Förväntningar

[Mogger]

Tror det här är 100% där hårda förväntningar skär sig för mig — för utan dem blir det ju öppnare vad för underhållning som kan erbjudas.

Överlag ganska nyfiken på idén att “pitcha” saker till sin spelgrupp som flera nämner i tråden, men som kanske inte har enbart med förväntningar att göra. Hade jag aldrig pallat själv — den som har en ball grej de vill spelleda, DO IT. Skulle det njaas och mjaas om det spelar jag brädspel istället.

Ja, alltså, det är ju grunden i hela min livsåskådning att alltid vara nyfiken och förutsättningslöst ta mig an typ allt som kommer i min väg. På ett personligt plan vet jag att det är rätt väg för mig och jag vet att det berikar mitt liv. Jag skulle inte kunna leva på något annat sätt.

Men samtidifgt vet jag att det är rätt få människor som faktiskt lever såhär. Jag har på gott och ont blivit varse att vissa blir oerhört stressade av att ta sig an utmaningar med ett nyfiket zen-lugn.

Så jag är helt med dig här. Jag mår bra när saker är oförutsägbara. Men så funkar inte alla.

Tror ändå att det är viktigt att ha med sig att vi upplever saker på olika sätt. Och många gånger är det jag som måste anpassa mig

 

[God45]

Har vi kommit fram till att svaret på tråden är Adittapariyaya Sutta? För i så fall är jag mot det

 

[entomophobiac]

Har vi kommit fram till att svaret på tråden är Adittapariyaya Sutta? För i så fall är jag mot det

Eftersom du brukar tycka att förväntningsbrott är att "ljuga" för sina spelare så är det här en bra sak för mig.

 

[God45]

Eftersom du brukar tycka att förväntningsbrott är att "ljuga" för sina spelare så är det här en bra sak för mig.

Jag är mot bait and switch bullshit där det är lögner. Men att jag bygger en bild i huvudet och sedan blir besviken har aldrig varit ett problem.

 

[Zire]

Förväntningar är ju inte bara dåliga eller bara bra. Om något så tycker jag att det är neutralt. Jag har ju en bild och det skulle vara tråkigt om allt blir som man förväntar sig (eller snarare, är det inte så att man också förväntar sig att förväntningarna aldrig uppfylls fullt ut?). Det bästa är när förväntningarna överträffas. "Jag trodde det skulle bli ganska sömnig vaniljscifi, men jösses så fel jag hade!" Ibland kan ju förväntningarna vara ganska låga "Martin kommer att köra sina zombies igen..." och då är det ju positivt när det inte infrias.

Så det är väl snarare en mänsklig mekanism. Mina spelare kommer att ha förväntningar, hur ska jag hantera det? Blir det bättre eller sämre om jag berättar i förväg att vi ska köra bronsåldersfantasy, eller är det bättre att göra det strax innan spelmötet istället? Kommer de att peppa varandra inför en sådan kampanj, eller kommer de att snacka ihop sig om att försöka övertala mig till att köra något annat om jag säger det i förväg? Är det något annan egenskap jag ska trycka på istället: vi kör hjältens resa eller vi kör fisktank med mycket intriger.

 

[krank]

Var kommer dina starkaste förväntningar från?

Mina förkunskaper om spel, spelvärld, spelgrupp – plus spelledarens pitch.

Jag har ju inte egentligen haft någon stabil spelgrupp sedan tonåren nån gång, och i både i de grupperna och i de lite mer flyktiga jag haft sedan jag flyttade till stockholm så har pitchandet varit en naturlig del helt enkelt eftersom det finns så mycket mer att spelleda än det finns speltid. Och i mina gamla grupper var ju alla spelare också spelledare, som ville köra sina kampanjer – men vi hade ju inte tid att spela allt, ens då.

I vuxen ålder är tiden ännu mer knapp. Att ta sig till ett spelmöte innebär en himla massa jobb. Det ska planeras och synkas scheman och folk behöver hitta barnvakter och det ska inte krocka med matchtider, husvagnssemestrar eller vad det nu kan vara. Folk har liv, och rollspel är inte det viktigaste som finns här i världen. Men med tid som är så knapp, finns såklart en drift att öka sannolikheten att den tid vi har ihop blir bra. Så där tycker jag att det är fint och bra att skapa förutsättningar för bra spelmöten genom att inte överraska med något spelarna inte gillar. Man pitchar, man skapar förväntningar, spelarna kan dyka upp mentalt förberedda på vad som komma skall.


Sedan är jag egentligen positiv till överraskningar själv. Men det gäller att det jag överraskas med är något jag gillar. Jag skulle absolut gilla "det visar sig i själva verket vara ett Kultäventyr". Men jag skulle inte gilla "det var bara en dröm, nu är det ett D&D-äventyr där ni ska slåss mycket och levla". För att jag inte tycker att det är roligt att slåss en massa och levla.

Är jag kräsen? Ja, det köper jag att jag är. Det finns jätte-jättemycket man gör i många rollspel som jag verkligen tycker är supertråkigt. Lite samma sak som att det finns grejer jag undviker inom film eller böcker. Inte alltid för att jag tycker aktivt illa om det, men för att det blir slöseri på tid. Jag hade kunnat uppleva något som faktiskt gav mig något, istället för något som inte ger mig något och där jag bara sitter och kollar på klockan hela tiden.

 

[entomophobiac]

"Martin kommer att köra sina zombies igen..."

Vafan, känner vi varandra?

Förlåt för alla zombies, men AFMBE var ett ögonöppnande spel.

(EDIT: Jag heter alltså Martin, vilket är varför jag tyckte det här var ovanligt träffande; men det har jag väl gemensamt med sisådär 25% av min generation...)

Mer seriöst så är min upplevelse, just eftersom jag spelat i olika grupper, att många uttryck närmast förvirrar mer än de hjälper. "Sandbox" är ett sånt uttryck, där vissa spelare kommer ta med sig dataspelsförväntningar in. Så om jag försöker förklara intentionen brukar jag istället prata om det specifika spelet och eventuella premisser utan att försöka använda såna etiketter.

Inspiration, genre, etc., brukar generellt ge mer än systemdiskussioner, särskilt i de grupper där jag spelat senaste åren, som inte är nämnvärt intresserade av rollspel på det sätt vi diskuterar dem i vårt nördhörn.

 

[Svarte Faraonen]

Ja, alltså, det är ju grunden i hela min livsåskådning att alltid vara nyfiken och förutsättningslöst ta mig an typ allt som kommer i min väg. På ett personligt plan vet jag att det är rätt väg för mig och jag vet att det berikar mitt liv. Jag skulle inte kunna leva på något annat sätt.

Det här är framför allt en hållning som är relevant om ens sätt att förhålla sig till förväntningar framför allt är att man är skeptisk till att testa något nytt. För mig är det dock oftare motsatsen – jag undviker saker där jag tror att jag kan förvänta mig vissa sorters "samma gamla" som jag tröttnat på eller aldrig tyckt om. Att man upprättar vissa förväntningar och sållar utifrån dem behöver ju inte betyda att man är mindre nyfiken eller intresserad av att berika sitt liv – en sådan bild blir lite för lätt "öppna jasägare mot fyrkantiga tråkmånsar".

 

[Zire]

Vafan, känner vi varandra?

Förlåt för alla zombies, men AFMBE var ett ögonöppnande spel.

(EDIT: Jag heter alltså Martin, vilket är varför jag tyckte det här var ovanligt träffande; men det har jag väl gemensamt med sisådär 25% av min generation...)

Ibland försöker det kosmiska säga någonting!

Så om jag försöker förklara intentionen brukar jag istället prata om det specifika spelet och eventuella premisser utan att försöka använda såna etiketter.

Håller helt med om detta. Det är risken med när man försöker hisspitcha sin kampanj, att spelarna får en annan bild än den man var ute efter, eftersom man försökte hålla det kort. När man konkret kan prata om vad som gäller, diskutera och ställer frågor så minskar risken för missförstånd.

Det är en av de grejer som jag gillar med spel som Fantasy World som börjar med att man tillsammans tar fram förutsättningarna för kampanjen under session zero. Då blir man som SL bara en av deltagarna, snarare än att man behöver ta på sig ansvaret. Det underlättar också att få spelarna att ta mer ansvar för upplevelsen och spelet som helhet. Det blir på något sätt ärligare med att man som SL inte kan ha idéer i förväg, man vet inte ens vad vi ska spela, vilka förutsättningarna kommer att vara.

 

[Henke]

Var kommer dina starkaste förväntningar från?

Tänker att det beror på ingången i vad man spelar, hur man spelar, med vem man spelar och vilka roller man har runt bordet. Med det sagt så är mina starkaste förväntningar sannolikt:

• Förutfattad mening (tunga regler förstör, OSR gör sig bättre som datorspel, generisk fantasy/skräck är trist etc)
• Erfarenhet (det här spelet/scenariot kommer bli jättekul/funkar inte alls med den här spelgruppen etc)
• Referenser (andras erfarenheter/omdömen, forumdiskussioner, rykten, nyheter)
• Personlig smak (som jag tror är en mix av de tre första punkterna, influenser från annan media och rena tillfälligheter)

Sen finns såklart förväntningar på ett social kontrakt om närvaro (fysisk och mental) samt uppförande runt bordet, men det ligger väl egentligen utanför den här diskussionen.

 

[Franz]

Jag försöker spela så förutsättningslöst som möjligt. Dock har jag nog några förväntningar när jag spelar, det känns ofrånkomligt för min del. Kanske två som är lite större än övriga.

För det första förväntar jag mig att rollpersonerna inte försöker motarbeta varandra om det inte sägs rätt ut innan spelet att det är en sak som kommer hända.

Det andra handlar om tempo. Jag förutsätter (mer omedvetet än medvetet) att spelandet ska ha ett visst tempo och om det går långsammare eller snabbare än så är det lätt hänt att jag blir irriterad. Detta är en sak som ligger helt hos mig och jag försöker arbeta bort det, men det är inte helt lätt.

 

[entomophobiac]

För det första förväntar jag mig att rollpersonerna inte försöker motarbeta varandra om det inte sägs rätt ut innan spelet att det är en sak som kommer hända.

Det här skulle jag säga är en av de absolut vanligaste förväntningarna (som jag stött på). I min nuvarande grupp är det nästan tvärtom.

 

[Franz]

Det här skulle jag säga är en av de absolut vanligaste förväntningarna (som jag stött på). I min nuvarande grupp är det nästan tvärtom.

Det kan vara ruskigt kul när det är så, Paranoia är till exempel ett av mina favoritspel Gillar bara inte när det kommer som en överraskning.

 

[Mogger]

Att man upprättar vissa förväntningar och sållar utifrån dem behöver ju inte betyda att man är mindre nyfiken eller intresserad av att berika sitt liv – en sådan bild blir lite för lätt "öppna jasägare mot fyrkantiga tråkmånsar".

Precis. Det var en av mina huvudpoänger. Hoppas det gick fram

 

[Bifur]

Det andra handlar om tempo. Jag förutsätter (mer omedvetet än medvetet) att spelandet ska ha ett visst tempo och om det går långsammare eller snabbare än så är det lätt hänt att jag blir irriterad.

Intressant. Kan hallå med om det även om jag aldrig tänkt på det som en förväntan, men det är det så klart (även om jag nog vidhåller att vissa spel - beroende på tema, setting och regler - spelas bäst i ett visst relativt objektivt tempo).

 

[Franz]

Intressant. Kan hallå med om det även om jag aldrig tänkt på det som en förväntan, men det är det så klart (även om jag nog vidhåller att vissa spel - beroende på tema, setting och regler - spelas bäst i ett visst relativt objektivt tempo).

Jag har tidigare kommit på mig själv att det har varit den främsta orsaken att jag lämnar spelgrupper, att jag inte gillar tempot man spelar i.

 

[Zeedox]

Jag har byggt en vansinnig uppsättning förväntningar av hur rollspel ska se ut, blandat av egna preferenser och framförallt neurotisk läsning av vad online-folk tycker och jag sedan anammat (men som visar sig skilja sig med min lokala spelarkrets), tex i detta forum, Reddit eller annorstädes.

Senast stötte jag på min egen förväntning av att skräckspel skulle försöka vara läskigt, vilket nog kommer av att jag tänker att en skräckfilm, -spel, -historia ska vara läskig, men det skar sig med många både i världen och på nätet!

 

[Zeedox]

Från AP-poddar har jag om och om också byggt en förväntan av att alla spelare bör försöka vara entusiastiska, framåtlutande och intresserade av att interagera med varandras rollpersoner, men den grumlas ständigt av verkligheten.