Vågar man gissa att han heter som en bössa p.g.a. Western-genren han skriver i?
WRNU:s bokklubb 2026
- Thread starter Khan
- Start date
Jag gissar att det skulle kunna vara en pseudonym, ja.
Eller så är det nominativ determinism… Jag har hur som helst haft lite svårt att hitta så mycket mer information.
Jag hade haft lättare att tro på Luke som bonddräng på Tatooine om han hade hetat Bengtsson i efternamn.
Den gudlösa tidsåldern av Peter Watson.
Den här tegelstenen (över 600 sidor) har som ämne: katalogisera alla formuleringar av en sekulär livsåskådning sedan Nietzsche.
Detta är ett fruktansvärt intressant ämne. Men som ni säkert kan gissa är det också hopplöst stort och gör boken väldigt spretig.
Watson försöker få till en struktur genom att fokusera varje kapitel på en viss inriktning inom antingen akademin eller kulturen. Det gör att man kan hålla fast i någon slags röd tråd inom varje sådant kapitel - men så fort man startar på ett nytt kapitel slinker tråden ur ens grepp igen.
Det säger sig nästan självt att det inte går att sammanfatta ett så enormt projekt. Mycket riktigt - även om det finns ett kapitel som rubriceras "Slutsats" så blir den slutkläm Watson kan prestera extremt vag och intetsägande.
Jag läste ändå boken med stor behållning, eftersom jag redan från början antog att det inte skulle bli någon vettig avrundning, så jag kunde inte bli besviken på det. Behållningen är att många av kapitlen levererade ny information och ibland insikt. Den här typen av encyklopedisk översikt hade jag faktiskt inte innan. Med det sagt så är framställningen ibland ytlig eller svårförståelig, men det kanske har mer att göra med bokens största brist, som är...
Översättningen. Det finns två översättare och en redaktör angivna, men inga korrekturläsare, och det märks. Det har uppenbarligen gjorts en stavningskontroll, men det kryllar av grammatiska och idiomatiska fel. Hur många? Minst ett fel per sida. På den lägsta nivån finns massor av exempel på saknade ord (oftast konnektiv eller kvalifikationer). På en högre nivå är konstig meningsbyggnad legio, ibland uppenbara anglicismer men oftare gissar jag att det bara är en strävan att lägga sig så nära författarens stil som möjligt. Ibland misstänker jag i och för sig att det föreligger något tankefel i originalet också, som faktiskt översatts korrekt. Kontentan blir att språket helt enkelt inte flyter, vilket gjorde att läsningen tog längre tid eftersom jag så ofta var tvungen att stanna upp och försöka reda ut vad som egentligen borde stå.
Jag ger ändå som helhet en rekommendation. I synnerhet eftersom jag vet med mig att jag är en smula överkänslig för det språkliga. Om du inte är lika petig som jag kan du nog komma igenom boken lättare.
Den här tegelstenen (över 600 sidor) har som ämne: katalogisera alla formuleringar av en sekulär livsåskådning sedan Nietzsche.
Detta är ett fruktansvärt intressant ämne. Men som ni säkert kan gissa är det också hopplöst stort och gör boken väldigt spretig.
Watson försöker få till en struktur genom att fokusera varje kapitel på en viss inriktning inom antingen akademin eller kulturen. Det gör att man kan hålla fast i någon slags röd tråd inom varje sådant kapitel - men så fort man startar på ett nytt kapitel slinker tråden ur ens grepp igen.
Det säger sig nästan självt att det inte går att sammanfatta ett så enormt projekt. Mycket riktigt - även om det finns ett kapitel som rubriceras "Slutsats" så blir den slutkläm Watson kan prestera extremt vag och intetsägande.
Jag läste ändå boken med stor behållning, eftersom jag redan från början antog att det inte skulle bli någon vettig avrundning, så jag kunde inte bli besviken på det. Behållningen är att många av kapitlen levererade ny information och ibland insikt. Den här typen av encyklopedisk översikt hade jag faktiskt inte innan. Med det sagt så är framställningen ibland ytlig eller svårförståelig, men det kanske har mer att göra med bokens största brist, som är...
Översättningen. Det finns två översättare och en redaktör angivna, men inga korrekturläsare, och det märks. Det har uppenbarligen gjorts en stavningskontroll, men det kryllar av grammatiska och idiomatiska fel. Hur många? Minst ett fel per sida. På den lägsta nivån finns massor av exempel på saknade ord (oftast konnektiv eller kvalifikationer). På en högre nivå är konstig meningsbyggnad legio, ibland uppenbara anglicismer men oftare gissar jag att det bara är en strävan att lägga sig så nära författarens stil som möjligt. Ibland misstänker jag i och för sig att det föreligger något tankefel i originalet också, som faktiskt översatts korrekt. Kontentan blir att språket helt enkelt inte flyter, vilket gjorde att läsningen tog längre tid eftersom jag så ofta var tvungen att stanna upp och försöka reda ut vad som egentligen borde stå.
Jag ger ändå som helhet en rekommendation. I synnerhet eftersom jag vet med mig att jag är en smula överkänslig för det språkliga. Om du inte är lika petig som jag kan du nog komma igenom boken lättare.
Jag har läst A Memory called Empire av Arkady Martine.
Mahid Dzmare skickas från den tekniskt sett fortfarande fria republiken Lsel Station, för att bli stationens nya diplomat i Teizcalaan-imperiet. Hon är utrustad med sin föregångares minnen, inplanterade via en Imago-maskin – dock har minnena inte uppdaterats på femton år. Och så är föregångaren död. Så… Lite mordmysterium, lite politiska intriger, lite väldigt intressanta postkoloniala analyser.
Imperiet i den här boken bygger på något slags… jag vet inte, för mig smakar det av inca/aztec? Vilket är lite uppfriskande. Men det som spelar roll är att det känns lagom främmande. Imperiet är en auktoritär, kolonial högkultur som regelbundet expanderar och integrerar nya världar i sig. På Teixkalaanli är ordet för "Imperium" samma som för "Världen" och samma som för huvudstads-planeten som Mahit åker till.
Kulturen är litterär och poetisk; för att prata civiliserat måste man inte bara lära sig ett enormt bibliotek av glyfer som alla har flera betydelser och dessutom kan läsas som bokstäver, man måste också kunna känna igen och använda sig av hela det Teixcalaanska corpuset av poesi – där det mesta inte ens finns tillgängligt utanför centrala imperiet.
Mahit kommer in som en "barbar", som ända sedan barnsben varit förälskad i den teixcalaanska kulturen och drömt om att få åka dit. Men kanske inte om att kastas rakt in i den politiska hetluften.
Det här är en väldigt bra bok. En sån där jag tagit nästan varje tillfälle att läsa. Den handlar om språk, integration, stad-land, kultur-barbari, kolonialism, utanförskap och innanförskap, tillhörighet. Och såklart om spännande mysterier och politiska intriger. Och rymdskepp och sånt.
Nu ska jag direkt kasta mig över A Desolation Called Peace, uppföljaren.
EDIT: Min enda gripe med boken är att "teixcalaan" inte ska uttalas som mitt huvud spontant ville. Jag ville ha det till typ "tesch-kalaan" med kort a först och sedan ett lite utdraget kort a, och fokus på "aa". Men enligt författaren:
…vilket om jag tänker rätt lägger emfas på det första a:et på ett sätt som jag tycker är klurigt att tänka/säga. Men jaja.
Last edited:
Hitlerkonspirationer av Richard J. Evans
Den här boken var en present från en kollega som är ännu mer av en MÖP än vad jag är. Han är inte gamer, så våra intressen överlappar bara vad gäller historiska krig, men det var helt korrekt bedömt att jag skulle finna denna intressant.
Evans (som har grundliga forskarmeriter i ämnet) tar bara upp 5 stora konspirationsteorier kring Hitler/nazismen, men ger var och en av dem en grundlig dissektion. Jag skulle nog bedöma att åtminstone 50% av materialet här var nytt för mig.
Särskilt intressant tyckte jag det var att Evans inte nöjer sig med att lägga fram bevisen för att konspirationerna är myter, han tar även upp myter om myterna. Till exempel visste jag så klart redan att Sions vises protokoll är både fejkade och plagierade, men den här redogörelsen påpekar också att många av de som avslöjat dem tidigare också överdrivit deras faktiska inflytande. Visst, många fascister, nazister och andra etnonationalister gillar att hänvisa till protokollen, men det är få av dem som verkligen orkat läsa skiten, och den är egentligen inte så användbar för deras syften eftersom det är en 1800-talstext som uttrycker en äldre form av antisemitism - inte den rasbiologi som gällde på 1900-talet.
Ett väldigt effektivt dekonstruerande av det konspiratoriska lagda sinnet, och njutbar läsning för alla som gillar att se dåligt tänkande avslöjas.
Den här boken var en present från en kollega som är ännu mer av en MÖP än vad jag är. Han är inte gamer, så våra intressen överlappar bara vad gäller historiska krig, men det var helt korrekt bedömt att jag skulle finna denna intressant.
Evans (som har grundliga forskarmeriter i ämnet) tar bara upp 5 stora konspirationsteorier kring Hitler/nazismen, men ger var och en av dem en grundlig dissektion. Jag skulle nog bedöma att åtminstone 50% av materialet här var nytt för mig.
Särskilt intressant tyckte jag det var att Evans inte nöjer sig med att lägga fram bevisen för att konspirationerna är myter, han tar även upp myter om myterna. Till exempel visste jag så klart redan att Sions vises protokoll är både fejkade och plagierade, men den här redogörelsen påpekar också att många av de som avslöjat dem tidigare också överdrivit deras faktiska inflytande. Visst, många fascister, nazister och andra etnonationalister gillar att hänvisa till protokollen, men det är få av dem som verkligen orkat läsa skiten, och den är egentligen inte så användbar för deras syften eftersom det är en 1800-talstext som uttrycker en äldre form av antisemitism - inte den rasbiologi som gällde på 1900-talet.
Ett väldigt effektivt dekonstruerande av det konspiratoriska lagda sinnet, och njutbar läsning för alla som gillar att se dåligt tänkande avslöjas.
Dresden Files 3: Grave Peril.
Jag är inte helt säker på om jag tycker att Dresden Files-böckerna är bra nog för att jag faktiskt skulle vilja lägga tid på att avkoda-krumelurer-läsa dem, men att lyssna på dem medan jag försöker sova går utmärkt. I den här boken expanderas casten – jag tyckte det kändes lite krystat att Dresden plötsligt har en tempelriddar-kompis som blir central för plotten; jag hade mycket heller sett att han planterades i föregående bok – men det är ju för att jag är en sucker för att låta saker ta tid och för berättelser som är noga genomtänkta från början.
Plotten här är helt okej. Det verkar handla om en sorts övernaturligheter, sen visar det sig handla om en eller två helt andra. Typiskt ockult detektiv-stuff alltså. Helt OK.
Jag är inte helt säker på om jag tycker att Dresden Files-böckerna är bra nog för att jag faktiskt skulle vilja lägga tid på att avkoda-krumelurer-läsa dem, men att lyssna på dem medan jag försöker sova går utmärkt. I den här boken expanderas casten – jag tyckte det kändes lite krystat att Dresden plötsligt har en tempelriddar-kompis som blir central för plotten; jag hade mycket heller sett att han planterades i föregående bok – men det är ju för att jag är en sucker för att låta saker ta tid och för berättelser som är noga genomtänkta från början.
Plotten här är helt okej. Det verkar handla om en sorts övernaturligheter, sen visar det sig handla om en eller två helt andra. Typiskt ockult detektiv-stuff alltså. Helt OK.
JohanL
Champion
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 12,311
Nästa bok är den där det börjar bli bra. 1-3 är startsträcka kombinerat med att författaren lär sig skriva.
Jag har läst Bad luck and trouble som är en av Lee Childs böcker om Reacher. Tror inte jag läst någon annan bok, men har sett filmen med Tom Cruise (där det kommer kritik att 170(?) cm Cruise spelade 210(?) cm Reacher som alltså är en biffig ex-militär som numera är en drifter.
I den här boken så dyker gamla armébekanta upp och får ihop med Reacher göra sånt de är bra på. Våld, lista ut saker, och övervåld.
Riktig bladvändarbok så jag kom igenom den på typ 6 dagar vilket är supersnabbt för att vara mig. Sen är det inte så minnesvärt, och förstås ingen stor litteratur för de som följer den här tråden i jakt på nobelpris-böcker... Nu har säkert Child fått något pris, för det brukar man ha fått när man skrivit så många böcker i samma serie (givetvis är jag för lat för att kolla upp det).
Plus: Spännande av och till. Ibland kul att skurkar får stryk istället för rättegång nu när det är vigilante-hittepå.
Minus: Jag tilltalas t.ex. inte av när det bryts fingrar på folk av protagonister i situationer när det inte på något sätt behövs (kom precis ihåg att jag försökte kolla på Punisher-serien för ett gäng år sedan men gav upp). Lite känsla av att alla Reacher-böcker är realtivt lika.
I den här boken så dyker gamla armébekanta upp och får ihop med Reacher göra sånt de är bra på. Våld, lista ut saker, och övervåld.
Riktig bladvändarbok så jag kom igenom den på typ 6 dagar vilket är supersnabbt för att vara mig. Sen är det inte så minnesvärt, och förstås ingen stor litteratur för de som följer den här tråden i jakt på nobelpris-böcker... Nu har säkert Child fått något pris, för det brukar man ha fått när man skrivit så många böcker i samma serie (givetvis är jag för lat för att kolla upp det).
Plus: Spännande av och till. Ibland kul att skurkar får stryk istället för rättegång nu när det är vigilante-hittepå.
Minus: Jag tilltalas t.ex. inte av när det bryts fingrar på folk av protagonister i situationer när det inte på något sätt behövs (kom precis ihåg att jag försökte kolla på Punisher-serien för ett gäng år sedan men gav upp). Lite känsla av att alla Reacher-böcker är realtivt lika.
Världen sedan 1989 av Annika Ström Melin
Ungefär vad det låter som. En genomgång om varför inte Murens fall ledde till lyckoriket för alla.
Melin är journalist, inte historiker, så det hela är mest ett uppradande av fakta utan så mycket analys, och det finns ett påtagligt aktörsperspektiv genom hela framställningen.
Men det gör det å andra sidan lättsmält, och boken är pedagogiskt upplagd med tematiskt organiserade kapitel. Även för någon som upplevt hela den här perioden kan det vara nyttigt att påminnas om en del saker, och det finns faktiskt enstaka poänger som gick mig förbi när det hela begav sig. Till exempel vem Anna Walentynowic var, och hur viktig hon var för bildandet av Solidaritet.
Så ganska matnyttigt. En sista kritik, bara: textstorleken i pocket-utgåvan är snudd på ett brott mot mänskligheten...
Ungefär vad det låter som. En genomgång om varför inte Murens fall ledde till lyckoriket för alla.
Melin är journalist, inte historiker, så det hela är mest ett uppradande av fakta utan så mycket analys, och det finns ett påtagligt aktörsperspektiv genom hela framställningen.
Men det gör det å andra sidan lättsmält, och boken är pedagogiskt upplagd med tematiskt organiserade kapitel. Även för någon som upplevt hela den här perioden kan det vara nyttigt att påminnas om en del saker, och det finns faktiskt enstaka poänger som gick mig förbi när det hela begav sig. Till exempel vem Anna Walentynowic var, och hur viktig hon var för bildandet av Solidaritet.
Så ganska matnyttigt. En sista kritik, bara: textstorleken i pocket-utgåvan är snudd på ett brott mot mänskligheten...
Solidarność är djupt förvirrande sett från ett svenskt perspektiv. Alla vet att de var en antisovjetisk fackförening. Att de är allmänt antiryska kan inte förvåna någon. OK, bra.
Men så är den här fackföreningen jättekatolsk. För den är inte bara antirysk, den är polsknationalistisk. Och har med tiden blivit mer och mer högerpopulistisk. Så med svenska mått mätt är Solidarność liksom ett LO som stöttar SD men också har starka band till Svenska Kyrkan, som man gärna vill ge en större politisk roll, för att trycka ner landets muslimer och begränsa kvinnors rättigheter. Asså, fråga inte mig!
Och nu har jag läst A Desolation Called Peace också; uppföljaren.
Ni vet när man läser en bok, och inte vill att den ska ta slut, men man kan inte låta bli att läsa framåt så fort man kan för man vill äta hela bokens värld och handling och text nu på direkten? Och man går runt och tänker på boken även när man inte läser den, och ibland känner att tid man spenderar med att inte läsa boken är lite bortslösad?
Så har jag känt inför de här två. De är helt enkelt förjävla bra, i min mening. Välskrivna, med intressanta idéer, intressanta karaktärer, intressanta relationer och handling, välkonstruerat och unikt världsbygge…
Vem var det som rekommenderade mig att läsa de här? Jag minns inte, men jag är hemskt glad för det. Ett väldigt träffsäkert tips.
I A Memory Called Empire mötte Mahit Dzmare från semiautonoma Lsel-stationen det stora Teixcalaanska imperiet genom att kastas rakt in i dess huvudstad och hov-intriger. I A Desolation Called Peace kastas imperiet in i en konflikt med en främmande makt – ett annat imperium, som är mer främmande för Teixcalaan än vad Teixcalaan är för Lsel-borna. En fiende som över huvud taget inte tänker eller fungerar riktigt som dem.
Så… Mer intriger, mer intressanta tankar om identitet och självet och vad det är att vara en person, men också mekanismerna i imperier och hur uppror ser ut för den som riskerar att sväljas av imperier.
(Och givetvis mer Mahit Dzmare och hennes vän/kärleksintresse Three Seagrass)
Jag gillar verkligen Teixcalaan som fiktiv kultur. Den är så… dekadent. Det är så uppenbart att alla grundbehov är väl tillgodosedda och att imperiet spenderat hundratals år med att bara liksom krångla till och inavla sin kultur. Jag gillar hur mycket antyds eller bara nämns i förbifarten – tydligen, får vi veta, är de flesta människor i den här världen kloner? Det lär ju underlätta för hur väldigt queervänlig den Teixcalaanska kulturen är om inte annat; om det verkligen inte finns något fokus på fortplanting och de sortens biologiska familjebildning…
Men ja, jag kan komma på nya fascinerande detaljer att prata om länge. Så jag slutar nu. Läs de här två om du är det minsta intresserad av postkolonial, antiimperialistisk rymdopera-politisk thriller-scifi.
(Also, nu har jag hört författaren uttala Teixcalaan och kan känns mig nöjd och lugn igen; emfas ska ligga på första och tredje stavelsen, inte den andra som jag fick för mig utifrån uttalsguide och nån reddittråd. TEIKs-ca-LAAn, inte teiks-CA-lann)
Last edited: