Små historiska fakta som kan vara intressanta i rollspel

God45 said:
Vi skämtade nyligen i min rollspelsgrupp om att i en spelares Dark Ages Vampire kampanj som pågår just nu så tränade spelarna sina soldaters Willpower stat (så att de inte skulle bli galna av att se varulvarna de behövde kriga mot) genom att just rida hästar mot dem och beordra dem att stå kvar tills soldaterna lyckades göra det.
Click to expand...

Det förekom historiskt, men inte så mycket som man skulle kunna tro.

Man hade flera sätt att försöka få infanteri ståndaktigt nog för att stå emot (hotet av) en kavallerichock:
  • Veteraner! De som en gång överlevt ett slag hade mycket lättare att våga stå kvar. Om man placerade veteraner på ett smart sätt så stärkte de moralen.
  • Bra underbefäl.
  • Djup formation. Det är svårt att fly om man har flera led bakom sig. Det är svårt rent fysiskt (det är trångt!) och även moraliskt.
  • Tät formation. Fysisk kontakt gjorde det svårt att vända om och fly.
  • Skapa brödraskap. Det är lätt att överge okända, men inte att överge kompisar. De välkända schweiziska legoknektarna med pikar stod i led där alla kom från samma by eller samma gille.
  • Man tränade med mycket ljud - trummor, skott, etc. - så att ljudet av hovarna inte skulle skrämmas (det låter skitmycket när en bunt hästar rider mot en).
  • Exercis i oändlighet. Allt skulle vara automatiserat. Infanteristen skulle vara en robot - inte en tänkande varelse.
  • Fanor och andra symboler placerades strategiskt och man skapade ett symboliskt värde för dessa. Fanan skulle inte överges!
  • Straff för feghet.
Trotts detta så vek sig även de bästa infanteristerna när de blev tillräckligt hårt pressade - eller hade tagit tillräckligt med förluster.

Ett annat problem var att senare infanteri ofta avlossade sina musköter alldeles för tidigt när de utsattes för kavallerianfall. Då har skotten ingen effekt och det inser även infanteriet och då sätter skräcken in ännu mer - fan, vi har skjutit men de kommer ändå!

---

Omvänt så är det inte heller lätt att träna kavalleriet att göra ett perfekt anfall mot infanteri. Det är en jäkla massa hästar som ska rida i tät formation mot en mur av spjut (och vika av i sista stunden om muren står fast). Det är inte lätt!

Hästar tränades för att springa på saker - höbalar, bollar, etc. - så att de inte skulle vara rädda för en människa som stod i vägen. De tränades också för att utstå ljuden på slagfältet - och även lukterna av t.ex krut och blod. Hästar är växtätare och väldigt flyktbenägna så det är ingen lätt uppgift att träna dem för ett slagfält. Det finns video-klipp på nätet som visar hur man tränar moderna polishästar om man är intresserad.

Sen är det även så att hästen känner av ryttarens känslor. Om ryttaren är rädd så blir hästen rädd - vilket är ett problem för en modern nervös tävlingsryttare. Så ryttaren skulle inte bara vara en mästare på att rida och duglig på att slåss (det är sekundärt) utan även helst orädd. Det som dock kan rädda den oerfarna och rädda ryttaren är att hästar är flockdjur, så om det sitter en veteran längst fram och leder anfallet så går det bättre för hela gruppen.

---

Undrar hur det skulle kännas att stå där med spjutet när det kommer ett anstormande troll? Eller varför inte en drake?
 
Jag läser ”Den hemliga alliansen” av Kari Poutiainen och slås lite av hur den italienska maffian är otroligt rituella/traditionella i sina tillvägagångssätt.

Det var så ända in i modern tid och kanske särskilt under ”Anni di piombo” (åren av bly - slutet av 60-talet till början av 80-talet).

Det var framförallt tre större maffior som alla samordnades under ett gemensamt ”råd” - Cupolan. De stora organisationerna var Cosa Nostra på Sicilien, Ndrangheta i Kalabrien och Camorra i Campania och Neapel.

När någon behövde mördas följdes vissa steg.

- En maffiaboss ”beställde” mordet, men uttalade aldrig att det var fråga om ett mord. Man nämnde det i termer som att man hade ”bekymmer med en person”.

- Den som tog på sig jobbet hade generellt sätt fria händer att utföra dådet på sitt eget sätt.

- Maffiabossen som beställt mordet agerar sedan väldigt vänligt mot offret. De kunde omfamna eller kyssa personen, och säga saker som att de ”tänker på honom” och att ”den är nära maffiabossens hjärta”. En tydlig signal för de som är insatta.

- Om det var känsligt eller om man ville skicka en signal så såg man till att kroppen försvann helt. Det kallas ”Lupara bianca” (Vitt hagelgevär). Där ordet vitt indikerar att inget blod lämnas kvar. Efter mordet tas kroppen om hand (ofta löste man upp den i ett syrabad och spred ut över odlingsmark t.ex.).

- Efter mordet skickar maffiabossen direkt kondoleanser till offrets familj. Det första kondoleanserna som kommit fram och den första kransen som läggs på kistan är från den maffiaboss som beställt dådet.

- Om gärningsmännen åker fast så pratar de inte alls med polis, åklagare eller andra myndigheter. Att inte tjalla är en hederssak och kallas Omerta. De lägre mafiosona (Soldato) räknar med att deras maffiaboss ska få dem frisläppta, eller att de har någon form av beskydd.

- Om de inte släpps eller skyddas inom rimlig tid, så insåg de att de kanske offrats av sina bossar. Antingen för att de hamnat i onåd, men mer sannolikt för att de vet nåt som kan skada högre uppsatta personer. De kan då välja att berätta det de vet för polisen, det var väldigt fördelaktigt att ha hållhakar på viktiga personer. En tjallare kallas ”pentito”.

- Den förväntade livslängden för en pentito var extremt kort. Italien införde vittnesskyddsprogram väldigt sent (kanske på 90-talet?), men även efter det gjorde korruptionen att det var osannolikt att du skulle överleva i Italien. Det säkraste var att fly landet (ofta till diktaturer i Europa (Spanien/Grekland), eller till Sydamerika.

Väldigt mycket handlar det om att de som redan vet, ska förstå sammanhangen. Men att de viktigaste personerna inte ska kunna knytas till dåden. Samtidigt som de som utreder brotten ska förstå att deras liv och karriärer är i riskzonen om de kommer för nära sanningen.

Det är viktigt att ha kontakter högt upp, men inte missbruka dem i onödan, så att man blir en belastning för någon med makt och inflytande

:t6b-5: :t6r-2:
//EvilSpook
 
Last edited:
Mogger said:
En av mina favorithändelser är de uppretade souvenirkrämarna vid Artemistemplet som efter Paulus vistelse kände att deras affärside var så hotad att de startade ett upplopp. "Men ÅH! Om den där jävla Jesus är så jävla poppis kommer ju INGEN köpa mina souvenirer!!!!"

Kan ha detaljer fel men typ.
Click to expand...
Tempel i Kanton på 1800-talet drevs av köpmän som betalade staden för rätten att driva det i tre år. Sedan tjänade de sina pengar på att sälja amuletter, ta betalt av siare som ville erbjuda sina tjänster i templet, och annat. Det fanns skomakare, bokförsäljare och nudelstånd i templet, och i stadsgudens tempel sålde man gudens stämpel, som fungerade som skyddsamulett. Man behövde också köpa sig stämpeln för att få utföra vissa saker i staden som relaterade till anderiket, såsom att transportera lik.
 
EvilSpook said:
Jag läser ”Den hemliga alliansen” av Kari Poutiainen och slås lite av hur den italienska maffian är otroligt rituella/traditionella i sina tillvägagångssätt.
Click to expand...
De kinesiska hemliga sällskapen var/är också otroligt ceremoniella och har en massa numerologi och symbolism och hemliga tecken. Där är det senioritet som är A och O. De som trädde in i sällskapet innan dig är dina storebröder. Du måste lyda dem helt och fullt, utan att ifrågasätta. I gengälld, om du blir långvarig, kommer du att få fler och fler lillebröder, som gör allt du säger, samtidigt som storebröderna naturligt blir färre över tid. På så vis fostrar man naturligt en obrottslig lojalitet, eftersom det är den som upprätthåller systemet som du själv kan dra nytta av i framtiden. Och storebröder förväntas naturligtvis ta hand om sina lillebröder. Det är den fundamentala konfucianska relationen – lojalitet uppåt, omsorg nedåt.

Sällskapet fungerar som en surrogatfamilj för de som inte har någon egen familj, i ett samhälle där släktband betyder allt.
 
Genesis said:
Tempel i Kanton på 1800-talet drevs av köpmän som betalade staden för rätten att driva det i tre år. Sedan tjänade de sina pengar på att sälja amuletter, ta betalt av siare som ville erbjuda sina tjänster i templet, och annat. Det fanns skomakare, bokförsäljare och nudelstånd i templet, och i stadsgudens tempel sålde man gudens stämpel, som fungerade som skyddsamulett. Man behövde också köpa sig stämpeln för att få utföra vissa saker i staden som relaterade till anderiket, såsom att transportera lik.
Click to expand...
Ser man på, @Brior det ser ut som om Kastykekyrkan spred sig även till 1800-talets Kanton ;)
 
Genesis said:
Tempel i Kanton på 1800-talet drevs av köpmän som betalade staden för rätten att driva det i tre år. Sedan tjänade de sina pengar på att sälja amuletter, ta betalt av siare som ville erbjuda sina tjänster i templet, och annat. Det fanns skomakare, bokförsäljare och nudelstånd i templet, och i stadsgudens tempel sålde man gudens stämpel, som fungerade som skyddsamulett. Man behövde också köpa sig stämpeln för att få utföra vissa saker i staden som relaterade till anderiket, såsom att transportera lik.
Click to expand...

Den typen av amuletter med templets stämpel är fortfarande populära i delar av Asien, bland annat Thailand (de har visst en revival då och då). Delvis så är det många som fortfarande ger dem ett religiöst värde, men de fungerar också som samlarföremål (ungefär som frimärken) samt souvenirer. Vi har några i någon låda någonstans.

Ännu vanligare (?) numera är dock att det är en liten ministaty i en genomskinlig plastlåda. De kan också kombineras med stämpel. Vi har några sådana också, de är rätt gulliga.

De är ett sätt för templen att få in pengar. Dock får inte munkarna själva jobba med att göra dem, så det är någon annan som gör det åt dem (och tjänar själva rätt bra också har jag förstått).

Religion och försäljning av heliga grunkor går oftast hand i hand. Om det inte är kycklingben och träflisor som säljs som reliker så är det stämplar och små statyetter. Klirret av pengar är för de flesta heligare än religionen.
 
Pottaska

Vad är det? Jo, det är aska från lövträd som lakats ur så att det blir en vitgrå alkalisk massa.

Vad är det bra för? Jo, det användes för att tillverka glas, tvål, tvättmedel, såpa och blekningsmedel. Det användes även för garvning, färgning, beredning av textilier, tvätt av ull och märkligt nog har det även använts i bakning av vissa bakverk.

Varför tar jag upp det? Jo, vi vet att man kan träffa på tjärbrännare och kolare i de stora tallskogarna i Sverige. Men, man kan också träffa på pottaskebrännare i lövskogar - speciellt i länderna längs sydöstra Östersjön (t.ex. Polen och Litauen), men även i Sverige och Finland. Precis som kolarna så levde dessa i skogen och skapade en massa myter och berättelser om skogsväsen.

Förutom att man kan träffa på tillverkarna så kan man även träffa på tunnor av pottaska, speciellt på fartyg på väg från hamnstäderna i sydöstra Östersjön till Amsterdam eller London. Det är alltså en viktig handelsvara och det rör sig om stora mängder som transporterades. En beräkning (med stor osäkerhet) tyder på att Danzig exporterade ca 2000 ton pottaska per år mellan 1490–1492.

---

För rollspel så är det alltid intressant att veta vad man kan stöta på för folk ute i skogen samt att känna till något om handelsvaror. Det ger lite känsla av verklighet om en last innehåller tunnor av pottaska.
 
Faehrengaust said:
Pottaska

Vad är det? Jo, det är aska från lövträd som lakats ur så att det blir en vitgrå alkalisk massa.

Vad är det bra för? Jo, det användes för att tillverka glas, tvål, tvättmedel, såpa och blekningsmedel. Det användes även för garvning, färgning, beredning av textilier, tvätt av ull och märkligt nog har det även använts i bakning av vissa bakverk.

Varför tar jag upp det? Jo, vi vet att man kan träffa på tjärbrännare och kolare i de stora tallskogarna i Sverige. Men, man kan också träffa på pottaskebrännare i lövskogar - speciellt i länderna längs sydöstra Östersjön (t.ex. Polen och Litauen), men även i Sverige och Finland. Precis som kolarna så levde dessa i skogen och skapade en massa myter och berättelser om skogsväsen.

Förutom att man kan träffa på tillverkarna så kan man även träffa på tunnor av pottaska, speciellt på fartyg på väg från hamnstäderna i sydöstra Östersjön till Amsterdam eller London. Det är alltså en viktig handelsvara och det rör sig om stora mängder som transporterades. En beräkning (med stor osäkerhet) tyder på att Danzig exporterade ca 2000 ton pottaska per år mellan 1490–1492.

---

För rollspel så är det alltid intressant att veta vad man kan stöta på för folk ute i skogen samt att känna till något om handelsvaror. Det ger lite känsla av verklighet om en last innehåller tunnor av pottaska.
Click to expand...
För dem kemiskt-etymologiskt intresserade kan man nämna att pottaska innehåller mycket kalium – därav engelskan "potassium" för detta element.
 
Gamiel said:
Tror att poängen är att många skrivbordsgeneraler tror att det är "ju bara att hålla" och exemplet visar att det är långt svårare än man kan tro.
Click to expand...

Helst om man inte, som riktiga soldater i Napoleonkrigen och tidigare, fått en massa träning och kanske skarp erfarenhet i just att stå pall för kavallerichocker.
 
Theo said:
Helst om man inte, som riktiga soldater i Napoleonkrigen och tidigare, fått en massa träning och kanske skarp erfarenhet i just att stå pall för kavallerichocker.
Click to expand...

Alltså stegen här:
:gremblush: Nutid: Jag är en statist i en filminspelning. Ryttarna kommer att vända innnan de kommer fram till mig. Ingen vill mig något illa.
:gremooo: Napoleonkrigen: Jag är en tränad linjesoldat med musköt. Vårt samlade salvo kommer antagligen att knäcka kavallerichocken.
:gremeek: Medeltiden: Jag är en bonde. Jag har en vässad pinne! Riddarna i kavallerichocken har alla lansar och metallrustning!
 
Svarte Faraonen said:
För dem kemiskt-etymologiskt intresserade kan man nämna att pottaska innehåller mycket kalium – därav engelskan "potassium" för detta element.
Click to expand...

Det är också den här typen av ämnen som borde vara stapelvaran för alkemister - inte magsyran från troll, blod från drakar och ögonfransarna från nymfer.

En annan vara som ofta användes i samband med pottaska är Urin - inte färsk sådan utan urin som fått stå så att ammoniak bildats. Det användes också i rengöring av ull, textilindustrin, läderberedning, rengöringsmedel av olika slag och viss krutframställning (även här tillsammans med pottaska).

Urin var också en handelsvara som transporterades. Yorkshire var en ort med mycket textilindustri som använde mycket urin. Under november och december 1612 (ett exempel jag hittade) så tog de emot 132 000 liter urin från London, Newcastle och Hull med omnejder.

Så, nästa gång äventyrarna träffar på en vagn med tunnor så kanske det inte är öl eller vin som transporteras utan urin. Antagligen är det också något som återfinns i alkemistens förråd.
 
Leon said:
Alltså stegen här:
:gremblush: Nutid: Jag är en statist i en filminspelning. Ryttarna kommer att vända innnan de kommer fram till mig. Ingen vill mig något illa.
:gremooo: Napoleonkrigen: Jag är en tränad linjesoldat med musköt. Vårt samlade salvo kommer antagligen att knäcka kavallerichocken.
:gremeek: Medeltiden: Jag är en bonde. Jag har en vässad pinne! Riddarna i kavallerichocken har alla lansar och metallrustning!
Click to expand...

Något som dock gör det lite enklare för bonden:

Nutid: Hästen väger ca 600 kg
Napoleonkrigen: Hästen väger ca 500 kg
Medeltiden: Hästen väger ca 400 kg

Moderna hästar är alltså rejält mycket större. 400 kg häst med ryttare på räcker dock gott och väl, speciellt när de kommer i en tät formation.

Not: Stor variation på vikterna, försökte mig på någon form av medelvikt på militär-/polishästar.

Not 2: Det fanns större hästar på medeltiden, men storlek var inte prioriterat för militära hästar. Ett skäl kan vara att de helt enkelt åt för mycket så det var svårt att utfodra dem i fält.
 
Leon said:
Alltså stegen här:
:gremblush: Nutid: Jag är en statist i en filminspelning. Ryttarna kommer att vända innnan de kommer fram till mig. Ingen vill mig något illa.
:gremooo: Napoleonkrigen: Jag är en tränad linjesoldat med musköt. Vårt samlade salvo kommer antagligen att knäcka kavallerichocken.
:gremeek: Medeltiden: Jag är en bonde. Jag har en vässad pinne! Riddarna i kavallerichocken har alla lansar och metallrustning!
Click to expand...

Det var inte bättre förr 🤣
 
Leon said:
Nu vill jag skriva ett OSR-spel där man är medlemmar i en bondeuppror och desperat försöker döda riddare med hjälp av spjut och påkar.
Click to expand...
Det här är så långt ifrån det jag skulle vilja spela i vanliga fall. Men fanns detta skulle jag ändå spela det av någon anledning. En konstant funnel, med lite tur kanske just din bonde äger en häst i slutet och kan få en titel.
 
Leon said:
Nu vill jag skriva ett OSR-spel där man är medlemmar i en bondeuppror och desperat försöker döda riddare med hjälp av spjut och påkar.
Click to expand...

Oddsen att lyckas borde ungefär vara de samma som att spela ett par äventyrare som ger sig på en dungeon full med monster, dvs väldigt dåliga.

Men, jag skulle nog tycka det vore kul. Man vore tvungen att försöka använda list, fällor, bakhåll, etc eftersom en ärlig strid skulle sluta i ond bråd död. Att spela smutsiga och listiga bönder som lurar in en riddare i en fallgrop varefter man gräver igen gropen och begraver riddaren levande är nog tillfredsställande :)
 
Leon said:
Napoleonkrigen: Jag är en tränad linjesoldat med musköt. Vårt samlade salvo kommer antagligen att knäcka kavallerichocken.
Click to expand...
Så funkar det inte i Napoleon-krigen - infanteri i linje (några få man djup) håller sällan mot kavallerichock (utan man får hoppas på reserverna i det läget). Vad man behöver är antingen en formation i tät kolumn som har en del massa, eller helst fyrkanten.

När vi kommit till Amerikanska inbördeskriget är en frontalattack mot en infanterilinje inte längre gångbar, på grund av ökad eldstyrka.
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top