Är mysterier rätt ramverk för skräck?

Zeedox

Zeedox

Swashbuckler
Joined
14 May 2021
Messages
1,816
Location
Stockholm
Det känns för mig som om skräckrollspel och mysterielösande handlingar ofta går hand i hand, lite urtypen av min förväntan av Nordiska Väsen eller Call of Cthulhu.

Men jag började just att fundera på om de gifter sig så bra? För när jag som spelare jobbar hårt på att tänka och lösa mysteriet, samla ledtrådar, prata med vittnen och misstänkta, lista ut hur saker hänger ihop, då är jag inte riktigt i samma sinnesstämning som när jag låter mig själv bli rädd. Även ganska hemska detaljer registeras mer ur deras informationsinnehåll än hur rollpersonen reagerar skrämt. Det tenderar att vara mer i början och slutet på äventyret / spelmötet som jag är avslappnad nog att leva mig in i det skrämmande och hjälpa till med att bygga den stämningen. Sen finns ju risken (i vissa äventyr) att om man inte är duktig nog att lösa mysteriet eller hitta ledtrådarna går man miste om halva poängen, att spela läskiga scener.

Nu menar jag inte att mysterier är dåliga för skräck, tvärtom. Det okända som man upptäcker bit för bit är bra material för att bygga stämningen, och ofta är det som läskigast när man precis börjat att sätta ihop en bild men många detaljer är oklara. Det är just problemlösningsbiten, ”player skill”, som ställer till det för mig. Tror jag, detta är en snabb tanke.

Jag vill också lägga till att jag gillar både problemlösning, ibland skräck, och älskar mysterier. Både att lösa dem och uppleva dem. Mest att elementen lätt skär sig i huvudet som spelare.

Någon annan med samma reflektion? Varför är skräckspel så ofta de med oförväntat hög ”player skill”?
 
Huvudsyftet med mysteriet är att det ger spelaren direkt ett mål, nästintill fanatiskt, och längs vägen stöter personen på skräckelement.

Mycket av det jag menar med att spelmakarens mål inte är detsamma som spelarens mål (i.e. istället för "Bli rädd: +1 XP").

Så det kan lika gärna vara en mamma som försöker hålla ihop sin familj eller ungdomar som utforskar en byggnad. Nackdelen med det sista, precis som med deckarmysterierna, är att ungdomarna bara kan pysa därifrån. Så helst vill man knyta an till det personliga så att rollpersonen inte kan ge upp.
 
Jag har aldrig tyckt att CoC är ett skräckspel, det är mer som man rollspelar sig själv i ett annat skinn som löser problem. Om man definierar skräckrollspel som att rollpersonerna blir rädda så stämmer det men det är fel spel för att beröra spelarna bakom. Så är det ifall för mig och jag tror aldrig jag spelat CoC med någon som känt rädsla eller ens obehag.

Jag tycker skräck jag funka i mysteriespel om det är rollpersonerna som ska lösa problemet och inte spelarna
 
Jag håller med, och jag skrev lite om min syn på det i några andra trådar för inte så länge sen. Kortfattat tycker jag att effektiv skräck bygger på att gruppen omfamnar skräcken och tar gemensamt ansvar för att gestalta att deras rollpersoner tycker det är läskigt, och att det är svårt att kombinera med alla spel där man försöker spela optimalt och lösningsfokuserat.

Skräck som gemensamt ansvar
Skräck i Kult

(ursäkta länksvar, jag pratar gärna vidare om det i den här tråden också men det första inlägget hade varit hopklippt från dem annars)
 
Last edited:
Om jag fattar Rikard rätt är jag inne på hans linje med.

Det som krävs är att ge spelarna ett mål, och sen slänga in skräckelementen på vägen.

Det kan vara mysterium, leverans/eskort, eller ett rent actionscenario.

Det som krävs är något som hindrar spelarna från att låsa fast sig vid målbilden. Man måste så att säga sätta en käpp i hjulet så spelarna inte bara kan fortsätta cykla.

Beroende på spelgrupp så kanske spelarna gladeligen kastar sig av cykeln självmant, i andra fall kan de behöva lite mer "uppmuntring".
 
Jag undrar om inte förhållandet är det omvända? Att mysterier passar bra in i en skräcktematiserad setting och därför ofta hamnar i dem.

Men jag tänker att det finns sätt att utgå från skräcken och ändå behålla mysteriet, om man vill det. Tänker spontant på hur Blade Runners Case File är uppbyggda, som formellt är mysterium men egentligen handlar om något annat.
 
Rymdhamster said:
Det som krävs är något som hindrar spelarna från att låsa fast sig vid målbilden. Man måste så att säga sätta en käpp i hjulet så spelarna inte bara kan fortsätta cykla.
Click to expand...
Finns en hel del spel som fungerar på detta sätt: Zombie Cinema, det utomordentliga In Orbit från Bläckfiskarna, Dredd. Närhelst spelarna misslyckas, så är det ett steg närmare till att monstret framträder.

Fast som du skrev det så kändes det som att skräckelementet i sig är hindret, inte den "låsta dörren" (som monstret annars kanske gömmer sig bakom om rollpersonen misslyckas med slaget). Det är tänkvärt.
 
Last edited:
Jag brukar tänka att "skräck" inte är en grej. Lite som att Star Wars använder scifi-estetik och därmed i nån mån "är scifi", så tänker jag att t.ex. Kutulu använder skräckestetik men egentligen inte nödvändigtvis är ute efter att bokstavligt skrämma.

Jag tror att "obehaglig stämning" och "euuugh vad äckligt, det där vill jag inte tänka på" (a' body horror) nog är det närmaste "skräck" jag eftersträvar kring spelbordet. Och obehaglig stämning har man ju då sällan samtidigt som man aktivt behöver använda hjärnan för att pussla ledtrådar.
 
Rickard said:
Kan det inte vara så krasst att Lovecrafts historier handlar om mysterier och folk har bara fortsatt med detta i rollspel?
Click to expand...
Nja, det vet jag inte. Tycker Lovecraft jobbar mycket med upptäckandets fasa, det är mer att hans tematik och hans beskrivningar av den mer sällan är skräckinjagande för en modern läsare. Visst finns det en del utredare i de berättelser jag läst men själva klurandet är ofta något som hanteras summariskt (jämfört med exempelvis en typisk deckare). Så CoC tycker jag mer har tagit fasta på ett strukturellt men inte tematisk viktigt inslag och gjort rollspel av det (och inget fel i det, det borgar för intressanta scenarion).
 
Zeedox said:
För när jag som spelare jobbar hårt på att tänka och lösa mysteriet, samla ledtrådar, prata med vittnen och misstänkta, lista ut hur saker hänger ihop,
Click to expand...
Det låter som att din SL är för snäll. Klart det inte blir skräck ifall en o lugn och ro kan göra såna här saker?
Det som funkar bra i skräck är:
"Lös problemet, ELLER DÖ!"
Samt
"Fly eller dö!"

Att bara ha ett mysterie att lösa, samla ledtrådar, prata med folk, lista ut hur saker hänger ihop etc är Agatha Christie at best, och Fem-böckerna at worst. Inte skräck, vilket spel du än spelar.
 
Girighet said:
Jag har aldrig tyckt att CoC är ett skräckspel, det är mer som man rollspelar sig själv i ett annat skinn som löser problem.
Click to expand...
Jag brukar säga att CoC är spelet för dig som vill rollspela en "quirky librarian".
 
Mysterier handlar ofta om att något enkel gåta leder till fler plan; farbror Oskar är borta, vi letar efter honom, vi får reda på varför vi försvann. Jag tycker ofta den här formen av diskussioner fastnar i att det finns en form av skräck, oftast den kosmiska skräcken, men det finns en hel uppsjö av undergenrer. I kosmisk skräck får vi veta mer om hur världen egentligen fungerar och den insignifikanta rollen som människan spelar i universum, i splatterskräck får vi se hur Oskar dött på ett extra kladdigt vis och så vidare.

Mysteriet tycker jag ger en bra ingång för det bygger på att "vi måste gå vidare, trots att vi nog inte vill veta vad vi kommer få reda på". Rollpersonerna måste ha en anledning, ett driv, till att gå vidare och inte bara lägga benen på ryggen, men det gäller alla berättelser – Frodo hade sin övertygelse om att ringen måste förstöras t.ex. – och är inte unikt för skräck.

Det är inget som säger att mysterier är det enda passar med skräck, hur många skattletaräventyr kan inte skrivas om till skräck? Se bara alla berättelser om de egyptiska mumiernas förbannelser. Det kan vara kosmisk skräck (Egyptierna mumifierade och lade dem i pyramider för att skydda kungarna ifrån gudar från bortom tid och rum, när skattletarna är i pyramiden uppenbaras det för dem), det kan vara splatterskräck (när sarkofagerna öppnas kommer dessa gudar in i vår värld och det blir zombieröj) och så vidare.
 
Rickard said:
Huvudsyftet med mysteriet är att det ger spelaren direkt ett mål, nästintill fanatiskt, och längs vägen stöter personen på skräckelement.
Click to expand...
Det här tycker jag är viktigt och även besvarar frågan (för mig): det viktiga är inte mysteriet, det är att ha ett mål.

Lite som vi kan titta på en film som heter Titanic men sluta tänka (om än bara för en stund) på att vi vet att båten kommer sjunka. För vi intresserar oss för det som händer i nuet.

"Titanictricket" är superviktigt för skräck, och mysteriepusslande kan göra att ni letar ledtrådar, funderar på möjligheter, käftar med säkerhetsvakter, och vad ni nu gör för att ta reda på mer. Det jag kan tycka blir ett problem är när lösningen på mysteriet blir det viktiga, för då är det inte längre busywork utan blir syftet. Svaret blir viktigare än resan. Det ser jag faktiskt som ett rätt stort problem för skräck, överlag. Särskilt om vi pratar CoC där lite av hela poängen är att ni inte kan förstå svaret för då blir ni tokiga.

Mål är superviktigt, så ni slutar tänka på att ni spelar Styckmord i Paradiset: Rollspelet. Mysterielösande ger tydliga mål, men det uppstår problem om lösandet av mysteriet blir viktigare än övriga spelandet.
 
Jag gillar att dumpa spelarna i en skräcksituation där utmaningen blir att ta sig ur den. Sure, det är ofta en "lösa problem" under tiden (jag gillar speciellt när de måste komma på saker i en pressad situation som egentligen inte handlar om just de sakerna, typ som när hjälten mitt i en fight kommer på "men, det var ju den frasen som butlern använde..."), men grundpremissen är att problemen söker upp spelarna, inte tvärtom.
 
Utan att göra anspråk på någon slags universell sanning har jag helt klart haft bäst skräckvibbar när vi kört Kult på ett atmosfäriskt sätt. Dvs hemknåpade grejer där fokus är på att sätta RPna i skräck-situationer, och på att alla "spelar in sig" i känslan, går in för vad RPn känner även om de själva kanske *ejenkligen* inte borde vara rädda. Med rätt grupp kan lite halvt vattenfyllda kloak-ish katakomber med CHUD-ish zombier blir skitfett där. Men det är liksom nån slags socialt kontrakt som får det att flyga. Mysterier har jag inte haft nån tur med alls, där. Antingen blivit frustrerande eller för mkt pyssel-o-knåp. SL-energi fokuserad på stämning är det som gett resultat, dvs situationer, musik osv som känns läskiga, men som inte precis utmanar den där biten av hjärnan som får ihop ledtrådar eller så.

Men det är 100% min personliga upplevelse. Jag vill inte gå ut å säga att nån har fel om de har skitkul med skräck + mysterier. Vi är alla så olika.
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top