sönder längre fram om jag inte har koll på helheten. Hade situationen istället varit att jag körde något som skapas i stunden, eller utifrån lösa anteckningar och idéer jag har, får i mötet med gruppen och så vidare hade jag bara kört vidare. Men färdigskrivna äventyr, det är verkligen något som skapar begränsningar för mig och kan göra att jag bryter tidigt om jag känner att jag inte har koll på helheten.
Jag kan också förstå det beslutet. Om SL:en är jätteglad att ni hittat till Drakborgen, vilket låter som en riktig sinkadus, och som han verkligen vill spela, så kan jag förstå att han vill att ni fortsätter. Samtidigt kan han inte göra äventyret rättvisa just den kvällen.
Jag håller ju inte med om att detta är en sanning för färdiga äventyr. Jag kanske är ensam i det, men jag har aldrig känt mig låst av en äventyrstext - ett bra äventyr är skrivet på ett sätt som gör det möjligt att frångå den, tänker jag.
