Jag kan gilla när man kan bli sämre också, få olika ärr och diverse men. Miseries & Misfortunes är ett sånt spel, vilket hörs på namnet.
CoC får ses som undantag här från de andra. CoC är mer för att jag har enklare att spela kampanjer om det är kopplat till vår värld. I en annan typ av miljö tappar jag intresse innan första spelmötet är slut. Så det viktiga för mig är var rollspelet äger rum snarare än vilket system.
”Kul” att spela en lång kampanj med en rollperson som är lika gammal som en själv och se ens stats sänkas i realtid
Jag har själv inga problem med att spela en rollperson som inte blir bättre spelmekaniskt om systemet är sådant, men ser gärna förändring under en kampanj. Det kan vara att bli bättre eller sämre, men också byta ett livsmål eller utveckla något utanför rollpersonen.
Vi hade ca 70 sessioner i TDoM, men den är ca 30 år in-game. Det blir nog fler sessioner om man gräver ned sig djupare, samt att även längden på spelmöten spelar en stor roll.
Spelet självt verkar tycka att rollpersonerna är "klara" efter kanske 15 spelmöten, men så byter man ju karaktärer en gång också i The Darkening of Mirkwood.
Tycker du? I alla fall i 2nd ed har jag inte upplevt det än. Vi har spelat RAW, 3 adventure + skill points per pass. Efter 17 pass tycker jag inte rollpersonerna är nära att plana ut. Jag kan möjligen se det hända i systemet men det vore långt bort (höftar och säger pass 50?).